Framme på scenen sitter journalisten Kristina Kappelin och författaren Roberto Saviano, mannen som sedan elva år tillbaka lever med ständigt beskydd. I Italien är det ett 40-tal personer som lever under liknande villkor. Han hoppas att någon gång få leva ett vanligt liv igen. Det förstår jag att han gör, det måste vara jobbigt att hela tiden behöva poliseskort.
Saviano ser trött ut under seminariet. Eller känner han sig obekväm? Nej, knappast. Eller så känner han helt enkelt inte för att vara där han är, så han tittar helst i golvet när han inte talar. Men det han talar om - när han talar - får mig att rysa. Även hans nya bok som jag har hunnit halvvägs i, väcker obehagskänslor på grund av den verklighet den skildrar. Boken heter Blodsleken och är första delen i en romanserie om Camorrans barn.
Hur gick han tillväga för att skriva romanen? undrar Kristina Kappelin inledningsvis. Saviano berättar att allt som skildras i boken har hänt i verkligheten. Han har tagit del av polisutredningar, inspelade förhör och rättegångsprotokoll och han har även träffat unga maffiabrottslingar. Eftersom han ville komma in i huvudet på unga brottslingar, valde han att använda sig av romanformen och inte av reportage som tidigare. Delvis för att det inte längre är så spännande att tala om maffian, delvis för att Camorran har fallit i glömska lite grann. Han kände att det behövdes andra litterära grepp för att skapa uppmärksamhet på nytt.
Så här sa Saviano om Camorrans barnsoldater: - De här killarna ser tillvaron som ett evigt slagfält. Allt handlar om att få så mycket pengar som möjligt så fort som möjligt och i viss mån också om att dö så fort som möjligt. De unga brottslingarna vill bekräfta sig själva och få respekt. Maffia är en plats där att döda och dödas inte spelar så stor roll. Bara man kan bli boss.
Kappelin och Saviano fortsätter att prata om att boken bitvis är mycket våldsam och skrämmande, och att den skildrar barn som huvudpersoner. Och att det ändå finns en underton av oskuld hos barnen mitt all brottslighet som de är skyldiga till. Konstigt nog är religionen mycket närvarande i den kriminella världen och Saviano förklarar hur det kommer sig att man tillber Madonnan och ber henne om förlåtelse när man har mördat något. Han nämner orden heder och familj. Det är intressant.
Vidare berättar Saviano att under hans livstid har Camorran mördat ca 5000 personer och hur han och hans kompisar brukade som barn gå och titta på dem som blivit mördade, bara för att känna sig lite vuxna. Kappelin frågar Saviano hur det kommer sig att han själv inte har blivit en ungdomsbrottsling i maffian. - För att familjen skyddade mig och stöttade mig i att göra andra livsval, svarar han.
När seminariet närmar sig sitt slut, ber Saviano om frågor från publiken. Det kommer flera stycken, mest sådana som handlar om fakta om Neapel som plats för organiserad brottslighet och om Camorran. Vi får veta att Neapel är den stad i världen där det tvättas mest svarta pengar och att barnen och ungdomarna som blir brottslingar i maffian inte är några dumskallar och inte heller fattiga. De är vanligtvis mycket intelligenta och med ursprung i medelklassen. De bedriver knarkhandel på hög nivå och de vill bli någon. Saviano menar att det är ett bevis för att Italien är ett land utan hopp.
När någon frågar vad vi i Sverige kan göra för att stoppa organiserad brottslighet, har Saviano två tips: Att legalisera lätta droger och att införa en brottsrubricering ”medlem av ett kriminaliserat nätverk”.
Efter seminariet hoppades jag få mitt inbundna exemplar av Blodsleken signerad, men han kom aldrig. Försvann väl bakvägen någonstans...
 |
| Som sagt: Jag är halvvägs i ljudboksversionen. |
