bokmania

Blå skymning

2012-01-28T17:04:00.000+01:00

I boken Ett år av magiskt tänkande från 2005. berättar Joan Didion om hur det är att leva vidare efter att hennes man plötsligt dör. Ena stunden finns han, i nästa är han borta. Jag minns boken som mycket stark och gripande och som en som handlar om kärlek och förlust, om död och livsstyrkan även efter det att livet som man känner det har tagit slut. Av det som Johan Didion berättar om i Ett år av magiskt tänkande minns jag också att hon skriver om dottern Quintana Roo som under det aktuela året inskjuknar i något som först liknar influensa men som visar sig vara något mycket allvarligare. Hon hamnar så småningom i koma och vaknar aldrig mer, 39 år gammal. Det är alltså så att inom loppet av tjugo månader har Joan Didion misst både sin man och sin dotter. Den självklara frågan är: Hur överlever man sånt?

Den nya boken, Blå skymning, är tillägnat Quintana Roo, det är en bok om hur det är att förlora en dotter. Blå skymning gör ont att läsa eftersom den är ett öppet sår och man förstår att såret aldrig kommer att läka för det är helt enkelt inte möjligt. Naturligtvis innehåller boken många minnen (nackdelen är att en del för oss intet sägande namn förekommer, men det får man ta).

Men Didion delar med sig av så mycket mer än bara minnen. Genom att minnas sin dotter och olika händelser från hennes barndom, tonårstid, vuxenblivande och även som vuxen kvinna försöker hon samtidigt komma fram till vem hon var på riktigt, vilken sorts person. Hur blir vi de vi blir? Nu på avstånd kan Didion plötsligt observera individen Quintana Roo med nya ögon, se henne så som hon var och upptäcka alla delarna som formade hennes personlighet och gjorde henne så som hon var. Dotterns brölopp är en central punkt i boken, ögonblicksbilderna återkommer i minnet och på boksidorna med jämna mellanrum som ett slags refräng. Mycket vackert. Bilden av Quintana Roo som brud är ren poesi.

Quintana Roo var ett adoptivbarn, ett faktum som också är centralt då det väcker många tankar och funderinger hos Didion. Var det därifrån Quintanas till synes irrationella rädsla för att blir lämnat ensam kommit?

Hur var Didion och hennes man som föräldrar? Hur var hon själv som mor? Om vi vänder på myntet Blå skymning så är boken också en analys av moderskapet. Alla rädslorna, allt tvivel om föräldraskap, alla känslor av otillräcklighet, all kärlek. Didion berättar öppet och ärligt och rörande och det är lätt att identifiera sig med känslorna när man själv är förälder.

Joan Didion är idag 78 år gammal och när hon berättar hur hon t.ex. på skukhuset får frågan om vem man skulle underrätta om ett akut tillstånd uppstår, vet hon inte. Det finns liksom ingen som är nära. Längre. Då gråter jag. Hur orkar man åldras när man tvingas göra det ensam? Också en fråga som sysselsätter Didions tankar. Döden är Joan Didion inte rädd för, snarare är hon rädd för att inte kunna dö. Var hennes dotter någon gång under tiden hon låg i respiratorn också varit rädd för att inte kunna dö?

Varför ska man läsa Blå skymning (i översättning av Ulla Danielsson)? Gärna för den personliga och intima analysen av ett moderskap, vad det också kan vara. För skönheten i uttrycket och för ärligheten i budskapet. Sentimental är Didion aldrig. Om du läser boken får du också veta varför den heter just Blå skymning - en metafor och en kärleksförklaring.

Boken finns att köpa på t.ex. FritzStåhl, Bokus, AdLibris.

5 år!

2012-01-27T07:10:00.000+01:00

Fem år! Tänk att jag har bokbloggat så länge. Idag den 27 januari är det officiellt fem år sedan Bokmania föddes - det vet jag efterom jag köpte domänadressen just då. Det är sedan den dagen som bloggen har funnits i sin nuvarande form när det gäller innehåll, layouten ändrades en eller ett par gånger vill jag minnas.

Det har i alla lägen varit en spännande och givande resa under dessa fem år och jag hoppas att den inte kommer att ta slut på länge än. Det är fortfarande roligt att bokblogga, för att inte tala om alla härliga bokvänner jag har fått tack vare bloggen. Helt fantastiskt!

Jag kommer inte att fira bloggens födelsedag på något speciellt sätt, det är bussines as usual. Eventuella gratulationer undanbedes dock icke, tvärtom är jag mer än mottaglig för glada tillrop och virtuella kramar i kommentarsfältet ;-)

Något firande i dagarna tre blir det alltså inte, men en överraskning ganska så snart (inom ett par tre veckor om allt går som det ska) kan jag ändå utlova. Jag och nätbokhandlen FritzStåhl filar på något som jag är övertygad kommer att bli ett lyft för både bloggen och nätbokhandlen. Ett nytt sätt att presentera böcker på, kan man säga. Och om allt faller väl ut, så som vi hoppas och önskar, blir det den bästa födelsedagspresenten Bokmania kan önska sig. Så håll utkik!

Bokmässan Örebro

2012-01-25T16:46:00.001+01:00

Den 13-15 april äger Bokmässan Örebro 2012 rum. Jag minns att jag besökte bokmässa i Örebro 2007 och att det fanns både många bra och intressanta utställare och många seminarier, fast jag då hann med bara ett enda. I fjol låg bokmässan i Örebro på is ett tag men nu tar de nya friska tag, vilket är förstås roligt.

Det är bara en timmes bilresa från Eskilstuna och en bokmässa på våren också känns inte alls fel. Visst, den här kan inte mätas med den i Göteborg när det gäller omfång, men det kan också vara en fördel. Det blir lite intimare och lugnare.

På twitter har det annonserats spännande och aktuella författare som kommer att medverka i april. På hemsidan står det inte så mycket om programmet än men informationen borde komma snart. Allt annat vore konstigt då april inte är så himla långt bort längre.

Temat för årets utgåva av Bokmässan Örebro är Läsfest för alla. Läslust och läsfrämjande står i centrum, boken i en rad skepnader (inbunden, digital och som seriealbum) kommer att lyftas fram. Nyheter för vårens mässa är också extra fokus på områden som den nordiska deckaren, mat och klimat, serier, fantasy och manga samt teckenspråkskultur.

Ett hundratal seminarier, författarsamtal, kulturdebatter och uppläsningar ingår i inträdesbiljetten (en vuxenbiljett för en dag kostar endast 125 kr), det är bara att ta för sig. Det är jättebra att seminarierna inte kostar något extra, tycker jag.

När jag besökte bokmässan Örebro för fem år sedan ägde den rum på Örebro slott och det var en väldigt fin miljö. Jag tror att det är slottet som gäller nu också.

Jag smider allvarliga planer på att ta mig till Örebro i april. Kanske är fler bokbloggare sugna?

Tunisian Girl

2012-01-22T12:03:00.000+01:00

Lina Ben Mhenni är en ung nätaktivist från Tunisien och en av de som bevakade revolutionen när den blossade upp i Tunisien i december 2010 och blev startskottet för hela den arabiska våren. I sin rapportering har Lina använt sig av alla tillgängliga sociala medier så som blogg (A Tunisian Girl), facebook, twitter och flickr och det hon rapporterade om var hur regimen systematiskt inskränkte yttrandefriheten genom att medvetet inte informera befolkningen om sådant som hände i landet. Lina ben Mhenni har från första början bloggat under sitt riktiga namn - och på engelska, vilket gjorde att hon snabbt nådde läsare utanför Tunisien. Tack vare Lina och hennes nätaktivistvänner fick inte bara världen veta vad som var på gång, utan även tunisierna själva. Med hjälp av framför allt facebook blev det mycket lättare att samordna och dokumentera demonstrationer mm.

I boken Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översättning av Alexandra Dumas) skriver Lina Ben Mhenni om hur hon blev nätaktivist, vilka metoder som användes, ja, hur allt gick till. Det man som läsare mest slås av är hennes oräddhet, mod, övertygelse och glöd men också ödmjukhet. På intet vis övervärderar hon sin egen roll i revolutionen, höjer inte sin insats över alla andras. Tvärtom betonar hon att revolutionen utkämpades av tusentals människor ute på gator och torg och på nätet. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det är fantastiskt att människor som Lina Ben Mhenni finns.

Det är också fascinerande att läsa om nätets betydelse för utgången. Hon ger ett exempel. År 2008 (tror jag att det var) ägde en stor gruvstrejk rum i Tunisien som brutalt slågs ner av regimen. Tidningarna skrev ingenting. Att bara 800 000 tunisier var på facebook räckte inte till att sprida information till tillräckligt många för att en heltäckande revolution skulle kunna äga rum redan då. 2010 fanns mer än två miljoner tunisier på facebook, vilket gjorde att händelserna kunde få ett helt annat genomslag. Det är häftigt!

Boken Tunisian Girl är tunn, bara ett sextiotal sidor, men det finns oerhört mycket mental kraft i den. Boken berättar om det som hände och innehåller också kommentarer och efteråt-reflektioner kring det samt citat från Linas blogg från den aktuella tidsperioden. Ett spännande tidsdokument! Man kan inte tycka annat än att det är oerhört intressant. Eftersom Lina är språklärare till yrket håller texten som sådan också en god kvalité. Hon skriver rappt, tydligt och gör sig inte till. det märks att hon är van vid att utnyttja korta format. Texten flyter på och som läsare är man med i den.

Förordet till den svenska utgåvan av Tunisian Girl är skrivet av Yasmine El Rafie som är sociala medier-korrespondent på Sveriges Radios Alltid nyheter. På sin blogg har hon publicerat hela förordet, det är bara att läsa (rekommenderas varmt).

Annars har boken Tunisian Girl fått en egen svensk webbplats där man samlar information om Lina Ben Mhenni och boken. På sidan finns också många länkar samlade.

Missa inte den här boken, den är mycket läsvärd. Priset för den är bara otroliga (ca) 65 kronor! Finns t.ex. på FritzStåhl, AdLibris eller Bokus.

Rikitikitavi - en folkhemsberättelse

2012-01-18T21:10:00.001+01:00

Skådespelaren och artisten Rikard Wolffs självbiografiska bok heter Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Det är bra med tillägget ”folkhemsberättelse” för det antyder uteblivande av smaskiga kändisavslöjanden, vilket är något som i alla fall jag klarar mig mer än väl utan.

Rikitikitavi är en uppriktig och ödmjuk skildring av Rikard Wolffs barndom, ungdomsår och vuxenliv. I början lär vi känna en duktig liten pojke med talang för teckning, sång och teater men också med en stor dödsångest i bröstet sedan barnsben. Detta på grund av storebrors sjukdom. I den unge Rikards hjärta finns så mycket kärlekslängtan att det smärtar, det är vackert skrivet om första kärleksmötet och de som kom senare. Som vuxen lever Rikard Wolff mest för konsten, kanske för att döva den ständiga kärlekslängtan och rädslan för att vara ensam.

Rikard Wolff har tidigt börjat leva som öppet homosexuell och i och med Änglagård-filmen blir han ett slags ”svart orm i folkhemmet”. När AIDS härjar på 80-talet påverkas hans liv mycket, det blir en mardrömslik tid. Hatet i samhället, vänner och kärlekar som dör. Men Rikard Wolff klarar sig undan hiv-smittan.

Det är intressant att läsa om Rikard Wolffs teater-, musik- och filmkariär och om idolerna och förebilderna som format Rikard Wolff som skådis och sångare. Viktigast av alla har Edith Piaf varit, den största idolen och förebilden av alla. Teaterpjäser, musikföreställningar, låtskrivande, Änglagård... allt finns med som en del av historien. Vägen till framgången, arbetet bakom, kollegorna. Det är läsvärd.

Mycket utrymme ägnas åt föräldrarna och familjerelationerna i mexitegelvillan i Stockholm eller i lägenheten i Karlstad, det är där doften av folkhemmet blir kännbar. Inte i skildringarna av raggningsrundor, dåliga matvanor och alkoholdrickande på senare tid. Relationen till föräldrarna är varm, det förekommer inga känslomässiga uppgörelser. Mamma, pappa, två barn - en familj nästan vilken som helst. Nästan. Det finns omständigheter som gör Rikards familj speciell, men trots att livet sätter krokben för dem mer än en gång, finns kärleken, värmen och gemenskapen där. Det är skönt att läsa om.

I sin berättelse ägnar Rikard Wollf mest uppmärksamhet åt de händelser och människomöten som så att säga brukar ske i skarven när man ibland befinner sig i ett ingenmansland i livet. Han menar att det är då avgörande saker sker, att det är då man är mottaglig. Mellanmänskliga möten kan vara av olika karaktär: personliga, yrkesmässiga eller politiska. Det finns exempel på samtliga i boken och de beskrivs med en härlig entusiasm och värme. Alla de största miraklen i livet handlar om möten - några sekunder eller flera år spelar ingen roll. Rikard Wolff skriver också om öar av kärlek som man simmar mellan under sin livstid, det tycker jag är en vacker tanke. Boken slutar (så klart?) med ett emotionellt mirakel – 2005 har nämligen Rikard Wolff blivit pappa till en dotter. Aldrig mer behöver han vara ensam.

Självbiografin Rikitikitavi är välskriven och välförsedd med fina fotografier, en cd-skiva med hans låtar medföljer. Sedan vill jag också berömma layouten för Rikitikitavi är en visuellt vacker bok utformad i rött, vitt och svart. Snygg till ytan och fängslande till innehåll. Jag brukar inte läsa kändisbiografier så jätteofta, är av naturen skeptisk till dylika bokprodukter, men Rikard Wolffs självbiografi gillar jag för att den bjuder på mer än själva kändisskap. Det där med "folkhemsberättelse" är bokens lilla extra.

Här finns Rikard Wolffs hemsida.

Lyssna: Bok: Rikitikitavi av Rikard Wolff

Och här finns mina låtfavoriter signerade Rikard Wolff: Pojken på månen, Vackra pojkar, vackra män, Det vackraste mötet.

Rikitikitavi inklusive musikskivan finns att köpa t.ex. hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Ett praktverk om Kungsgatan

2012-01-16T20:58:00.000+01:00

1909, foto Oscar Lindahl, Stockholms stadsmuseum

Så såg det ut när Kungsgatan i Stockholm började byggas för drygt hundra år sedan - och den firade sin 100-årsdag som Stockholms paradgata i november förra året. Med anledning av jubileet gavs det ut ett riktigt praktverk: Kungsgatan.

Bakom boken står Johan Erséus som är journalist, författare och stockholmskännare. Med hjälp av mer än 350 bilder berättar han den fascinerande historien om hur Kungsgatan sprängdes fram genom rullstensåsen (det är det som syns på bilden här) och blev landets mest kända gata. Först paradgata, sedan bakgata, sedan paradgata igen. Kungsgatans 100-åriga historia är samtidigt en berättelse om hur Stockholm har förvandlats under hela 1900-talet som var ett sekel då oerhört mycket hände med samhället, staden, arkitekturen, trafiken, handeln och människorna.

Det är en njutning att bläddra i boken, vare sig man är från Stockholm eller inte (jag är inte det och gillade den ändå), bara man är lite intresserad av historia och (mestadels) gamla foton. Fotografierna bjuder på en fascinerande historisk resa, liksom alla texterna. En häftig bok som stockholmarna borde vara nyfikna på. Om man inte vill investera i en så stor bok kan man alltid låna den på biblioteket för att så att säga "förkovra sig". Men som present är det perfekt.

Ett smakprov finns att läsa här. Sedan har DN en artikel om Kungsgatan och boken och på samma sida finns också ett bildspel med foton från boken.

Felicia försvann

2012-01-15T20:57:00.000+01:00

"Den här boken lämnar ingen oberörd. Ett måste!" stod det på kortet som följde med boken i paketet. Jag började läsa Felicia försvann av Felicia Feldt samma eftermiddag jag hade fått boken och läste ut den innan kvällen var slut. Den lämnade mig verkligen inte oberörd, om än av lite andra anledningar än de flesta andra. Jag kände nämligen inte igen kvinnan på omslaget och namnet Anna Wahlgren sa mig ingenting förrän twitterflödet började fyllas av kommentarer (vi var fler som läste samtidigt). Då googlade jag. Och jag frågade min man - jag tänkte att han som är svensk, han borde veta om nu den där Wahlgren är så känd. Och jodå, han visste. Men inte jag, som sagt. Jag var mamma till en femåring när jag flyttade till Sverige 1992 och de första åren hade jag annat att tänka på än att kasta mig över svenska barnuppfostringsböcker. Barnaboken och Wahlgrens metoder har således gått mig helt förbi.

I stället hade jag en alldeles egen ingång till boken. Det finns en mening i texten på omslaget som lyder "det är en berättelse om rätten att vägra att försonas" och det är just den som jag gick igång på. Jag själv har nämligen kämpat hårt med att sluta hata min far och orka försonas med tanken på vad hans alkoholism och mentala frånvaro gjorde mot mig och min famij under barndomen. Jag lyckades med det först som fyrtioåring och efter en period av depression. Min far är inte längre i livet. Mamma lever. Det är ett avstånd på 150 mil mellan oss och det är alldeles lagom, det finns ändå en avgrund mellan oss.

Jag är ett sårat vuxet barn och som ett sådant har jag läst Felicia försvann. Myten Anna Wahlgren existerar inte för mig. Bokens Felicia är min själsfrände, jag förstår henne precis för Felicia/författaren är också ett sårat vuxet barn. Det gör inget att orsakerna skiljer sig.

Felicia försvann är en självbiografisk bok skriven av Felicia Feldt som är dotter till Anna Wahlgren. Det är ett faktum. Nu. Inte när jag läste. Då visste jag inget om någon supermamma med kändisstatus. Jag var fri i min läsupplevelse och det är jag glad för.

Det fanns nio barn i Felicias familj men en bror dog. Det fanns fyra biologiska pappor, flera styvpappor och alldeles för många andra män som ständigt kom och gick. Mamman beskrivs som en alkoholiserad person som varken förmår skapa trygghet eller sätta gränser. I stället lever barnen i sorgen efter den döde brodern, i kaos och otrygghet och utsätts fortlöpande för alla möjliga övergrepp, så väl mentala som fysiska och sexuella. Det är hemskt, sorgligt, omskakande och ibland rent av vidrigt. Det är inte tal om annat. Förfärligt!

Berättelsen är Felicias berättelse, det är hennes sätt att få ur sig allt hat och all besvikelse, göra upp med sina minnen och upplevelser. Sina egna, inte någon annans. Det är svårt att känna sig stuvad på en harmonisk barndom, jag vet det. Därför tycker jag också att det är befriande att någon äntligen vågar säga högt att man inte behöver älska en förälder utan att man som vuxen faktiskt kan välja att ge honom eller henne en rejäl spark i baken och sedan dra.

Här är tyvärr problemet att hatobjektet är en känd och respekterad person som fortfarande är i livet - och därmed dragen av piedestalen för all framtid. Det svider säkert.

Jag vet egentligen inte hur mycket som är sant av det som står i boken. Den slutar exempelvis med en begravning samtidigt som alla vet att Anna Wahlgren fortfarande är i livet. Det är förvirrande. Är boken en autofiktion? Jag läste den faktiskt mest som en roman och tror att det var en fördel för jag behövde inte grubbla över sanningshalten utan kunde i stället låta mig uppslukas av det poetiskt laddade språket och den klaustrofobiskt korthuggna stilen. Det görs inga psykologiska analyser, texten är naken och personlig på gränsen till det privata och den säger allt som behöver sägas. Pang på bara. Lite som när man skriver dagbok, långa resonemang blir för tunga.

Det jag vill säga med den här recensionen (som inte är en recension utan mera en reflektion) är att boken Felicia försvann har ett läsvärde bortom myten Anna Wahlgren. Berättelsen står på egna skönlitterära ben och fungerar alldeles utmärkt som en roman, kanske bättre än som en barn-till-en-känd-förälder-självbiografi. Det är ändå inte lätt att sätta en genreetikett på den här boken med tanke på att alla namnen är ändrade, Anna Wahlgren nämns inte någonstans, begravningen i slutet av boken är fiktiv och så vidare. Dessutom slipper man vara sensationslysten efteråt om man läser Felicia försvann som en autofiktiv roman.

Jag har läst ett flertal intressanta recensioner och reflektioner angående Felicia försvann, här är några av dem:
Tidningar: DN. SvD, Expressen , Aftonbladet
Bloggar: Snowflakes in rain, Lyrans noblesser

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Vad händer på bokhandeln efter stängningsdags?

2012-01-11T21:06:00.000+01:00

Det här fina klippet florerar på facebook just nu. Läckert!

Livet börjar på fredag

2012-01-11T20:45:00.000+01:00

"Kanske allting som funnits och allting som ska finnas även finns i detta ögonblick, i nuet. kanske det som har funnits finns i det som ska finnas."

Citatet är hämtat ur romanen Livet börjar på fredag av den rumänska författarinnan Ioana Parvulescu (översättning Jeana Jarlsbo) och illustrerar mer än väl bokens väsen. På Bokmässan i höstas passade jag på att lyssna på Parvulescu när hon berättade om Livet börjar på fredag och jag blev så intresserad av att läsa boken så man bara kan bli. Jo, det är sant. Jag minns att jag framför allt fastnade för två saker hon sa: att handlingen utspelar sig i Bukarest på 1890-talet när staden var en betydande östeuropäisk kulturmetropol och kallades för Paris lillasyster samt för att hon med hjälp av ett myllrande persongalleri försökte skapa ett sanningsenligt tvärsnitt av det dåtida samhället i Rumänien och i Bukarest. Bingo, tänkte jag!

När jag väl började läsa boken i julas var jag således väldigt peppad, också för att Ingrids boktankar och Hermia sayes utnämnde romanen till en av de bästa läsupplevelserna de haft under 2011 och både Ingrid och Hermia är bokbloggerskor vars boksmak allt som oftast sammanfaller med min. Men tyvärr inte den här gången, eftersom jag inte alls är lika lyrisk över Livet börjar på fredag.

Det är de tretton sista dagarna av året 1897, huvudstaden ligger under ett tjockt snötäcke och bukarestborna är smått förbryllade över en mystisk främling vid namn Dan Cretu som hittas avsvimmad i en skog nära staden. Själv minns han ingenting. Var kommer han ifrån och varför? Cretus närvaro är central i berättelsen. Hans konstiga kläder och okunskap i fråga om rådande etikettsregler väcker spekulationer om att han kommer från en annan tid, vilket ju stämmer för han har på något mystiskt vis förflyttats tillbaka hundra år i tiden och i verkligheten hör hemma i 1990-talet.

Förutom en avsvimmad främling hittas även en skottskadad ung man i samma skog, men han dör. En kyrkoskatt förvinner spårlöst och det duelleras. Chefen för den allmänna säkerheten Costache Boerescu tar på sig uppgiften att lösa både mordgåtan och stöldmysteriet, budpojken Nicu som bara är åtta år tar hand om sin sjuka mor och den unga Iulia skriver dagbok, är kär och läser Thackerays Vanity Fair. Det är några av huvudrollsinnehavarna och berättelsebärarna.

Livet börjar på fredag befolkas av en mängd personer från olika samhällsklasser och alla möjliga yrkesgrupper och man rör sig mycket från plats till plats. Romanen kännetecknas av miljö- och perspektivbyten och tidsförflyttningar. Trots att jag vanligtvis uppskattar sådanna stilgrepp i böcker jag läser, funkar det inte den här gången och jag går vilse bland namnen och irrar omkring i ett Bukarest som jag inte får något fast grepp om. Jag förmår inte förnimma stadens dofter, känna dess puls eller höra dess ljud så som jag tog för givet att jag skulle göra. Därav min besvikelse. Hur kunde det bli så?!

Livet på en fredag är en bok som ställer krav på läsaren, det är det inget tvivel om. Kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam i början och råkade på så sätt missa startknappen för att sätta igång den rätta njutningen. Jag vet inte.

Men jag har läst ut hela boken. Somliga saker uppskattar jag. Jag gillar t.ex. framtidstänkandet i människors huvuden och frågorna som det rumänska samhället anno 1897 sysselsätter sig med: kommer man att kunna bota tuberkulos, hur är det på månen, blir duellerandet och korsetten avskaffade? 1890-talet är präglat av en stark framtidstro, så mycket har jag förstått för den stämningen kan man inte misstolka. Det går bra för Rumänien och Bukarest är en blomstrande storstad.

Jag gillar även Parvalescus språk som är en kombination av filosoferande och saklighet. Ibland spelar det på alla mina strängar och då uppstår en nära kontakt mellan mig och texten, då är det härligt.

"Många tror att väntan på glädjen är det vackraste av allt, medan väntan på smärtan är svårare än allt annat. Väntan på den stora smärtan. Och smärtan - det visste han mycket väl - har många armar, likt en bläckfisk. Förgäves skär man bort någon av dem, det återstår alltid tillräckligt många för att kväva en."

Men på nästa sida kan motståndet vara tillbaka, så var det för mig hela boken igenom.

Livet börjar på fredag är speciell och man kan inte veta hur man upplever den förrän man har börjat läsa. Om du inte har något emot lite motstånd (i alla fall i början) ska du absolut ge boken en chans. Kanske blir du förälskad, kanske inte. Det finns också en recension i Svd som i princip är motpolen till Ingrids och Hermias hyllning. Själv ställer jag mig någonstan mitt emellan dem. Jag tycker att Livet börjar på fredag är en intressant och läsvärd bok men samtidigt ganska jobbig. Andra som har läst den är t.ex. Dagensbok eller It´s a literary thing.

Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Himmel under Berlin

2012-01-08T15:31:00.001+01:00

Himmel under Berlin av den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš är som en roadmovie, fast med den skillnaden att det är en roman och i tunnelbanemiljö.

Huvudpersonen Petr Bém från Prag vaknar en dag med trettioårskrisen i lemmarna och känner starkt att om det ska bli någon ändring i livet, måste det ske nu för snart har kanske sista tåget gått. Han tar sin gitarr och lämnar resten: flickvännen, lägenheten, vännerna, lärarjobbet. Han säger upp sig från samtliga åtaganden och drar till Berlin, bakom sig lämnar han stängda dörrar. I Berlin, där han hoppas hitta sig själv, vistas han mycket på olika rockklubbar (bara för att komma fram till att han inte längre hör hemma där) och i tunnelbanan. Han blir som förtrollad av Berlins U-bahn, den miljön utövar en enorm dragningskraft på honom. Naturligtvis stiftar Petr nya bekantskaper i Berlin, två av dem är rockarna Pancho Dirk och Atom som han grundar bandet U-Bahn med. U-Bahn spelar musik som är snabb, högljudd och skitig som tunnelbanan själv och som uttrycker "varats olidliga bitterhet". Han träffar Katrin också och med henne upplever han något som kanske är kärlek, eller inte.

Som läsare är man med på Petrs livsvandring genom Berlin och tillsammans med honom möter man flera udda karaktärer, levande som döda. En av de döda är en kille som har tagit livet av sig genom att hoppa under ett tunnelbanetåg och hans berättelse är en del av helheten. Ett gripande avsnitt som stannar kvar i minnet.

Tunnelbanan är inte bara en miljö där mycket av handlingen utspelar sig, utan Rudis gör den till en spännande metafor, att åka tunnelbana är som livet självt. En resa från A till B, ibland är man i mörkret under ytan, ibland i ljuset ovanför. Ibland går man på fel tåg, man måste byta linje och spår. Man är en passagerare som betraktar världen på andra sidan fönstret eller så hamnar man i händelsernas centrum. Nya passagerar kliver på, några lämnar tåget. Några möter man varje gång man reser men de flesta förblir anonyma för oss. Och - det finns en slutstation för alla tåg. Hur tunnelbanan och huvudpersonens liv går i varandra tycker jag är det mest intressanta men boken. Plus språket.

Språket är värt att nämna. Jaroslav Rudis skriver på en svischande prosa, det går som på räls (jag kan inte låta bli att använda den passande jämförelsen, ni får ursäkta). Han skriver okonstlat och okomplicerat men ändå pulserar språket av fiffiga metaforer som inte är särskilt iögonfallande men finns där om man är uppmärksam. Jag gillar Rudis prosa, den är lätt att fångas av. han har, som det brukar heta, ett eget språk.

Musiken har också, som jag redan har antytt, en viktig plats i boken eftersom den är väsentlig i Petr Béms liv (och författarens också, för den delen). Jag lyssnade på boken som mp3 (på tjeckiska och i författaruppläsning) och då kunde man höra korta musiksnuttar inspelade av gruppen U-Bahn. Det var häftigt, fast punk rock inte är min kopp te precis. Men som hörbara illustrationer helt ok.

I pappersutgåvan av Himmel under Berlin finns det illustrationer av den vanliga sorten. Eller vanliga och vanliga. De har fått mycket uppmärksamhet när boken kom ut första gången 2003 och finns även i den svenska utgåvan (i översättning av Lova Meister). Konstnären heter Juraj Horváth och är internationellt prisbelönt.

Jag rekommenderar boken, den är ett trevligt smakprov på samtida tjeckisk romankonst. Fler tips på bra böcker av tjeckiska författare hittar du här.

Här finns en intervju po engelska med Jaroslav Rudis.

Läs också vad Kulturdelen, Violen, Tidningen kulturen och Dagensbok har att säga om Himmel under Berlin.

Boken finns att köpa på Bokus och på AdLibris.

Möss och människor

2012-01-06T16:51:00.002+01:00

År 1937 kom den lilla romanen Möss och människor av nobelpristagaren John Steinbeck (1902-1968, Nobelpriset 1962) ut för första gången. Det är en bok som alla känner till, många har läst och ännu fler tror sig ha läst. För den ÄR så KÄND, även som film. Jag var faktiskt själv övertygad om att jag har läst boken, tills jag började läsa den - och insåg att nej, det kunde jag inte ha gjort, i alla fall inte på riktigt. Kanske så där snabbt och slarvigt som man brukar göra i skolan när man tvingas men läst med hjärtat, nej.

Men redan efter ett par sidor hände något underbart. Jag började LÄSA. Jag trängde undan allt jag visste om boken, sopade ihop all förhandskunskap och gömde den i ett avlägset hörn av hjärnan. Här skulle det njutas av berättelsen, för första gången nu.

Möss och människor handlar om två kringvandrande lantarbetare, George och Lennie. De är på flykt för Lennie ställde till det för dem på gården där de senast hade jobb. Lennie är förståndshandikapad och gillar att smeka och krama allt som är mjukt och skönt, vare sig det är små pälsdjur eller kvinnoklänningar. Ibland smeker han för hårt, för hårthänt, det händer att hans händer klämmer åt för mycket, fast han inte alls vill något illa, men Lennie är så storväxt och stark. George säger ständigt åt Lennie att hålla sig borta från möss och kvinnor, han måste lova att inte ställa till bråk nåt mer för de måste ju arbeta och tjäna pengar om deras planer ska kunna bli verklighet.

Planerna vill Lennie jämt höra George berätta om. Igen och igen och George berättar, så ofta som Lennie vill. Så trevligt det blir då. Lennie längtar efter att snart få ett eget ställe att bo på tillsammans med George och själv ha hand om kaninerna. Det är en stor dröm, en egen bondgård i Kalifornien där de ska leva av vad jorden ger dem.

Men först måste de jobba åt andra och ta betalt ett tag till. De blir anställda på en ny gård, kommer snabbt in i gemenskapen i baracken. Allt går bra till en början men så får tiken valpar och drömmar och verklighet avlägsnar sig varandra fortare än man hinner säga sitt namn.

Jag blev uppriktigt tagen av boken, på slutet sved det rejält i ögonen och det snörjdes åt i bröstet på mig. Slutet är tragiskt om än på ett sätt ömsint och kärleksfullt vis. Allt handlar om relationen mellan George och Lennie. Hur George med stort hjärta tar hand om den svagsinte men arbetssamme Lennie och inte kan tänka sig att lämna honom åt sitt öde fast det skulle göra livet lättare för honom själv. Det finns en parallell till deras relation: på den nya gården finns en gammal man som har ett urgammalt, illaluktande men älskat hundkräk som inte längre gör någon nytta och som alla tjatar om borde avlivas. Ett skott i nacken bara, gör hunden och människorna en tjänst, säger karlarna.

Nej, jag ska inte berätta mer. Bara det att Möss och människor är ett mästerverk som tål att läsas om. Bara hundra sidor och en så kompakt och djupt fängslande berättelse! Steinbeck får in oerhört mycket på sidorna - och ännu mer mellan raderna. Vad är rätt och vad är fel?

För Lydia

2012-01-05T18:40:00.002+01:00

Vad tiden går fort! Genom att googla på mitt blogginlägg om Den allvarsamma leken kunde jag konstatera att det är två år sedan jag läste Hjalmar Söderbergs odödliga kärleksroman. Jag avslutade det aktuella inlägget med att jag såg fram emot att läsa Gun-Britt Sundströms parafras För Lydia från 1973 - och se, två år har det tagit mig. Man är bra konstig ibland. Skönt att jag har läst boken nu i alla fall för den är mycket bra, precis som väntat. Det sker spännande förskjutningar i boken, trots att handlingen är densamma.

För er som inte har läst För Lydia kan jag berätta att hon håller sig strikt till händelseförloppet i Den allvarsamma leken men ändrar perspektivet utifrån två premisser. För det första är perspektivet Lydias, det är från hennes synvinkel som allt berättas denna gång (i Den allvarsamma leken är perspektivet Arvids). För det andra flyttas händelserna sextio år fram i tiden, vilket gör att vi hamnar under 50- och 60-talen och det blev en överraskning för mig eftersom jag inte visste att det var så. Det är intressant med invävda politiska händelser både på hemmaplan och i världen och eftersom boken fortfarande är en stockholmsskildring får man läsa om studentdemonstrationer och mycket annat som var en del av stockholmslivet mellan 1957 och 1972 som är ramårtal för handlingen i För Lydia.

Det vackra omslaget till 1973-års utgåvan

Att handlingen flyttas fram i tid påverkar naturligtvis Lydias sätt att tänka och agera. Samhällsklimatet innebar ju bl.a. en brytningstid för kvinnan och den fria kärleken gav henne (och Lydia) en annan roll att spela. Det blir liksom lättare att förstå sig på Lydia i Sundströms version än i Söderbergs. Hennes nyckfullhet och "egoism" kommer delvis i en annan dager och det tycker jag är mycket intressant med För Lydia.

Om jag skulle nämna en scen som gjort starkast intryck på mig i För Lydia, så skulle jag välja den när Lydia en kväll är hemma i sin lägenhet tillsammans med Arvid och hennes senaste älskare Kaj ringer på dörren men hon öppnar inte, fast Kaj måste ha sett att lampan lyste. Efter den här natten tar Kaj sitt liv och Lydia är plågsamt medveten om att skulden till stor del är hennes, att hennes lek med Kaj var otillbörlig, men att erkänna det fullt ut vill hon inte. Det var gripande att först som läsare befinna sig inne i lägenheten och betrakta den avvisade och olycklige Kaj för att sedan känna Lydias vånda:

"Det var inte mitt fel, måste hon upprepa för sig själv, om och om igen. Jag kunde inte veta! Och även om jag hade vetat kunde jag inte ha gjort något annorlunda. var och en måste ju klara sitt eget liv, ansvaret för det kan inte läggas på någon annan! Dag efter dag, natt efter natt, kunde hon upprepa det för sig själv, men det förändrade ingenting. Kaj var död!"

Det är skönt att ibland stanna upp och stoppa flödet av nyutkomna böcker som sköljer över en och i stället greppa en klassiker, modern eller gammal spelar ingen roll. Det var en skön andningspaus för mig att läsa Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, denna moderniserade variant av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som är en kär favorit.

"Hemsöborna" inleder Strindbergsåret på bloggen

2012-01-05T11:20:00.000+01:00

Strindbergs roman Hemsöborna (1887) har länge legat som mp3-bok i min mobil, har köpt den av bara farten vid något redan avlägset tillfälle (både Bokus och AdLibris har mp3-boken för ca 40 kr) och så vips! var den jättebra att ha. Perfekt att inleda Strindbergsåret med då det är en lättsam och folklig roman.

Det var kul att lyssna på Hemsöborna eftersom det är en tidlös berättelse och jag gillade mycket Sven Arne Svanbergs uppläsning. Dessutom har jag en stor förkärlek för den lite gammaldags svenska man möter i Strindbergs böcker och njuter ohämmat av alla "kommo" och "stodo" och sånt.

Fastlänningen Carlsson, madame Flod, hennes son Gusten, prästen och de andra öborna är levande beskrivna, de är verkligen människor av kött och blod med både fel och goda avsikter. Livet på ön har sin lilla gång och påverkas av årstidernas växlingar, vilket är förstås intressant att ta del av.

Med en gång dras man in i människornas liv efter att Carlsson kommer till Hemsö för att hjälpa änkan Flod med lantbruket och det skär sig direkt mellan honom och Gusten. Att Carlsson och Flod så småningom gifter sig förbättrar inte precias relationen mellan styvfadern och styvsonen. Någon passionerad kärlek mellan Carlsson och Flod är det inte heller tal om och Carlsson springer helre efter pigorna, vilket visar sig vara ödesdigert. Men han är även en driftig och företagsam man vars idéer får gården att blomstra.

Berättelsen är bitvis ganska tragikomisk, som till exempel vid bröllopet när prästen super sig så förfärligt full och kralarna får fullt upp med att dölja det för byborna. Helt galet blir det, jag skrattar än när jag tänker på det avsnittet.

Det dramatiska slutet när kistan med stackars Flods döda kropp ramlar av båten och sjunker och även Carlsson försvinner genom isen är en magnifik scen och man förstår att att det inte finns något ont som inte bär något gott med sig också.

Hemsöborna är absolut en läsvärd bok - fortfarande. Inte är den lång heller, under 200 sidor i pocketutgåvan. Och om du gillar ljudböcker är den varianten att varmt rekommendera. Heja Strindberg!

Hur madonnan kom till månen

2012-01-02T20:50:00.000+01:00

Hur madonnan kom till månen av den tyske författaren Rolf Bauerdick är en härlig skröna av ett sällan skådat slag, framför allt tack vare miljön och tiden. Berättelsen som ömsom väcker skratt, ömsom sorg utspelar sig i kalla krigets Rumänien i den lilla karpatiska byn Baia Luna och jag kan lova er att det är en minst sagt originell berättelse som utspelar sig på boksidorna och avslöjar byinvånarnas öststatsmentalitet som jag så väl känner igen. Historien är färgad av katolicisim, åratal av ideologisk hjärntvätt och påhittighet i fråga om att undergräva socialismen. Allting är kryddat med burlesk humor och flaskan med plommonbrännvinet är aldrig långt borta.

Allt börjar den 5 november 1957 när ryssarna skickar Laika ut i rymden och huvudpersonen Pavels farfar ska fylla femtiofem dagen efter. Pavel är femton. När boken slutar har det gått drygt trettio år och mycket har hänt i byn, i Rumänien och i Europa. Det är flera historier som vävs samman och flera trådar som löper parallellt. Men lugn, författaren regisserar handlingen väl, allt hänger ihop och det glappar ingenstans.

Att ryssarna lyckas före amrisarna med att skicka hundar och så småningom människor ut i rymden oroar Pavels farfar Ilja och hans zigenarkompis Dimitri. De, liksom alla andra i byn, är djupt troende katoliker och påven har ju sagt att Maria, Jesu moder har blivit upptagen som en levande människa, med kött och blod, till himlen. Och i Johannes uppenbarelser har Dimitru läst att en kvinna visat sig i himlen, så mycket tyder på att Maria alltså bor på månen. Därför skrämmer blotta tanken på vad de gudlösa ryssarna skulle kunna göra om de hittade madonnan vettet ur Ilja och Dimitri. Vem kan stoppa ryssarna? Jo, amrisarna! Enligt Dimitri är det ingen slump att de har världens största Mariastaty utanför sin stad Nuijorke. De vill nämligen åka upp och hämta Maria för att rädda henne, fast då är det lite konstigt att deras raketforskare är en tysk, en von Braun. Hur kan amrisarna anlita en tysk när de vet att Maria är judinna. Va? Den bruna von tysken kan knappast vara intresserad av att ta ner Maria från månen, för hon skulle förmodligen ha en del obehagligheter att berätta.

Mycket kretsar kring huruvida jungfru Maria finns i himlen eller inte och det blir många fantasieggande förvecklingar och komplikationer på vägen. Byns egna Eviga tröstens madonna stationerad på berget ovanför byn är till exempel plötsligt försvunnen. Och Pavels lärarinna försvinner först, för att sedan hittas hängd i skogen. Prästen blir också mördad - och liket försvinner innan begravningen. En burlesk thriller har skådat dagens ljus!

Samtidigt gör Pavels kompis, tyskgpojken Fritz, något oerhört - han blåser ner det eviga ljuset i kyrkan och efter det blir inget sig likt varken i Pavels liv eller i byn, ett före och ett efter uppstår. En stor roll spelar också lärarinnans gamla dagbok som Pavel får tag på samt några fotografier med pornografiskt innehåll. En av männen på fotot är en högt uppsatt politiker, lärarinnans äskare och ett riktigt svin. Med hjälp av fotografierna kastar Pavel grus i maktens maskineri men saker och ting går lite över styr. Det finns t.ex. en gripande scen där några byinvånare och Pavels familj måste iscensätta ett agerande i syfte att överlista säkerhetstjänsten som är på jakt efter de farliga fotografierna. Att förinta politikern som dessutom är god vän med den stora conducatorn i presidentpalatset (Ceausescu) är lättare sagt än gjort, högt uppsatta politiker är som bekant rädda att förlora makten. Jag kanske borde påpeka att vid det här laget har det redan hunnit bli sent1980-tal och då vet ni vartåt det lutar i Rumänien.

Ja, det händer verkliget mycket i boken och även kärleken har sin givna plats. Det är både vackert och sorgligt att läsa om den unge Pavels kärlek till zigenarflickan Buba eftersom där framträder rasmotsättningarna mellan byinvånarna och zigenarna så tydligt och smärtsamt.

För Pavel vars hela liv blir präglat av händelserna i hans ungdom är kärlek, givna löften och sanningen inga tomma begrepp. Desto sorgligare blir hans tankar i slutet av boken när han inser vad diktaturen han kostat honom och alla andra vanliga människor i Rumänien. Det finns en djup i dessa reflektioner över historiens pris.

Jag gillade Hur madonnan kom till månen och blev imponerad när jag fick veta att det är fråga om en romandebut.

Som uppvuxen i en kommunistisk diktatur hade jag stor behållning av alla tids- och samhällsmarkörer som jag kände igen men som troligen passerar obemärkt förbi en svensk läsare. Det är synd, men inget att göra åt och inget som påverkar helhetsintrycket. Ändå tänker jag exempelvis på det ideoligiska skitsnacket och propagandan, på Carpati-cigaretter utan filter och på plommonbrännvinet och ölet, på det vardagliga motståndet i det tysta, på människors sätt att förhålla sig till "de andra": ryssar, zigenare. tyskar och amerikaner. Mycket av det som skildras i boken är faktiskt mitt i prick. Jag tänker också på humorns läkande kraft. Det finns oerhört mycket allvar under den burleska humorn i romanen och som jag skrev i början av inlägget lockar läsningen till såväl skratt som tårar.

Hur madonnan kom till månen är en speciell roman, mäktig och samtidigt underhållande. Det välkomponerade kaoset påminner lite om Emir Kusturicas filmer (fast här finns det ingen magisk realism) och det är lätt att associera till just Kusturica redan när man ser omslaget. Jag hoppas att boken får många läsare för det är den absolut värt. Helt klart en av den gångna höstens litterära höjdpunkter. För översättningen står Meta Ottosson.

Bokbloggaren Fiktiviteter har också läst boken.

Och slutligen länken till Rolf Bauerdicks hemsida.

Boken finnsbl.a. att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bokmanias 2011 - en avrundning

2011-12-31T15:13:00.001+01:00

2011 var ett bra år för Bokmania, det kan jag gott säga, även om luften och blogginspirationen har gått ur mig lite grann på slutet. Fast bloggtiden gick till läsning i stället, så det blev bra ändå. Jag har läst ungefär 80 böcker i år och det är lite av ett personbästa för det normala brukar vara mellan 60 och 70 lästa titlar.

Mest har jag som vanligt läst romaner (55 st) men novellsamlingar är också välrepresenterade bland titlarna (11 st) och det känns bra med tanke på novellutmaningen som jag hade förra året. På sätt och vis är 2011 novellernas år eftersom små novellböcker har erövrat marknaden och hittat vägen till läsarna. Ordet novellix har också blivit etablerat. Så hurra för novellerna! Själv föredrar jag fortfarande romaner som litterärt format men noveller har onekligen blivit ett fast inslag min läsning. Och de berikar mitt läsande och har kommit för att stanna.

När det gäller den geografiska spridningen på böckerna som jag läst, dominerar Europa (53 st) och Sverige (22). Övriga europäiska länder ser ut så här: Tyskland (7), Frankrike (7), Tjeckien (5), Italien (4), Spanien (2), England (2), Danmark (1), Norge (1), Island (1), Turkiet (1).

På andra plats efter Europa kommer Nordamerika med USA (13 st) och Kanada (2 st). Asien (5) ligger inte så bra till i år och Afrika (1) gör en bottennotering. Slutsats: måste skärpa mig i fråga om Afrika och Asien! Och Sydamerika.

Vilka böcker var bäst då? Oj, det är supersvårt att säga. Jag har läst ovanlingt många bra böcker, verkligen. Så många att en lista på 10 inte kan vara riktigt rättvis. Men okej, en 10-topplista kommer här men observera att böckerna är placerade på listan utan inbördes ordning:

1. Blonde (Joyce Carole Oates)
2. En dåre fri (Beate Grimsrud)
3. Kärlekens historia (Nicole Krauss)
4. Ru (Kim Thúy)
5. Yarden (Kristian Lundberg)
6. En annan stad (Michal Ajvaz)
7. Andningsgunga (Herta Müller)
8. Indignation (Philip Roth)
9. Blad ur höstens arkiv (Bo Carpelan)
10. Dödssynden (Harper Lee)

Det var roligt med bloggserien om tjeckisk litteratur som fick ett bra genomslag och jag tror att jag lyckades inspirera några till lite tjeckiskläsning. Även framöver ska jag bevaka det tjeckiska litteraturfältet lite extra eftersom det känns som att där har jag funnit en naturlig nisch och de boktips jag ger brukar uppskattas.

2011 innebar också att jag som bokbloggare har knutit flera nya kontakter (och befäst de gamla), bland annat tack vare genom att jag var Bokmässans bloggambassadör. Bokmässan i Göteborg var överlägset roligast under det gångna året. Sedan är jag glad över ett påbörjat samarbetet med nätbokhandeln FritzStåhl - då kan jag också passa på att berätta att vi har något riktigt roligt på gång inför 2012. Kontakterna med bokklubben Gondol har också förgyllt min bokbloggartillvaro under året, liksom bokpratet hos föreningen Bullar och Böcker.

Att Bokmania numera finns på facebook har också varit ett klokt drag, fast jag länge var skeptisk till att vara med där. men man är inte sämre än att man kan ändra sig, så idag anser jag att fb är ett ypperligt verktyg för att nå ut med mitt budskap samt ge korta kommentarer om bokditten och bokdatten, upprätthålla kontakter och hålla mig uppdaterad om vad som händer i bokbranschen och i bokbloggarvärlden. Det är bra att kort kunna uppdatera facebook när tiden inte räcker till att skriva ett längre inlägg på bloggen. Till dagens datum är det 178 personer som gillar sidan, helt fantastiskt! Twitter funkar också jättebra, tycker jag, eftersom det tillkommer nya följare hela tiden och det kommer inte att dröja länge förrän de blir hela 500. Wow, och tack alla ni som följer mig på facebook och twitter. Hoppas att ni tänker fortsätta med det för ni sporrar mig och inspirerar.

Och alla ni som läser bloggen - tack ska ni ha, utan er vore mina blygsamma ansträngningar helt meningslösa. Tack!

Slutligen önskar jag er alla ett gott avslut på 2011 och ett gott nytt år 2012. Må vi alla vara friska, glada och lässugna!

Grand final i skojarbranschen

2011-12-30T17:22:00.000+01:00

I november kom det ut en ny roman av Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen, vilket knappast har undgått någon läsande person i det här landet. Kerstin Ekman! En roman igen! Och en rolig sådan! Om bokbranschen! Det var många hurrarop.

Jag var också nyfiken eftersom jag alltid har gillat Ekman och för att kunna få in romanen längst fram i läskön valde jag att skaffa Grand final i skojarbranschen som mp3-bok. Det är Katarina Ewerlöf som är uppläsare, så bättre kan det liksom inte bli. Att läsa med öronen var ett bra drag av mig, det var kul att lyssna på berättelsen och Babba och Lillemor.

Babba och Lillemor är två kvinnor med en mycket speciell relation. Lillemor är en framgångsrik och folkkär romanförfattare som även sitter i Akademin och har fått flera Augustpris och så vidare. Det är bara det att det är Babba som i verkligheten skrivit alla böckerna. Babba är tjock, ful, ovårdad, barsk och folkskygg. Lillemor är snygg, elegant, talför och gillar offentlighet - så det får bli hon som blir ansiktet utåt och "vara" författaren. Inkomsterna delar de fifti fifti. Men tänk om hemligheten skulle avslöjas? Vilket bedrägeri, vilken skandal, vilka rubriker! Det är ganska roligt att leka med tanken att denna Lillemor egentligen är Kerstin Ekman själv, likheter finns i massor. Det är befängt att tänka så, med kittlande. Himmel, vilket liv det skull bli...

Kerstin Ekmans roman har mycket glimt i ögat, den är en frisk, rolig och välskriven satir. Boken handlar om vad det innebär att skriva och vem som äger berättelsen, hon driver med författarrollen, kändisskapet, intervjusofforna och hela bokbranschen. Även Akademin får sig en känga. En fråga som Ekman också ställer är den om författarens privatliv vs offentlighet, något som länge har tuggas ganska friskt i medierna (med tanke på t.ex. Knausgård).

Både Babba och Lillemor är starka kvinnor med bestämda åsikter och deras diskussioner går gärna hett till. Med tiden blir de ganska trötta på varandra och på symbiosen, relationen skaver ordentligt. Boken börjar i nuet när en "outgivningsbar" memoarbok dyker upp på ett bokförlag och sedan går man tillbaka i tiden, ända till 50-talet i Uppsala, när hela historien rullas fram för läsaren.

Jag tror att det är omöjligt att inte gilla Grand final i skojarbranschen, så fräck och inelligent som den är. En annorlunda Ekman men det märks att hon måste haft riktigt skojigt när hon skrev boken. Och Katarina Ewerlöfs uppläsning? Kanon, som alltid. Om man läser boken får man både underhållning och något att fundera över.

Romanen är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2012.

Andra bokbloggare som också har läst och bloggat om romanen är t.ex. Boktokig, Dagens bok och Annika Koldenius.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Så gjorde man böcker förr i tiden

2011-12-29T10:31:00.000+01:00

Lacrimosa

2011-12-27T10:42:00.000+01:00

På nätbokhandeln FritzStåhl´s webb (jag är med i deras bokpanel) tipsade jag härom veckan om den Augustprisnominerade romanen Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. Det var inte lätt att kort uttrycka handlingen i den här boken eftersom dess utmärkande drag är dubbelheter, mångtydigheter och återblickar. Tidsmässigt befinner man sig i början av 1800-talet, rumsmässigt i Finland, Sverige och Italien. En gård, en teater, en kust. Häftigt och intressant men också ganska ansträngande.

Lacrimosa är en vacker berättelse om övergivenhet, tårar, ensamhet, kärlek och arsenikens oskuldsfulla vithet. Huvudpersonen är den androgyna Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke och Liffner gestaltar henne först som vildungen som Almqvist tar han om, sedan Ros, Rose och slutligen mr Ross. Ros är kluven i sin relation till Almqvist och förlorad i kärlek till mamsell Emilie Högqvist från den Kungliga Teatern. I kulliserna skymtar vi Gustaf III, mordet på honom är en mordgåta som även den tar plats i boken, om än mest som rekvisita.

När jag läste Lacrimosa kändes det som om Liffners språk inte var av denna värld. Det är förtrollad och magisk och skapat att förföra. Det är stiligt och vackert och lagom almqvistiskt 1800-talsaktigt men tillsammans med dubbelheterna och glidningarna i tid och rum blev det tyvärr så att jag inte lyckades tränga igenom berättelsen fullt ut. Texten avkräver nämligen läsaren total uppmärksamhet och när man brister, går man genast vilse i läsningen, vilket jag tycker är synd.

Nu efteråt tänker jag att jag kanske borde läsa Drottningens juvelsmycke och sedan Lacrimosa en gång till (eller rent av skulle jag ha börjat med Almqvist för att ha hans bok i färskt minne). Undrar hur upplevelsen av boken skulle bli då? Nu blev jag i stället alldeles för överrumplad av all dekor och alla trådar för att kunna uppskatta Liffners roman på samma sätt som litteraturkritikerna. Jag gav boken betyget 3.

Har du läst Lacrimosa? Vad tyckte du då?

Kolla, vikken grej!

2011-12-26T16:15:00.000+01:00

Tack vare Enligt O har jag fått kännedom om denna revolutionerande uppfinning. Visst är det en fantastisk grej, denna BOOK?

God Jul - och mormor gråter fortfarande

2011-12-24T09:24:00.000+01:00

God Jul kära vänner, här kommer Bokmanias traditionella julhälsning. För mig skulle det nämligen inte vara någon julafton utan Gardells Mormor gråter, så håll till godo i år också. Jag älskar det stycket, skrattar alltid så tårarna rinner och kan man garva i grupp, är det alltid extra trevligt.

Ha en riktigt skön, god, glad och stressfri julhelg. Kram på er!

Blad ur höstens arkiv

2011-12-17T10:44:00.000+01:00

Tidigt i höstas fick jag i min hand en nätt och oansenlig bok som heter Blad ur höstens arkiv av den tidigare i år avlidne Bo Carpelan (1926-2011). Jag har aldrig förut läst något av Carpelan och när Eskilstuna Kuriren gav mig uppdraget att recensera boken hade jag, uppriktigt sagt, inga speciella förväntningar. Jag får väl läsa boken och sedan skriva 1500 tecken så blir det klart, tänkte jag. Föga anade jag att jag snart skulle sitta som trollbunden och bara sluka boken och att den också skulle placera sig på topplistan över årets vackraste läsupplevelser. Så kan det gå när magin sätter in. Och så här skrev jag om boken i tidningen:

Finns det en bättre tid för melankoli än hösten? Det är då vi gladeligen vältrar oss i vemodet över alla gångna solskensdagar och mörkret som nalkas. En lagom dos av sådant är inte farlig, tvärtom kan man finna mycket skönhet i tempot som plötsligt går i saktare mak. Färgerna, ljuset, tystnaden, eftertanken. Romanen Blad ur höstens arkiv handlar om hösten på två plan, som årstid och som ålderns höst.

Tomas Skarfelt, snart 80 år, är ännu ett tag kvar på sommarstället Udda. Dagarna fyller han med att se tillbaka på sitt liv samt med att umgås med sin gamla mor och sin nyvunne 5-årige vän Slanten. Tröttheten ”är en skymning som kommer redan om morgonen och hakar fast vid hälen” vart steg han tar. Men han skriver. Och bokstäverna han präntar ner är varma och minnesångande.

Blad ur höstens arkiv är en bok som man kanske inte läser så mycket för handlingens skull som för skönhetens, språkets, tankens och sorgsenhetens skull. Naturen är här en kraftkälla, överallt närvarande och inspirerande, ett mysterium att förundras över. Jag blir stum av språket, skönheten i det känns som en mjuk hand kring mitt hjärta. Jag har sällan läst något så vackert om hur det är att bli gammal! Här finns allt, liv och förgängelse, ljus och natt, på en gång, i en upplevelse som kanske är något av erfarenhet, möjligen Bo Carpelans egna, vad vet vi.

Jag har i alla fall svårt att tänka mig en mer storslagen avslutning på ett författarskap än denna bok.

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-11-29. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Det våras för mini novellböcker

2011-12-14T17:16:00.001+01:00

Novellix och Brevnoveller är inte längre ensamma när det gäller utgivningen av små novellböcker med endast en novell i varje bok. Nu har även Astor förlag hakat på novelltrenden och gett ut sin första omgång med färgglada små novellhäften.

Astor-serien har inletts nu i december med fem noveller från Spanien: Efter oss syndafloden av Andrés Barba, Slippa se regnet av Nuria Labari, Leken av Elvira NavarroBlanca , La noche sucks av Riestra och Överlevaren av Sònia Hernández. Under nästa år fortsätter utgivningen med ytterligare fem noveller från Italien och fem från Portugal.

Förlagets målsättning är att introducera unga, samtida europeiska författarskap i ett nytt och lättillgängligt format, dvs enskilt utgivna noveller. Sådana har blivit lite av en trend på sistone - men varför inte. Jag gillar att Astor hittar sin nisch genom att publicera noveller av icke svenska författare, vilket är vad både Novellix och Brevnoveller huvudsakligen riktar in sig på, så det finns ett hål att fylla och det är bra. Att deras författare kommer från det icke engelskspråkiga området är även det ett plus i mina ögon.

Jag har tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av Astor-novellerna, men alla fem ligger prydligt upplagda på borden bredvid läsfåtöljen. Vilken färg ska jag ta först, hm...

Jag är Arne Anka. Vem är du?

2011-12-14T16:41:00.000+01:00

På Nationalencyklopedins hemsida finns ett roligt test att göra, det heter Vilken fiktiv figur är du? och går ut på att ta reda på vilken fiktiv figur som mest påminner om en själv (eller tvärtom, snarare). Jag blev Arne Anka, haha: "Arne Anka är en cynisk stockholmsbohem och misslyckad poet. Hänger gärna med kompisar på krogen där han sprider sina tankar om livet."

Testets vetenskaplighet går säkert att ifrågasätta men kul är det. Prova!

Den här bloggposten innehåller inga boktips, bara nötkräm

2011-12-12T20:42:00.001+01:00

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Foto: UNICEF

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto: UNICEF/Pelle Bergström

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Medlemskap i bokklubben Gondol i julklapp?

2011-12-11T12:09:00.001+01:00

Sedan jag i våras blivit ett slags hedersmedlem i Bonniers litterära klubb Gondol, har jag fått hem flera nya böcker som jag verkligen är glad över. Gondol har böcker från alla möjliga förlag stora som små, inte bara från Bonniers, även om just månadsböckerna är övervägande deras.

Det är författare som Steve Sem-Sandberg, Elin Boardy, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Jonas Karlsson, Mia Ajvide och Tomas Tranströmer som under tiden haft sina böcker som månadens böcker. Man ser direkt att det handlar om litterär litteratur och inte kommersiell litteratur och det är just vad jag gillar och uppskattar med Gondol eftersom det är den typen av böcker som jag själv helst läser och skriver om på Bokmania.

Medlemstidningen som medföljer varje månadens bok innehåller alltid en lång artikel som fokuserar på den akuella författaren och hans bok samt tipsar om en mängd andra titlar ur bokklubbens hyllor. Artiklarna är intressanta att läsa och välskrivna. (Jag sparar tidningarna till och med, har de ihop med ViLäser som jag inte heller kan göra mig av med efter att jag är klar med ett nummer.) Senaste numret av Gondol-tidningen finns här, om du vill titta.

Kanske kan medlemskap i Gondol vara en julklapp till dig själv eller någon annan? Då får du helt klart ett urval av det bästa ur aktuell bokutgivning. De har också rätt schyssta medlemsregler, se gärna själv. Och om du vill bli medlem, kan du smidigt använda bannern som ligger här på bloggsidan till höger. God BokJul :-)

Tre signerade nytillskott i bokhyllan - varav en dyrgrip

2011-12-11T11:17:00.001+01:00

I den här Brombergs-kassen som jag hade med mig hem från julbazaren den 1 december ligger två författarsignerade böcker och det är den översta som jag kommer att vörda särskilt ömt.

Kärleken historia är en av de bästa böckerna jag läst.

Hallonbåtsflyktingen ser jag mycket fram emot att läsa i jul.

På Litterära Gästabudet i Eskilstuna i november kunde man bl.a. lyssna på Jonas Karlsson och eftersom jag gillar hans noveller (har läst all tre böckerna) passade jag på att få Spelreglerna signerade.

Jonas leker viss lite när han signerar...

Strindbersåret 2012

2011-12-09T13:34:00.001+01:00

Nästa år, alltså 2012, är det hundra år sedan August Strindberg dog och med anledning av detta har det utlysts ett helt minnesår: Strindbergsåret 2012. Det blir Strindberg på längden och tvären säkert överallt och risken att vi så här dags om ett år kommer att "kräkas" så snart vi hör skalden omnämnas är överhängande. Men missförstå mig rätt, jag gillar gamle August och är glad åt han får ett eget år. Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att undra varför Selma inte hade ett eget år när det var hennes tur.

I vilket fall har en ny Strindberg-webbsida skådat dagens ljus och den är tänkt som en samlingsplats för information om Strindberg och alla aktiviteter som ska äga rum under 2012.

Augusti, oktober

2011-12-09T12:31:00.000+01:00

Augusti, oktober är skriven av Andrés Barba (född 1975) som anses vara en av den spanska samtidsprosans mest betydelsefulla författare. Detta är hans första roman översatt till svenska (av Annakarin Thorburn) och att läsa den var ett spännande första litterärt möte med Barba.

Boken består av två delar - Minnen av augusti och Minnen av oktober. Först är det sommar och fjortonårige Tomás från Madrid är på semester med sin familj. Som alla tidigare år är de i ett sommarhus vid havet men det här året blir semestervistelsen inte alls idyllisk, mest tvärtom. För Tomás blir det en sommar då han möter sexualitetens påträngande kraft och upptäcker kvinnokroppens djupa vrår som dock mest känns främmande och konstiga. Innuti Tomás kokar det av destruktiva krafter som så småningom för honom till byns fattigkvarter där han blir polare med en fyrklöver som det i alla lägen vore bättre att hålla sig undan för. Våld, narkotikamissbruk och stölder börjar prägla solskensdagarna och allt blir liksom bara värre och värre.

Att Tomás faster plötsligt blir allvarigt sjuk och dör bidrar inte precis till att spänningarna släpper och stabiliteten inträder, utan all den smärtsamma förvandling som grabben genomgår på väg till vuxenheten kulminerar till slut i att han närvarar vid en gruppvåldtäkt. Han närvarar, inte deltar, det finns en viss distinktion där (eller finns den?) men ändå blir skuldkänslorna honom nästan övermäktiga. När oktober kommer kan han inte längre annat än att möta sin skuld öga mot öga för det finns ju bara en person som antingen kan döma honom eller förlåta honom. Han åker tillbaka till byn för att söka försoning...

Det vilar en tryckt och pyrande känsla över berättelsen, som läsare förstår man ganska snart att killen kommer att trassla till det för sig. Barbas språk är mycket kraft- och uttryckstfullt samtidigt som det lämnar en del kvar åt läsaren att fundera kring, vilket jag tycker om.

Tomás är berättarjaget och han berättar utifrån sina minnen som av naturliga skäl inte är fullständiga. Det finns ingen allvetande berättare i texten. Behövs inte heller. Barba är jättebra på att gestalta det psykologiska och han ger tillräckligt många ledtrådar för att man ska kunna få fram bilden av vad som skedde med (och i) Tomás.

Augusti, oktober är en kort roman som är mycket läsvärd. Under läsningens gång fick jag lite stämningsvibbar av både Mot fyren (Virginia Woolf) och Försoning (Ian McEvan).

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller på AdLibris.

När börjar det riktiga livet?

2011-12-07T19:48:00.000+01:00

Fredrik Lindström. Ni vet vem han är, Eskilstunasonen som i fjol fick Eskilstuna-Kurirens Kulturpris. Känd från radio, tv och som författare. Han är den som underhåller oss och på köpet lär oss saker om vårt språk och vår mentalitet. Vi gillar honom trots att han genomskådar oss så fort vi öppnar munnen och alltid klär av oss tills vi står där huttrande i bara kalsingarna. Bildligt talat, förstås. Fredrik Lindström har visat oss många gånger förut att han har en röntgenblick när det gäller våra tillkortakommanden och i sin nya novellsamling som heter När börjar det riktiga livet får han i alla fall mig att undra vad det är för konstig tid vi lever i och vad det är vi egentligen håller på med. Det finns femton noveller i boken och i var och en av dem lider personerna valfrihetens alla kval.

Med road blick, medkänsla och förståelse skärskådar Fredrik Lindström våra vardagssträvanden, drömmar och förberedelser inför den dag då det riktiga livet ska göra entré. Carpe Diem? Glöm det! Först ska polackerna in och bygga nya altanen.

Kvinnan i novellen ”På riktigt” är ett typexempel. Alltid har hon en väska packad trots att det är osannolikt att hon ska få användning för den men hon vill vara redo om hon plötsligt måste ge sig iväg. Vart? Till ett mycket mer spännande liv på någon mycket mer spännande plats än dagisavdelningen Nyckelpigan där hon jobbar. Dessutom har hon en lång lista med saker hon väntar på ska hända för att göra livet lite mer på riktigt. Det eviga äta-sova-jobba är inget riktigt liv, bara ett skuggliv. Längtan att vilja fly skaver.

”Gosedjuren” är en novell som handlar om ett barn som är mycket älskat av sina föräldrar, vilket resulterar i att han redan som tvååring äger över tusen saker. Som fyraåring har han prylar till förbannelse, bland annat 84 mjukisdjur (riksgenomsnittet är 47). Pappan inser problemet, ett utsorteringsprocess påbörjas. Grabben är inte alls med på noterna och mamman befarar att pojkstackarn kan få men för livet av separationstvånget. Fredrik Lindström skruvar upp situationen ett varv extra, det blir roligt och absurt och problemet framträder med all önskvärd sjuklighet. Igenkänning, någon?

Många av novellerna sätter vår samtid och våra värderingar i fokus. Vi möter känslomässigt vilsna människor som sitter i sina överutrustade hypermoderna kök och äter hämtmat dag ut och dag in (”Ett fullutrustat kök”) eller jagar efter den perfekta soffan, en som visar attityd, att inreda vardagsrummet med för det är så trist med opersonliga ikeahem. När de sedan ligger och ryser i mörkret på natten känns det som att livet rusar förbi (”Soffan”). Novellen ”Stanna kvar” berättar om en vanlig familj vars hus ligger ute till försäljning. Veckan innan visningen härjar homestylisten hemma hos dem och när hon har gått kan familjen helt sanningsenligt hävda att de har ett hem de aldrig förut varit i. Begäret att förvandlas till någon som lever smul-, gräl- och svettfria liv utan gamla lappar på kylskåpsdörren sätter in. För det måste väl gå att leva så på riktigt, eller? Novellen ”Kvalitetstid” är också en som har fängslad mig. Mannen i berättelsen delar sitt liv i transportsträckor som är ett nödvändigt ont och det där andra, det man egentligen vill åt. Man vill ju njuta av livet och helst bara göra saker som känns meningsfulla, inte sant. Vändningen på slutet är klockren.

Jag kan fortsätta så, berätta om novell efter novell som med lättsam humor och stor skärpa avslöjar vår sorgliga oförmåga att känna förnöjsamhet i vardagen. Om du är en läsare som vågar ta risken att eventuellt se din egen spegelbild i Fredrik Lindströms noveller så har du en underbar lässtund framför dig för novellerna är mycket underhållande. Och sedan, när du har läst färdigt, kan du ta dig en funderare över vad som verkligen – jag menar VERKLIGEN – är väsentligt i livet. Litteratur ger ju oss ibland en vink om det.

(Recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-11-22. Här återges den med tidningens samtycke.)

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Bullar & Böcker & Boknördsbabbel samt tips på hårda julklappar

2011-12-06T17:20:00.001+01:00

Jag hade så roligt igår kväll när jag var på besök på landsortsbiblioteket i Alberga utanför Eskilstuna. Jag var inbjuden dit för att dels kåsera om mitt liv som boknörd (ojojoj, jag rodnar nästan), dels för att ge lite boktips inför julen. Myyyycket trevligt allting. Det var andra gången jag besökte Alberga och jag hoppas verkligen få komma tillbaka fler gånger. Bokflöden sinar ju aldrig, så det borde inte vara ont om böcker att tipsa om.

Mina boktips från igår syns uppstaplade på bilderna och på listan här nedan men de är så klart att betrakta som Bokmanias boktips inför julen till var och envar som är i behov av några.

Och här kommer hela listan (länkarna går till recensionerna/mer info här på bloggen):

Vår sanna natur (Naturfotograferna, Henrik Ekman)
Fragment (Marilyn Monroe)
Bastarden från Istanbull (Elif Shafak)
Blonde (Joyce Carol Oates)
Tuppen och havet (Sara Paborn)
Och allt ska vara kärlek (Christian Lundberg)
Yarden (Christian Lundberg)
Tre romaner (Steve-Sem Sandberg)
Himmel och helvete och Änglarnas sorg (Jón Kalman Stefánsson)
Indignation (Philip Roth)
Andningsgunga (Herta Müller)
Upptäckten av currywursten (Uwe Timm)
Norrtullsligan (Elin Wägner)
Frihet (Jonathan Franzen)
Niceville (Kathryn Stockett)

Jag tipsade också om det nya bokformatet Excess och visade "Hundraåringen" som exempel. Sedan kunde jag förstås inte heller låta bli och berätta om Novellixerna som man nu till och med kan prenumerera på. Och naturligtvis visade jag också den underbara samlingsutgåvan med Tomas Tranströmers dikter och prosa. Den kommer säkert att ligga under många julgranar - eller hoppas jag i alla fall.

Om du vill köpa några av böckerna så kan du göra t.ex. på nätbokhandlen Fritz & Ståhl (fraktfritt före jul).

Tranströmer som bokstöd

2011-12-04T16:08:00.000+01:00

Till bokstödsentusiasternas stora glädje finns nu lagom till Nobelfesten och lagom till jul även årets Nobelpristagare i litteratur Tomas Tranströmer som bokstöd, vid sidan om ett tjugotal andra författare vars porträtt skurits ut i svart pulverlackerad stålplåt (design Jan Landqvist) för att pryda våra bord och hyllor. 249 kronor kostar detta läckra bokstöd.

Dagens efterlängtade bokpaket

2011-11-30T21:27:00.001+01:00

Tomas Tranströmer, dikter och prosa 1954-2004

samt medlemstidningen Gondol.

Och vem är det som (också) citeras i tidningen angående Tranströmer?

Jaa, Bokmania! Känner mig hedrad och är glad.

Nomineringar till Sveriges radios Romanpris 2012

2011-11-30T21:11:00.000+01:00

Igår offentliggjordes nomineringarna till Sveriges radios Romanpris 2012.
När det gäller nomineringarna kan i princip alla romaner som är skrivna på svenska och utgivna under det gångna året nomineras. En av ambitionerna med priset är att bredda kunskapen om den aktuella litteraturen. En ny roman av en av tidigare pristagare kan inte komma i fråga för nominering förrän efter fem år. Årets Augustprisvinnare är också utanför nomineringslistan.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp med god överblick över den aktuella utgivningen.

Böckerna som kan vinna denna omgång är Spådom av Magnus Dahlström, Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg, Belägring av Hassan Loo Sattarvandi och Handlingen av Sara Mannheimer.

I mars får vi veta!

Jag är nöjd med valet och har faktiskt (rena turen!) redan läst tre av titlarna (Spådom, Grand final i skojarbranschen och Och allt ska vara kärlek) samtidigt som jag är nästan klar med en fjärde bok av dessa sex (Lacrimosa). Känns som att jag har hyfsat koll då. Men Belägring och Handlingen har jag inte alls någon kännedom om. Har du läst?

Julbazar hos Brombergs på torsdag

2011-11-29T20:07:00.001+01:00

Trots att jag är utsocknes har jag seriösa planer på att sätta mig på tåget mot Stockholm på torsdag eftermiddag för att ta mig till Brombergs julbazar. Är rejält sugen på att dricka lite glögg hos "brombergarna" - träffa Casia och Dorotea Bromberg IRL - och botanisera bland några av årets fanstastiska titlar till priser som utlovas vara generösa. Visserligen är jag redan en lycklig ägare till både Frihet av Jonathan Franzen, Just kids av Patti Smith, Hur madonnan kom till månen av Rolf Bauerdick och Det stora huset av Nicole Krauss men det finns fler Brombergs-böcker som säkert skulle trivas i min läsarfamn (t.ex. Oskuldens tecken av Patti Smith, Begravningsplatsen i Prag av Umbero Ecco eller Tillrättalägganden av Jonathan Franzen). Att Brombergs dessutom har en del signerade exemplar att sälja gör det hela lite extra spännande för mig som gillar signerade böcker.

Platsen är Hantverkargatan 26 (vid Kungsholms torg) och tiden är nu på torsdag klockan 16-20.

Någon mer som ska till julbazaren hos Brombergs?

Äntligen! SAOL-appen är här.

2011-11-24T19:42:00.001+01:00

SAOL-appen för iPhone hittar du genom att klicka här.
SAOL-appen för Android-mobiler hittar du genom att klicka här.

Mer om SAOL och applikationerna kan du läsa på Svenska Akademiens hemsida.

Vår sanna natur

2011-11-23T20:12:00.001+01:00

Vår sanna natur - naturfotograferna ser på Sverige med text av Henrik Ekman är det av årets fotopraktverk som bäst fångat mitt intresse. Jag gillar fotoböcker om natruren, särskilt sådana som handlar om en natur jag känner igen och som även har en lättillgänglig och fängslande text med det där lilla extra. Det är fullpott för Vår sanna natur - boken där några av Sveriges främsta naturfotografer har kraftansamlat för att beskriva vårt land. Henrik Ekman, som är ordförande i Naturfotograferna och en känd röst från många naturprogram i tv, står för texten. När jag läser vad han skrivit förstår jag hur lätt det är att tala om sådant som hjärtat är fullt av. Texterna sjuder av ett genuint intresse för naturen, vilket lätt smittar av sig på läsaren. Själv går jag gladeligen rakt in i djurfällan!

Naturfotograferna bildades 1966 och har som största ambition att dokumentera förändringar i naturen och miljön i Sverige. Utan dokumentation blir vi historielösa, det är viktigt att på bild fånga hur älvar, skogar, ängar och berglandskap ser ut för då blir det svårare för diverse exploatörer att ändra på landskapet. Så de gör ett fantastiskt jobb.

Vår sanna natur är en bok som visar den svenska naturens olika ansikten och berättar om varelser som flyger, springer, kryper, krälar, jagar och jagas. Det är lätt att fascineras av mångfalden, man förstår att man inte alls behöver åka till någon avlägsen regnskog för att bli stum av förundran över naturens rikedom. Bilderna och texterna i Vår sanna natur talar till mig eftersom jag på köpet får Sveriges historia sedd genom naturens ögon och det är mycket spännande.

Förutom växter, fåglar, insekter, fiskar och djur som syns på bilderna är det också landskapet som sådant som har en framträdande roll. Henrik Ekman berättar bl.a. om odlings- och industrilandskapets utveckling genom tiderna och det är jätteintressant att läsa om hur fauna och flora förändras genom människans påverkan. Vem tänker exempelvis på vad det en gång fick för konsekvenser att man började använda plåttak vid husbyggen?

Jag gillar bokens uppbyggnad. Resan börjar en dag i mitten på maj för att synliggöra hur olika det ser ut i olika delar av landet vid en given tid på året. Det är häftigt. Sedan fortsätter naturfotografernas och Henrik Ekmans berättelse genom att uppehålla sig vid en typ av landskap åt gången: kusten, skogen, bondlandskap, vattendrag och sjöar, fjällandskap, stadsliv. Drygt 230 sidor med bild och text om små och stora platser i Sverige som man tror att man känner, fast man inte alls gör det.

För mig som boknörd har texterna en egenhet som jag särskild uppskattar, nämligen att det finns citat ur skönlitterära verk av Linné, Lagerlöf, Martinsson, Taube med flera. Det är fint för det skruvar upp värmen i hjärtat lite till.

Jag tycker att Vår sanna natur borde finnas i varje naturälskares hem. Inte bara för att boken är vacker utan också för att den sätter människans agerande och naturens reaktioner i ett självklart sammanhang och på ett lättillgängligt sätt visar på orsak och verkan samtidigt som den ställer frågor inför framtiden.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2011 - vinnare är...

2011-11-21T21:01:00.001+01:00

Årets bästa svenska faktabok:

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbring

Motivering: Ur en skatt av obesvarade brev utvinner författaren flera perspektiv på vår historia och vårt samhälle. Den får läsaren att söka svaren på frågan om vad som är rätt och fel i en historia som berör.

Årets bästa barn- och ungdomsbok:
Pojkarna av Jessica Schiefauer
Motivering: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

Årets bästa skönlitterära bok:
Korparna av Tomas Bannerhed
Motivering: På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.

Jag har tyvärr inte läst någon av vinnarböckerna. Har du?

Om du vill veta allt om Augustpriset, klicka här.

Konst helt i min smak - inte bara för att motivet är böcker

2011-11-21T20:32:00.000+01:00

På Konstmuseet i Eskilstuna pågår fär närvarande en utställning med akvareller av Lars Lerin och jag säger er att när jag igår stod och såg på hans målningar så gapade jag bara av fascination över hur i hela friden kan någon människa måla så! Titta till exempel på den här akvarellen som heter "Bibliotek 2" och som föreställer bokhyllor och böcker i naturlig storlek. Tänk att få ha en sån tavla på väggen, det vore ju nåt! (Målningen "Bibliotek" kan du se om du klickar på länken här ovan.)

Lars Lerin, Bibliotek 2, akvarell (bilden är lite beskuren)

Litterärt Gästabud

2011-11-19T17:26:00.000+01:00

I morgon blir det en eftermiddag och kväll i sällskap med några höstaktuella svenska författare som kommer att läsa ur och berätta om sina böcker. Och säkert om sig själva också. Till det blir det trerättersmiddag och lite vin.

Tillställning heter Litterärt Gästabud och är ett årligen återkommande evenemang i Eskilstuna som jag mer än gärna brukar bevista.

Författarna som deltar i år är Johan Theorin, Lennie Norman, Stefan Einhorn, Anna-Karin Palm, Mattias Ribbing och Jonas Karlsson.

"De kanske lämpade" av Peter Hoeg ska läsas om

2011-11-17T19:16:00.001+01:00

Gårdagens twitterkväll resulterade i att jag, Snowflakes in Rain, Vixxtoria och efter lite om och men även Spectatia bestämde oss för en gemensam omläsning av De kanske lämpade (1993, Sverige 1995) av dansken Peter Hoeg. Vi var nämligen rörande eniga om att vi minns romanen som en stark bok som vi gärna skulle vilja läsa om men inte riktigt vågar av rädsla för att den kanske inte skulle hålla den här gången. Så efter lite ömsesidig pepp bestämde vi oss att helt enkelt köra en omläsning. Ni som är med på twitter och följer våra flöden kommer inte att kunna undvika hashtaggen #dkl och våra kommentarer och tankar under omläsningens gång.

Vill du vara med? Det är bara att haka på.

De kanske lämpade handlar om några barn (ungdomar) på en privatskola i Köpenhamn, tiden är 60-/70-tal. Skolan är ett schemalagt helvete. Det är en mycket grym värld jag minns, lite som Ondskan av Guillou fast värre, har jag en kvarvarande känska av. Det var också något med skolklockan som till varje pris måste sättas ur spel... Och är inte boken till och med självbiografisk? Hur var det nu... ?

Jag minns att jag var mycket gripen av boken. Om jag blir det i lika hög grad nu, 15 år senare, återstår att se.

Änglarnas sorg

2011-11-13T16:22:00.003+01:00

Efter ett drygt års väntan är Jón Kalman Stefánsson tillbaka med en fristående fortsättning på Himmel och helvete (vinnare av P O Enquists pris 2011). Änglarnas sorg heter denna del två i en planerad trilogi och vi förflyttar oss på nytt till ett kargt Island i början av förra seklet. (Himmel och helvete recenseras här.)

Det har gått tre veckor sedan pojken, som han kallas fast han är tjugo, miste sin vän Bárdur i iskylan ute till havs men livet går vidare. Trots att det är slutet på april faller snön som nästan aldrig förr när pojken och postkuriren Jens beger sig på en posttur över bergen. I snöstorm, kämpande mot nordanvinden avverkar de sträckan, timmar läggs till timmar, blir till dagar. Det är kallt som i helvetet, för om Bibeln hade skrivits på Island skulle kylan och inte hettan vara helvetets signum. Och dessutom, om djävulen skapat någonting i denna värld, förutom penningen, så är det snöstormen. Stelfrusna, förlamade av köld och dödströtta av umbäranden möter de på sin vandring andra människor, både levande och de som dött men går igen.

Änglarnas sorg doftar av isländsk berättartradition, i språket förnimmer jag smaken av sagorna, det smakar gott. Genom berättelsen förstår jag vad det kanske innebär att vara islänning. Boken är en hyllning till Island, naturen och elementen. Det är en kärleksförklaring till de döda och saknaden efter dem. Det är en bok om den ensamhet som kallas livet och om kärlekens kraft.

Stefánsson har en unik röst i samtida nordisk litteratur. Här förmedlas den av översättaren John Swedenmark.

(Den här recensionen publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2011-10-25. Här återges den med tidningens samtycke.)

Lyssna: Bok: Änglarnas sorg (2011)

Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Black Bazar

2011-11-09T20:10:00.001+01:00

Någon som kommer ihåg Alain Mabanckous succe från 2006 Ett piggsvins memoarer? Jag har tyvärr inte läst den, det blev bara inte av, men ni som läste och gillade den kan glädja er åt att det nyligen getts ut en ny bok av Mabanckou: Black Bazar.

Först några ord om författaren eftersom han är en intressant prick. Mabanckou är född 1966 i Kongo-Brazzaville, lilla Kongo - viktigt att påpeka. Det är inte Kongo som Kongo, det lärde jag mig genom att läsa Black Bazar. Som ung kom Mabanckou till gamla kolonialmakten Frankrike och slog igenom som författare. Att han är kongoles med ett kolonialt arv i generna är en ingrediens som genomsyrar Black Bazar (och antagligen hans andra böcker också, skulle jag tro).

Huvudpersonen i Black Bazar är kongoles och han bor i Paris. Han kallas Rumpologen. Det är ingen i boken som har ett normalt namn utan folk heter saker som monsieur Hippokrates, Araben på hörnet, Hybriden eller Ursprungsfärgen. Monsieur Hippokrates är Rumpologens granne och de går varandra på nerverna, deras relation är spänd åt det smått humoristiska hållet och inte mer än att det kan ordna sig. Araben på hörnet är innehavaren av kvartersbutiken mitt på gatan, den som har koll på allt i kvarteret, och Hybriden är Rumpologens bästa vän. Ursprungsfärgen är Rumpologens sambo som en dag tar deras lilla dotter och sticker tillbaka till lilla Kongo. Rumpologen blir kvar i Paris, försöker hanka sig fram på taskiga jobb och skriver om sitt "eländiga" liv. Boken som han skriver på är den som vi läsare håller i handen i realtid.

Black Bazar är rolig, fast det egentligen inte är mycket till handling. Mest går berättelsen ut på att Rumpologen hänger i favoritbaren i sällskap av sina landsmän och gnäller. I inre-monolog-form eller i dialog med andra. Först och främst gnäller han över missären i livet han måste utstå och som med fördel maskeras med hjälp av svindyra märkeskläder. Rumpologen tillhör nämligen en avart av franska afrikaner som kallas sapeurer - klädsnobbar med lika udda personligheter som livsöden.

Ett annat kärt ämne att vända och vrida på vid bardisken är kolonialismen och i vilken grad den eventuellt var nyttig för afrikanerna. Stämningen är skojfrisk men bakom humorn sipprar ilskan och sarkasmer fram.

Stilen är alltså speciell. Trots att det inte händer särskilt mycket på det vanliga sättet är det full fart i texten. Det är språket som är kul och miljö- och personbeskrivningarna som ibland är lite tillskruvade är absolut värda sin lästid. Jag hade roligt när jag läste boken även om den som helhet känns lite ojämn. Början och slutet är bäst, mitten tyckte jag var mer en transportsträcka.

Varför ska man läsa Black Bazar? Om jag var en litteraturkritiker i en tidning skulle jag nu svänga mig med termen négritude-författare: "Ja, Alain Mabanckou betraktas av många som en förgrundsgestalt för en ny négrituderörelse – en rörelse som (i enlighet med den ursprungliga rörelsen, som grundades av den martiniquisk-franske poeten Aimé Cesaire på 30-talet) vill söka sig tillbaka till de afrikanska rötterna för att skapa en global solidaritet mellan svarta i syfte att lyfta fram deras egen historia, och motarbeta den rasism som skapats av kolonialismen." (citatet kommer från DN) Men jag är inte det. Jag är en simpel bokbloggare med endast en mycket vag kunskap om vad négrituderörelse är för något.

Så, en gång till. Varför ska man läsa Black Bazar? Svaret: För att den är annorlunda i stilen, för att den skildrar en speciell verklighet och för att den är underhållande och har ett allvar i sig samtidigt. På omslaget står det "Afrika i Europa, Europa i Afrika" och det är en bra beskrivning av budskapet. Den gillar jag. Jag gillar boken också, hoppas att det har kommit fram.

Köp boken på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

När boknörden tar promenad

2011-11-09T13:48:00.001+01:00

... ritar hon sjuka meddelanden i sanden.

Cigaretten efteråt

2011-11-07T22:13:00.000+01:00

"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl är en samling mikrotexter om än det ena, än det andra: vardagliga saker, människonaturen, litteratur och litteraturkritik, bloggande, ord och språk... Många av texterna är underfundiga afforismer, andra är fragmentariska betraktelser av en mera filosofisk karaktär. Några sitter jag länge och funderar över, andra passerar nästan obemärkt förbi. Kanske beror vad man fastnar för på vad man som läsare själv funderar kring.

Anledningen till att jag ville läsa Cigaretten efteråt är Engdahls kvickheter och speciella humor i kombination med hans intellekt och kunskap som jag alltid har gillat. Om jag fann vad jag sökte? Ehm, ja, på det stora hela. Inte i varje text men tillräckligt ofta för att jag ska kunna känna mig nöjd.

"Om du får höra att någon har talat illa om dig, svara: ´Han tycks ha varit okunnig om mina övriga fel, eftersom han bara nämnde det här.´ På samma sätt borde författare svara sina kritiker. ´Säger ni det, intrigen verkar konstruerad? men vad tyckte ni om den usla personteckningen?´ De kloka kommer ändå att förstå att fläckarna har sin sol."

Och ja, jag har markerat en massa tänkvärda ställen - hur det ska gå med dem anteckningarna när e-bokslånet har försvunnit från läsplattan vet jag inte. Milda makter, måste jag skriva av alla smarta citat?!

"Beundran skiljer sig från avund genom att den fungerar som ett socialt kitt. Man förenas av att beundra samma föremål, men två förenas inte av att vara avundsjuka på en och samma."

Den här tanken gillar jag också:

"85% realister, 15% idealister: mänskligheten, på ett ungefär. Det är på något vis en lugnande proportion. Vore idealisterna väsentligt flera, skulle vi alla stryka med."

Och den här:

"Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd: en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid."

Och den här:

"Gärna oordning, men på särskilda, därför avsedda platser!"

När jag nu bläddrar igenom de markerade sidorna (ganska många, ser jag) kan jag inte låta bli att tänka att det trots allt vore kul att äga boken för att när som helst kunna slå upp den på måfå eller plocka fram en bestämd afforism. De är faktiskt en kul läsning. Det känns också som att tankarna behöver mogna lite, att fragmenten kanske skulle må bra av att tuggas på lite grann, läsas om innan de sköljs ner och sväljs.

Det är svårt för mig att ge något samlat omdöme om Cigaretten efteråt, vad skulle jag hänga upp det på? Poängskala? Okej, 3 poäng av 5 får den. Mycket som är god tankenäring, men också en del intelektuell smörja, tycker jag.

Nu ska jag i alla fall lista ut hur jag på lättaste möjliga sätt ska "rädda" de elektroniska understrykningarna jag gjort. Eller blir de kvar i plattan även efter att boken "återlämnas" till bibblan? Någon som vet?

Den goda jorden

2011-11-06T11:20:00.001+01:00

Det var en mycket fin upplevelse att läsa nobelprisklassikern Den goda jorden (1932) av Pearl Buck (1892-1973). Jag blir alltid så himla glad när jag upptäcker en bok som trots sin ålder fortfarande är levande. Den goda jorden fyller 80 år nästa år och jag hoppas verkligen att något bokförlag planerar en nyutgivning, helst en nyöversättning också - utgåvan som jag lyckades få tag på på en loppis är från 1957, det finns till och med en blurb av Selma Lagerlöf på baksidan.

Undertiteln till Den goda jorden är En kinesisk folklivsskildring, vilket beskriver innehållet rätt så bra. Pearl Buck växte upp i Kina eftersom hennes far var missionär där. Även som vuxen levde hon i landet under lång tid och på så sätt skaffade hon sig egna erfarenheter av vardagslivet i Kina under1900-talets första hälft. Därför är det inte så konstigt att berättelsen i Den goda jorden är så verklighetsnära. Jordnära, skulle jag vilja säga. Jorden betyder nämligen allt för huvudpersonen.

Boken börjar med den unge och fattige bonden Wang Lungs bröllopsadag, han ska snart gå till det stora palatset i staden och hämta sin blivande hustru, slavinnan O-lan. I slutet av boken är Wang Lung en skröplig åldring. Det som utspelar sig mellan första och sista sidan är ett helt liv präglat av arbetet för brödfödan och omsorgen för familjens fortlevnad. Mycket fascinerande, jag lovar!

Man läser om Wang Lungs och O-lans äktenskap, hur de tar hand om sin växande barnaskara och sliter på åkern. Tänk till exempel att när tiden är inne för O-lan att föda ett barn, lägger hon bara ifrån sig hackan, traskar hem, föder barnet, lagar middagen och återvänder till maken på åkern för att fortsätta skörden. Fattar ni? Inte? Men det är så de lever i alla fall.

Fast slitet lönar sig, för varje intjänad och sparad slant köper Wang Lung mer jord, för jorden är livets enda säkerhet. Det går upp och ner för familjen genom årens lopp, de upplever allt från svält i början till rikedom i slutet. Från att först vara ingen blir Wang Lung slutligen en av stadens främsta, en stor jordägare.

Detta medför så klart att Wang Lungs attityder förändras på vägen. Han inser vikten av att kunna läsa och skriva och skickar sina söner till skolan. Han blir mån om att uppföra sig efter sitt nya stånd, det blir viktigt att umgås med rätt folk. Han tröttnar på sin O-lan som han plötsligt finner tråkig och ful och skaffar sig en ung frilla. Ja, otack är kvinnans lott. Han skaffar slavinnor och tjänare till huset. Sönerna ska gifta sig fördelaktigt. Och så vidare och så vidare.

Allt detta beskrivs med en djup inlevelse och känsla, det är som att se Kinas hela samhällsutveckling komprimerad till ett enda livsöde präglat av historiska skeenden i landet på den tiden. Jag tycker också att trots att huvudpersonen i boken är en man så finns det mycket att hämta för den som vill läsa om kvinnans ställning i Kina på den tiden. Något som jag tycker är helt sjukt är det rådande skönhetsidealet som Buck beskriver, liksom kvinnas huvudsakliga roll som en maskin som ska föda söner. Det finns tveklöst ett feministiskt perspektiv i romanen.

Bäst tyckte jag om att läsa om Wang Lungs relation till den tystlåtna, strävsamma och trogna O-lan och hur detta med nöd och lust avspeglar sig i deras äktenskap. Finns kärleken där trots allt eller ser han på henne endast som sina söners mor och arbetskompanjon? När det gäller den sidan av boken tycker jag att Pearl Buck verkligen lyckades skapa levande karaktärer. De utvecklas och förändras, de känner och tänker. Wang Lung är verkligen en man med så väl goda sidor som brister.

En annan sak som jag tycker är intressant i boken är förhållandet till barnen, hur man uppfostrar och behandlar dem. Det är söner som räknas, döttrarna får man stå ut med tills man kan gifta bort dem eller sälja som slavinnor vid hungersnöd. Så är den rådande samhällssynen. Wang Lung får tre söner och två döttrar, varav den ena dottern är efterbliven och jag tycker att det är mycket rörande att läsa hur föräldrarna trots allt älskar sin svagsinta dotter och ser till att hon alltid har det bra. Också den gamle faderns relation till sina vuxna söner är spännande, det finns en intressant rollfördelning där.

Den goda jorden är en fängslande bok om människorna, förhållandena och ödets växlingar i Kina för hundra år sedan och Pearl Bucks berättelse är i lika hög grad verklighetstrogen som konstnärlig. Det är med all rätt en odödlig bok som jag varmt rekommenderar. Man får mycket att tänka på.

Pearl Buck tilldelades Nobelpriset 1938.

Horace i Babel

2011-11-04T20:00:00.001+01:00

Jag har alltid varit svag för Horace Engdahl så det var ett kärt återseende att se honom gästa Babel igår kväll. Efteråt blev frestelsen att läsa hans bok "Cigaretten efteråt"alldeles för stor, så trots att jag är halvvägs i fyra böcker lånade jag Engdahls bok som e-bok. Det är så lätt gjort med bara ett par klick.

"Cigaretten efteråt" är mikrobetraktelser där Horace Engdahl ger perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen, läser jag hos förlaget.

Jag hoppas få en stor dos av Horaces kvickheter.

Du köper en bok - och bidrar till ett läsprojekt

2011-11-02T16:09:00.000+01:00

Nätbokhandlen Fritz och Ståhl har den goda egenskapen att de bryr sig om människors villkor i fattiga delar av världen och eftersom det är böcker som är deras passion handlar deras medverkan om olika läsprojekt. Tidigare donerade Fritz & Ståhl 5000 kronor till ett läsprojekt i Honduras.

Denna gång riktar de sina blickar mot västra Afrika. Där, i Togo och i Benin, pågår studiecirklar vars mål är att utbilda deltagarna (främst fattiga kvinnor) så att de skaffar sig verktyg för att kunna förändra sina liv, t ex kunna hjälpa sina barn med läxor, sätta rätt pris på varor, försvara sina rättigheter och göra sin röst hörd.

Den svenska organisationen ALEF har tagit ansvar för att finansiera studicirklarna i Benin under läsåret 2011-2012. Minst 1000 personer kommer att delta. Studiegrupperna består av 25 deltagare som leds av en person från varje by. Läs mer här.

Läscirkel i Benin

Jag har svårt att tänka mig att någon bokälskare överhuvudtaget skulle kunna anse att läskunnignet och alfabetisering är oviktiga saker att satsa pengar på. Och det bästa av allt, du behöver egentligen inte alls göra något mer än du redan gör idag - dvs handlar dina böcker på nätet. Du kan nämligen stödja med dina bokköp.

Så hädanefter, om och när du handlar böcker på Fritz & Ståhl och använder koden ALEF i kassan bidrar du till att de allra fattigaste i Benin får lära sig att läsa, skriva och räkna. För varje inbunden bok du köper går 5 kr till studiecirklarna.

Bra intiativ, tycker jag.

Indignation

2011-10-31T21:40:00.001+01:00

Indignation - ett ord som betyder harm, vrede, upprördhet. Ett vackert ord. Det är också en roman av Philip Roth. När jag var klar med Indignation, när sista sidan var utläst, hade jag bara ett ord i huvudet, nämligen ett WOW! Så lyder således den korta versionen av recensionen. Wow! Jag överdriver inte, det här är en av årets största läsupplevelser för mig och den förblir oförglömlig.

Indignation, Roths senaste roman på svenska (i översättning av Nancy Westman), handlar om intelligente och känslosamme Markus. Han är 19 år gammal och död, dödad i Koreakriget. Året är 1951 och Markus berättar om en kedja av "regler" och sedvänjor som lade grunden till ett antal missöden och ödesdigra beslut som sedan ledde ända fram till hans död vid nitton års ålder. Det är den döde Markus som är jaget i boken, ett ganska ovanligt tillvägagångssätt att berätta en historia, men mycket effektivt och mycket spännande. Det finns ingen bitterhet i berättandet, bara indignation och möjligen en smula ungdomlig förvåning över hur livet kan svänga.

Kedjan med händelser som slutligen leder till Markus död i Koreakriget börjar oskyldigt med ett bråk med pappan och en flykt från Newark i New Jersey till ett college i Ohio. Målet är att komma så långt bort som möjligt från sin tjatige och ängslige far.

Tiden i Ohio blir inte lång men intensiv. Den rymmer olycklig kärlek och ett sexuellt uppvaknande tillsammans med en djupt trasig flicka, intellektuellt motstånd mot skolans traditioner och längtan efter att duga och bli respekterad för den man är. Det begås misstag, det lärs bittra läxor.

Ohiotiden blir livets hårda skola för Markus, denne begåvade pojke som endast skördar högsta betyg. Om han bara kunde hålla käften och inrätta sig i ledet utan att ifrågasätta, då hade han kunnat klara sig. För varje övertramp och ny erfarenhet rör han sig tvärtom mot sin ohyggliga död, tills ingen utväg längre finns. Som läsare kan man inget göra.

Detta att man från början vet att han kommer att dö, att han redan är död, det är så starkt. Det gör också att man som läsare blir smärtsamt medveten om alla små och stora milstolpar längs Markus väg.

Sammantaget uppfattar jag boken som en kraftig kritik mot gammaldags collegetraditioner som bygger på hierarki, straff och religiöst dravell. Men i ännu högre grad är Indignation ett förbannat vrål mot allt vad krig står för. Det meningslösa med ett krig, inte minst just Koreakriget. Det är en antikrigstext som biter sig fast och där USA får sina fiskar varma.

Indignation är sannerligenen en roman i nobelprisklass. Läs den, var inte rädd för mörkret i berättelsen. Philip Roth behärskar nämligen även konsten att balansera det sorgliga med humor och ett flertal dråpliga händelser. Markus är en hormonstinn nittonåring inhyst i ett hus med hundratals lika hormonstinna tonåringar så det är klart att det ibland blir kul också.

Lyssna: Bok: Indignation (2011)

Boken finns att köpa hos t.ex. Fritz & Ståhl, Bokus eller AdLibris.

Efter en problematisk start blev det premiär

2011-10-30T20:59:00.001+01:00

Rika flickor

2011-10-30T17:36:00.000+01:00

Rika flickor är mitt andra möte den tyska författarinnan Silke Scheuermann. Första gången jag läste något av henne var 2008 - romanen Timmen mellan hund och varg. Den här andra boken som nyligen kom ut är en novellsamling innehållande sju noveller.

Det löper en röd tråd genom novellerna. Inte på det sättet att handlingen hänger ihop men genom stämningen och genom att nästan alla noveller har en kvinna som huvudperson, en som är lite vilsen. De är av varierade åldrar och bor i storstäder. Två veckor efter att jag läst ut boken har jag en känsla kvar i mig när jag tänker på Rika flickor - och det är ledsamhet.

På vilket sätt är kvinnorna rika? Det försökte jag verkligen komma underfund med medan jag läste, för någon rikedom, varken konkret eller mental, kunde jag inte se. Enligt baksidestexten handlar rikedomen om frihet att göra sina val. Flickorna i berättelserna besitter all den frihet de kan tänka sig, men när det kommer till kritan har de ingen aning vad de ska göra med den. De har liksom fastnat i ett mönster.

Bokens tema är kärlek. Inte stor, inte passionerad, inte evig. Inte den sorten. Personerna i novellerna är må hända rika i fråga om valfrihet men också i fråga om strul med kärlek. En lider av saknad efter kärlek, en väljer alltid en fel karl, för en annan är kärleken farlig, för ytterligare en är kärleken lite av ett tumrum eller bara synonym med sex. De törstar efter tvåsamhet och beröring men fattar inte vad det kostar dem att släcka törsten.

Jag tycker synd om kvinnorna samtidigt som jag vill ryta åt dem att skärpa sig för fan och sluta att utsätta sig för sådana dumheter som de de håller på med. De är så himla till lags gentemot männen att man blir galen. Som till exempel i novellen "Krig och fred" eller i "Lisa och den himmelska kroppen".

"Krig och fred" handlar om vänsterprassel. För mannen är förhållandet verkligen bara ett litet knull vid sidan om men för kvinnan är det ett stort allvar i hjärtat. Problemet är att hon låtsas för mannen att relationen saknar djupare betydelse för henne också. Mötet som skildras i novellen blir en sorglig katastrof. I novellen "Lisa och den himmelska kroppen" är det ännu värre, det som händer där är verkligen smärtsamt att läsa. Tänk er att Lisa är ung och kärlekslängtande men i stället för romantik och passion hamnar hon frivilligt i ett schabbigt rum iklädd en äcklig gummidräkt och det går som det går. Hennes egen tröja med jordgubbsmotiv blir som ett grin i ansiktet på allt den smuts hon hamnat i. Var det inte lyckan hon sökte?

I novellen "Dockvärlden" möter vi i stället en övergiven man som försöker få dagarna och livet att gå genom att bygga ett dockskåp åt sin systerdotter medan hans väntan på att det ska ringa på dörren och frun kommer tillbaka blir allt intensivare.

En annan novell som gjorde rätt bra intryck på mig var "Omgiven av blixtrar". Den handlar om ett äkta par som har levt trettio år tillsammans och varit alltid så "lyckliga". Om det inte var så att kvinnan alltid behövt tävla med allt möjligt viktigt som maken för tillfället ägnat sig åt. I novellens nu är det klotblixtar hon måste konkurrera med. Som läsare vet man inte riktigt om man ska skratta eller gråta.

Det är dessa fyra noveller som jag minns bäst, de tre övriga har fallit i glömska.

Det är något speciellt med Silke Scheuermanns berättarstil och språk. Hon fångar detaljer och skeenden i människors liv som visar sig vara signifikativa för personernas tillvaro. Det banala och det avgörande smälter samman i hennes berättelser, tycker jag. Språket är osminkat och inte sällan som ett tankeflöde och bjuder också på liknelser som matchar stämningen perfekt. Betrakta till exempel detta stycke ur "Krig och fred" som andas ånger och skam:

"... jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men det fungerar inte lika bra när jag skriver med och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskap jag just tittat in i."

Rika flickor är en läsvärd novellsamling med ett innehåll som har något viktigt att förmedla. Översättaren heter Lena Hammargren.

Boken finns att köpa på Fritz & Ståhl, Bokus eller AdLibris.

Norstedts citerar Bokmania

2011-10-27T19:23:00.001+02:00

På baksidan av pocketutgåvan av "Att föda ett barn" citerar förlaget Bokmania. Jag hade ingen aning om det, utan en kompis uppmärksammade mig på citatet igår. Lite kul är det, det ska ju erkännas. Därför hade jag efter jobbet mycket bråttom till närmaste bokhandel för att kolla. Och det var sant, hihi.

Gyrdir Eliasson i Biblioteket i P1

2011-10-25T21:03:00.001+02:00

Gyrdir Eliasson signerar "Bland träden" på Bokmässan.

Författaren Gyrdir Eliasson har för sin senaste novellsamling Bland träden (översättning John Swedenmark) tilldelats Nordiska Rådets litteraturpris 2011. I början av november får han ta emot 350 000 danska kronor för sin ”stilistiskt högtstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”.

I radioprogrammet Biblioteket i P1 kan man höra honom prata om bland annat naturens roll i hans texter. Man kan också höra några citat från boken.

Lyssna: Kulturradion: Biblioteket

Roligt att vara älsklingsblogg

2011-10-24T20:25:00.000+02:00

Erika som bloggar på Erikas bokprat har gett Bokmania-bloggen varma bokbloggskramar samt awarden Liebster blogg. Det är självklart jätteroligt.

Tack Erika för den fina motiveringen, hoppas att du aldrig kommer att förbanna mig för att jag har dragit ner dig i bokbloggarträsket, själv kan jag inte göra annat än känna mig en smula stolt.

"Bokmania är den bokbloggare som kittlar och utmanar mig med böcker och författare som jag inte annars skulle ha hittat. Recensionerna som levereras är välskrivna. Det finns ofta en ton av humor och underfundighet i det du skriver. Din blogg är en av de första jag börjat följa och som inspirerat mig till att börja bokblogga."

Så fint!

Fast nu börjar den delen av awardutdelningen som alltid bekymrar mig. Man ska nämligen, allt som oftast, uppmärksamma fem andra (bok)bloggar.

Reglerna för att dela ut Liebster award är följande:

1. Klistra in awarden på din blogg check

2. Tacka personen som gav dig Awarden och länka till bloggen check

3. Välj ut fem personer/bloggar som du vill ge awarden till panik!

4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare det gör jag

5.Och det viktigaste : Ha roligt och stötta varandra ja, i alla lägen

Nu ska jag försöka att lite snyggt komma runt punkt 3, eftersom ett sådant krav resulterar ändå alltid till slut i att alla har fått awarden av någon annan minst en gång.

Därför skickar jag en Liebster Award till alla som tillsammans med mig var Bokmässans bloggambassadörer 2011. Motivering: För att ni är sådana hyvens bokmässeentusiaster och obotliga boknördar. Kram på er allesammans!

(Orkar tyvärr inte länka till er alla, men ni vet vilka ni är.)

Vad sägs om en dikt rakt in i ditt öra? Podpoesi gör entré!

2011-10-22T15:29:00.001+02:00

Ännu en av gångna veckans intressanta lanseringar: www.podpoesi.nu . Podpoesi är en sajt där du kan lyssna på poeter som läser sina egna dikter och det går också att ladda ner sina favoriter i mobilen samt dela dem med andra på facebook eller via e-post. Lite som Spotify, fast dikter.

Målet med denna lovvärda digitala satsning är att hjälpa poesin att nå en större läsekrets genom att göra den lättillgänglig och okonstlad. Att lyssna på en dikt i mobilen eller på datorn när man har en stund över behöver inte vara så mycket annorlunda än att lyssna på en låt. Avdramatisering är ledordet. Lyssna, känna sig för, testa vad man gillar eller inte gillar, svårare än så är det inte. Kostar inget heller.

Bakom satsningen står Bonnierförlagen tillsammans med flera av Sveriges mest tongivande poeter just nu som till exempel Malte Persson, för att nämna en (bakom länken döljer sig hela listan).

Själv är jag ganska dålig på samtida poesi - Malte Persson är egentligen den enda av podpoeterna som jag känner till och vars dikter jag sporadiskt smakat på. Jag köpte inte hans senaste samling Underjorden, det blev liksom inte av, fast jag var nyfiken på den redan när den kom. Nu kan jag lyssna på den och det ska bli roligt. Heja podpoesi!

Fördelen med podpoesi är att man kan, om man vill, köra dagens-dikt-stuket, om än bara för sig själv. Och om man upptäcker en godbit, kan man bjuda andra på den via facebook. Men kom ihåg en viktig regel om du är nybörjare som poesikonsument: Du behöver inte begripa allt, det går att gilla en dikt ändå!

Vad sägs, ska vi testa? Här kommer ett smakprov, dikten Jag ser duvan fly av Malte Persson. Den är fin, tycker jag.

Akademibokhandeln och Bokus satsar stort på e-böcker

2011-10-22T11:09:00.002+02:00

Under den gångna veckan lanserade paret Akademibokhandeln & Bokus www.dito.se. Enligt reklamen är Dito ett nytt och enkelt sätt att läsa och köpa e-böcker och ljudböcker genom att samla allt på ett ställe. Vad är då "allt"? Jo, på e-bokhandeln Dito finns både e-böcker, mp3-böcker att ladda ner och läsplattor att köpa samt boktips och hjälp att komma igång. Självklart finns även appar för iPhone, iPad och Android tillgängliga direkt på sidan. Här hänger verkligen allt ihop och det tycker jag är bra.

Utbudet är baserat på Akademibokhandelns och Bokus sortiment och innehåller flera tusen titlar, än så länge främst svenska men även engelska. Det engelska sortimentet är ännu inte utbyggt fullt ut.

I Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Lund finns även fysiska butiker som en del av Akademibokhandeln.

Jag tycker att det är jättebra att det börjar statsas på att utveckla och utvidga den svenska e-boksmarknaden så att fler får upp ögonen för e-bokens och ljudbokens fördelar som alternativ.

Jag anser inte att e-boken kan tränga ut pappersboken, det är ett scenario som jag inte kan föreställa mig, men själv ser jag som sagt vissa fördelar när man vill ha alternativ till pappersböcker - på resor, i sängen innan man somnar, slippa ha en tjock bok i handväskan...

När det gäller ljudböcker är de ju oslagbara för människor som av olika anledningar inte kan läsa en tryckt text men också för de som vill läsa med öronen när det inte passar sig att läsa på vanligt sätt så som vid bil- och bokresor, vid promenader eller vid städning.

När det gäller Dito-satsningen blir det intressant att se AdLibris svar på tal. Enligt det jag hört planerar de inte en liknande sepparat satsning utan tänker snarare utveckla e-bokshandeln på sin ordinarie AdLibris-plats.

För övrigt väntar jag otåligt på att min första läsplatta ska levereras, det är sagt i slutet av oktober. Nästa vecka alltså. Ska bli så spännande. Att läsa e-böcker i iPhonen fungerar bra men inte helt utan anmärkningar. Därför vill jag ha en läsplatta.

Nordisk litteratur - inventering

2011-10-19T21:04:00.004+02:00

INVENTERING PÅGÅR skulle det kunna stå på skylten på dörren till rummet där mina bokhyllor står. Vad som inventeras är böcker skrivna av nordiska författare som jag läst - eller åtminstone kommer ihåg att jag läst - och anledningen till inventeringen är den nordiska läsutmaningen som jag på fullt allvar tänker delta i. Till min hjälp vid inventeringen har jag läsdagböckerna som går åtminstone tillbaka till 2004. Jag har läst ganska mycket norskt och danskt och hyfsat med finskt och isländskt även om författarvariationen är så där. Det framgår tydligt att det är författarfavoriter jag har i de nordiska länderna och främst i Finland och på Island - men å andra sidan, varför inte.

Här kommer hela listan på läsa böcker (när det gäller äldre klassisk nordisk litteratur så förmodar jag att jag läst ett och annat under litteraturvetenskapsutbildningen men har nu svårt att plocka fram titlarna, tyvärr). Grönland och Färöarna ligger hur som helst mycket risigt till. Det är så att röd lampa blinkar och låter sig inte släckas förrän jag läst åtminstone en liten ynklig bokstackare från vardera land.

Norge
Åsne Seierstad: Bokhandlaren i Kabul
Åsne Seierstad: Ängelen i Grozny
Linn Ullmann: Nåd
Linn Ullman: Innan du somnar
Karin Fossum: Natt till den fjärde september
Karin Fossum: Jonas Eckel
Karin Fossum: Mordet på Harriet Krohn
Karin Fossum: Älskade Poona
Cora Sandell: Alberte-trillogi
Erlend Loe: Doppler
Erlend Loe: Volvo lastvagnar
Erlend Loe: Maria & José
Hanne Ørstavik: Kallet romanen
Henrik Ibsen: Gengångare
Henrik Ibsen: Vildanden
Henrik Ibsen: Per Gynt
Anne B Ragde: Berlinerpopplarna-trillogi
Jan Kjærstad: Tecken till kärlek
Trude Marstrand: Göra gott
Per Petterson: Ut och stjäla hästar
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset: Jenny
Beate Grimsrud: En dåre fri
Karl Ove Knausgård: Min kamp (1)
Jostein Gaarder: Sofies värld

Vill läsa på sikt: mera Knausgård och mera Petterson och gärna också en omäsning av Alberte-trilogin.

Danmark
Hanne-Vibeke Holst: Kronprincessan
Janne Teller: Intet
Christina Hesselholdt: En trädgård utan slut
Ida Jessen: ABC
Mårten Ramsland: Hundhuvud
Peter Høeg: De kanske lämpade
Peter Høeg: Fröken Smillas känsla för snö
Peter Høeg: Kvinnan och apan
Inger Christensen: Det
Inger Christensen: Alfabet
Inger Christensen: Fjärilsdalen
Naja Marie Aidt: Babian

Vill läsa: Carsten Jensen: De drunknade (finns här hemma, bara att plocka fram)

Island
Snorre Sturlasson: Egil Skallagrimssons saga
Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus, och sen kommer natten
Jón Kalman Stefánsson: Himmel och helvete
Jón Kalman Stefánsson: Änglarnas sorg

Vill läsa: Bland träden av Gyrdir Elíasson och Fria män av Halldór Laxness (båda står i bokhyllan och väntar)

Finland
Johan Ludvig Runeberg: Fänrik Ståhls sägner
Sofi Oksanen: Baby Jane
Sofi Oksanen: Stalins kossor
Sofi Oksanen: Utrensning
Anna-Leena Härkönen: Nej tack

Vill läsa nu och/eller på sikt: Något av Monika Fagerholm, Kjell Westö, Märta Tikkanen och/eller Arto Paasilinna.

Grönland
Vill läsa: Ole Korneliussen: Saltstoden

Färöarna
Vill läsa: Oddvør Johansen: Livets sommar

Enligt körschemat för läsutmaningen är Finland först på tur (november), sedan kommer Island (december) och Färöarna (januari). Så nu är frågan inför novemberläsningen: Fagerholm, Westö, Tikkanen eller Paasilinna? I fråga om titlarna tar jag kanske hjälp av Lyrans lista. Hm, ska jag ta Tikkanen först, vad säger ni?

Hela körschemat:

November: Finland
December: Island
Januari: Färöarna
Februari: Danmark
Mars: Norge
April: Åland
Maj: Finland
Juni: Island
Juli: Grönland
Augusti: Norge
September: Danmark

Augustprisnomineringar 2011

2011-10-17T20:35:00.000+02:00

Idag släpptes namnen på de nominerade till Augustpriset 2011. Eftersom priset omfattar svensk skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur är listan med alla (18) namnen ganska lång och därför begränsar jag mig till att endast rapportera om nomineringarna i den skönlitterära klassen. För att se hela listan (inklusive bokpresentationer) klicka på länken ovan.

Augustpridet 2011 i kategori årets bästa svenska skönlitterära bok för vuxna kommer att gå till någon av dessa författare:

Tomas Bannerhed: Korparna
Sören Bondeson: En kubikmeter jord
Carolina Fredriksson: Flod
Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings
Amanda Svensson: Välkommen till den här världen

Prisutdelningen sker vid Augustgalan måndagen den 21 november 2011. Priset består förutom äran av en bronsstatyett och 100 000 kronor till var och en av vinnarna.

Tyvärr måste jag erkänna att jag generellt aldrig har varit så dåligt insatt i vad de nominerade böckerna står för något som i år. Viss har jag hört talas mycket om Bengt Ohlssons roman och ganska mycket om Amanda Svenssons liksom om Tomas Bannerheds, men jag har inte ens hållit någon av böckerna i handen. Jag har nog också hört nämnas Flod och Lacrimosa i något sammanhang. En kubikmeter jord som är en diktsamling är fullständigt okänd för mig.

Så frågan är: Vad gör jag nu? Vilken av böckerna ska jag kasta mig över så fort som möjligt? Spontant känner jag mest för Välkommen till den här världen och Lacrimosa.

Du kanske har bättre koll på de nominerade böckerna och kan ge mig lite tips och synpunkter på vilken jag borde satsa på att läsa?

Tillökning i familjen Bokmärken-jag-är-rädd-om

2011-10-17T18:00:00.000+02:00

Från vänster till höger:

Ett persiskt handvävt bokmärke, från Iran. Det påminner om en flygande matta ur Tusen och en natt och är mycket fint. Fick det i present i lördags.
Ett bokmärke av gyllenne metall med ett påklistrat handgjort broderi, från Kambodja. Vackert som ett smycke. En present från ifjol.
Ett papyrusbokmärke från Egypten. Säkert ett vanligt souvenir men jag gillar det också. Tyvärr är det för skört för att användas regelbundet, så det ligger mest stilla i sin permanenta värdbok.

Jag är mycket glad åt de här bokmärkena eftersom de är vackra och jag har fått dem av människor som jag älskar. Det är också roligt att de kommer från länder dit jag troligen aldrig kommer att resa själv, det är kittlande att tänka på.

Är det så att när man har tre stycken av en sak så samlar på dem? Kanske har jag då precis börjat samla på bokmärken från fjärran länder? Jag menar, varför inte.

Hur är jag som läsare? Några snabba enkätsvar.

2011-10-16T21:15:00.000+02:00

Hur är du som läsare?

snabb långsam
Jag upplever mig själv som en långsam läsare.

läser alla ord skummar en del
Oftast läser jag alla ord i alla fall, men i ärlighetens namn måste jag säga att skumning förekommer i sällsynta fall.

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt
Generellt gillar jag beskrivningar, det är där man kan vila i texten och njuta av språket.

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag
Mest kommer jag nog ihåg böcker i stora drag. I de fall jag kommer ihåg någon detalj är det alltid något mycket speciellt. Däremot hjälper mig detaljer att minnas helheten. Därför för jag alltid anteckningar om intressanta ställen, beskrivningar, citat mm.

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar
Jag gillar tegelstenar, plockat nästan alltid fram någon när jag jag har en längre ledighet framför mig, som sommarsemester eller julledighet. Det är skönt att sjunka in i en lång berättelse som varar länge.

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något
Det är inget fel på tunna böcker. Tycker egentligen att det är mycket svårare att skriva kort och bra än långt och bra.

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor
Absolut. 250-400 sidor är lagom och lagom är bäst, i alla fall till vardags när man jobbar och sånt.

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut
Skämmigt, men det händer. Inte ofta, bara ibland. För mig blir inte läsupplevelsen sämre om jag vet hur det slutar, det kan faktiskt vara tvärtom också.

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan
Första intrycket är viktigt, det är svårt att förneka.

läser baksidetexter undviker baksidetexter
Alltid. Men tror inte alltid på vad som står där.

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv
En boks goda rykta är avgörande i säkert 8 fall av 10.

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker
Rekommenderar? Jag tjatar hål i huvudet på folk!

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser
Ja, det gör jag. Tror också att det är en av anledningarna till att jag läser så pass sakta som jag gör. Det tar tid att läsa "högt" i huvudet.

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker
Ljudböcker är sedan 10 år tillbaka en självklar del av mitt bokliv. Har alltid en ljudbok på gång. Lyssnar när jag promenerar och när jag kör bil.

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning
Läser främst romaner men gillar även poesi och dramatik.

läser alltid på svenska läser på flera språk
Främst läser jag på svenska men även på tjeckiska och tyska.

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare
Tja, ganska bra i alla fall.

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser
Jag skriver alltid upp det jag läser, men jag bloggar inte om alla böcker. Om det hinner gå för lång tid blir boken inte ombloggad.

läser varje dag läser mer sällan
Det är målet, även om det inte alltid går att leva upp till det. Men i princip läser jag varje dag.

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande
I allra högsta grad. Det finns inget bättre sätt att somna än med näsan i en bok, inte sant.

Den här enkäten har Enligt O skapat efter en intressant föreläsning hon var på.

Nordisk läsutmaning

2011-10-16T16:48:00.000+02:00

Bokbloggare är som bekannt überförtjusta i läsutmaningar - att de på personlig nivå (gäller mig) inte alltid fullföljs är en annan sak, det viktiga är att försöka hänga med och något läst blir det ju alltid. Det finns dock en stor drivmotor för att läsa extra målmedvetet böcker från ett visst område och den drivmotorn heter Bokmässan. Så redan nu, tre veckor efter att årets Bokmässa avslutades, är bokbloggarmaffian igång med att köra igång en nordisk läsutmaning. Bokmässan 2012 har nordisk litteratur som tema, så det är därför.

Dantes bibliotek står bakom en lagom "besvärlig" variant som känns som att den kan jag utan omsvep gå med på. Man håller sig till ett land och en bok i månaden med start i november och boktitlarna är helt valfria. Det är bra, tycker jag, att få välja böckerna själv.

Norge, Danmark, Finland och Island ska få två böcker var under perioden november - september och de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland får en bok var. Svensk litteratur läser man liksom ändå, den behöver inte stödjas med en läsutmaning. Tidsschemat är följande:

November: Finland
December: Island
Januari: Färöarna
Februari: Danmark
Mars: Norge
April: Åland
Maj: Finland
Juni: Island
Juli: Grönland
Augusti: Norge
September: Danmark

Eftersom jag anser mig ha läst ganska många böcker skrivna av norska, danska, isländska och/eller finska författare (jag ska göra en inventering i ett senare inlägg, läsdagböckerna är redan framplockade och bokhyllan kontrollerad) men har däremot aldrig läst någon bok skriven av en författare som kommer från de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland så gissar jag att det är dem jag kommer att fokusera på. Det blir kärnan i den nordiska läsutmaningen för mig själv. Om och när jag klämmer in en ny isländs, norsk, dansk eller finsk författare blir det lite bonus. Tre böcker allt som allt ska således kvoteras in i min läsplan. Plus 2-3 titlar från de stora nordiska länderna som redan ligger i min läshög och väntar på sin tur, oavsett vad nästa Bokmässa handlar om eller inte handlar om.

Perfekt! Lättare kan det inte bli att läsutmana sig själv när man vet hur usel man normalt är på att komma i mål med dylika tidsfördriv. Pepp, pepp, pepp!

Och du? Har du också nappat på den nordiska läsutmaningen?

Två barnboksnyheter med genus- och mångfaldsperspektiv

2011-10-13T10:00:00.000+02:00

När jag var på Bokmässan i september träffade jag Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist som skriver, illustrerar och på eget förlag publicerar fantasifulla barnböcker med genus- och mångfaldsperspektiv. Jag gillar deras utgivning eftersom den utmanar traditionella könsroller och familjemönster och barnen i böckerna får alltid vara sig själva.

Med mig hem fick jag två boknyheter för de allra minsta och lite större barnen: Junior vill ha syskon (2-6 år) och Måste ha monster (4-8 år).

Junior vill ha syskon är tredje delen i serien om giraffpapporna Jösta och Johan och deras adoptivdotter krokodilen Junior. Jag recenserade de tidigare böckerna här och här. Bok nummer tre handlar om att Junior helst av allt vill få en lillasyster, men.... hur ska det gå till den här gången? Jag kan lugna er med att det löser sig, nu också. Det blir en lillasyster, med lååååång hals som sig bör.

Måste ha monster handlar om lilla Moni som inte vill äta mat, trots att hennes mammor anstränger sig hur mycket som helst blir det alltid besvärligt när hon ska äta. Tills den dag hon upptäcker att det bor monster under sängen och att de är smaskens. Hon börjar äta upp dem, den lilla tuffingen! Monster blir favoriträtten.

Båda utgåvorna är en kombinerad bok och cd och skivorna innehåller såväl en "vanlig" version som en godnattsversion i lugnare tempo. Texterna är rimmade och precis som tidigare gör sig rimmen bäst i Anettes egen uppläsning. Själv kanske man behöver läsa sagorna högt några gånger för att få orden och rimmen att ligga rätt i munnen, så att säga. Illustrationerna är som alltid tidigare helt underbara.

Nu måste jag snarast se till att båda böckerna kommer fram till sin rättmätiga läsarinna - en fyraåring vid namn Linea. Hoppas hon blir glad. Så vitt jag vet gillar hon giraffböckerna jättemycket.

Frihet

2011-10-12T11:37:00.001+02:00

Jag läser första meningen - och blir fångad. Efter första stycket anar jag att jag kommer att sluka boken. Efter första kapitlet finns det inte minsta tvivel om saken. Det är romanen Frihet av Jonathan Franzen jag pratar om.

Jonathan Franzen (1959) har sedan genombrottet med romanen Tillrättalägganden för tio år sedan blivit en av USA:s största och mest omtalade författare - en som vågat tacka nej till Oprah Winfrey, hamnat på Times omslag och blivit inbjuden till Vita huset.

Romanen kom ut i USA 2010 och kallas redan för en modern klassiker, alla verkar ha läst den, förmodligen för att den skärskådar det amerikanska medelklasslivet så som ingen annan skönlitterär bok hittills har gjort. Och nu har den kommit på svenska, i översättning av Rebecca Alsberg.

I berättelsens centrum står makarna Patty och Walter samt deras barn Jessica och Joey och i grunden handlar boken om medelklassfamiljen Berglunds uppkomst och fall. Patty och Walter är utbildade och medvetna medborgare, alltid närvarande som föräldrar när barnen var små. De anstränger sig för att dra sitt strå till stacken: sopsorterar, betalar skatt och intresserar sig för politik och miljöfrågor. Så länge barnen bor hemma är allt frid och fröjd men när de lämnar boet växer sig skuggorna i Pattys och Walters förhållande allt större och mörkare. De älskar varandra, har alltid gjort det, men vållar ändå dagligen varandra mycket smärta. Och barnen har blivit främlingar.

Hemmafrun Patty börjar tycka synd om sig själv för att hon plötsligt är för fri, det kommer en tid präglad av fylla, depression och självömkan. I Pattylandet blir alla upptänkliga misstag gjorda och det egna skuldbeläggandet kommer som ett brev på posten. I Pattys romanfigur gör Franzen en fantastisk djupdykning i olika sinnesstämningars gruvschakt.

Hur är det då med Walter? Innan han ”gick med i medelklassen”, blev demokrat och en blödig miljökämpe med stort fågelintresse var han en svenskättad landsbygdspojke med taskig uppväxt. Ändå vill det sig inte bättre till slut än att hans son blir republikan och själv råkar han hamna i den smutsiga kolindustrin.

Jonathan Franzens intention med boken är att ge bilden av den amerikanska medelklassen som i hans ögon utgör ”stöttepelaren för alla jordens ekonomier”. Medelklassen står för tillväxten i världen och tillväxt är själva poängen med kapitalismen, på samma sätt som frihet. Synd bara att medelklasslivet tär så mycket på jordens resurser att tillväxten förvandlas till en cancersvulst i mänsklighetens ansikte. Och friheten? Kanske är inte heller den endast av godo. Eller som Walter uttrycker det: ”Folk kom till det här landet antingen för pengarnas skull eller för frihetens. Om man inte har några pengar håller man fast vid sin frihet ännu mer förbittrat. Även om rökning dödar, även om man inte har råd att ge sina barn mat, även om ungarna mejas ner på gatan av galningar med stridsvapen. Man kanske är fattig, men det enda ingen kan ta ifrån en är friheten att sumpa sitt eget liv om man vill.”

Titeln är ingen slump. Franzen vänder och vrider på frihetsbegreppet, berättelsen är byggd kring det och resonemanget är intressant. Vi gör våra val för att vi kan, även om friheten att välja störtar oss i fördärvet ibland. Alla personer i Franzens bok gör sina val, vare sig det gäller sättet att tjäna sina pengar på, vilken kvinna man vill tillbringa natten med eller friheten att avsäga sig ansvaret som medborgare. Bara man är beredd på konsekvenserna och villig att betala priset.

Alla i familjen Berglund kommer till tals. Även om fokus ligger på konflikter på familje- och individnivå skildrar Franzen berglundarnas liv med det nutida amerikanska samhället som fond. Allt finns där: 11 september, Irakkriget och Afghanistan, klimatkrisen, valet av Obama som president. Det globala och nationella och det individuella förenar sig i berättelsen.

Frihet är en intelligent bladvändare till roman, en på alla sätt fantastisk bok som bränner till både i hjärnan och i hjärtat.

(Den här recensionen var ursprungligen skriven åt Eskilstuna Kuriren där den publicerades 2011-09-27. Här på bloggen återges texten i sin helhet med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa på FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Lyssna: Bok: Frihet (2010)

Blogginlägg nr 1500: firar med att lotta ut en bok

2011-10-12T10:58:00.000+02:00

Det känns lite speciellt att skriva det här inlägget för det är INLÄGG NUMMER 1500. Ett tusen fem hundra blogginlägg har det alltså blivit sedan Bokmania föddes i sin nuvarande form den 30 januari 2007 - vilket också betyder att Bokmania fyller fem år om några få månader, gudihimmelen.

Självklart tänker jag fira detta 1500:e inlägget! Hur? Genom att lotta ut en bok, något annat lämpligt sätt finns inte för en bokblogg.

Det du måste göra om du vill vinna boken är att:
a) senast på löndag (15/10) lämna en kommentar i kommentarsfältet och berätta varför du skulle vilja ha just den här boken
b) helst också vara med och gilla Bokmania-bokblogg på facebook

Boken som jag på detta sätt vill ge bort är den alldeles nyutkomna Änglarnas sorg av islänningen Jón Kalman Stefánsson. Änglarnas sorg är den andra men fristående delen i en planerad romantrillogi som förra året inleddes med Himmel och helvete (här finns min recension av den).

Fölagets beskrivning av boken:

Tiden – den ger oss allt, bara för att sen ta det ifrån oss.
Det har gått tre veckor sen Pojken kom tillbaka till det lilla samhället på nordvästra Island med en ödesdiger diktbok i ränseln för att berätta om bäste vännen Bardurs död ute på havet.

Jens, brevbäraren, är tillbaks i samhället. Tillsammans med Pojken beger han sig ut på en farofylld utbärningstur på det gudsförgätna näset och möter enslingar, olycksöden och gengångare. Det är i slutet av april men snön faller ändå och suddar ut alla skillnader mellan hav och himmel, norr och syd. Om djävulen har skapat någonting i denna värld, bortsett från penningen, så är det snöstormen i bergen.

En rolig nyhet

2011-10-10T21:24:00.001+02:00

Nu kan jag äntligen berätta att jag från och med idag sitter i bokpanelen hos nätbokhandlen FritzStåhl. Jätteroligt, tycker jag. Första boken som jag tipsar om är en av mina stora favoriter, romanen Berättelsen om Pi av Yann Martel.

Sorgligt

2011-10-10T20:54:00.000+02:00

Det är visst något mycket sorgligt över en nyligen nedlagd bokhandel.

Vargas Llosa, Knausgård, Franzen, Müller m.fl. nu i UR Play

2011-10-10T20:47:00.000+02:00

Under veckan sänder Utbildningsradion Samtiden ett sextiotal samtal, debatter och seminarier från årets Bokmässa. Hela programtablån finns här.

På så sätt kan man så här i efterhand se och höra t.ex. ett samtal med Mario Vargas Llosa om kulturens definition och betydelse som sändes tidigare idag.

Fler litterära programtips är som följer:

I morgon tisdag är det dags för giganten Jonathan Franzen som talar om frihet (Kunskapskanalen kl. 16.00-16.40), sedan uppfylls tv-rutan av Karl Ove Knausgård och hans kamp (Kunskapskanalen kl 17.55-18.35).

Onsdagens höjdarpunkt är Nina Hagens bekännelser (Kunskapskanalen kl. 17.30-18.15).

På torsdag kan man följa en debatt kring huruvida man kan bli författare genom att gå en skrivarkurs. I debatten deltar bl.a. Camilla Läckberg och Amanda Hellberg (Kunskapskanalen kl. 16.20-17.05).

På fredag är återigen Mario Vargas Llosas tur (Kunskapskanalen kl. 17.00-17.45) men denna gång pratar han om kolonialismen. Efter det kan man se och höra Herta Müller och ta del av hennes berättande om minnet och sanningen i samband med boken Flackland (Kunskapskanalen kl. 17.45-18.15). Slutligen ges repris av Jonathan Franzens berättande om friheten (Kunskapskanalen kl. 18.15-19.00).

OBS! Direkt efter sändningen i Kunskapskanalen hamnar varje program i UR Play.

När en stor poet läses av en annan stor poet

2011-10-07T19:44:00.000+02:00

Ko Un säger grattis till Tomas Tranströmer och läser en av hans dikter. Så fint! Dessutom är jag überförtjust i Ko Uns bokgrotta till arbetsrum. Man kan säga att han har många böcker!

Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur

2011-10-06T19:36:00.001+02:00

ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥ ÄNTLIGEN! ♥ ♥ ♥ ♥

En av mina favoritpoeter, som jag gillar så pass mycket att jag betraktar honom som min huspoet, har gått och blivit Nobelpristagare och det är så fantastiskt roligt att jag knappt vet vad jag ska ta till mig. Så jag är mest bara glad.

Tillkännagivande av årets Nobelpris i Litteratur

2011-10-06T07:00:00.004+02:00

Blogger´s Inn - ett konceptrum för bloggare

2011-10-05T21:27:00.000+02:00

Från och med första oktober kan bloggare utnyttja möjligheten att bo gratis på Scandic Grand Central i Stockholm som har skapat ett konceptrum som bloggare kan ansöka om att få bo i alldeles gratis. Här om veckan ombads 200 av Sveriges största bloggare (haha, jag var en av dem) att besvara en enkät om vad man som bloggare har för behov när man vill/behöver bo på hotell. Och jag svarade.

Nu är det så att jag är inte dummare än att jag fattar att om en bloggare bor gratis på hotellet så är det antagligen underförstått att man "råkar" nämna det på sin blogg och på så sätt göra reklam åt Scandic. Men vaddå, varför inte? Den ena handen tvättar den andra, så är det ofta här i världen, och så länge ingen skada är skedd kommer jag knappast att ha några problem med att ansöka om gratis boende i Blogger´s Inn vid första bästa tillfälle. Jag har nämligen tvingats att avstå från ett flertal trevliga evenemang genom åren endast pga att jag inte hade något boende eller för att det var för dyrt. Så jag tycker att konceptidén är toppen.

Montedidio

2011-10-05T16:58:00.000+02:00

Han är tretton år fyllda och hans pappa har satt honom i arbete för det är så det är i Neapel på femtiotalet, särskilt i fattigkvarteret Montedidio där uppe på berget och med utsikt över hela staden. Pojken, som är bokens jag-person, börjar göra anteckningar i en skrivbok för att hålla reda på de nya dagarna och gör det på italienska och inte på modersmålet neapolitanska som bara skulle väsnas runtomkring. Han kan italienska för han läser biblioteksböcker, så märkvärdig är han.

Kortromanen Montedidio är skriven av italienaren Erri De Luca och hans första bok på svenska (översatt av Viveca Melander), trots att författaren har genom åren skrivit ett tjugotal böcker.

I skrivboken ger pojken liv till sina betraktelser. Han berättar om sin pappa som går på stuveriarbetarnas kvällskurs för att lära sig läsa och skriva och om sin mamma som är svårt sjuk i cancer och ligger på sjukhus. Han ser kärleken och samhörigheten föräldrarna emellan, fast den liksom förpassar honom till en andra plats. Han känner att mammans sjukdom är endast deras angelägenhet, hans roll är att sköta om saker och ting där hemma och vänta, vänta, vänta.

I skrivboken berättar han också om puckelryggige fattigskomakaren Rafaniello som tror att det är vingar som håller på att växa i puckeln på hans rygg och att när de tagit sig ut kan de bära honom ända till Jerusalem. På nyårsnatten vill han flyga iväg. Under tiden börjar han likna en fågel, han magrar, benen sticker ut i ansiktet på honom. Det finns ett slags vänskap mellan pojken och Rafaniello, de pratar mycket med varandra och pojken får livsvisdom till skänks:

"När du grips av längtan efter något, är det inte saknad, utan en närvaro, en påhälsning, personer, länder långt bortifrån kommer och håller dig sällskap."

Medan Rafaniello väntar på att kunna bre ut sina vingar, väntar pojken på att bumerangen som han fått av sin pappa också ska flyga, lösgöra sig från honom när han slungar iväg den, förlora sig i vintermörkret, slå emot stjärnorna, fara in i deras nät. Kanske ska det också kunna ske på nyårsnatten, vem vet.

Montedidio är en barndomsskildring men också en skildring av vuxenblivande, om än i förtid med våra ögon sett. I en sådan berättelse får det inte saknas kärlek, och det gör det inte heller. Pojken förälskar sig i den nästan lika unga Maria som inviger honom i kärlekens konst och mysterier och den delen av berättelsen är så underbart underbar att man nästan slutar andas.

Det brukar inte sällan vara vanskligt med sexscener i böcker, men när Erri De Luca beskriver pojkens första riktiga sexuella upplevelse med Maria gör han det på ett språk som klingar av glädje, tillit och barnslig förvåning över vad det är som sker i kroppen och förundran över vart snoppen tagit vägen tills han "exploderar i rörelser som han inte känner igen". De Luca tar sig an ämnet med stor ömhet och mycket respekt.

Men allt är inte bara rosa sockervadd, det finns sorgligheter och oläkta sår hos alla, men det berättar jag inget om här, det finns i boken som jag bestämt tror att du nu gärna vill läsa.

Montedidio är en berättelse om en barndom i fattigdom men också om kärlekens kraft och skönhet och om drömmen att kunna göra något som vidrör stjärnorna. Med sitt språk och sin handling tar sig Montedidio raka vägen in i läsarens hjärta, från första sidan. Tyvärr är sidorna bara 114 till antalet.

Boken finns att köpa hos FritzStåhl, Bokus eller AdLibris.

Sämre kan man ha det

2011-10-05T15:34:00.002+02:00

En tidig eftermiddag i oktober satt den lilla bokmalen i sin läshörna, smuttade på en kopp nyponte och kände sig väl till mods. Ingen tid att passa heller, tänkte hon...

Nobelpriset i litteratur - Uppvärmning i Sveriges Radio

2011-10-04T21:05:00.003+02:00

Sveriges Radio kör en serie med Nobelklipp ur radioarkivet för att värma upp i dagarna tre inför tillkännagivandet på torsdag. Serien heter Mycket väsen för Nobelpriset och då kan man t.ex. lyssna på avsnitt som handlar om hur Jean Paul Sartre sade "nej tack" 1964 eller hur Harry Matinson och Eyvind Johnson, som delade på priset 1974, ifrågasattes eftersom båda själva satt i Svenska Akademien. Det finns också inslag om Hemingway och Churchill.

Lyssna: Rapport i Dagens Eko om Sartres vägran att ta emot Nobelpriset.

Lyssna: Nobelpristagarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson i Dagens Eko 1974.

I Nobelpristider läser jag...

2011-10-04T20:20:00.001+02:00

I övermorgon får vi veta vilken författare som får årets Nobelpris i litteratur och jag är en av de som inte vågar gissa på något namn. Men jag skulle bli glad om någon av dessa författare vann (obs! utan ibördes ordning): Alice Munro, Amos Oz, Milan Kundera, Ko Un, Tomas Tranströmer eller Haruki Murakami. Allra gladast skulle jag bli om priset gick till Tomas Tranströmer eller Ko Un.

Men det finns säkert en uppsjö författare i världen som jag inte har den blekaste aning om, så det kan som vanligt bli vem som helst. Lika bra att vänta till torsdagen klockan 13.00.

Om ni undrar om jag läser något nobelprisrelaterat just nu så har ni alldeles rätt. En av böckerna på soffbordet är en gammal nobelprisklassiker: romanen Den goda jorden av amerikanskan Pearl Buck (1892-1973). Hon fick Nobelpriset 1938 och boken, som är från 1931 och har således 80 år på nacken, berättar om livet på den kinesiska landsbyggden i början av 1900-talet.

Ett lustigt sammanträffande är att Kulturradion i P1 sände ett program om Pearl Buck och Den goda jorden igår. Det var nämligen så att det ifrågasattes kraftigt att hon fick Nobelpriset 1938, många ansåg att Virginia Woolf skulle få det i stället. Du kan lyssna på programmet här:

Lyssna: Kulturradion: Klassikern

Ca en tredjedel in i Den goda jorden tycker jag att den är alldeles fantastisk och jag har svårt att släppa den i tankarna under tiden jag inte kan fortsätta läsningen. Jag känner att jag är med bonden Wang Lung, hans hustru O-lan och deras barn som bara blir fler och fler, jag oroar mig för dem när skörden slår fel och jag gläds med dem när skärden är god. De är mycket levande beskrivna, är som av kött och blod. Det dagliga livet är i fokus, liksom äktenskapet. Jag anar att allteftersom åren går kommer mycket att hända med Wang Lungs familj...

Har du läst Den goda jorden?

Vad är litteratur och hundra andra jätteviktiga frågor

2011-10-02T21:48:00.000+02:00

Vad är litteratur? av Ulrika Kärnborg är en faktabok som med både allvar och en stor portion humor samt ironi försöker besvara frågan om litteraturens väsen. Den ingår i vad-är-serien och följer ett mönster som utstakades av Ernst Billgren i Vad är konst? Mönstret går ut på att Ulrika Kärnborg (i det här fallet) ställer 101 frågor i ämnet litteratur och genast själv besvarar dem med först ett kort svar och därefter ett långt. Båda ryms på en sida. Den kompletta titeln är förresten Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor. Form, genre, skrivande, utgivning och marknadsföring berörs, plus en del annat mer eller mindre ovidkommande (som t.ex. om det finns Gud, vad nu han har med saken att göra).

I boken ger Ulrika Kärnborg en känga åt både författarna (de som är och de som skulle vilja), kritikerna och läsarna, men hon gör det alltid med glimten i ögat, det är aldrig meningen att såra någon. Som läsare fattar man direkt om det exempelvis är Haruki Murakami eller Lars Kepler som tjänar som förklaringsexempel, fast deras namn inte nämns, och man drar på mungiporna.

Vad är litteratur? är en blandning av en flummig självhjälpsbok och en allmänt hållen faktabok för gemene man med bok- eller skrivintresse i ämnet "litteratur och hur blir man en författare (alternativ kritiker) och hur går allting egentligen till". Vissa frågor, och svar, är mest bara tramsiga. Om det ingår i formen vet jag inte, men det är mycket möjligt att direktivet varit att vara lättsam. Men många frågor och svar rymmer ett allvar som jag önskar kunde få mer utrymme, men det ges inte. Formen är bunden så in i bomben.

Jag hade i alla fall roligt när jag läste boken, det vore skam att påstå något annat. Men om jag lärde mig något nytt om litteraturen? Nä, det vore också skam att påstå, trots att jag har gjort ganska många understrykningar och anteckningar och twittrade citat som jag fann intressanta (#vadärlitteratur).

Hur ska man då se på den här boken? Möjligen som litteraturvetenskap light, om man vidgar begreppet en smula. Underhållningsvärdet känns betydligt större än fakta- och bildningsvärdet. Så står det också i reklamtexten att det är fråga om "raka, intelligenta och humoristiska svar på omöjliga frågor för dig som är nyfiken".

Här kommer i alla fall tre citat som jag tyckt särskilt mycket om:

"Det finns de som säger att en författare måste välja mellan att skriva för evigheten eller för marknaden, men genom att göra det valet utesluter författaren på förhand den möjlighet som nästan alla eftersträvar, nämligen att göra båda delarna." (Nr 99)
"Lyrik är grundformen, prosan överkursen. Lyrik är låten, prosan hårdvaran. Lyriken är marsipanrosen, prosan vaniljkrämen." (Nr 29)
"Jag gillar att tänka mig litteraturen som en stor damm. Poängen är inte att simma i land så fort man dykt ned i den, utan att stanna i vattnet, att som Keats en gång beskrev det, njuta av dess förnimmelse och uppleva det. Innesluten i språket och bortom det." (Nr 101)

Jag lyssnade på Ulrika Kärnborg som är litteraturkritiker och författare på Bokmässan och gillade hennes framträdande, vilket jag även bloggade om.

Om du vill köpa boken kan du göra det direkt hos förlaget som faktiskt är först ute med att introducera ett nytt sätt att beställa böcker på - via ett sms. Om du vill köpa Vad är litteratur? sms:ar du koden litteratur150kr. Numret är 72 120. Boken kommer till din hemadress inom en vecka och kostnaden dras på din mobilräkning. Frakten ingår i priset. Det är ju smart, ju!

Dödssynden (To Kill a Mockingbird)

2011-10-01T17:29:00.001+02:00

För 51 år sedan kom den ut för första gången i USA, Dödssynden av Harper Lee, men den är inte mindre läsvärd eller aktuell idag. Vi lever ju fortfarande i en värld som präglas av rasism och fördomar. Men det är inte enbart därför man läser - borde läsa - Dödssynden, utan för att det är en så förbaskat bra bok. Den är just så bra som alla säger, fast ännu bättre. Vill jag påstå.

Det antirasistiska budskapet i all ära, men det jag har uppskattat mest med romanen är den underbara barndomsskildringen, syskonrelationen och barn- och förälderrelationen som skildras i boken. På det planet kan man lätt skratta och gråta om vartannat.

Boken handlar om nioåriga Scout, hennes tre år äldre bror Jem och pappa Atticus, tillika advokat i den lilla amerikanska sömngångarstaden Maycomb. Samt ytterligare några personer ur Scouts närhet.

Jag älskar den här lilla tjejen, hon är så härlig. Tuff, smart, egensinnig, nyfiken och lite lillgammal tar hon sig fram i världen som hon söker begripa sig på fast det inte är det lättaste. De vuxna krånglar ju oftast till det - men inte pappan, han har alltid tid att prata med barnen och drar sig inte för att svara oavsett vad de frågar. Han har en enorm respekt för sina barn och deras tillit till honom är det viktigaste han har. Det finns bottenlöst med kärlek och ömhet mellan de tre och det är mycket fint att läsa om. Scout är en busunge som rätt som det är ställer till problem, men inte värre än att allt snart ordnar sig igen, som Atticus brukar säga. Jo, en viktig sak till: Scout och hennes familj tillhör de vita.

Det som utgör bokens tråd är en dramatisk händelse som ruskar om hela småstadsidyllen. Det är mitten på fyrtiotalet och en ung svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Det blir rättegång. Atticus, som är en man med starkt rättspatos, åtar sig att försvara mannen, trots att mannens utskiter på att få en rättvis rättegång och en rättvis dom är försvinnande små. Dessutom är Atticus övertygad om att mannen är oskyldig, något som invånarna i Maycomb starkt ogillar. Atticus och barnen tvingas utstå trakasserier och hantera alla möjliga otrevligheter på grund av hans ställningstagande. Hatet i småstaden växer och växer, tills det blir som en varböld.

Mycket måste lilla Scout och hennes bror hantera, det är inte lätt att begripa varför det måste vara skillnad på folk och folk, vilka som har rätt och vilka som har fel. I början av berättelsen är Scout en oskuldsfull unge med bus i blicken och spring i benen, i slutet har hon blivit mer mogen än hon skulle behöva vara för sin ålder. Man kan säga att hon har tagit examen i människokännedom. Det är spännande att följa Scouts mentala utveckling, se hur hennes blick sakta vässas mor orättvisorna hon noga observerar och noterar samtidigt som hon fortfarande är det barn hon är. Det är en av bokens styrkor hur Harper Lee hela tiden lyckas balansera Scouts "stora" tankar mot nioåringens referensramar. Här kommer ett exempel på vad jag menar:

"När jag gick hemåt kände jag mig mycket gammal, men när jag tittade på min nästipp såg jag små dimmiga pärlor, och jag blev så yr av att titta i kors så jag slutade. När jag gick hemåt, tänkte jag att jag verkligen något att berätta för Jem imorgon. Han skulle bli så arg för att han hade gått miste om det själv, att han inte skulle säga ett ord till mig på flera dagar. När jag gick hemåt, tänkte jag att Jem och jag skulle bli stora men det var inte mycket som återstod för oss att lära, utom möjligen algebra."

Dödssynden är den svenska titeln på To Kill a Mockingbird och efter att jag läst boken förstår jag precis varför boken heter så, både på svenska och på engelska. Att döda en härmfågel är nämligen en dödssynd enligt Atticus och resonemanget som han vid ett tillfälle har med barnen ganska så snart förflyttar sig upp en nivå och blir ett slags symbol för hela boken, bland annat för att Scout minns det och återkommer till tanken när det så att säga är dags att knyta ihop påsen. Också snyggt skrivet. Den svenska översättningen gjordes 1960 av Jadwiga P. Westrup.

Harper Lee belönades för Dödssynden med Pulitzerpriset och därefter publicerade hon inte ett ord mer. Romanen är hennes enda bok, men den är fulländad.

Dödssynden kom förra året ut på nytt, i Bonniers klassikerserie med förordet av Susanna Alakoski.

SAOL-appen

2011-09-29T17:41:00.000+02:00

En SAOL-app är på gång. Peter Englund berättar om den på sin blogg. Och när den har kommit, ska jag ladda ner den. Skulle fattas annars.

Bokförlaget Aspekt bjuder på bokbloggarträff

2011-09-29T17:31:00.000+02:00

Är du bokbloggare och nyfiken på tjeckisk litteratur? Då är du varmt välkommen på en bokbloggarträff med Aspekt förlag. Du kan höra de berätta om förlaget, deras böcker och författare.

Aspekt lovar också att avslöja lite hemligheter om kommande utgivning – och så vill de höra bokbloggarnas tankar och svarar gärna på frågor!

Det bjuds på kaffe med dopp och bokbord.

Om du vill komma, skicka ett mejl till info@aspekt.se senast den 12 oktober.

Tid: Onsdag 26 oktober, kl. 19
Plats: Metargatan 26, Stockholm

Ett avslutande inlägg om Bokmässan 2011

2011-09-28T16:20:00.001+02:00

Idag är det onsadg och det känns tydligt i kroppen (fortfarande värkande axlar) och i huvudet (ännu inte på skaft) att föregående helg inte alls var någon vanlig helg. Herregud så uppspeedad jag var från torsdag till söndag. Igår kväll slocknade jag före klockan tio och idag, som är min lediga dag, sov jag i över en timme efter lunch. Helt slut, alltså. Men nu, när jag har fått rejält med kaffe i mig, känner jag att boksmällan är över. Jag har nog hunnit smälta alla intryck och längtar redan efter nya bokrelaterade utmaningar samt efter att börja läsa alla böckerna som jag fick med mig hem från Göteborg. Och, tro det eller ej, jag längtar redan till 2012. Presentkortet till en 4-dagars biljett 2012 som jag fick av Bokmässan är i trygt förvar och gör att jag ser med tillförsikt på mitt framtida bokliv.

Årets Bokmässa var min tredje men samtidigt den första som jag upplevde i i dagarna fyra. Vilken grej, vilken bokfest! Så himla roligt! Efter årets upplaga känner jag mig också som fullfjädrad bokmässeproffs, eftersom jag:

slutligen hittade obehindrat på plan 2 och ganska hyfsat även på själva mässgolvet
använde flitigt bokmässeappen - den i kombination med min mobilkalender var ovärderlig för planeringen av seminarier, scenprogram och mingel
twittrade vart jag än gick (#bokmassa)
lokaliserade montrar med gratis kaffe (inte bara gratis, utan gott också - mycket viktigt)
lokaliserade toaletter utan köer (eller bara korta köer när det var som värst)
åt den berömda räkmackan, om än bara en gång.

En stor fördel var att vi som var Bokmässans bloggambassadörer hade tillgång till ett eget bokbloggarrum på Bokmässan samt till wifi. Med den servicen var det lätt att blogga, twittra och facebooka om allt man sett och hört och upplevt på bokmässan medan det var färskt. Det var också skönt att kunna dra sig undan allt ståhej ibland, vila benen och lägga ifrån sig bokpackningen som hade en viss förmåga att växa till sig allt eftersom dagarna framskred. (Är du bokbloggare och vill bli bokmässeambassadör 2012?)

En annan bra sak med bokbloggarrummet var möjligheten att träffa många andra bokbloggare. I lördags bjöd vi också till ett mingel och det var mycket trevligt. Många kom.

Något som står klart i och med årets bokmässa är att bokbloggare har fått ett definitivt erkännande, vilket jag så klart tycker är jätteroligt. Dels lyfte Bokmässan fram oss som sina "digitala medarbetare", dels blev vi bjudna på mingel hos ett flertal mindre bokförlag. Själv besökte jag Thorén & Lindskog, Printz Publishing, Novellix, A Nice Noise, Sekwa och Elisabeth Grate och så var jag på en finmiddag hos Forma Books. Det blev en del vin men framför allt många boksamtal i trevligt sällskap.

Även vissa litteraturmänniskor (t.ex. Ulrika Kärnborg) talade varmt om bokbloggare som en självklar och positiv faktor att räkna med. När det gäller bokbloggarnas digitala närvaro på Bokmässan har Karin skrivit en utvärdering.

Vad finns det mer att tillägga? Förmodligen var detta allt. Bokmässan 2011 är slut, länge leve Bokmässan 2012!

Jo, den 8 oktober börjar UR sända ett sextiotal inspelade seminarier i Kunskapskanalen, därefter hamnar programmen på UR:s hemsida. Håll utkik här, för det ska jag göra. Problemet med Bokmässan är nämligen att man inte hinner gå på allt, hur mycket man än skulle vilja.

En Bogger app

2011-09-28T10:34:00.001+02:00

Upptäckte att det finns en Blogger app för iPhone som gör det möjligt att lätt komma åt bloggen och blogga/uppdatera inlägg via mobilen. Bra att ha, helt klart. Så nu testar jag.

Hallå, jag är inte klar än!

2011-09-26T21:17:00.000+02:00

Jag är fortfarande inte klar med mitt Bokmässesnack, om någon möjligen trodde det. Det kommer mera. Men inte idag.

Vilka är orden på många bokbloggares läppar så här dagen efter? Postmässesyndrom och boksmälla. Samma här, kära bokmässevänner, samma här.

Här provsitter jag bokfåtöljen i Bokias monter.

Min Bokmässa söndag 2: Vad är litteratur?

2011-09-26T20:42:00.000+02:00

När jag passerade Bokförlaget Langenskiölds monter fastnade min blick på rader med böcker som alla var prydda med ett frågetecken. Det var böcker i vad är-serien. Det är en serie som innehåller ett flertal böcker skrivna efter Ernst Billgrens originalidé som går ut på att författaren ställer hundra frågor som han själv besvarar dels med ett kort svar, dels med ett långt.

Nu finns det även Vad är litteratur och hundra andra jätteviktiga frågor av Ulrika Kärnborg och jag är så klart mest nyfiken på just den. Därför passade jag också på att lyssna på Ulrika Kärnborg när hon gästade Litteraturscenen på Bokmässan på söndag förmiddag. Kan man svara på vad litteratur är överhuvudtaget?

Ulrika berättade att mycket i boken handlar om kreativitet och skapande och hon kallade den lite skämtsamt för en självhjälpsbok.

Här kommer ett axplock ur anteckningarna som jag gjorde under Ulrika Kärnborgs framträdande.

Hon betraktar litteratur som en fantastisk lyx, både att läsa och att skriva den.
Litteratur är både det läsaren får i handen och författarens skapande arbete.
En ny form av litteratur är bloggar, eftersom de experimenterar med formen väldigt mycket. Personligen blev jag varm i hjärtat när jag hörde henne tala så uppskattande om bokbloggare så som hon faktiskt gjorde. Jätteroligt att höra!
Jag blev dock förvånad när hon sa att hon tycker att böcker i Sverige är enormt billiga. För det håller jag inte med om, förstås. Men hon motiverade det med att de låga priserna har orsakat en urholkning av marknaden och pappersboken har blivit en produkt som bokförlagen är tvungna att tjäna så mycket pengar som möjligt på och då satsar de helst på titlar som säljer i stället för att våga ta risker. Lösningen som Ulrika Kärnborg förespråkar är fasta bokpriser.
När det gäller pappersbokens vara eller icke vara som fysisk tingest sa hon att hon tycker att pappersboken är oöverträffbar i många olika sammanhang och att hon därför inte tror på att den håller på att försvinna. Det känns tryggt, tycker jag. Sedan sa hon att boken är en organism - därav människors intresse för vackra böcker och vackra omslag. Ett vackert skal plus ett innehåll = "riktig" bok.
En rolig sak som hon berättade var att hon gillar att träffa riktiga boknördar, alltså människor som har huset fullt med böcker och som har läst det mesta. Hon berättade också om det hon anser vara speciellt med Sverige - nämligen att det finns så många läsande människor. Och det enligt henne beror på den fantastiska läs- och folkbildningstradition som finns här i landet. Hon sa att det är uppfriskande med människor som knappt vill göra annat än att dricka kaffe och prata böcker.
Med tanke på föregående uttryckte hon en stark förhoppning om att läsandet inte kommer att försvinna från Sverige.

Ulrika Kärnborg på Litteraturscenen

Vad menar hon då med litteratur? Jo, med litteratur menar hon mest sådant som är konst, alltså inte kockböcker eller hundböcker eller liknande. Det krävs en annan sorts möda vid skapande av litteratur. Litteratur blir inte till bara man sätter sig ner och skriver något. En extra konstnärlig ansträngning behövs, sa hon. Och kan man väl hålla med om, inte sant.

På tåget hem från Göteborg började jag läsa lite smått i boken Vad är litteratur? och första intrycket var lättsamt blandat med ett visst mått av allvar, luftigt. Hann fram till frågan nummer 45, så jag återkommer angående boken när jag läst klart... och tänkt lite.

Min Bokmässa söndag 1: Herta Müller igen

2011-09-25T21:54:00.000+02:00

Ytterligare ett seminarium med Herta Müller satte guldkanten på min fjärde och sista bokmässedag. Den här gången samtalade Herta om sin debutbok Flackland (Rumänien 1982, Tyskland 1984) samt om essäboken Hunger och siden. Intervjuaren var Anders Olsson och tolken Elisabeth var lika fantastisk, närvarande och känslig för Hertas uttryck som tidigare. Tolken har gjort ett utomordentligt bra jobb!

Den nya utgåvan av Flackland är en reviderad utgåva och därför var första frågan given: Vad tycker hon om den nya versionen?

Hon berättade att hon fyllde på med texter, passager och enskilda meningar som p.g.a. censuren i Rumänien inte fick vara med i 1982-års utgåvan. Då kallades allt som var sinnligt för pornografi och även allt som kunde förknippas med erotik var förbjudet, till och med ord som saliv eller snor. Diktaturer är ofta väldigt pryda av sig, sa hon, men ändå krävde diktaturen i Rumänien att folk skulle skaffa tre fyra barn. Hur det skulle gå till utan att vara erotiskt hade hon väldigt svårt att förstå. Hon var rolig när hon berättade detta, för det är ju paradoxalt att föreställa sig en sådan situation. Och så tillade hon att diktatorn kanske inte visste hur det här med att göra barn gick till...

Det var intressant att höra Herta berätta om boken med en 30 år lång distans, hon lät oss åhörare förstå att det var rätt så speciellt att förbereda återutgivningen. Först hade hon tydligen en tendens att skriva om texten men insåg snart att det inte var möjligt att göra så. Hon berättade att hon hade svårt för hur texten rusar fram i korta meningar, att hon inte gillar sådant längre. Men att det var narurligt när hon skrev den. Då ville hon springa ifrån sin tillvaro hemma i byn. När boken var färdig uppfattade människorna i byn den som en förolämpning. Så kunde det gå...

Sedan berättade Herta om hur det var när hon lämnade sin hemby som ung. Hon kände att hon inte kunde återvända tillbaka efter att hon hade levt i staden ett tag. Hon var inte längre samma människa, mest p.g.a. alla böcker hon hade läst och inte så mycket p.g.a. själva stadslivet. Därför behövde hon distansera sig från hembyn när hon skrev boken Flackland. Men visst gjorde det ont också - det var även en förlust.

Och så här berättade hon allmänt om sitt skrivande:

Hon har svårt att se det som ligger närmast ögat, det ser hon oftast inte. Därför behöver hon en viss distans först.
Hon har lättare för attityder än känslor.
Hon har alltid läst mycket lyrik, blivit påverkad av den.
Hon beundrar Thomas Bernhard, avundas honom hans långa meningar.
Socialistisk realism är litterärt alldeles steril, bara poesin kan rädda språket i den. I Flackland försökte hon att beskriva socialismen - en omöjlig uppgift. Hur gör man det? undrade hon.
Hon har aldrig velat att skriva litteratur, hon är ingen författare heller. (Så sa hon faktiskt.) Hon skriver för att reda ut saker och ting mest för sig själv och då behöver hon ord.
För att förstå verkligheten måste man först slå sönder den och sedan bygga ihop den igen tills den börjar tangera - då, först då, kan det bli litteratur av texten. Och så sa hon också: "Världen väntar inte på att bli beskriven - och det gör den rätt i."
Hon anstränger sig när hon skriver för hon vill inte blamera sig. Det poetiska är hon bara tvungen att soppa i. Hon kan inte berätta hur hon skriver, det går inte, hon kan inte göra teori av sitt skrivande. Dessutom är det jobbgt att skriva.

På frågan vilka böcker hon gillar att läsa svarade hon att det är böcker som gör att det blir omöjligt att återge varför de berör en. Vad det är i dem som berör. Enligt Herta tar oss det vackra vid strupen ibland och då har vi inga ord att beskriva skönheten med än att bara säga att boken var vacker. För några bättre ord har vi helt enkelt inte. (Det känner jag igen, för så är det verkligen ibland, inte minst när det gäller Hertas böcker.)

En av de sista frågorna handlade om Hertas skrivande i exil. Då sa hon att hon inte alls var i exil, inte nu längre. Efter 1989 bor hon frivilligt i Tyskland, hon kan åka till Rumänien när som helst utan att oroa sig, så hon är ingen exilförfattare. Men när hon lämnade Rumänien hade hon tur som kom till ett land vars språk hon behärskade. Sedan berättade hon ett slags anekdot om hur det kändes när hon lämnade Rumänien ochj kom till Tyskland. Hon fick intrycket att tyskarna hade så lite saker i sina stora lägenheter. Tomma ytor, tomma och rena väggar - idag kan uppskatta estetiken i det men inte då. Hemma i byn var det tvärtom. Det fanns små lägenheter och i dem fanns det massor av saker, även kitsch. Mycket kitsch. Men det är inte så enkelt att se intelektuellt på kitsch. Det som är kitsch för någon, är vackert för någon annan. Hon sa också att hon tror att ansamlandet av saker är uttryck för fattigdom, man vet inte när man kan ha behov av en sak. Man slänger inget.

Att lyssna på Herta Müller var otroligt intressant, spännande och tänkvärt. Hon var mycket karismatisk, fast hon var ganska lågmäld och framstod nästan som lite blyg. En fascinerande kvinna. Och författare, så klart. För mig som tysktalande var det också roligt att kunna lyssna på henne på tyska, hennes tyska är vacker och tydlig och inte alls tillkrånglad. En fröjd för örat.

Jag vet inte hur stor behållning man kan ha av min sammanfattning av seminariet, inlägget är mer eller mindre en avskrift av anteckningarna som jag gjorde medan jag lyssnade. Hoppas att du som läser detta kan ha överseende med inläggets ofullkomlighet.

UR filmade hela seminariet och det kommer att sändas i Kunskapskanalen redan i början av oktober. Så håll ut.

Min Bokmässa lördag: Kändisspecial

2011-09-24T20:37:00.001+02:00

Idag är min bokmässelycka total:
1) Jag har fått plats på Herta Müllers seminarium, till och med längst fram i salen. Yeh! Seminariet hadlade om språket som hemland och förutom Herta deltog Aris Fioretos samt den ungerske författaren Péter Nádas. Jag njöt av samtalet och av tyskan till den milda grad att jag skippade att föra några anteckningar. Så jag beklagar, men sammanfattningen uteblir.
2) Jag har fått en bok (Flackland) signerad av henne. Yeh! Yeh!
3) Jag har växlat några ord med henne. Yeh! Yeh! Yeh!

Rubriken till inlägget är "kändisspecial" och då behöver jag kanske komma med fler bilder om jag ska bli tagen på allvar. Här kommer dem:

Samtidigt som Herta hade signering satt Henning Mankell och Jan Guillou vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Vem tror du hade längst kö? Nej, inte Herta. Guillou! Vad säger det om svenskars läsvanor? undrade jag i mitt stilla sinne.

På vägen från Hertas signering passerade jag Internationella torget och vem stod inte där och pratade om sina böcker om inte... jaaa... Karl Ove Knausgård.

Den här mannen tror jag inte att så många känner ingen direkt, det skulle jag inte heller göra om jag inte på förhand visste att just han skulle komma och signera sin bok Bland träden som precis i dagarna kommit ut i svensk översättning. Han heter i alla fall Gyrdir Eliasson och är årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris. Jag tvekade inte och köpte genast boken.

Herta Müller invigde Bokmässan i torsdags

2011-09-24T11:16:00.000+02:00

Jag missade Herta Müllers invigningstal i torsdags, vilket jag betraktade som ett idiotiskt misstag i planeringen från min sida och sedan dess brottades jag med kraftig avundsjuka gentemot de bokbloggare som hade sinnesnärvaro nog att vara där redan då. Men nu kan man se hela invigninstalet på youtube, haleluja (tack Lyran för tipset).

Än så länge har jag inte sett skymten av Herta här på Bokmässan men det ska snart åtgärdas. Klockan 13 håller hon nämligen seminariet "Språket som Heimat" och då tänker jag vara på plats vad som än händer. I god tid innan kommer jag att placera mig vid dörren och vänta, vänta, vänta på ljuvliga henne. Men f*n också, kom just på att glömde boken som jag vill få signerad på hotelrummet. Grrrr, hur dum får man vara liksom!!!

Dagens goodiebag

2011-09-23T19:15:00.000+02:00

Books books books.

Min Bokmässa fredag 2: i bilder

2011-09-23T19:11:00.000+02:00

Anette och Katarina från Sagolikt bokförlag som bjöd på rosa monsterdrömmar i sitt monter fullt med monster.

En del häng i bokbloggarrummet - skönt att kunna vila benen en stund.

Böcker av alla sorter i massor.

Ioana Parvulescu signerar sin bok Livet börjar på fredag.

Yukiko Duke i samtal med P O Enquist, synd bara att det var så mycket folk att man knappt hörde ett ord.

Och så fingrade jag och klämde lite på det nya bokformatet Excess. Vilka pytteböcker, helt otroligt! Men jättesköna att hålla i, lätta och smidiga när man ska vända sida. Funkar med endast en hand. En bok för 100, två för 150 kronor. Lite dyrt kan jag tycka. Och bara "gamla" titlar. Fast En dag vore inte så dumt att ha...

Gårdagens goodiebag

2011-09-23T18:52:00.001+02:00

Jag glömde/hann inte att visa goodibagen som jag fick i Gondols monter igår. Särskilt mycket gillar jag kassen - jag är ju smått besatt av bokkassar - och Jonas Karlssons nya novellbok. Gondol är en trevlig bokklubb. Du kanske är medlem? Eller vill bli det?

Min Bokmässa fredag 1: "Livet börjar på fredag"

2011-09-23T13:05:00.000+02:00

Vad är det för dag idag? Just det, fredag. Då passar det väl bra att lyssna på presentation av en bok som så passande heter Livet börjar på fredag. Obs! Ingen livsåskådningsbok det här. Det är en roman, skriven av den rumänska författarinnan Ioana Parvulescu. Hon pratade om den på Internationella scenen kl 11 idag och jag och Sara från Hermia Sayes var där. Efteråt såg jag även Magnus från A Fraction of the Web och han berättade att han redan hunnit halvvägs i Parvulescus roman - och att den är ungefär så bra som man tror.

Ioana Parvulescu var mycket tacksam mot bokförlaget 2244 som är det första bokförlag överhuvudtaget som vågat satsa på att översätta hennes skönlitterära debut Livet börjar på fredag. Parvulescu skriver på rumänska. Hur många samtida rumänska författare utgivna på svenska kan du räkna upp? Nej, just det, ingen. (Eller?) Så därför tycker jag i alla fall att hon och hennes bok är spännande.

Livet börjar på fredag utspelar sig i Bukarest på 1890-talet när staden var en betydande östeuropäisk kulturmetropol och kallades för Paris lillasyster. Det är ju hur häftigt som helt, tycker jag! För mig svindlar tanken när jag tänker hur det skulle kunna varit med Bukarest om inte Ceausescu hade kommit så småningom.

Under sitt framträdande berättar Parvulescu att boken sjuder av individuella krafter och personligheter och att hon har försökt att skapa ett sanningsenligt tvärsnitt av det dåtida samhället i Rumänien och i Bukarest. Det lockar mig. Jag gillar att läsa böcker om platser och tidsskeden som jag från början inte vet så mycket om.

Hon berättar också att hon skrev boken på endast tre månader, att det var en magisk och närmast mirakulös upplevelse. Ändå är boken byggd som ett urverk, säger hon. Strukturen är noga genomtänkt, personerna är många.

Samtalet med Parvulescu handlade också om hennes skrivande i stort och om hennes syn på vad en bra bok är, till exempel. Hon menar att många författare av idag glömmer lätt bort att en bok måste vara levande och att den måste befolkas av personer som känns levande för läsaren. Som läsare ska man känna att om man skulle råka träffa personen på stan så skulle man vilja prata med henne eller honom. Och en bra bok är enligt henne en sådan som förvandlar läsaren (och författaren) på vägen. man blir liksom en annan efteråt. Det är en tanke som tilltalar mig.

Om jag var sugen på att läsa Livet börjar på fredag redan innan, så är jag det definitivt nu.

Min Bokmässa torsdag

2011-09-22T22:22:00.000+02:00

Mässtarten för mig inföll först vid tre tiden på eftermiddagen men de knappt fyra timmarna inne i mässhallen som därefter följde var desto intensivare. Jag strosade bland montrarna för att insupa stämningen och skaffa mig något så när överblick över läget och hann till och med Livstyckets seminarium om deras lyckade alfabetiseringsprojekt. Det var för jobbets skull, men efteråt var det bara förlagsmingel. Tja, lite vin här, lite plockmat där, och så lite vin igen. Mycket trevligt kan jag säga er.

Vilka minglade jag med? Först med Thorén & Lindskog och Perenn. Eftersom Per Nilsson från Perenn pratar riktigt bra tjeckiska språkade vi friskt på detta tungomål, för ovanlighetens skull. Några tyska meningar föll också, allt för att leva upp till Bokmässans tyskspråkiga tema och för att piska upp stämningen hos Thorén & Lindskog som ju specialiserar sig på att ge ut tyska författare i Sverige. Skojigt var det i alla fall. Sedan följde Sekwa och Elisabeth Grate samt Printz Publishing, Novellix och A Nice Noise. Jag misstänker att jag kommer att hänga en hel del i deras montrar för det är så härligt att prata med dem.

Novellixerna som väggdekoration

Vi var förresten flera bokbloggare som förflyttade oss över mässgolvet i en strid ström från det ena mingelstället till det andra. Vid det här laget känner jag rätt väl både de aktuella förläggarna och många bokbloggare (sorry, men jag orkar inte länka till alla nu), så stämningen var lättsam och så där kul-att-ses-igen-aktig.

Pocketfåtölj

Strax före klockan sju stack jag från Bokmässan, började nämligen längta till mitt lilla rum på B&B Aprikosen. Hoppade på spårvagnen och drog hemåt, Babel skulle ju sändas klockan 20, en special från Bokmässan. Med mig hade jag en kasse från Gondol innehållande flera godsaker, bl.a. Jonas Karlssons nya novellsamling Spelreglerna. Den ska jag läsa innan jag somnar i kväll, har jag tänkt.

Jo, jag måste berätta lite om vårt bokbloggarrum som Bokmässan ställer upp med för oss. Det ligger en trappa upp och heter R3 - välkommen att titta förbi om du är på plats och har lust att träffa några bokbloggare in action. Det sitter nästan alltid någon där och bloggar.

Och i morgon? Då vill jag lyssna på Ioana Parvulescu som är sverigeaktuell med romanen Livet börjar på fredag, en bok som lockar mig mycket. Dessutom finns det ett par seminarier med tyska författare som verkar intressanta samt samtal med P O Enquist, Kristian Lundberg, Anneli Jordahl m.fl. Mitt schema är gediget men utesluter inte spontana ändringar. Jag känner mig flexibel, det ska gudarna veta. Och på kvällen är jag bjuden på fest hos Forma Books. Full rulle? Jovars.

Mässan öppnar klockan nio i morgon bitti, så något sovmorgon blir det inte. Bäst att säga godnatt. Sov gott.

Packat och klart - i morgon börjar årets stora bokäventyr

2011-09-21T22:44:00.000+02:00

I morgon bitti bär det av till Göteborg och årets Bokmässa. Nu är jag redo, allt är packat och klart. Och du, du vet väl att jag kommer att blogga som besatt direkt från mässgolvet alla fyra dagarna, va? Så missa inte det.

Bag-in-book

2011-09-20T20:31:00.001+02:00

Vad sägs om vin i franskt band? På smartasaker.se finns den här tjusiga vinboxen att beställa, bara att ställa fram för en stund god "läsning" eller när bokcirkeln har möte.

Fullbookad tidningsbilaga från SJ är på väg

2011-09-20T20:19:00.000+02:00

Sist jag åkte tåg (vilket var förra veckan) bläddrade jag lite i den där Kupé-tidningen som SJ har på sina tåg och i den såg jag en notis om kommande bilaga till Kupé: magasinet Book. Den ska också delas ut gratis till resenärerna. Innehållet ska vara intervjuer, bokutdrag och artiklar som kretsar kring läsning, samt en mängd rabatter och erbjudanden knutna till Akademibokhandeln och AdLibris. Läsning hör ju tågresorna till, så jag tycker att det är lite kul att en gratis bokbilaga, om än troligen fullproppad med reklam på lättsålda boktitlar (ja, jag är fördomsfull) kommer att skåda dagens ljus. Alla sätt att få folk att vilja läsa böcker är bra sätt. Så jag håller tummarna för SJ:s fullbookade bilaga. Den kommer i oktober.

UR livesänder Bokmässan på webben - och Bokmania är med

2011-09-18T17:20:00.002+02:00

Vill du möta de två senaste årens nobelpristagare i litteratur - Herta Müller och Mario Vargas Llosa trots att du inte har möjlighet att komma till Bokmässan i Göteborg 22-25 september? Vill du lyssna på författarna Jonathan Franzen, Camilla Läckberg och Karl-Ove Knausgård eller se rocksångerskan Nina Hagen? Vill du göra allt detta här på Bokmania-bloggen? Det är faktiskt fullt möjligt.

När Utbildningsradion livesänder årets Bokmässa i Göteborg på webben kommer Bokmania att vara med på ett hörn. Livestreemade seminarier och samtal från Bokmässan 22-25 september kommer nämligen att vara inbäddade här på bloggen, vilken innebär att du, kära läsare, får möjlighet att se flertalet av sändningarna via bloggen. Bara att klicka på en uppspelningsknapp, ungefär som på youtube. Jag hoppas verkligen att det inte blir något strul med inbäddningskoderna från UR och att det hela kommer att fungera så som jag och UR önskar sig.

Det finns ett trettiotal programpunkter som ska UR ska livesända men jag kommer inte att lägga upp samtliga, mest av utrymmesskäl. Hela schemat finns här. På torsdag är det nästan bara sändningar från Forskartorget men från fredagen till söndagen är det mycket litteratur- och bok relaterat.

Redan nu kan jag lova följande sändningar härifrån:

FREDAG:

Fre 14.00-14.45: Kolonialismens rätta ansikte - Nobelpristagaren Vargas Llosa om sin roman Keltens dröm Mario Vargas Llosa och Ola Larsmo, ordf Svenska PEN.

Fre 15.00-15.45: Yes we can? - Obama som president med Sören Sommelius, journalist och Tariq Ali, författare.

Fre 16.00-16.45: Lika verklig som livet - Jonathan Franzen, författare, i samtal med Stefan Eklund, chefred Borås tidning.

Fre 17.00-17.45: Nina Hagens bekännelser – Nina Hagen, rocksångerska, moderator Gabriel Byström, kulturchef Göteborgs-Posten.

LÖRDAG:

Lör 11.00-11.45: Så blir du författare – Camilla Läckberg, civilekonom och deckardrottning i samtal med litteraturvetaren Amanda Hellberg. Moderator Maria Neij, litteraturkritiker.

Lör 14.00-14.45: Är kulturlivet bara ett spel? Nobelpristagaren Vargas Llosa om kulturens plats i dagens samhälle. Mario Vargas Llosa samtalar med Inger Enkvist, professor i spansk litteratur. Samtalsledare Joan Álvarez Valencia, Instituto Cervantes.

Lör 15.00-15.45: Kampen går vidare – Karl Ove Knausgård, forfattare, i samtal med Aris Fioretos, författare.

SÖNDAG:
Sön 12.00-12.45: Minnet överger inte sanningen – Herta Müller, Nobelpristagare samtalar med akademiledamoten Anders Olsson.

Välkommen!

Excess - ett bokformat med minimal volym och maximal läsbarhet

2011-09-17T20:03:00.000+02:00

I dagarna lanserar Pocketförlaget ett nytt bokformat som påstås vara helt revolutionerande. Hur och på vilket sätt? undrar säkert den traditionelle pappersbokläsaren. Jo, genom att kombinera lätthet, varaktighet och bekvämlighet. Minimal volym och maximal läsbarhet är ledstjärnan. Excess, som bokformatet kallas, kommer ursprungligen från Holland och lanseras nu i Sverige.

Det nya bokformatet är verkligen annorlunda mot vad man är van vid. Storleken på boken är endast 8 x 12 cm men eftersom man läser boken på höjden i stället för på bredden kan textstorleken vara samma som i en inbunden bok. Det är helt klart en fördel, tycker jag. Dessutom är pappret tunnt och exklusivt, vilket underlättar bläddrandet med hjälp av bara en hand och boken blir inte heller så tjock om den har många sidor. Inte så dumt det heller.

En annan fördel med excess-böcker ska vara deras livslängd. Eftersom de är tillverkade med trådbunden rygg (och alltså inte limmade) borde de hålla bättre än vanliga pocketböcker.

Pocketförlaget är först i Sverige med excess-böcker, i skrivande stund finns det sex titlar tillgängliga.

Här kan du se en film om det nya sättet att läsa pappersböcker:

En efterlängtad fortsättning är här

2011-09-17T17:35:00.000+02:00

Förra året läste jag romanen Himmel och helvete av den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson och tyckte mycket om den, liksom hans föregående bok Sommarljus, och sen kommer natten. Det har räckt för mig med endast två böcker av Stefánsson för att jag skulle klassa honom som en av mina favoritförfattare. Han skriver nämligen otroligt fina historier med det isländska landskapet som scen och på ett språk som i mina öron klingar alldeles himmelskt.

Eftersom Himmel och helvete från början var tänkt som första (om än fristående) delen i en planerad trillogi, har jag sedan dess längtat efter tvåan. Den heter Änglarnas sorg och utkommer i oktober.

Det är också roligt att Stefánsson precis har fått 2011-års P O Enquists pris. Juryns motivering lyder som följer:

"Jón Kalman Stefánssons roman handlar om pojken som befinner sig mellan himmel och helvete, liv och död, kärlek och sorg, havet och bergen. Det är både magnifikt och magiskt. En berättelse som gör stor litteratur av livet, och ger nytt liv till litteraturen."

Gissa också om jag är glad över tanken på ett litet bokpaket som är på väg till mig från förlaget och som innehåller inte bara Änglarnas sorg, utan två böcker till: Black Bazar av Alain Mabanckou samt novellsamlingen Rika flickor av Silke Scheuermann.