Lilla Bokmania, hur är det med dig när ännu ett år har gått?

Så här på årets sista dag känner jag ett plötsligt behov att blogga lite grann och det gör mig faktiskt glad för det måste ändå betyda att jag inte har lagt av helt (ännu). Fast tanken har slagit mig flera gånger under hösten som gått, det måste jag erkänna. Mitt senaste inlägg är nästan två månader gammalt, så det är uppenbart att någonting är riktigt på tok med bloggens livsduglighet. Tråkigt, men sant. Ska dock göra ett återupplivningsförsök här framöver.

Jag har helt kommit av mig med bokbloggandet och skyller på tidsbrist och brist på mental ork och brist på bokbloggarinspiration. Det var så mycket annat som har krävt min fulla uppmärksamhet och fokus att när jobbet väl var gjort, hade jag ingen lust kvar att fortsätta sitta vid datorn, tänka "text" och klappra på tangenterna. Kanske är det en fullt förståelig konsekvens av att jag har ett första år som egenföretagare och lärarutbildare bakom mig. Och ett manus på en ny handbok för sfi-lärare är inlämnat till förlaget för att ges ut under våren. Jag har fått utvecklas och lära mig mycket nytt i mitt yrkesliv, det har varit ett fantastiskt år på det sättet. Intensivt, lärorikt och tokroligt. Jag är mycket tacksam för de möjligheter som livet har gett mig.

Tyvärr blev bokläsningen lite lidande, men man kan inte hinna med allt. Räkneverket har idag den 31 december stannat på 78 lästa böcker (inkl. ljudböcker), vilket är ca tjugo titlar färre än vanligt. Sedan 2010 har jag inte läst så få böcker som i år och jag har också i princip slutat att ta emot recensionsexemplar, annat än i några speciella fall. En ny fas i livet? Ja, mycket tyder på det.

Under januari tänker jag blogga i fatt och det ska bli roligt, känner jag. Vill dela med mig av mina läsupplevelser av de fantastiska romaner som jag har läst/lyssnat på under de senaste två månaderna: Fiskarmännen (Chigozie Obioma), Det var vi (Golnaz Hashemzadeh Bonde), Återstoden av dagen och Never let me go (Kazuo Ishiguro), Annonsen (Marie-Hélène Lafon) och Vegetarianen (Han Kang). Hoppas bara att bloggen fortfarande har några intresserade läsare kvar!

Inför 2018 är min tanke att huvudsakligen läsa böcker som jag redan har i mina bokhyllor och ta del av boknyheterna främst i form av ljudböcker på Storytel. Mycket av nyutgiven skönlitteratur ges snabbt ut i ljudboksformat, så jag är inte orolig. Jag har slutat känna recensionspressen, jag vill "bara" läsa vad jag för tillfället har lust och tid med. Det känns faktiskt befriande att ha kommit dithän.

Är det nu tiden är inne för alla olästa nobelpristagare, alla tjocka hyllvärmare och de olästa romanserier som jag så länge velat börja läsa? Thomas Mann, William Faulkner, Boris Pasternak, Gao Xingjian, Svetlana Aleksijevitj. Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Hans Fallada, Ljudmila Ulitskaja, Yung Chang, Ingeborg Bachmann, Virginia Woolf. Cora Sandell, Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman. Med flera, med flera, med flera. Om Bokmania ska fortsätta in på sitt elfte år som bokblogg och inte gå i graven helt, måste villkoren anpassas utifrån hur mitt liv och arbete ser ut just nu. Jag lockas också av tanken på ett ikt- och sfi-relaterat bloggande inom ramen för min profession, vilket i så fall kommer att "stjäla" bloggtid. Jag vill fortsätta med Bokmania men vill inget lova ens för mig själv. Vi får se vad 2018 kommer att innebära för lilla Bokmania.

Vilken bok kommer jag att inleda läsåret 2018 med? Det blir en gammal hyllvärmare på drygt 700 sidor: Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Det är så jag nästan vill ropa ett högljutt "Äntligen"! Och så är jag halvvägs i ljudboken Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Mycket trevligt. Sedan har jag en liten hög med pedagogisk facklitteratur att ta mig genom, men det ordnar sig.

Gott nytt år bokvänner!
Tack för att ni fortfarande hittar hit. 

Madame Arnoul

En av de för i år nya böcker som jag hade med mig hem från Bokmässan i september var romanen Madame Arnoul av den franske författaren Jean-Noël Pancrazi (i sv. övers. av Pia Samuelsson). Pancrazi är ett nytt författarnamn för mig, även om Madame Arnoul är hans andra bok som har givits ut på svenska. Kanske har någon av er läst Berget från i fjol?

Madame Arnoul är en självbiografisk barndomsskildring från början av 60-talet när Algeriet höll på att frigöra sig från Frankrike och bli självständigt. Jean-Noël Pancrazi är född i Algeriet och det är också där han tillbringade barndomsåren. När familjen flyttade till Frankrike var han 13 år gammal.

Berättelsen utspelar sig under det algeriska självständighetskriget och platsen är en liten stad vid namn Batna. Där bor pojken Jean-Noël som blir vän med en grannfru i hyreshuset, madame Arnoul. På kvällarna brukar de sitta tillsammans på en bänk på gården som blir ett slags tillflykt för de båda. Pojken vill komma undan sina föräldrars eviga gräl och madame Arnoul är olycklig på grund av sin barnlöshet och sin mans alkoholism och otrohet. Också för att hon betraktas som en främling i grannskapet fast hon har bott där i åratal.

Det är nog just känslan av ensamhet som för pojken och grannkvinnan samman och som gör att en ovanlig vänskap utvecklas. Skildringen av pojkens och madame Arnouls varma relation är en av två saker som gör romanen fängslande och mycket läsvärd. Den andra är porträttet av pojken som är någonstans mellan tio och tretton år gammal och som dels försöker förstå sig på vuxenvärlden, dels påverkas av krigets blodiga händelser i sin egen omgivning. Det är förstås intressant att även läsa beskrivningen av en sådan betydelsefull historisk händelse som självständighetskriget i Algeriet, men det är framför allt den kärleksfulla skildringen av pojken och grannkvinnan och deras upplevelser och känslor mot historiens bakgrund som ger en varaktig läsupplevelse.

Romanens centrala händelse är ett attentat och hur madame Arnoul räddar pojken undan oroligheterna. Kanske inte för att han skulle befinna sig i en direkt livsfara, utan mer för att han skulle slippa se våldet och blodet. I den politiska konflikten mellan Algeriet och Frankrike ställer sig madame Arnoul så småningom på Algeriets sida, trots att hon är fransyska. Det ställningstagandet kostar henne dyrt. Men lille Jean-Noël förblir hennes hängivne vän.

Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget - pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld.

"Madame Arnoul hade lämnat dörren öppen till den norra lägenheten, som om hon hade förväntat sig att jag skulle gå dit och stryka handen över jordgloben vars färger, en gång de enda i hennes liv, tycktes gå in i varandra i ljuset från lampan som fortfarande var tänd."

Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas. Undrar roman Berget också är så bra?


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Blodsleken

Roberto Saviano, journalisten som har skrivit flera reportageböcker om maffiasyndikatet Camorra, har i höst utkommit med sin första skönlitterära bok. Det är en roman som heter Blodsleken och som är första delen i en serie om tre romaner med den övergripande titeln Camorrans barn. När jag lyssnade på Roberto Saviano på Bokmässan, var jag halvvägs in i romanen. Nu är den förstås utläst. Jag har lyssnat klart på den drygt tretton timmar långa ljudboksversionen i uppläsning av en av mina favorituppläsare Magnus Roosman.

Blodsleken är en chockerande historia om maffians barnsoldater: pojkar som med skjutvapen instuckna i byxorna kör runt på sina mopeder genom Neapels gator på jakt efter makt och pengar. Vi följer ett gäng vars ledare är sextonårige Nicolas. Han är en tuff och målmedveten typ som härskar genom att sätta skräck i både sina "män" och sina konkurrenter. Gängets medlemmar är så unga som tio år. De rånar, misshandlar och mördar. 

De här pojkarna är helt inställda på att döda och eventuellt själva bli dödade och de är beredda att offra allt i kampen för allt större andelar på knarkmarknaden. De vet vad som krävs för att ta över och börja bestämma dagordningen i knarkaffärerna och de tar för sig. De tjänar snabba pengar; deras liv och förehavanden blir bokstavligen på blodigt allvar. 

Samtidigt blir det så tydligt ibland att de faktiskt fortfarande är småpojkar, innerst inne ganska oskuldsfulla och naiva. Det finns särskilt en scen i boken där Saviano lyckas väl med att gestalta just den kontrasten och zooma in pojkarna när de under några mikroskopiska ögonblick befinner sig i ett slags försvarslöst tomrum där var och en är sig själv nog, innan omständigheterna tvingar dem att "återvända in i sina ansikten".

Så finns det förstås scener där kontrasten mellan pojkarnas fysiskt barnsliga gestalter och vad de är kapabla att göra blir påtaglig åt det brutala hållet. Som när en tioåring hotar en vuxen knarkboss som säger att han inte är rädd för ett litet barn: "Det tog mig tio år att bli ett barn, men bara en sekund att skjuta fejset av dej." Och så skjuter han. Pang.

Hur skildras då kvinnor i boken? Det saknas tyvärr ett betydelsefullt kvinnoporträtt i Blodsleken och generellt skildras kvinnor och deras roll endast ytligt, objektifierande och stereotypt. Ingen höjdare alltså. Men i slutet av romanen dyker en arg moder upp och hennes sorg och hämndlystnad utgör en lovande cliffhanger inför seriens andra del som kommer ut på svenska nästa år. Där har Saviano en chans att skapa ett spännande kvinnoporträtt. Vi får se om han tar den. Hoppas det.

Blodsleken är inget litterärt mästerverk men är ändå en läsvärd roman. Det finns böcker man läser för språkets skönhet och det finns böcker som man läser eftersom de har något väsentligt att berätta om den värld vi lever i. Blodsleken är av den senare sorten. Roberto Saviano visar oss en ljusskygg och skrämmande verklighet som han genom åren har skaffat sig extremt mycket kunskap om - och betalat högt personligt pris för den kunskapen. Att han har valt att använda sig av kriminalromanen som genre och inte reportage (som tidigare), beror på att han på nytt vill väcka debatten om Camorran eftersom han menar att Camorra som medialt ämne har hamnat i skuggan. Det berättade han på Bokmässan. Och visst kan det vara smart att skriva skönlitterärt om hur tillväxten i maffian går till och att problemet med Camorrans barnsoldater till exempel inte har med låg social status att göra. De här pojkarnas familjer är medelklassfamiljer och grabbarna går i skolan med mera. Men de saknar framtidstro, är uppvuxna med maktstrukturer och vana vid våldets närvaro. En intressant aspekt är religionens roll i maffiapojkarnas och liv. Det är inte för intet som en bild på Madonnan präglar bokomslaget.

Eftersom Saviano är världskänd, kommer hans roman att nå en bred läsarkrets i många länder. Boken är spännande, engagerande och har ett driv. Det är omöjligt att förbli oberörd. Synd bara att den litterära kvaliteten inte är aningens högre. Som sagt.

Svensk översättning: Ida Andersen.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Radioföljetong just nu: "Fiskarmännen" av Chigozie Obioma

Så bra att SR P1 sänder romanen Fiskarmännen av de nigerianske författaren Chigozie Obioma som radiöföljetong just nu, för då kan jag passa på att läsa den med öronen i stället för med ögonen, vilket jag på sistone haft stora tidsrelaterade problem med. Fiskarmännen har stått i min bokhylla och pockat på uppmärksamhet sedan boken kom ut 2016 (i övers. av Ninni Holmqist). Jag började lyssna i förrgår och har redan hört 12 avsnitt av 32, så det går undan minsann. Jag tycker mycket om berättelsen och jag trivs även med Hans Mosessons uppläsning.

Vill du också lyssna på den här radioföljetongen? Här finns avsnitt för nedladdning (t.o.m 29 nov)

Samtal om följetongen innan första avsnittet sändes.
 

Ett samtal om att arbeta med Fiskarmännen.

Ordfront förlag

Veckans bokinköp

Läser extremt lite just nu men köper nya böcker gör jag ändå. I somras fick jag ett presentkort till Pocketshop och äntligen har jag hittat tre titlar som jag vill ha.

Ett bra val av Svenska akademien: Kazuo Ishiguro

Trots att jag inte har läst något av Kazuo Ishiguro (ännu), är jag glad åt att han tilldelas Nobelpriset i litteratur i år. Överraskad är jag också, som så många andra. Jag har velat läsa Återstoden av dagen rätt länge och pocketboken står i bokhyllan. Nu bli läsningen snart av. Härligt. Hoppas också att man kan se filmatiseringen igen.



Kazuo Ishiguro är en författare ”som i romaner med en stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”, enligt Svenska Akademiens motivering, presenterat av ständiga sekreteraren Sara Danuis.

Vem är Kazuo Ishiguro? Yukiko Duke presenterar författaren:




Den 4 december kommer SR P1 att börja sända Ishiguros roman Never let me go som radioföljetong (repris från 2007). Det ser jag fram emot.

Bokmässan 2017: Min lördag i bilder

Det blev visst bara en halvdag och de flesta aktiviteterna hade koppling till mitt jobb som lärare och utbildare. Men inte enbart... 

Dagens arbetsinsats: morgonsamling vid vattenhålet och
förbereda sig inför dagens miniseminarium

Dagens skoltips: Novellix har novelltips till lärare. Lärarhandledning finns.
Jättebra!

Dagens yrkesmässiga höjdpunkt: forskaren Jim Cummins

Dagens bokinköp: avdelningen för facklitteratur

Dagens rättelse på en tygkasse

Dagens skönlitterära bokinköp och en stunds trevligt häng
i Elisabeth Grate bokförlags monter.

Dagens härligaste möte. Jag är lycklig.

Dagens orosmoment och ....... hejdå Bokmässan!
Kanske ses vi om ett år igen.

Bokmässan 2017: Fredag i bilder

Dagens uppgift: sätt en röd prick vid ett årtal

Årets nytt: Säkerhetskontroller på Bokmässan.

Dagens knapp: med citat av Per Anders Fogelström

Dagens "mycket bok för pengarna": 200kr

Dagens bokupptäckt: att en av mina favoritromaner
är nyutgiven i Norstedts klassikerserie.

Dagens bästa råd: från avdelningen
"saker du inte ska säga när du föreläser"

Dagens arbetsinsats i LR:s monter

Dagens belöning: har köpt två spännande romaner

Samar Yazbek och Cecilia Uddén i samtal

Dagens tredje seminarium: Cecilia Uddén samtalar med den syriska författaren Samar Yazbek om hennes nyutkomna roman Hon som vandrar. Utifrån vad jag hör, förstår jag att det är en smärtsam läsning om en flicka som får uppleva krigets alla fasor. Som ett konstnärligt medel använder sig Yazbek av surrealistiska och drömlika inslag och referenser till tex Alice i Underlandet, Lille Prinsen och Koranen. Att flickan i boken vandrar om hon inte binds fast är också ett konstnärligt grepp, liksom att hon inte talar och i stället målar fantasifulla och färgsprakande målningar. Kriget och fasorna lägger sig över allting och kväver det, så även språkförmågan, vilket är något som Yazbek själv säger sig ha upplevt.

Jag har inte läst Hon som vandrar men gillar Yazbek sedan tidigare. Den här boken verkar onekligen intressant och litterärt utmanande. Jag vill läsa den. Men sedan tar samtalet en riktning som innebär att jag som läsare blir mer eller mindre tillsagd hur jag ska tolka slutet. Vi får också veta slutet, mer eller mindre. Grrrrrr! Dåligt. Jag vill tänka själv. Jag vill läsa och uppleva. Jag vill inte få tolkningen hängd på näsan på förhand. Nej, nu vill jag inte läsa boken längre.

Ja! Arundhati Roy.

Så, till slut! Vid lunchtid dyker Arundhati Roy i DN:s monter för ett kort samtal med Malin Ullgren.
Arundhati Roy är lika charmerande som klok, det slår jag fast nästan omgående. Lätt att tycka om henne. Medan jag lyssnar på samtalet och försöker hänga med (engelska är inte min starkaste sida) oroar jag mig över att jag kanske inte hinner vänta på att få min bok signerad eftersom jag om en stund ska hålla ett miniseminarium i LR:s monter och måste sticka iväg i tid för att inte komma för sent. Jag hann. Jag har fått en signering.

Kjell Westö i samtal med Kerstin Wixe

Från ett seminarium rusar jag till nästa: med Kjell Westö och Kerstin Wixe.

Kerstin Wixe börjar med att ge en komplimang till Kjell Westö för hans noggranna stadsskildringar i romanerna har skriver. Kjell Westö skrattar och säger: "Man ska komma ihåg att jag ljuger också. Jag är romanförfattare och inte historiker eller etnograf." Sedan berättar han en historia och vi i publiken brister ut i skratt. Sedan blir det bara bättre.

Westö berättar om hur han handskas med det förflutna i nuet och hur han gärna lägger in blinkningar till framtiden. Det finns tydligen blinkningar till alla tidigare romaner, varenda en. Det låter lite kul, tycker jag.

Oj, nästa bok kommer inte handla om Helsingfors, avslöjar Kjell Westö med glimten i ögat. Faktum är att det inte ens kommer att nämnas, skrattar han. "Sensationellt!" Säger Kerstin Wixe.

I den just nu aktuella romanen Den svavelgula himlen använder sig Westö av en namnlös jag-berättare för att ge intensitet åt texten och för att kunna utnyttja sina egna livserfarenheter. Det skulle inte riktigt funka med en allvetande berättare, tycker han. Han vill befinna sig själv i den värld han skildrar och vill att även läsaren ska göra det. Men trots intensiteten är det viktigt att läsaren får tid att reflektera kring handlingen och miljön.

Den svavelgula himlen handlar om kärlek, klass, traditioner, politik - bland annat. Jag har hört recensenter säga att det är den bästa bok har skrivit.

Förfttare måste våga gå dit där det känns lite läskig. Därför ville han skriva om kärlek, erotik och sex, menar han. Men, varnar han: "Ingen Fifty Shades of Grey så förvänta er inte för mycket."

Författare till salu?

Det blev ett bokköp. Och signering.

Fly till varje pris? Om flykt i litteraturen

Det är fredag förmiddag, Bokmässan är inne på sin andra dag och jag bänkar mig i en av de större seminariesalarna för att lyssna Golnaz Hashemzadeh Bonde, Elin Boardy och Yukiko Duke som ska samtala om flykt i litteraturen. Romanerna som är i fokus är Det var vi och Tiden är inte än. Elin Boardy och Golnaz Hashemsadeh Bonde läser inledningsstycken ur sina respektive romaner. Underbart!

Sedan kretsar samtalet kring fiktiva kvinnor på flykt, vilket är vad som förenar de två romanerna. För Golnaz Hashemzadeh Bonde var det mer fråga om en kvinnoröst i boken, än att vara en flyktingröst. Hennes huvudperson är döende i cancer, arg, sorgsen och besviken över vad livet har gett henne. Hon är missnöjd med att hennes liv bara var en investering i dottens liv och hon är avundsjuk på sin dotter för att hon har fått det bättre. Så boken bjuder även på en skildring av ett moderskap som inte riktigt motsvarar normerna. Inget som kom efter flykten från Iran uppvägde det mamman hade innan.
Hur kommer man ifrån sitt trauma? Kan man det ens? Eller för man snarare sina trauman i arv från en kvinnogeneration och nästa? Hur bär man sig åt för att bryta ett arv? Det låter jättespännande när Golnaz Hashemzadeh Bonde berättar och jag blir väldigt intresserad av att läsa boken.

Elin Boardys huvudperson är namnlös till en början och länge ganska gåtfull. Men i små glimtar kommer hennes förflutna fram och när det sker, blir hon skyddslös. Är hon på vandring eller på flykt? Hon klär sig i manskläder när hon vandrar, vilket är ett tecken på en förnuft i en krisartad tid som är medeltid under en pestepidemi. Hon får möjlighet att slå sig ner under vandringen och stanna kvar på en plats men väljer att fortsätta sin vandring för att hålla sig själv borta från det hon har lämnat, vad det nu var.  På ett sätt blir vandringen det enda hon har kvar i världen, en mening i sig. Elin Boardy försöker ta reda på vad det är som driver henne framåt, trots att hon är likgiltig för tanken att dö. Kvinnan i boken kan tänka sig att dö, men väljer överlevnad. Ett tecken på att intuitivt ändå vill ha en framtid?

Kan man separera att ”fly från” från att ”fly till”? Det är något som förenar kvinnorna i de två romanerna och Golnaz och Elin samtalar en stund om det. Och jag bara lyssnar, glömmer nästan att anteckna. - Även om man fysiskt flyr från något, bär man det alltid med sig som ett kroppsminne, säger Golnaz Hashemzadeh Bonde. Och det är säkert helt sant. Det går inte att fly från sig själv.
En av Yukiko Dukes frågor till Golnaz Hashemzadeh Bonde handlar om kopplingen mellan hennes egen familjs erfarenheter och romanens berättelse, trots att boken inte är självbiografisk. Golnaz Hashemzadeh Bonde betättar om sin pappa och känslan av främlingsskap. Hon kallar det för smärtstrån som växer fram på kroppen.

För att förstå vår värld bättre, behöver vi identifiera oss med andra mäniskors erfaenheter, även om människorna är fiktiva romanpersoner.

Och sedan köpte jag Det var vi. Elin Boardys bok har jag redan läst.

 

Tre tygkassar som stack ut ur mängden

Man kan se många olika tygkassar på Bokmässan. Här är tre som jag gillade idag. Obs! Har bara tittat, inte handlat.

Roberto Saviano i samtal med Kristina Kappelin

Framme på scenen sitter journalisten Kristina Kappelin och författaren Roberto Saviano, mannen som sedan elva år tillbaka lever med ständigt beskydd. I Italien är det ett 40-tal personer som lever under liknande villkor. Han hoppas att någon gång få leva ett vanligt liv igen. Det förstår jag att han gör, det måste vara jobbigt att hela tiden behöva poliseskort.

Saviano ser trött ut under seminariet. Eller känner han sig obekväm? Nej, knappast. Eller så känner han helt enkelt inte för att vara där han är, så han tittar helst i golvet när han inte talar. Men det han talar om - när han talar - får mig att rysa. Även hans nya bok som jag har hunnit halvvägs i, väcker obehagskänslor på grund av den verklighet den skildrar. Boken heter Blodsleken och är första delen i en romanserie om Camorrans barn.

Hur gick han tillväga för att skriva romanen? undrar Kristina Kappelin inledningsvis. Saviano berättar att allt som skildras i boken har hänt i verkligheten. Han har tagit del av polisutredningar, inspelade förhör och rättegångsprotokoll och han har även träffat unga maffiabrottslingar. Eftersom han ville komma in i huvudet på unga brottslingar, valde han att använda sig av romanformen och inte av reportage som tidigare. Delvis för att det inte längre är så spännande att tala om maffian, delvis för att Camorran har fallit i glömska lite grann. Han kände att det behövdes andra litterära grepp för att skapa uppmärksamhet på nytt.

Så här sa Saviano om Camorrans barnsoldater: - De här killarna ser tillvaron som ett evigt slagfält. Allt handlar om att få så mycket pengar som möjligt så fort som möjligt och i viss mån också om att dö så fort som möjligt. De unga brottslingarna vill bekräfta sig själva och få respekt. Maffia är en plats där att döda och dödas inte spelar så stor roll. Bara man kan bli boss.

Kappelin och Saviano fortsätter att prata om att boken bitvis är mycket våldsam och skrämmande, och att den skildrar barn som huvudpersoner. Och att det ändå finns en underton av oskuld hos barnen mitt all brottslighet som de är skyldiga till. Konstigt nog är religionen mycket närvarande i den kriminella världen och Saviano förklarar hur det kommer sig att man tillber Madonnan och ber henne om förlåtelse när man har mördat något. Han nämner orden heder och familj. Det är intressant.

Vidare berättar Saviano att under hans livstid har Camorran mördat ca 5000 personer och hur han och hans kompisar brukade som barn gå och titta på dem som blivit mördade, bara för att känna sig lite vuxna. Kappelin frågar Saviano hur det kommer sig att han själv inte har blivit en ungdomsbrottsling i maffian. - För att familjen skyddade mig och stöttade mig i att göra andra livsval, svarar han.

När seminariet närmar sig sitt slut, ber Saviano om frågor från publiken. Det kommer flera stycken, mest sådana som handlar om fakta om Neapel som plats för organiserad brottslighet och om Camorran. Vi får veta att Neapel är den stad i världen där det tvättas mest svarta pengar och att barnen och ungdomarna som blir brottslingar i maffian inte är några dumskallar och inte heller fattiga. De är vanligtvis mycket intelligenta och med ursprung i medelklassen. De bedriver knarkhandel på hög nivå och de vill bli någon. Saviano menar att det är ett bevis för att Italien är ett land utan hopp.

När någon frågar vad vi i Sverige kan göra för att stoppa organiserad brottslighet, har Saviano två tips: Att legalisera lätta droger och att införa en brottsrubricering ”medlem av ett kriminaliserat nätverk”.

Efter seminariet hoppades jag få mitt inbundna exemplar av Blodsleken signerad, men han kom aldrig. Försvann väl bakvägen någonstans...

Som sagt: Jag är halvvägs i ljudboksversionen.

Bokmässan 2017: Min torsdag i bilder

Ca 09.30. Med kortet om halsen, en kopp kaffe i näven
och jättepeppad börjar jag ta mig runt på mässgolvet.

Tygkassar från English Bookshop har jag redan ett par av.
Men inget paraply! Pallar jag trycket? Ha-begäret är enormt.

Första seminariet. Mycket spännande.
Ett separat inlägg kommer.

Min bok har också kommit till Bokmässan.
Trevligt att ses.

Ingen Bokmässa utan räkmacka och bubbel till lunch.
Så här ser årets upplaga ut.

Har man ett presskort, så har man. Mot pressrummet!

Kl 14.30: jag håller ett seminarium på Molnet-scenen.

Ett bokmässeproffs lokaliserar lätt gratis kaffe.

Kl 15.30: lyssnar på Görel Cavalli-Björkman som har skrivit en biografi
om min favoritkonstnär Sigrid Hjertén.

Dagens bästa vattenhål.

Dagens finaste ord: Bokfrihet

Dagens upptäckt: att det finns ett Mumin-monter.
Dagens inköp: 6 st oemotståndliga disktrasor.

Dagens mingel