Det är fredag förmiddag, Bokmässan är inne på sin andra dag och jag bänkar mig i en av de större seminariesalarna för att lyssna Golnaz Hashemzadeh Bonde, Elin Boardy och Yukiko Duke som ska samtala om flykt i litteraturen. Romanerna som är i fokus är Det var vi och Tiden är inte än. Elin Boardy och Golnaz Hashemsadeh Bonde läser inledningsstycken ur sina respektive romaner. Underbart!
Sedan kretsar samtalet kring fiktiva kvinnor på flykt, vilket är vad som förenar de två romanerna. För Golnaz Hashemzadeh Bonde var det mer fråga om en kvinnoröst i boken, än att vara en flyktingröst. Hennes huvudperson är döende i cancer, arg, sorgsen och besviken över vad livet har gett henne. Hon är missnöjd med att hennes liv bara var en investering i dottens liv och hon är avundsjuk på sin dotter för att hon har fått det bättre. Så boken bjuder även på en skildring av ett moderskap som inte riktigt motsvarar normerna. Inget som kom efter flykten från Iran uppvägde det mamman hade innan.
Hur kommer man ifrån sitt trauma? Kan man det ens? Eller för man snarare sina trauman i arv från en kvinnogeneration och nästa? Hur bär man sig åt för att bryta ett arv? Det låter jättespännande när Golnaz Hashemzadeh Bonde berättar och jag blir väldigt intresserad av att läsa boken.
Elin Boardys huvudperson är namnlös till en början och länge ganska gåtfull. Men i små glimtar kommer hennes förflutna fram och när det sker, blir hon skyddslös. Är hon på vandring eller på flykt? Hon klär sig i manskläder när hon vandrar, vilket är ett tecken på en förnuft i en krisartad tid som är medeltid under en pestepidemi. Hon får möjlighet att slå sig ner under vandringen och stanna kvar på en plats men väljer att fortsätta sin vandring för att hålla sig själv borta från det hon har lämnat, vad det nu var. På ett sätt blir vandringen det enda hon har kvar i världen, en mening i sig. Elin Boardy försöker ta reda på vad det är som driver henne framåt, trots att hon är likgiltig för tanken att dö. Kvinnan i boken kan tänka sig att dö, men väljer överlevnad. Ett tecken på att intuitivt ändå vill ha en framtid?
Kan man separera att ”fly från” från att ”fly till”? Det är något som förenar kvinnorna i de två romanerna och Golnaz och Elin samtalar en stund om det. Och jag bara lyssnar, glömmer nästan att anteckna. - Även om man fysiskt flyr från något, bär man det alltid med sig som ett kroppsminne, säger Golnaz Hashemzadeh Bonde. Och det är säkert helt sant. Det går inte att fly från sig själv.
En av Yukiko Dukes frågor till Golnaz Hashemzadeh Bonde handlar om kopplingen mellan hennes egen familjs erfarenheter och romanens berättelse, trots att boken inte är självbiografisk. Golnaz Hashemzadeh Bonde betättar om sin pappa och känslan av främlingsskap. Hon kallar det för smärtstrån som växer fram på kroppen.
För att förstå vår värld bättre, behöver vi identifiera oss med andra mäniskors erfaenheter, även om människorna är fiktiva romanpersoner.
Och sedan köpte jag Det var vi. Elin Boardys bok har jag redan läst.
