Blodsleken är en chockerande historia om maffians barnsoldater: pojkar som med skjutvapen instuckna i byxorna kör runt på sina mopeder genom Neapels gator på jakt efter makt och pengar. Vi följer ett gäng vars ledare är sextonårige Nicolas. Han är en tuff och målmedveten typ som härskar genom att sätta skräck i både sina "män" och sina konkurrenter. Gängets medlemmar är så unga som tio år. De rånar, misshandlar och mördar.
De här pojkarna är helt inställda på att döda och eventuellt själva bli dödade och de är beredda att offra allt i kampen för allt större andelar på knarkmarknaden. De vet vad som krävs för att ta över och börja bestämma dagordningen i knarkaffärerna och de tar för sig. De tjänar snabba pengar; deras liv och förehavanden blir bokstavligen på blodigt allvar.
Samtidigt blir det så tydligt ibland att de faktiskt fortfarande är småpojkar, innerst inne ganska oskuldsfulla och naiva. Det finns särskilt en scen i boken där Saviano lyckas väl med att gestalta just den kontrasten och zooma in pojkarna när de under några mikroskopiska ögonblick befinner sig i ett slags försvarslöst tomrum där var och en är sig själv nog, innan omständigheterna tvingar dem att "återvända in i sina ansikten".
Så finns det förstås scener där kontrasten mellan pojkarnas fysiskt barnsliga gestalter och vad de är kapabla att göra blir påtaglig åt det brutala hållet. Som när en tioåring hotar en vuxen knarkboss som säger att han inte är rädd för ett litet barn: "Det tog mig tio år att bli ett barn, men bara en sekund att skjuta fejset av dej." Och så skjuter han. Pang.
Hur skildras då kvinnor i boken? Det saknas tyvärr ett betydelsefullt kvinnoporträtt i Blodsleken och generellt skildras kvinnor och deras roll endast ytligt, objektifierande och stereotypt. Ingen höjdare alltså. Men i slutet av romanen dyker en arg moder upp och hennes sorg och hämndlystnad utgör en lovande cliffhanger inför seriens andra del som kommer ut på svenska nästa år. Där har Saviano en chans att skapa ett spännande kvinnoporträtt. Vi får se om han tar den. Hoppas det.
Blodsleken är inget litterärt mästerverk men är ändå en läsvärd roman. Det finns böcker man läser för språkets skönhet och det finns böcker som man läser eftersom de har något väsentligt att berätta om den värld vi lever i. Blodsleken är av den senare sorten. Roberto Saviano visar oss en ljusskygg och skrämmande verklighet som han genom åren har skaffat sig extremt mycket kunskap om - och betalat högt personligt pris för den kunskapen. Att han har valt att använda sig av kriminalromanen som genre och inte reportage (som tidigare), beror på att han på nytt vill väcka debatten om Camorran eftersom han menar att Camorra som medialt ämne har hamnat i skuggan. Det berättade han på Bokmässan. Och visst kan det vara smart att skriva skönlitterärt om hur tillväxten i maffian går till och att problemet med Camorrans barnsoldater till exempel inte har med låg social status att göra. De här pojkarnas familjer är medelklassfamiljer och grabbarna går i skolan med mera. Men de saknar framtidstro, är uppvuxna med maktstrukturer och vana vid våldets närvaro. En intressant aspekt är religionens roll i maffiapojkarnas och liv. Det är inte för intet som en bild på Madonnan präglar bokomslaget.
Eftersom Saviano är världskänd, kommer hans roman att nå en bred läsarkrets i många länder. Boken är spännande, engagerande och har ett driv. Det är omöjligt att förbli oberörd. Synd bara att den litterära kvaliteten inte är aningens högre. Som sagt.
Svensk översättning: Ida Andersen.
