Jag var redan ganska nära att börja lyssna på ljudboksversionen (uppl. Julia Dufvenius) eftersom Anna (vars bokomdöme jag alltid litar på) tyckte att den var läsvärd och att jag nog skulle gilla den, när jag råkade läsa Malin Ullgrens bokkrönika i en Boklördag-bilaga från DN. Det var krönikans rubrik Ibland måste ett farväl ta 67 sidor på sig som fångade mitt intresse då och av första meningen förstod jag att krönikan skulle handla om Mödrarnas söndag, en bok som i flera veckor legat på DN:s boklista över kritikernas favoriter.
Vad jag fick veta av Malin Ullgrens text och vad som retade upp mina på senare tid något slumrande litteraturvetenskapliga smaklökar så att det började vattnas i munnen, var följande:
- Att kortromanen börjar med en scen som sträcker sig över 67 sidor, vilket med tanke på att hela boken är endast 153 sidor lång i princip är halva boken.
- Att scenen utspelar sig i ett sovrum efter ett kärleksmöte. Att personerna i rummet heter Jane och Paul. Att det är en sommarvarm söndag i mars 1924 och mitt på dagen, en mödrarnas söndag. Att hon är en för dagen ledig husjungfru från granngodset och han är en fin herre som snart ska på lunch med sin lika rika fästmö. Att det är deras avskedsmöte, ett "efteråt". Att de ligger nakna på sängen och röker innan han stiger upp och långsamt klär sig inför lunchen.
- Att Malin Ullgren är fascinerad över hur snyggt författaren Graham Swift har löst scenen berättartekniskt. Under den här scenen rör sig nämligen husjungfruns tankar och minnen fram och tillbaka i tid och rum men att man efter varje utvikning återvänder tillbaka till berättelsens stund i nuet och till Jane och Paul i rummet.
- Att författaren med hjälp av hela scenen lyckas gestalta Janes och Pauls våndor inför deras oundvikliga separation. Att scenen så gott som är den ångesten.
- Att scenen i sovrummet har sina litterära paralleller i a) Molly Blooms femtio sidor långa inre monolog i Ulysses av James Joyce och b) i romanen På Chesil Beach av Ian McEwan.
Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur scenen var uppbyggd och koreograferad. Jag ville själv hitta "bevisen" för scenens släktskap med monologen i Ulysses och med den nygifta Florence förtvivlade undvikande av en säker katastrof i På Chesil Beach. Jag ville också veta hur berättelsen fortsätter efter sidan 67 när Paul har gått och för alltid är borta ur Janes liv. Scenen som kommer efteråt utspelar sig fortfarande i det för dagen tomma huset fast Jane har lämnat sovrummet och vandrar naken genom huset från rum till rum. Det är för övrigt en väldigt stilig och sensuell scen. Hennes inre monolog fortsätter och tankarna har sin gång allt efter som de väcks av föremål hon ser, betraktar och rör vid. Vi får veta än mer om Paul, henne själv och deras förhållande. Det är också under den här scenen som det oväntat definitiva och tragiska i deras ofrivilliga uppbrott uppenbarar sig för läsaren. Ja, för läsaren först. Jane är i stunden ännu ovetande om berättelsens (livets) fortsättning. Att det förhåller sig så har författaren löst genom att händelserna skildras retroaktivt och med facit i berättarens hand. Jane skulle nämligen komma att bli författare och över 90 år gammal.
Även så kan det gå till när jag väljer böcker att läsa. Jag har alltså uppskattat Mödrarna söndag och i likhet med Malin Ullgren uppehåller jag mig fortfarande vid inledningsscenen fast det är tre veckor sedan jag lyssnade klart på ljudboken. Jag letar efter ledtrådar till ett möjligt svar på frågan vad det var som egentligen hände med Paul "sedan". Jag kan inte uttrycka mig mer konkret för då skulle jag avslöja för mycket för dig som funderar på att läsa boken.
Men Jane som vid tillfället för sovrumsscenen är 22 år gammal blir alltså författare och dessutom en framgångsrik sådan. Och uppnår en ansenligt hög ålder. Trots att berättelsen som återges i boken består av bara tre, fyra scener och utspelar sig under en enda dag, får hela Janes liv i grova drag plats i den. Det är verkligen skickligt gjort hur Swift väver in "facit" och allt som skulle komma att hända senare i Janes liv.
Mödrarnas söndag drivs fram av detaljer och kantlösa glidningar mellan nu och framtiden och det finns hela tiden en mycket stark närvaro i berättandet. Det är i första hand en kärlekshistoria som skildras men det är samtidigt en berättelse om dagen då Jane har fötts som en framtida författare. Hennes intresse och sensitivitet för språk och dess skiftningar och vokabulär ger under berättelsens gång upphov till reflektioner kring ordens valörer. Hon passar ständigt på att berika sitt språk med ord från Pauls värld och samhällsskikt, alltså ord som normalt inte förekommer i en husjungfruns vokabulär. En intressant språklig reflektion kretsar kring en spermafläck på lakanet efteråt - som samtidigt är en utgångspunkt för en passande beskrivning av hur luttrade husjungfrur brukar reagera på dylika fynd och allmänt om tjänstefolkets slutledningsförmåga och diskretion gentemot herrskapet.
Med tanke på att Mödrarnas söndag utspelar sig under en dag - som börjar lyckligt och slutar med sorg i sinnet - kan jag inte låta bli att dra ytterligare en litterär parallell: till Virginia Woolf förstås. Det känns helt enkelt omöjligt att bortse ifrån Mot fyren och Mrs Dalloway. När det gäller tidsepoken som då är åren efter första världskriget när många familjer sörjde inte sällan flera söner som blivit dödade i striderna (som t.ex. Pauls två bröder), gör sig ännu en brittisk roman påmind, nämligen Sara Waters Hyresgästerna.
Visst är Mödrarnas söndag i grund och botten en ganska okomplicerad, romantisk och väldigt brittisk historia, men den är välskriven, välkomponerad och skriven på ett fint, sinnlig språk. Dessutom ger de litterära parallellerna verket en stor stjärna i kanten.
