Dagens tredje seminarium: Cecilia Uddén samtalar med den syriska författaren Samar Yazbek om hennes nyutkomna roman Hon som vandrar. Utifrån vad jag hör, förstår jag att det är en smärtsam läsning om en flicka som får uppleva krigets alla fasor. Som ett konstnärligt medel använder sig Yazbek av surrealistiska och drömlika inslag och referenser till tex Alice i Underlandet, Lille Prinsen och Koranen. Att flickan i boken vandrar om hon inte binds fast är också ett konstnärligt grepp, liksom att hon inte talar och i stället målar fantasifulla och färgsprakande målningar. Kriget och fasorna lägger sig över allting och kväver det, så även språkförmågan, vilket är något som Yazbek själv säger sig ha upplevt.
Jag har inte läst Hon som vandrar men gillar Yazbek sedan tidigare. Den här boken verkar onekligen intressant och litterärt utmanande. Jag vill läsa den. Men sedan tar samtalet en riktning som innebär att jag som läsare blir mer eller mindre tillsagd hur jag ska tolka slutet. Vi får också veta slutet, mer eller mindre. Grrrrrr! Dåligt. Jag vill tänka själv. Jag vill läsa och uppleva. Jag vill inte få tolkningen hängd på näsan på förhand. Nej, nu vill jag inte läsa boken längre.
