söndag, augusti 27, 2017

På spaning efter den tid som flytt, del 4: Sodom och Gomorra

I fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt fortsätter Proust att skildra människors vanor, ovanor och moral och precis som tidigare ägnar han sig åt att på ett associativt och till synes ostrukturerat sätt pussla samman minnesfragment, egna upplevelser och realistiska beskrivningar av livet i dåtidens salongsvärld. Resultatet är en berättelse som rör sig över flera nivåer: intima kärleks- och vänskapsskildringar, smärtsamma känslor av osäkerhet i barndomen, sorgen över mormoderns död, upplevelser av konst och kritik av societetens kulturella snobbism. Förutom att Proust funderar över det här med tid, hågkomster, kärlek och relationer, riktar han sin blick också mot mode och kläder och uttrycker en del åsikter om inte minst damernas sätt att klä sig. Det känns lite udda, men kanske inte så konstigt ändå. En mening som "Det är bara kvinnor som inte vet hur man klär sig som är rädda för färg." blir följaktligen relativt frekvent citerad.

Bokens titel Sodom och Gomorra, som är en hänvisning till en dramatisk episod i Bibeln, antyder att det förekommer något sexuellt "upprörande" i romanen. Det visar sig nämligen att baron de Charlus och flera andra personer är homosexuella. När det gäller baron de Charlus blir både berättaren och läsaren lika överraskade över hans avslöjade homosexualitet eftersom han tidigare har beskrivits som manligheten själv och nu plötsligt blir han avslöjad som en av "sodomiternas talrika ättlingar". Nästan hela första delen i Sodom och Gomorra är ägnad åt de Charlus kopulerande med skräddaren Jupien (beskrivet som ett naturens under bland andra). Akten som jaget råkar bevittna dubbelexponeras med hjälp av bilder hämtade från naturen, nämligen humlans pollinering av en blomma. Jaget menar att det finns likheter mellan akterna och att båda äger en speciell skönhet. Prousts bildspråk är fullt av symboliska bilder när det gäller manlig homosexualitet - spår som sniglar lämnar efter sig, fontäner, obelisker... I slutet av romanen återkommer temat homosexualitet igen, efter att den unge violinisten Morel äntrar scenen. Med sitt typiska skarpsinne beskriver Proust dels med vilken aningslös mani den okunniga omgivningen talar om manlig skönhet i samband med en persons homosexualitet, dels Morels medvetenhet om sitt utseende och vilka fördelar det kan generera i förhållanden med personer som baron de Charlus som har råd att hålla sig med manliga älskare:
"Och så är han så grann att se på när han spelar; han gör sig bättre än någon annan på en konsert; han har vackert hår, distingerad hållning, ett fulländat ansikte; han ser ut som en violinist på en tavla." Därför var monsieur de Charlus, för övrigt hetsad av Morel, som inte lät baronen sväva i okunninghet om alla de erbjudanden han fick mottaga, smickrad av att få ta med honom till Paris och inreda åt honom en vindskupa dit han kunde komma hem.
I boken En sommar med Proust (Antoine Compagnon, red.) står det lite om kopplingen mellan titeln Sodom och Gomorra och den händelse i Bibeln som handlar om två gamla städer som har blivit nedbrända och vars homosexuella invånare dömdes till döden som straff. I fjärde delen av På spaning... visar alltså Proust hur homosexuella har varit förföljda genom historien, vilket måste ha orsakat en del kommentarer i samhället efter utgivningen (kan jag tänka mig). Det var onekligen hjältemodigt av Proust att så öppet ta ställning för en utsatt minoritet i samhället. Bra gjort Marcel!

Lesbisk åtrå och kärlek har även dem en viktig del i Sodom och Gomorra. Berättarjagets relation till Albertine blir allt intensivare och präglas av mycket oro över hur Albertines bisexualitet kan påverka deras eget kärleksförhållande. Både Albertine och jaget åtrår gärna andra kvinnor, fast de är mer eller mindre tillsammans. Ska jaget gifta sig med sin älskade Albertine eller ska han inte gifta sig med henne? Han vacklar fram och tillbaka, osäker och orolig. På sätt och vis anser han att Albertine egentligen är ganska dum och obildad, vilket man som läsare nästan är beredd att hålla med om utifrån de konversationsexempel man under romanens gång kan ta del av. Men de har det bra i sängen. Förnuftet säger jaget att ett giftermål med Albertine vore det dummaste han skulle kunna göra, medan hjärtat ropar att han ovillkorligen måste gifta sig med henne eftersom ett liv utan Albertine inte vore möjligt. Ja, det finns en riktig cliffhanger på sista sidan. Jag var faktiskt på vippen att kasta mig över fortsättningen (om jag hade femte delen hemma, vill säga). Hur ska det gå?!

Ett annat ganska fascinerande spår i Sodom och Gomorra är alla ingående skildringar av snobbiga aristokrater som regelbundet umgås i de fina litterära salongerna. När Proust beskriver de här miljöerna blandar han högt och lågt. Ena stunden diskuteras det politik, måleri, musik och litteratur - andra stunden gör folk sig lustiga över någon stackars dams hatt eller näsa. Proust är starkt kritisk till människornas behov att framstå som bättre och finare än andra (och på bekostnad av andra), fast de blandar ihop en mås med en albatross och slänger sig med namn och ord som de inte förstår. Läsaren är med bland annat under aftnarna hemma hos Guermantes och Verdurins, två salonger där man helst ska synas. Antingen är man med, eller så är man inte med... Men man umgås inte där, man pratar inte om sånt man innerst inne är intresserad av. Man säger mest saker som låter bra och som är heta att prata om. Det gäller att vara på ett visst sätt för att bli accepterad. Det finns mycket hyckleri och den avslöjar Proust ganska så skoningslöst. För övrigt är det ett ämne som inte är mindre aktuellt idag. Jag skrattade mycket och tycker att det finns ett hundratal sidor halvvägs in i boken som är rena rama Solsidan. Mycket igenkänning där, må ni tro.
"Åh, har ni varit i Holland; då har ni väl sett Vermeer?" frågade madame de Cambremer befallande, i en ton som om hon sagt: "Känner ni Guermantes?" ty snobbismen kan byta objekt men aldrig tonfall. Albertine svarade nej; hon trodde att det var fråga om en levande person. Men det märktes inte.
Proust är jättebra på dialoger och att kommentera dem utifrån jagets berättar- och vittnesperspektiv. Jag har ett till exempel som är en dialog mellan jaget och en dam vid namn Céleste:
"Å, en sådan liten räv, en sådan förförisk kanalje! listig och förslagen och grym! Å Molière! (Det var det enda författarnamn hon kände till, men hon använde det på mig, och det betydde att hon ansåg mig i stånd att både författa komedier och spela dem.) "Men Céleste!" utropade Marie strängt; hon kände inte till Molières namn utan fruktade att det var ett nytt skällsord.
Proust har humor, det har jag ännu en gång noterat och det gör att läsningen åtminstone bitvis går som en dans. Det ÄR ofta kul i fjärde delen. Visst, de långa meningarna med alla sina inskjutna passager kan vara kämpiga att ta sig igenom ibland, men jag tycker ändå att jag har vant mig vid stilen rätt bra nu.

I samband med de tre tidigare delarna har jag redan skrivit om Prousts säregna och ordrikt högtravande personbeskrivningar som inte sällan elakt driver med objektet som betraktas. Men det är roliga beskrivningar, det måste jag säga. Som det här stycket där jaget beskriver en äldre, musikälskande dam:
Hon hade tvenne egendomliga vanor, som hängde samman med hennes exalterade intresse för konst (och i synnerhet för musik) dels med hennes ofullständiga tanduppsättning. Varje gång hon talade om konst trädde hennes spottkörtlar, liksom hos vissa djur under brunnstiden, i intensiv verksamhet, så att den gamla damens tandglesa mun släppte fram några droppar som inte var på sin plats i de lätt mustaschprydda mungiporna.
Sedan finns det också delar som äger en alldeles särskild språklig skönhet och känsla, som rader om mormodern och saknaden av henne efter att hon gått i bort (redan i del 3).

Ur: Sodom och Gomorra, s. 183

Proust beskriver alldagliga saker i ett överflöd av ord och meningar och hans blick på världen är speciell; skarp och sträng men ändå öm och kärleksfull. Jag förstår inte allt men jag förstår det jag läser på mitt sätt och det räcker för mig. Så har jag också hjälp av sånt som olika kloka människor har skrivit om På spaning... och som jag försöker läsa in mig på, lite i taget varje sommar. När jag vet vad jag ska leta efter hos Proust, får jag helt klart lättare att hitta det. Det är bra med en viss förförståelse i fallet Proust, det tycker jag verkligen. I och med den draghjälpen kan jag använda min energi som läsare till att fokusera på språket i stället och njuta av texten och dess innehåll. Ett tips till er andra om ni vill lämna er litterära bekvämlighetszon någon gång.

Nu har jag alltså läst fyra böcker av sju och vet ni vad, det är inte så svårt att läsa Proust som man gärna vill tro om man inte har provat. Det är inte heller tråkigt. Lite kämpig kan läsningen vara, men det är värt besväret. Om man nu ska använda ordet "besvär" i samband med ett av världslitteraturens främsta verk. Jag tror att jag kommer att bli mycket bättre på att genomskåda folk när jag har läst klart hela På spaning... 

Jag fortsätter nästa sommar. Jag är infångad.

ViLäser 3/2017:P O Enquist om På spaning...



1 kommentar:

Lena sa...

När jag läser vad du skriver blir jag så sugen att ta tag i Proust själv. Skall bli så intressant.