Se blomman

Boken Se blomman i sin rätta miljö - bland rosor

Inledning till kapitlet "Rosor".

Ett stycke ur kapitlet "Högt och lågt"

Se blomman (2011) är en essäsamling med personliga och kunniga texter av författaren Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson. Texterna är en trevlig mix av kärlek till växter, poetiska beskrivningar, litterära blomsterkopplingar och kulturhistoriska fakta om blommor. Finns det illustrationer? Ja, det finns det. Både naturfoton, reproduktioner av gamla planscher och teckningar ur floror. 

Det är en bok som man kan läsa hur man vill. Från pärm till pärm eller bara enstaka avsnitt utifrån sitt eget intresse. Jag har läst selektivt - ibland läste jag noga allt, ibland ögnade jag mest igenom ett kapitel på jakt efter intressanta stycken. Två av kapitlen tyckte jag särskilt mycket om: ett som handlade om rosor och ett som handlade om högt och lågt.

Du som följer min blogg känner till min läsning av På spaning efter den tid som flytt om somrarna och vet att jag brukar blogga om sådant som har med Proust att göra och som jag för det mesta har råkat läsa av ren tillfällighet. I Se blomman innehåller berättelserna också exempel ur skönlitteraturen, vilket är förstås extra roligt för en bokmal som jag. Så när jag såg rubriken "Flickor och hagtorn i blom" reagerade proustianen i mig direkt. Andra delen i Prousts romansvit heter nämligen I skuggan av unga flickor i blom. Och se, Kerstin Ekman ägnar hela två sidor åt en blommande hagtorn i Prousts prosa. Ack så trevligt. Här är det:

Utdrag ur Se blomman, sida 181-182

Jag tror att jag måste berätta varför jag bestämde mig för att gå till biblioteket, låna Se blomman och börja läsa. Det är Tomas Bannerheds fel. I sin bok I starens tid (det blogginlägget kommer snart) citerar han ett par rader ur Se blomman, vilket räckte. Det är kloka rader som tål att fundera över, för budskapet stämmer verkligen - vare sig det handlar om fåglar, djur, fiskar eller växter.

"Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem, skriver Linné. /.../ Också intresset går förlorat. /.../ Inga vuxna skulle bry sig om en hotad arts vara eller icke vara om de inte hade ett namn, kunde framkallas i en inre bild och med glädje bli igenkänd ute i markerna." 

Gruppen

Det känns som att var och varannan litteraturfrälst människa läser Gruppen av Mary McCarthy just nu. Och visst utstrålar den här kultromanen från 1963 en stark dragningskraft, en modern amerikansk klassiker med ett "dåligt" rykte över sig - ett rykte som en kioskvältare som chockerade med frispråkighet, sex och intelligens.

Gruppen är en kollektivroman om åtta unga, vita, välbeställda, nyss från college utexaminerade kvinnor i 30-talets New York. Egentligen möter vi aldrig kvinnorna när de är tillsammans alla åtta, utan romanen är komponerad som åtta berättelser där Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey är huvudpersoner i tur och ordning. Medan de shoppar, umgås och förälskar sig försöker de att skapa sig en egen vuxen tillvaro.

De åtta försöker ta plats och ordna sina liv genom att på olika sätt opponera sig mot patriarkala strukturer i samhället och genom att ha sex, skaffa sig preventivmedel, ställa krav i relationer och försöka sig på att göra yrkeskarriär. Ibland fogar de sig snarare och finner sig i vad Mannen säger, som till exempel i kapitlet som handlar om Priss som just fått barn och vet inte om hon vågar amma sin bebis eller inte eftersom sköterskorna på sjukhuset säger en sak och hennes man en annan och hon själv vågar varken ha en egen åsikt eller följa sina instinkter. Det avsnittet är starkt och rörande och ett av dem som satte sig djupast i mitt minne. (Och inte bara i mitt.) Det kändes så typiskt och illustrativt på något sätt.

Det är häpnadsväckande att läsa hur fritt, ogenerat och detaljrikt kvinnorna pratar om sådant som sex, preventivmedel, mens och förlossning och samtidigt tänka på att texten faktiskt är drygt sextio år gammal och att handlingen utspelar sig för ca nittio år sedan. Hatten av för Mary McCarthy! Man förstår att boken var eftertraktad av flickor och unga kvinnor när den kom ut i USA 1963. Det vilar något väldigt tidlöst över romanen, det är lätt känna igen sig i vissa saker ibland.

Men egentligen är de åtta unga kvinnorna inte alls nära vänner. Jag minns inte att de skulle hjälpa varandra eller stötta varandra, snarare var de ibland mer än lovligt hånfulla mot varandra. Ungefär enligt talesättet att andras olyckor inte är att förakta i brist på egen framgång. De kan vara riktigt spydiga mot varandra. Mycket märkligt. Men det fungerar, de är som de är.

Man sugs in i Gruppen och umgås med kvinnorna och när man spottas ut ur deras gap på slutet är man rätt omtumlad men lycklig över att ha tagit del av ett fantastiskt stycke litteratur. Svensk översättning: Amanda Svensson.

I ett avsnitt av Lundströms bokradio diskuterades berättarrösten i Gruppen och det var ett lysande samtal som Marie Lundström och gästerna Eva Beckman och Agnes Lidbeck hade. Om du inte har hört det, så lyssna i efterhand (20 minuter in i programmet kommer samtalet) för det är oemotståndligt bra. Jag lovar att du blir genast lässugen, vare sig du redan har läst boken eller inte.




Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Mina läsdagböcker är mitt sanna bokminnesarkiv

Det är mina läsdagböcker du ser på bilden, alla som jag har fört sedan 2004. Är de inte fler? undrar jag nästan lite för mig själv. De är en riktig guldgruva med titlar, anteckningar, citat- och sidnoteringar. Innan dess - ett personligt läshistoriskt vakuum.

Tänk om någon skulle få för sig att kartlägga min personlighet inte bara utifrån vilka böcker jag har läst, utan även utifrån vilka passager jag har markerat, vilka sidor som jag sett som viktiga, vilka citat jag har gillat och velat minnas. Tanken svindlar.

Bokbloggen i all ära, men det är läsdagböckerna som är mitt sanna bokminnesarkiv. När jag ser en titel och datumet för läsningen kan jag ofta dra mig till minnes vad jag gjorde just då, var jag satt och hur jag mådde. Läsdagböckerna är viktiga för mig, på samma sätt som familjealbumen. Förmodligen skulle jag försöka rädda båda vid en brand.

Det är innehållet i läsdagböckerna som räknas, estetiskt är de förskräckliga. Jag skriver fult och åt alla håll. Det är ringar, pilar och streck hit och dit och en massa andra "obegripliga" tecken. Jag önskar jag kunde skriva vackert. Men det kan jag inte, inte när något snabbt ska sättas på papper mitt i läsningen.

Å andra sidan är det bara snygga anteckningsböcker jag väljer att använda, gör alltid valet med omsorg.

För du också läsdagbok? Hur ser dina läsdagböcker ut? Vad har du för relation till dem? Vill du berätta och visa? Det vore roligt.

Brända skuggor

Romanen Brända skuggor (sv. övers. Birgitta Wallin) som är en bred berättelse både vad gäller tid och människoöden är skriven av den pakistansk-brittiska författaren Kamila Shamsie (f. 1973). Hon anses tillhöra de tjugo bästa författarna i Storbritannien i dag och jag tyckte förstås att det var mycket spännande att börja läsa en kvinnlig författare med rötter i Pakistan.

Brända skuggor börjar i Nagasaki den 9 augusti 1945 och rör sig från Japan över Indien, Pakistan och Afganistan till USA åren närmast efter 11:e september. Huvudpersonen Hiroko Tanaka är i början av boken en ung lärarinna, förlovat med Konrad från Tyskland. Ödets ironi? Både fästmannen och Hirokos far dör den där ödesdigra augustidagen i Nagasaki, själv blir Hiroko svårt skadad men överlever. Av Konrads kropp blir endast en bränd skugga kvar på en sten. Förlusten av Konrad kommer att kasta en själslig skugga över Hirokos framtida liv, liksom de brända skuggorna efter alla de som liksom Konrad dog direkt i atombombsexplosionen. Därav också bokens titel, vars symbolik klarnar allt tydligare under berättelsens gång. Skuggor som bränner sig fast i våra liv, kroppar och hjärtan kan se olika ut och vålla olika grader av smärta.

Handlingen i Brända skuggor påverkas av tre stora historiska händelser i världen efter andra världskriget och Japans kapitulation 1945: Indiens frigörelse från det brittiska kolonialväldet, kriget mellan Sovjetunionen och Afghanistan och attacken mot WCT den 11 september 2001.

Samtidigt berör handlingen tre generationer i två familjer vars öden är tätt och ibland väldigt snirkligt sammanflätade över flera världsdelar, olika politiska system, skilda religioner och årtiondens gång. Hiroko Tanaka gifter sig tidigt efter kriget med en indisk bekant till den döde Konrad, får en son med honom och bosätter sig i Pakistan. I Indien blir hon också god vän med Konrads syster och hennes familj och det blir en vänskap som genom tid och rum förs vidare till Konrads systersondotter men där utsätts den för så hårda påfrestningar att relationerna skakas farligt i sina grundvalar. I bakgrunden anar man skuggan av en ung man i orange overall i Quantanamo Bay. Vem är han och på vilka grunder har han hamnat där? Någonstans där, tidsmässigt, slutar Shamsies roman.

I sitt utan tvekan ambitiösa romanprojekt ville Kamila Shamsie säkert gestalta hur stora historiska händelser utlöser personliga tragedier på familjenivå och hur dessa förluster och sår bärs vidare av nästa generation. Även om romanen är mycket läsvärd och ofta spännande och ibland även rörande, tycker jag inte att resultatet är felfritt. Det finns för mycket i boken, för många trådar, för många platser och riktningar för berättelsen att ta. Jag hade till exempel velat lära känna de unga sönerna lite mer. Anser helt enkelt att mindre hade gett mer. Men sista tredjedelen av boken är litterärt sett den bästa delen, tycker jag. Slutet är faktiskt riktigt lysande.



Läs gärna vad några andra bokbloggare har skrivit, t.ex. Feministbiblioteket och Och dagarna går


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Ferrantefebrig för fjärde gången

Hela Neapelkvartetten ställer upp för fotografering på balkongen

Jag är just nu en bra bit in i Det förlorade barnet, del fyra i Elena Ferrantes romanserie. Alla tidigare blogginlägg om serien finns här.

Kronoper & famer

Här om året (2015) hade jag en Julio Cortázar-period då jag läste hans noveller och bekantade mig med hans författarskap, vilket var både trevligt och givande. Det var också då jag köpte pocketutgåvan av Kronoper och famer. Kronoper och famer är en tunn liten bok men verket beskrivs som ett av Cortázars mest kända, mest lästa och mest älskade. Och jag förstår att det är så, för jag har också blivit förälskad i Kronoper och famer. Det är nog omöjligt att inte blir det om man gillar det lite absurda, roliga och smått udda.

Kronoper och famer är en samling mycket korta berättelser. Inte direkt noveller, utan snarare små fantasifulla historier på mellan en halv till två sidor. Cortázar har en fantastisk förmåga att fånga verklighetens minsta detaljer och skärskåda dem på ett väldigt originellt vis. Det är udda och roligt och slutklämmen i historierna befäster ett nytt sätt att se på världen som man tack vara de här historierna har fått att prova på. Hela boken är som en godispåse full med härliga godbitar som alla har olika smak, form och färg. Det är en ren njutning att att läsa Cortázar i den här tappningen.

Ur: Kronoper & famer, 2013, övers. Karin Sjöstrand. S.21.

Ur: Kronoper & famer, 2013, övers. Karin Sjöstrand. S.86.

Texterna känns både lekfulla och lite filosofiska. Jag läste boken under en regnig dag på semestern, uppkrupen i soffan med en kopp te och en varm filt och läsningen var en riktig lisa för själen. Jag kände lätthet i tanken, läsningen var liksom befriande på något sätt. Det var en härlig och oförglömlig läsupplevelse som jag inte ville skulle ta slut. Jag är ganska övertygad om att jag kommer att återvända till berättelserna för en omläsning.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns även som e-bok.

Läs ett smakprov här.

Läs gärna vad andra har skrivit om boken, t.ex. Bernur. 

Välkomna hit!

Första gången jag såg den flerspråkiga boken Välkomna Hit av författaren Josephine A Andersson och illustratören Daniela Lundin-Hatje var i digital form på Migrationsverkets hemsida där den fanns (och finns fortfarande) för gratis nedladdning på fyra språk (svenska, engelska, arabiska och dari). Det var i fjol. I dagsläget finns Välkomna Hit på redan sex olika språk som en nedladdningsbar e-bok: svenska, engelska, dari, arabiska,   kurmanji och sorani. Förhoppningen är förstås att ännu fler språk tillkommer med tiden, exempelvis somaliska.

I maj i år släptes boken äntligen i två tryckta versioner, nämligen på arabiska/engelska/svenska och på dari/engelska/svenska.

Välkomna Hit är ett mellanting mellan en barnbok, en faktabok och en lärobok. Bäst att beskriva den så som skaparna själva beskriver den: "som en pedagogisk familjebok som hjälper nyanlända barn och vuxna att lära känna den svenska kulturen och det svenska samhället". I korta texter och med hjälp av detaljrika och talande illustrationer berättas det om hur årstiderna ser ut och vad barn och familjer brukar göra då, vilka högtider man firar i Sverige och när det är lov i skolan. Boken beskriver också vanliga svenska företeelser så som fika, Kalle Anka, sommarstuga, husdjur, myggor, sopsortering, cykelhjälm och bilbarnstol. Bilderna visar gator i stan och i bostadsområden, lekplatser, naturmiljöer, stad och land, klassrum och villainteriörer. Det känns ganska heltäckande.

Det är vardagslivet som utgör innehållet i Välkomna Hit och skildringarna är utifrån ett barns perspektiv. Man tar helt enkelt upp allt sådant vi "svenssons" tar för självklart men som kanske inte alls är lika självklart för nyanlända barn och deras föräldrar. Boken är tänkt som en hjälpande hand. Vem ska man kunna fråga när man inte känner en enda svensk i början? Kanske skäms man för att fråga också och drar sig för att göra det. Då kan den här boken vara till hjälp. Att boken är en pedagogisk familjebok märks på de tydliga demokratiska värderingarna som lyfts fram, liksom jämställdhet och allas lika värde.

Bildspråket stimulerar till berättande kring vad man ser på bilden och vad som står i texten och vad det kan innebära. På pedagogikspråk kallas det för "språkutvecklande". Texterna och bilderna stimulerar säkert också till att göra jämförelser med läsarnas egna kultur i hemlandet. Tanken med boken är att barn och föräldrar läser boken tillsammans och samtalar om det lästa. På sitt språk och på svenska för att utveckla sin svenska på köpet. Engelskan gör boken tillgänglig för en ännu bredare publik än vad de enskilda stora invandrarspråken förmår göra. Det är bra.

Bilderna fungerar också helt och hållet i sin egen rätt som beskrivning av svensk vardags- och familjeliv så jag tror att föräldrar och barn kan ha glädje och nytta av boken även om föräldrarna inte kan läsa och skriva på något av språken som boken är översatt till.

Boken är alltså en familjebok, ingen renodlad barnbok. Och absolut inte någon läsebok för nyanlända vuxna på exempelvis sfi (säger jag i egenskap av sfi-lärare). Berättarjaget är ett barn i yngre skolåldern uppvuxet i Sverige med svenska föräldrar. "Vi barn" och "oss barn" kan det låta. Det här fiktiva barnet agerar en guide genom den svenska vardagen och har vuxna i släptåg.

Jag tycker att boken är väldigt fint utformad. Formatet är ett liggande A-4 med en helsidesillustration till vänster och text till höger. På textsidan finns tre textspalter, en för varje språk (svenska, engelska och arabiska resp dari). Textmassan är väldigt komprimerad och bara det allra viktigaste har fått plats. Språket i boken är endast skenbart enkelt. Tittar man närmare på det ser man att det är ganska komplext, men vi får inte glömma att läsaren får lässtöd genom att flerspråkighet utnyttjas.

Det kanske märks att jag tycker väldigt mycket om Välkomna Hit och jag önskar att den får spridning bland nyanlända familjer. Jag älskar böcker och läsning och jag arbetar med nyanlända. Det är således lätt för mig att vara partisk i frågan. Det är därför jag bloggar om boken på min bokblogg. 

Skapandet och utgivningen av Välkomna Hit är ett resultat av ett projekt med syftet att främja integration av nyanlända. Som privatperson kan vem som helst stödja projektet genom att antingen köpa en bok (för varje såld bok skänks en bok gratis till en nyanländ familj) eller skänka pengar till bokprojektet via swisch (se länken).

Vad ska man med en köpt bok till som svensk? Tja, ge bort den till en nyanländ familj i området där du bor eller läs den med dina egna barn och barnbarn. Bilderna är universella och lockar till läsning och prat vare sig man är svensk eller inte. Det är det som är så fint och lätt.

Här finns bokens hemsida: www.valkomnahit.se. 

Boken finns att köpa på bl. a. Bokus eller AdLibris.

Veckans bokbilder

Ett jättebra bokfynd: i 50-kronors lådan på bokhandeln i Visby.

Folkviseposei i blomrabatten på Cafét Krusmyntagården på Gotland.

Humorhöjande läsning och en varm filt under en regnig och blåsig dag.

Strandnära läsning. När bok och miljö passar bra ihop.

Det är natten. Författaren och den som skriver

Första meningen i Karolina Ramqvists kortromanliknande essä Det är natten får mig att direkt associera till Virginia Woolfs Ett eget rum (som är en av mina favoritböcker). Jag tror inte att det är en slump. Jag tror att det är författarens avsikt. "Jag skulle skriva ett anförande om min nya roman", står det. Ett eget rum tar avstamp i en liknande situation: "Men, säger ni kanhända, vi har ju bett er tala om kvinnorna och romanen - vad har det med ett eget rum att göra?" Sedan fortsätter texten med att Virginia Woolf slår sig ner vid stranden av en flod för att skriva sitt anförande om vikten av ett eget fysiskt utrymme för kvinnor som skriver. Karolina Ramqvist är en kvinna som skriver - en författare. Den som skriver. Det står också i bokens undertitel, Författaren och den som skriver. Karolina har ett eget rum för sitt skrivande, en egen skrivplats där hennes dator står. Vid den datorn sätter hon sig ner och slår på den men de enda ord som kommer till henne handlar om att det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit. Hon måste skriva anförandet. Hon kan inte. Tror hon.

Det är natten handlar om skrivande, om att bli författare och om att vara författare och Karolina Ramqvist ger sin egen, personliga syn på saken och skildrar sina egna vedermödor. Hon relaterar till några av sina äldre skrivande medsystrar och citerar gärna vad de har skrivit, tänkt eller sagt om att vara författare och den som skriver: Virginia Woolf, Marguerite Duras, Margaret Atwood och Bodil Malmsten.

Karolina är hemma i familjens lägenhet, hennes man är på jobbet och barnen på dagis. Det är en gråmulen dag som aldrig blir ljus, hon går omkring i pyjamas och ruffsig i håret. När som helst ska hennes nya roman budas till henne direkt från tryckeriet. Hon ska skriva sitt anförande om den, det hon har så svårt att komma igång med. Sängen är obäddad och det står en mangelkorg med ren tvätt på den. I hallen ligger det grus på golvet från sonens stövlar. Så ser scenen för den här berättande essän ut. Under dagen växer texten sakta fram.

Det är en personlig text om stora frågor.

"Vissheten om att en tjej aldrig kunde bli ett geni fyllde mig med en djup känsla av maktlöshet när jag var barn. Senare, när jag läst fler böcker av kvinnor, tänkte jag att den geniala författaren kanske bara inte kunde vara en kvinna som hade barn. Jag tänkte på Virginia Woolf och på dem hon nämnde som blev romanförfattare på 1800-talet, Jane Austen, Charlotte Brontë, George Eliot /.../ En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. En omänniska, ett odjur /.../

/.../ jag förlorade mig i mina minnesbilder från den period i mitt liv då det gick upp för mig att det egentligen aldrig varit barn som utgjort hindret för skrivandet, utan män. Först när jag slutade låta mig själv vara ständigt tillgänglig för en mans många skiftande behov hade jag kunnat börja skriva böcker. Men det ville jag inte säga. Det gick inte att ange som svar på frågan hur jag blivit författare..." (s. 29-30)

Är det självupptaget att skriva om att skriva? Om hela livet handlar om att skriva, hur blir det då? "Att skriva är att vända sig mot världen och bort från den på samma gång", skriver Ramqvist mitt i ett resonemang. Är en konflikt mellan Kvinnan och den kvinna som skriver oundviklig när det gäller kvinnligt författande? Är uppgörelsen med geniet en manlig angelägenhet eftersom geniet av tradition anses vara en man? Stora frågor, som sagt.

Jag älskade Det är natten redan när jag läste den första gången för några månader sedan som lånad e-bok. Sedan dess har jag köpt den i tryckt utgåva och bläddrat fram och tillbaka i den och ströläst här och där många gånger om. Understrykningar och anteckningar i marginalen finns det gott om nu i exemplaret mitt. Det är inte enbart för att Ramqvist är klok, vass och skriver bra och för att jag gillar ämnet, utan också för att hon låter storheterna Woolf, Atwood och Duras höras och säga sitt genom några välvalda citat. Och jag är ju så förtjust i citat. Det är natten är en tunn skrift, runt 80 sidor i pocketformat, men en liten pärla för var och en som är litteraturintresserad och intresserad av skrivande och författande som ett yrke med jämställdhetsproblem.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Låt Proust förändra ditt liv (eller vad säger Alain de Botton om Proust?)

Den här boken är inte precis någon boknyhet (den utkom första gången på svenska 1998) och följaktligen är den slutsåld sedan länge men jag har fått tag på den ursprungliga inbundna utgåvan på ett antikvariat (det finns annars även en senare pocketutgåva). Jag pratar om Låt Proust förändra ditt liv av Alain de Botton (sv. övers. Nille Lindgren). Det här inlägget handlar om denna för varje sann proustian oumbärliga boken, samt om Proust.

I nio kapitel får läsaren många mer eller mindre användbara råd att ta med sig på sin fortsatta livsväg och dessa råd är - som bokens titel redan antyder - hämtade ur Marcel Proust romansvit På spaning efter den tid som flytt: en roman som några har läst och läst ut, några håller på att läsa (som t.ex. jag) och några (dvs de flesta) aldrig ens funderat på att läsa. Det kvittar vilket, för att läsa och få behållning av Alain de Bottons kloka och underhållande bok kan vem som helst göra, bara man gillar litteratur. Och efteråt kan det till och med kännas lite grann som om man faktiskt läst själva På spaning. Det är lite kul. Eller så blir man sugen, det är inte alldeles uteslutet. Snarare en möjlig bieffekt - bara man är, som jag redan har sagt, något så när litteraturintresserad.

Vart och ett av bokens nio kapitel betraktar en typ av levnadskonst och mina favoritkonstarter att läsa om blev konsten att lida med framgång, konsten att få upp ögonen, konsten att läsa självständigt och konsten att lägga ifrån sig böcker. Med utgångspunkt i Prousts verk och dokumenterade tankar lanseras här till exempel begreppen biblioterapi och litterär turism. Det senare är allt mer populärt i dag, så jag bjuder på ett citat vars andemening kan gälla generellt och överföras på andra verk och andra hyllade författare.

"Det är inte Illiers-Combray vi bör besöka: en sann och äkta hyllning till Proust vore att betrakta vår värld genom hans ögon, inte att titta på hans värld med våra ögon." (s. 219)

Men det var förstås roligt att också läsa vad Proust hade att säga om läsning, vänner, kärlek och konsten att leva i allmänhet. Och det är klart, i en roman som sträcker sig över tre tusen sidor går det att hitta tankar om det mesta i vår värld, inte sant.

Alain de Botton skriver väldigt lättsamt och roligt men man tvekar ändå inte en sekund på att han kan sin Proust utan och innan och att han behärskar konsten att servera akademisk kunskap på ett lättillgängligt sätt.

Det må hända att många av de som börjar läsa Låt Proust förändra ditt liv gör det för att just få vägledning i en livskris och för att de är i behov av hjälp till självhjälp men själv råkar jag vara rätt tillfreds med tillvaron och alltså inte vill ändra ett dugg. Varför läsa då boken? Jo, för att den "ingår" i läsprojektet som jag håller på med sedan tre år tillbaka. Vad jag var ute efter var att bli bättre på att förstå På spaning.. och få lättare att närläsa verket. I sommar ska jag påbörja fjärde delen.


Om På spaning
Så, vad fick jag veta om författaren Proust och om verket På spaning efter den tid som flytt som är värt att notera, anteckna och lägga på minnet? Här kommer en liten lista:

• Längden på Prousts meningar är som bekant en tuff utmaning för oss arma läsare och de Botton beskriver problemet med hjälp av en minst sagt okonventionell jämförelse: "... slingrande konstruktioner av vilka den längsta - som återfinns i den femte delen - skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt" (s. 41). Undrar om han har testat det och mätt själv? Nästa år när det blir dags att läsa femte delen ska jag i alla fall spana efter den meningen. Gissar att den blir omöjlig att missa. Till dess nöjer jag mig med bilden i boken (s 42-43).

17 varv runt en vinflaska?

• Att Proust tyckte tydligen att titeln På spaning efter den tid som flytt var "olycklig", "missvisande" och "ful". Men egentligen är den bra för den pekar på romanens centrala tema, nämligen "spaningen efter orsakerna bakom förslösandet och förlusten av tid". Enligt Alain de Botton är det meningen att På spaning ska lära oss att "justera våra prioriteringar innan det blev dags att gå en sista runda golf och lägga näsan i vädret" (s. 15). Tja, så kan man också lättsamt beskriva en boks budskap.
• Att "Romanens värde är inte begränsat till dess avbildning av känslor och människor som liknar dem i vårt eget liv, utan inbegriper också en förmåga att beskriva dem mycket bättre än vi själva skulle ha kunnat göra, en förmåga att sätta fingret på insikter som vi känner igen som våra egna, men som vi likafullt inte skulle ha kunnat formulera själva". Det står i kapitlet om konsten att läsa självständigt (s. 37). Jag gillar citatet eftersom det sammanfattar hela grejen med läsning av skönlitteratur, tycker jag.
• Att "Ett sätt att betrakta På spaning efter den tid som flytt är att se romansviten som ett osedvanligt långt, oavsänt brev, ett motgift mot ett liv fyllt av proustifikationer /.../, den plats där det osägbara till slut kom till uttryck" (s. 147). Det är antagligen så att romanen gav Proust en chans att tala om just precis allt och det är också så att han onekligen tog den chansen.
•  Att (note to self!) till och med de bästa böcker förtjänar att läggas åt sidan till slut. Enligt Alain de Botton är det så "att hans verk, med alla dess otvivelaktiga förtjänster, ändå i slutändan även måste framstå som dumt, maniskt, falskt och löjligt för dem som ägnar för mycket tid åt det". (Hjälp, jag som har tänkt att ägna sju somrar åt den där j...a Proust!)

En ordlista

Genom att läsa Alain de Bottons bok har jag lärt mig fyra nya proustrelaterade ord som jag hädanefter kan slänga mig med: proustian, proustianskt, proustifikation. Definitionerna är som följer:

en proustian (subst.): en person som beundrar Marcel Prousts verk

proustiansk/proustianskt (adj.): något som relaterar till Marcel Proust, hans verk och hans stil, t.ex. "ett proustianskt ögonblick" betecknar ett ögonblick när ett sinnesintryck (en doft, en syn, en smak, ett ljud) väcker inte bara ett speciellt minne till liv, utan även en känsla av uppskattning av och lycka över hågkomsten. I ett proustianskt ögonblick är således känslan lika betydelsefull som minnesbilden själv (som t.ex. i fallet med madeleinekakan eller gatorna i Combray).

att proustifiera sig (verb): att vara alldeles för medvetet och överdrivet hjärtlig och på gränsen till tillgjord gentemot en person som man beundrar 

en proustifikation (subst): av verbet proustifiera; Tydligen var Proust lite av en expert på proustifikationer.  

Som avslut några ord om läsning, av Proust personligen:

"Att förvandla läsandet till en disciplin är att fästa alltför stor vikt vid något som bara är ett incitament. Läsandet står på tröskeln till det andliga livet; det kan föra oss in i det, men vi kan inte sätta likhetstecken mellan läsande och andligt liv."

Proust som ett grundämne?

"Gruppen" - ljudbokslyssning och kompletterande essäläsning

I DN Boklördag från den 22 april finns en essä av Sara Danius om den nyutgivna moderna klassikern Gruppen av Mary McCarthy. Essän heter Kioskvältaren som chockerade med sin frispråkighet och igår kväll tyckte jag att det var läge att komplettera ljudboken med läsning av essän. Artikeln ger en intressant bild av författarinnan Mary McCarty (1912-1989), beskriver bakgrunden till romanen och berättar lite fakta kring dess mottagande hos kritikerna (som inte var nådiga, särskilt inte Norman Mailer). Det är en intresseväckande läsning för den som funderar att ta sig an Gruppen som publicerades för första gången 1965. Jag är just nu halvvägs i ljudboksversionen och tycker att det är trevligt att stifta bekantskap med romanens åtta unga hjältinnor. Gruppen är nämligen en kollektivroman och, med Sara Danius ord, "en litterär studie av unga flickor i blom, med sociologiska förtecken".