Krigets blodiga fasor utgör bakgrunden till en väldigt fin och gripande kärlekshistoria mellan en amerikansk ambulansförare, som blir skadad vid en oväntad artillerield, och en brittisk sjuksköterska. En till början oskyldig förälskelse på sjukhuset i Milano utvecklas till en relation som har kraft nog att nå bortom döden. När Frederic blir återställd efter skadan i benet och i huvudet och det är dags att åka tillbaka till fronten, är hans älskade Catherine gravid, vilket ställer allt på sin spets och kräver prioriteringar och handlingar som inte rimmar särskilt väl med en löjtnants plikter i krig. Det är någonstans där som berättelsen utvecklas till ett starkt kärleksdrama i en farlig miljö. Omständigheterna är alltså inte enkla, inte ens i Schweiz dit paret lyckas ta sig för att söka skydd och invänta barnets ankomst. Bokens slutscen utspelar sig på sjukhuset under förlossningen som blir mycket svår. Jag hade aldrig kunnat gissa att en författare som Hemingway, som jag alltid har uppfattat som prototyp av en alkoholdrickande Herr Författare, är kapabel att skriva en känslomässigt mäktig förlossningsscen full av ömhet, rädsla, smärta, förvirring, kärlek, hopp och förtvivlan. Jag erkänner att jag bitvis hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
 |
| Farväl till vapnen, 1967, s. 270 |
Farväl till vapnen finns i en nyöversättning av Christian Ekvall och i en nyutgåva från 2014. Min utgåva som är från 1967 är översatt av Louis Renner och är ett loppisfynd. Jag gillar omslaget.
Som jag redan nämnde i ett tidigare inlägg, älskade jag romanen som jag lyssnade på som ljudbok.
Ernest Hemingway belönades med Nobelpriset i litteratur 1954.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
