söndag, juli 16, 2017

Det förlorade barnet

Också för mig blev sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, romanen Det förlorade barnet (i sv. övers. av Johanna Hedenberg), en efterlängtad och mycket uppskattad läsupplevelse. När boken var slut kändes det verkligen vemodigt att behöva lämna väninnorna Elena och Lila som jag har umgåtts med genom fyra böcker.

Jag tycker att Det förlorade barnet är den bästa delen, tätt åtföljd av ettan. Så hänger ju de två böckerna också ihop på ett speciellt sätt, i och med cirkelkomposition och i och med att slutet i denna fjärde del är den händelsen som utgör början till hela romanserien, nämligen Lilas försvinnande. I den här boken sluts alla cirklar, händelser som verkade relativt obetydliga när de skedde visar sig ha haft en stor betydelse i människors liv, om än ibland mer på det symboliska planet än i verkligheten. Jag tänker till exempel på scenen med dockorna som försvinner i Don Achilles källare, förväxlingen av Elenas och Lilas döttrar i en artikel och slutligen Lilas förlust av dottern Tina.

I Det förlorade barnet följer vi till en början Elena och Lila åren efter att Elena har lämnat sin man Pietro och flyttat tillbaka till Neapel för att vara ihop med Nino. Det är också åren då kvinnorna med bara några veckors mellanrum föder var sin dotter och det blir åren av nära vänskap och tät kontakt då familjerna bor i samma hus och barnen springer mellan lägenheterna och det är som om alla barnen tillhörde de båda. Elena skriver på sina romaner och Lila har sitt växande dataföretag och är aktiv som välgörare i barndomskvarteret. Samtidigt blir inte livet med Nino som Elena har tänkt sig, utan hon fattar äntligen vilken skitstövel han egentligen är och alltid har varit. Så tar livet en dramatisk och för Lila och Enzo en tragisk vändning och därefter blir inget sig likt mer. Dottern Tinas försvinnande blir ett hårt slag. Men åren går. Lila och Elena förlorar ännu en gång tilliten till varandra, sårar varandra, kommer allt längre bort ifrån varandra. Elenas äldsta döttrar blir stora och Lilas nu vuxne son Rino föremålet för deras kärleksdrömmar, vilket orsakar lite bekymmer för modern under en period.

Med Rino som romanfigur upprätthålls kontakten med samhällsordningen i barndomskvarteret, drogerna, våldet, maffians grepp över människorna och det spindellika sociala mönster som råder. Barndomskvarteret ogillar vad Elena skriver i sina romaner.

I slutet av boken är Elena i sextioårsåldern, Lina likaså. Det är nutid, åldrandet har börjat och vänskapen är sedan många år tillbaka definitivt slut. Så en dag dyker Rino upp och berättar att Lila är borta, vilket är upptakten till första delen i serien. Var är hon? Vem är hon denna kvinna, egentligen? Kommer hon nånsin tillbaka? Så sluts cirkeln och man kan börja läsa om från början. Det var jag faktiskt lite sugen på att göra, men besinnade mig.
"Så vad har alla dessa sidor tjänat till? Jag strävade efter att få tag i henne och få ha henne här igen, men jag kommer att dö utan att veta att jag har lyckats."
Ja, Elena, du har lyckats alldeles utmärkt. Inte bara med att ha Lila hos dig, utan du lät även mig som läsare att lära känna henne och dig. Den bekantskapen skulle jag inte vilja vara utan, så tack. Jag hoppas och önskar att ni träffas igen på ålders höst, utan agg och gammalt groll mellan er. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en femte berättelse om er två. Man kan alltid hoppas...

Vad jag främst har uppskattat i Det försvunna barnet är förutom en rik och fängslande handling alla passager som handlar om hur Elena värderar sina och Lilas livserfarenheter, hur hon reflekterar över allt som hänt och hur hon försöker finna sammanhang, förklaringar till vissa livsval och orsaker till händelser och hur hon även gör kopplingar till samhällsutvecklingen och det politiska klimatet i Italien under romanens händelsetid. Elena är en tillräckligt erfaren och mogen kvinna för att kunna göra det men det är inte så lätt och hon lyckas inte alltid. Livet låter sig inte kategoriseras och förklaras fullt ut, vilket hon naturligtvis förstår.

Härmed ansluter jag mig till skaran av de som är övertygade om att Neapelkvartetten är en blivande klassiker. Det har varit en fantastisk läsning.

Mina tidigare blogginlägg om böckerna i Neapelkvartetten kan du läsa här.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Fyra romaner av Elena Ferrante - en blivande klassiker?


2 kommentarer:

Bokfantast sa...

Fantastisk bokserie Ferrante skapat. Håller med om att det är vemodigt nu när serien är slut :(

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Ja, verkligen. Alla är som tokiga i den!