Bokmässan 2017: Min lördag i bilder

Det blev visst bara en halvdag och de flesta aktiviteterna hade koppling till mitt jobb som lärare och utbildare. Men inte enbart... 

Dagens arbetsinsats: morgonsamling vid vattenhålet och
förbereda sig inför dagens miniseminarium

Dagens skoltips: Novellix har novelltips till lärare. Lärarhandledning finns.
Jättebra!

Dagens yrkesmässiga höjdpunkt: forskaren Jim Cummins

Dagens bokinköp: avdelningen för facklitteratur

Dagens rättelse på en tygkasse

Dagens skönlitterära bokinköp och en stunds trevligt häng
i Elisabeth Grate bokförlags monter.

Dagens härligaste möte. Jag är lycklig.

Dagens orosmoment och ....... hejdå Bokmässan!
Kanske ses vi om ett år igen.

Bokmässan 2017: Fredag i bilder

Dagens uppgift: sätt en röd prick vid ett årtal

Årets nytt: Säkerhetskontroller på Bokmässan.

Dagens knapp: med citat av Per Anders Fogelström

Dagens "mycket bok för pengarna": 200kr

Dagens bokupptäckt: att en av mina favoritromaner
är nyutgiven i Norstedts klassikerserie.

Dagens bästa råd: från avdelningen
"saker du inte ska säga när du föreläser"

Dagens arbetsinsats i LR:s monter

Dagens belöning: har köpt två spännande romaner

Samar Yazbek och Cecilia Uddén i samtal

Dagens tredje seminarium: Cecilia Uddén samtalar med den syriska författaren Samar Yazbek om hennes nyutkomna roman Hon som vandrar. Utifrån vad jag hör, förstår jag att det är en smärtsam läsning om en flicka som får uppleva krigets alla fasor. Som ett konstnärligt medel använder sig Yazbek av surrealistiska och drömlika inslag och referenser till tex Alice i Underlandet, Lille Prinsen och Koranen. Att flickan i boken vandrar om hon inte binds fast är också ett konstnärligt grepp, liksom att hon inte talar och i stället målar fantasifulla och färgsprakande målningar. Kriget och fasorna lägger sig över allting och kväver det, så även språkförmågan, vilket är något som Yazbek själv säger sig ha upplevt.

Jag har inte läst Hon som vandrar men gillar Yazbek sedan tidigare. Den här boken verkar onekligen intressant och litterärt utmanande. Jag vill läsa den. Men sedan tar samtalet en riktning som innebär att jag som läsare blir mer eller mindre tillsagd hur jag ska tolka slutet. Vi får också veta slutet, mer eller mindre. Grrrrrr! Dåligt. Jag vill tänka själv. Jag vill läsa och uppleva. Jag vill inte få tolkningen hängd på näsan på förhand. Nej, nu vill jag inte läsa boken längre.

Ja! Arundhati Roy.

Så, till slut! Vid lunchtid dyker Arundhati Roy i DN:s monter för ett kort samtal med Malin Ullgren.
Arundhati Roy är lika charmerande som klok, det slår jag fast nästan omgående. Lätt att tycka om henne. Medan jag lyssnar på samtalet och försöker hänga med (engelska är inte min starkaste sida) oroar jag mig över att jag kanske inte hinner vänta på att få min bok signerad eftersom jag om en stund ska hålla ett miniseminarium i LR:s monter och måste sticka iväg i tid för att inte komma för sent. Jag hann. Jag har fått en signering.

Kjell Westö i samtal med Kerstin Wixe

Från ett seminarium rusar jag till nästa: med Kjell Westö och Kerstin Wixe.

Kerstin Wixe börjar med att ge en komplimang till Kjell Westö för hans noggranna stadsskildringar i romanerna har skriver. Kjell Westö skrattar och säger: "Man ska komma ihåg att jag ljuger också. Jag är romanförfattare och inte historiker eller etnograf." Sedan berättar han en historia och vi i publiken brister ut i skratt. Sedan blir det bara bättre.

Westö berättar om hur han handskas med det förflutna i nuet och hur han gärna lägger in blinkningar till framtiden. Det finns tydligen blinkningar till alla tidigare romaner, varenda en. Det låter lite kul, tycker jag.

Oj, nästa bok kommer inte handla om Helsingfors, avslöjar Kjell Westö med glimten i ögat. Faktum är att det inte ens kommer att nämnas, skrattar han. "Sensationellt!" Säger Kerstin Wixe.

I den just nu aktuella romanen Den svavelgula himlen använder sig Westö av en namnlös jag-berättare för att ge intensitet åt texten och för att kunna utnyttja sina egna livserfarenheter. Det skulle inte riktigt funka med en allvetande berättare, tycker han. Han vill befinna sig själv i den värld han skildrar och vill att även läsaren ska göra det. Men trots intensiteten är det viktigt att läsaren får tid att reflektera kring handlingen och miljön.

Den svavelgula himlen handlar om kärlek, klass, traditioner, politik - bland annat. Jag har hört recensenter säga att det är den bästa bok har skrivit.

Förfttare måste våga gå dit där det känns lite läskig. Därför ville han skriva om kärlek, erotik och sex, menar han. Men, varnar han: "Ingen Fifty Shades of Grey så förvänta er inte för mycket."

Författare till salu?

Det blev ett bokköp. Och signering.

Fly till varje pris? Om flykt i litteraturen

Det är fredag förmiddag, Bokmässan är inne på sin andra dag och jag bänkar mig i en av de större seminariesalarna för att lyssna Golnaz Hashemzadeh Bonde, Elin Boardy och Yukiko Duke som ska samtala om flykt i litteraturen. Romanerna som är i fokus är Det var vi och Tiden är inte än. Elin Boardy och Golnaz Hashemsadeh Bonde läser inledningsstycken ur sina respektive romaner. Underbart!

Sedan kretsar samtalet kring fiktiva kvinnor på flykt, vilket är vad som förenar de två romanerna. För Golnaz Hashemzadeh Bonde var det mer fråga om en kvinnoröst i boken, än att vara en flyktingröst. Hennes huvudperson är döende i cancer, arg, sorgsen och besviken över vad livet har gett henne. Hon är missnöjd med att hennes liv bara var en investering i dottens liv och hon är avundsjuk på sin dotter för att hon har fått det bättre. Så boken bjuder även på en skildring av ett moderskap som inte riktigt motsvarar normerna. Inget som kom efter flykten från Iran uppvägde det mamman hade innan.
Hur kommer man ifrån sitt trauma? Kan man det ens? Eller för man snarare sina trauman i arv från en kvinnogeneration och nästa? Hur bär man sig åt för att bryta ett arv? Det låter jättespännande när Golnaz Hashemzadeh Bonde berättar och jag blir väldigt intresserad av att läsa boken.

Elin Boardys huvudperson är namnlös till en början och länge ganska gåtfull. Men i små glimtar kommer hennes förflutna fram och när det sker, blir hon skyddslös. Är hon på vandring eller på flykt? Hon klär sig i manskläder när hon vandrar, vilket är ett tecken på en förnuft i en krisartad tid som är medeltid under en pestepidemi. Hon får möjlighet att slå sig ner under vandringen och stanna kvar på en plats men väljer att fortsätta sin vandring för att hålla sig själv borta från det hon har lämnat, vad det nu var.  På ett sätt blir vandringen det enda hon har kvar i världen, en mening i sig. Elin Boardy försöker ta reda på vad det är som driver henne framåt, trots att hon är likgiltig för tanken att dö. Kvinnan i boken kan tänka sig att dö, men väljer överlevnad. Ett tecken på att intuitivt ändå vill ha en framtid?

Kan man separera att ”fly från” från att ”fly till”? Det är något som förenar kvinnorna i de två romanerna och Golnaz och Elin samtalar en stund om det. Och jag bara lyssnar, glömmer nästan att anteckna. - Även om man fysiskt flyr från något, bär man det alltid med sig som ett kroppsminne, säger Golnaz Hashemzadeh Bonde. Och det är säkert helt sant. Det går inte att fly från sig själv.
En av Yukiko Dukes frågor till Golnaz Hashemzadeh Bonde handlar om kopplingen mellan hennes egen familjs erfarenheter och romanens berättelse, trots att boken inte är självbiografisk. Golnaz Hashemzadeh Bonde betättar om sin pappa och känslan av främlingsskap. Hon kallar det för smärtstrån som växer fram på kroppen.

För att förstå vår värld bättre, behöver vi identifiera oss med andra mäniskors erfaenheter, även om människorna är fiktiva romanpersoner.

Och sedan köpte jag Det var vi. Elin Boardys bok har jag redan läst.

 

Tre tygkassar som stack ut ur mängden

Man kan se många olika tygkassar på Bokmässan. Här är tre som jag gillade idag. Obs! Har bara tittat, inte handlat.

Roberto Saviano i samtal med Kristina Kappelin

Framme på scenen sitter journalisten Kristina Kappelin och författaren Roberto Saviano, mannen som sedan elva år tillbaka lever med ständigt beskydd. I Italien är det ett 40-tal personer som lever under liknande villkor. Han hoppas att någon gång få leva ett vanligt liv igen. Det förstår jag att han gör, det måste vara jobbigt att hela tiden behöva poliseskort.

Saviano ser trött ut under seminariet. Eller känner han sig obekväm? Nej, knappast. Eller så känner han helt enkelt inte för att vara där han är, så han tittar helst i golvet när han inte talar. Men det han talar om - när han talar - får mig att rysa. Även hans nya bok som jag har hunnit halvvägs i, väcker obehagskänslor på grund av den verklighet den skildrar. Boken heter Blodsleken och är första delen i en romanserie om Camorrans barn.

Hur gick han tillväga för att skriva romanen? undrar Kristina Kappelin inledningsvis. Saviano berättar att allt som skildras i boken har hänt i verkligheten. Han har tagit del av polisutredningar, inspelade förhör och rättegångsprotokoll och han har även träffat unga maffiabrottslingar. Eftersom han ville komma in i huvudet på unga brottslingar, valde han att använda sig av romanformen och inte av reportage som tidigare. Delvis för att det inte längre är så spännande att tala om maffian, delvis för att Camorran har fallit i glömska lite grann. Han kände att det behövdes andra litterära grepp för att skapa uppmärksamhet på nytt.

Så här sa Saviano om Camorrans barnsoldater: - De här killarna ser tillvaron som ett evigt slagfält. Allt handlar om att få så mycket pengar som möjligt så fort som möjligt och i viss mån också om att dö så fort som möjligt. De unga brottslingarna vill bekräfta sig själva och få respekt. Maffia är en plats där att döda och dödas inte spelar så stor roll. Bara man kan bli boss.

Kappelin och Saviano fortsätter att prata om att boken bitvis är mycket våldsam och skrämmande, och att den skildrar barn som huvudpersoner. Och att det ändå finns en underton av oskuld hos barnen mitt all brottslighet som de är skyldiga till. Konstigt nog är religionen mycket närvarande i den kriminella världen och Saviano förklarar hur det kommer sig att man tillber Madonnan och ber henne om förlåtelse när man har mördat något. Han nämner orden heder och familj. Det är intressant.

Vidare berättar Saviano att under hans livstid har Camorran mördat ca 5000 personer och hur han och hans kompisar brukade som barn gå och titta på dem som blivit mördade, bara för att känna sig lite vuxna. Kappelin frågar Saviano hur det kommer sig att han själv inte har blivit en ungdomsbrottsling i maffian. - För att familjen skyddade mig och stöttade mig i att göra andra livsval, svarar han.

När seminariet närmar sig sitt slut, ber Saviano om frågor från publiken. Det kommer flera stycken, mest sådana som handlar om fakta om Neapel som plats för organiserad brottslighet och om Camorran. Vi får veta att Neapel är den stad i världen där det tvättas mest svarta pengar och att barnen och ungdomarna som blir brottslingar i maffian inte är några dumskallar och inte heller fattiga. De är vanligtvis mycket intelligenta och med ursprung i medelklassen. De bedriver knarkhandel på hög nivå och de vill bli någon. Saviano menar att det är ett bevis för att Italien är ett land utan hopp.

När någon frågar vad vi i Sverige kan göra för att stoppa organiserad brottslighet, har Saviano två tips: Att legalisera lätta droger och att införa en brottsrubricering ”medlem av ett kriminaliserat nätverk”.

Efter seminariet hoppades jag få mitt inbundna exemplar av Blodsleken signerad, men han kom aldrig. Försvann väl bakvägen någonstans...

Som sagt: Jag är halvvägs i ljudboksversionen.

Bokmässan 2017: Min torsdag i bilder

Ca 09.30. Med kortet om halsen, en kopp kaffe i näven
och jättepeppad börjar jag ta mig runt på mässgolvet.

Tygkassar från English Bookshop har jag redan ett par av.
Men inget paraply! Pallar jag trycket? Ha-begäret är enormt.

Första seminariet. Mycket spännande.
Ett separat inlägg kommer.

Min bok har också kommit till Bokmässan.
Trevligt att ses.

Ingen Bokmässa utan räkmacka och bubbel till lunch.
Så här ser årets upplaga ut.

Har man ett presskort, så har man. Mot pressrummet!

Kl 14.30: jag håller ett seminarium på Molnet-scenen.

Ett bokmässeproffs lokaliserar lätt gratis kaffe.

Kl 15.30: lyssnar på Görel Cavalli-Björkman som har skrivit en biografi
om min favoritkonstnär Sigrid Hjertén.

Dagens bästa vattenhål.

Dagens finaste ord: Bokfrihet

Dagens upptäckt: att det finns ett Mumin-monter.
Dagens inköp: 6 st oemotståndliga disktrasor.

Dagens mingel

Mot Bokmässan

Med mig i bagaget har jag två böcker. Hoppas få dem signerade av Författaren. 

Världen av i går

Världen av i går: en europés minnen är den österrikiske författaren Stefan Zweigs självbiografiska skildring av Europas undergång under första halvan av 1900-talet. Zweig (1881-1941) skrev på boken under åren 1939 -1941 när han var i landsflykt i Brasilien, nedtyngd av sorg över Europas brutala öde. Efter att Hitler kommit till makten blev Zweigs böcker förbjudna, liksom böcker av ett flertal andra samtida tyskspråkiga författare.

Det var en stor läsupplevelse att ta sig an Världen av i går: berörande, fängslande, intressant och skrämmande aktuell. Ibland kändes det rent av kusligt hur mycket Zweigs farhågor när det gäller nationalismens och extremismens framfart genom Europa tangerar vår egen samtid. På det viset är läsningen av Världen av i går mentalt jobbig eftersom den väcker så många frågor och känslor och faktiskt även rädslor. Har vi inte lärt oss någonting? Varför fattar inte dagens Europa att vi håller på att förirra oss på en mycket farlig väg igen? Varför märker vi inte hur extremismen hela tiden flyttar fram sina positioner ett litet steg i taget, bara så lite att det knappt märks? Deras tålamod och målmedvetenhet! Det finns ett avsnitt i boken som beskriver denna mekanism och det går inte att inte tänka på SD och deras egna skrupelfria bedrägeriteknik för att kontinuerligt flytta fram sina positioner i samhället. Det är kusligt! Boken har definitivt potential att påverka det vi kallar moralisk kompass.

Ur: Världen av i går av Stefan Zweig, övers. H Hultenberg

Stefan Zweigs språk är välformulerat men lättillgängligt. Han har humor och det är bra, för den balanserar vemodet. Ett av många hundöron som jag har vikt i boken markerar sidan där Zweig skriver om hur blommor blivit partimärken. Det var ett lika intressant som roligt avsnitt. Ett litet smakprov:

Knappt hade den röda nejlikan dykt upp som partimärke förrän plötsligt en annan blomma visade sig i knapphålen, den vita nejlikan, som betecknade medlemskap i det kristsociala partiet (är det inte rörande att man på den tiden ännu valde blommor till partimärken i stället för stövlar, dolkar och dödskallar?). 

Men Stefan Zweigs bok innehåller också annat än politik - till exempel tankar kring erotik och den sjuka borgerliga konvenansen att kvinnor saknar sexuella känslor samt kritik av samhällets moralism över kvinnors och mäns så mycket friare sätt att umgås när 1800-talet glidit över i 1900-talet. Med glimten i ögat berättar han också om hur "ytterst anstötligt för moralen" det var när unga flickor plötsligt hade fått för sig att det gick an att spela tennis iklädda korta kjolar och med bara armar när det var en solig sommardag. Med sin vassa penna doppad i ironi ger han sig på att kritisera ett äldre mode som tvingade borgerliga kvinnor att klä sig så att alla kvinnliga och individuella former doldes under lager av kjolar, blusar, koftor och tjocka strumpor.

Världen av i går är en bok bestående av minnen och reflektioner över en tid som flytt. Stefan Zweig var en världskänd författare som ingick i landets kulturella elit. (Innan Hitler strök hans namn och förbjöd hans böcker, vill säga.) Under sina glansdagar umgicks han med storheter som till exempel Rilke, Joyce, Gorkij och Freud. Han var kosmopolit, intellektuell och humanist och han reste mycket. Han skrev biografier, romaner, dramer, operalibretton och essäer. Den här boken, som blev hans sista, är ett slags litterärt testamente till eftervärlden. Strax efter att boken blev klar, tog Stefan Zweig sitt liv. Han kunde inte uthärda mer.

Jag önskar att så många människor som möjligt läste Världen av igår som medicin mot anfall av historielöshet. 

Nyligen har det kommit en film om Stefan Zweig, Farväl Europa heter den. Den vill jag se.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Den finns i pocket, som e-bok och som ljudbok.