Så nära livet man kan komma

Så nära livet man kan komma är en personlig essäbok om litteratur och läsning skriven av den amerikanske litteraturkritikern James Wood. I fyra mer eller mindre sammanhållna texter berättar han om sin väg till litteraturen och reflekterar över vad det är som gör att vi älskar att försvinna in i de fiktiva världar som romaner öppnar för oss och att vi dessutom upplever det vi läser om som verkligt, åtminstone för några stunder. Är det för att de stora romanerna inger oss känslan av att allt är möjligt, att vad som helst kan tänkas och skrivas? Är det för att litteraturen är en spegel av vår längtan efter fullständig själslig frihet? "I en väsentlig mening innebär läsning av romaner att tänka tankar som inte kan åtalas", skriver Wood och det ligger mycket i det.

"... att se friheten hos någon annan är som att få en kumpan, att införlivas i den andres förtroende. Vi delar och genomskådar på samma gång; vi är och inte är Raskolnikov och mrs Ramsey och miss Brodie och berättaren i Hamsuns Svält, och Italo Calvinos herr Palomar. /.../ Att läsa romaner känns ytterligt privat för att vi så ofta verkar stjäla de fiktiva personernas misslyckade privatliv."

Wood tror att romanläsning tillåter en fri rörelse mellan verklighet och eviga, religiösa tillstånd och det är därför som vi gillar att läsa skönlitteratur. Att vi vill bli påminda om att "livet gränsar till döden, att livet är döden som bidar sin tid".

En tanke eller idé har jag fastnat för eftersom jag inser att jag kan identifiera med den, att den fångar upp varför jag personligen älskar att läsa romaner. "Romanerna ger oss ofta insyn i hur människors liv har fått sin form: vi kan se början och slutet i många fiktiva liv; deras utveckling och tillkortakommanden; stagnation och framsteg", skriver Wood.

De författare vars romaner bygger bokens berättarplattform och som Wood med stor kärlek och mycket kunskap refererar till är storheter som Woolf, Dostojevskij, Cervantes, Flaubert, Tjechov, Munro, Shakespeare, Spark, Nabokov, McEwan, Bernhard, Fitzgerald, Tolstoj, Sartre, Knausgård, Kadaré, Cole och några till. Det är roligt när jag förstår referenserna för att jag har läst böckerna och inspirerande när jag antecknar titlar som ännu är obekanta för mig.

Bokens andra kapitel handlar mycket om författarnas förmåga att se, iaktta, beskriva och på så sätt göra unikt. Hur gör författare när de iakttar och beskriver? Han jämför författare med bildkonstnärer.

S. 77

"... om en teckning av ett träd inte är ett träd utan "ett träd som blir betraktat", då är en beskrivning av ett träd i ord inte ett träd utan ett träd som blir betraktat som blir beskrivet."

Ja, ganska filosofiskt blir det - men egentligen inget nytt. Var det inte Platon som skrev att det endast är idéerna som är verkliga och eviga medan tingen i sinnevärlden är förgängliga eftersom de endast utgör en avbild av idéerna? Eller nån sånt.

James Wood ger läsaren några användbara råd när det gäller konsten att skilja stora författare från normala författare, till exempel att där en normal författare skulle sätta punkt i en mening, där fortsätter en stor författare meningen med en oväntad iakttagelse eller en metafor. Wood menar att det är lärorikt att göra sådana övningar ibland. Ett annat bra test på litterär kvalitet är, enligt honom, om en formulering, ett ord eller en fras oväntat dyker upp i ens medvetande när man, som han skriver, exempelvis är ute och går.

Att James Wood är en av USA:s främsta och mest namnkunniga litteraturkritiker av idag präglar förstås boken - naturligtvis finns det ett kapitel ägnat åt litteraturkritik och värdering av böcker. Vad är bra litteratur? Vilka böcker är tråkiga? När uppstod litteraturkritik och var den alltid så akademisk som den är idag? Jag har ingen aning om på vilket sätt James Wood skriver sina litteraturkritiska artiklar men jag tilltalas av hans beskrivning vilken kritik han gärna ser i tidningarna: ett slags kritiskt återberättande, som att skriva genom böcker i stället för om dem. Samtidigt välkomnar han att man använder "det språk av metaforer och liknelser som litteraturen själv använder". Det gillar jag också, väldigt mycket. Att man liksom talar till litteraturen på dess eget språk.

Sista kapitlet i boken är ägnat åt ett fenomen som är vanligt bland många stora författare, nämligen emigration, exil och det Wood kallar för "sekulär hemlöshet". Mycket intressant och läsvärt.

Wood skriver intressant och lättillgängligt och när jag var klar med boken, kände jag mig lite klokare än innan. Nu förstår jag ännu bättre varför jag älskar att läsa romaner.

Svensk översättning: Staffan Söderblom

När läsningen pågick

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.