Grannar - nio noveller från Novellix

Med Grannar har Novellix gjort något som de inte har gjort tidigare, nämligen låtit nio fantastiska författare från sex olika länder skriva varsin novell utifrån ett gemensamt tema, nämligen grannar. Sättet att tolka temat på stod var och en av författarna fritt, vilket har gjort att resultatet har blivit lika brett som bra. Vad är en granne? Vad betyder det att ha eller att vara en granne? En granne är vanligtvis någon som befinner sig långvarigt nära oss men som vi ofta knappt känner. Är en granne en vän, en främling eller en fiende? frågar sig projektets initiativtagare Margareta Petersson i efterordet till novellerna och kommer efter ett litet resonemang fram till att en granne nog är en annan benämning på en medmänniska. "Alla är vi grannar med varandras liv", skriver hon. Det är fint formulerat, tycker jag. Förordet följer ett annat tankespår. Jan Gradvall dröjer sig vid tanken att grannar är något som vi inte kan välja. Det är mycket vi kan välja i dagens samhälle - men inte våra grannar. Därför kan det gå hur som helst med grannsämjan. Och det är ju sant. Vi har ju alla våra erfarenheter av både goda och jobbiga grannar.

De författare som har bidragit med en berättelse var är Josefine Klougart (Danmark), Merethe Lindström (Norge), Lydia Davis (USA), Kjell Westö (Finland), Kim Thúy (Kanada) och Lars Norén, Augustin Erba, Aris fioretos och Elsie Johansson (Sverige). Omslagen är skapade av konstnären Karin Mamma Andersson och hon har helt klart jobbat utifrån tanken att låta form och innehåll samspela med varandra. De unika motiven på novellernas omslag ger en liten ledtråd till livets gåtor som berättelserna bär på.

Bild från Novellix

Novellen Regn av Josefine Klougart (i övers. av Johanne Lykke Holm) är lågmäld och poetiskt vacker men också mörk och tyngd av familjeolycka. Naturen, årstiderna, vädret och landskapet har ett metaforiskt värde, vissa bilder återkommer fast i en lite annan skepnad och tiden har en gång som inte går att hejda och det som är tänkt att ske, det sker. Naturen består men människorna blir inte längre de samma när hösten har övergått i vinter och sedan när även den har passerat. Ett litet citat: "Sömnen är något dyrbart. När han är trött sparar han på sömn. Han håller sig vaken. Ju mer han sparar desto djupare sover han. Mamman och pappan delar sömnen mellan sig. Det är det sista beviset för att de fortfarande är människor." Jag älskade Klougarts novell.

Hiwa av Augustin Erba är en drabbande och lite apokalyptisk och dystopisk novell. Den är mycket bra. I novellen finns en pojke, en flicka, en stad och ett stort bygge i berget nära staden. I det berget finns en tunnel och i den tunneln försvinner bilar, stora byggmaskiner och människor. Det hörs kraftiga ljud från berget, som snarkningar. Några säger att det bor en drake i berget. Några tror att det är trams. Åsikterna delar staden och de som inte tror som det är sagt att man ska, den råkar illa ut. Snart blir situationen mycket obehaglig och väldigt 1984-aktig. Novellen inleds så här: "Första gången jag hör det märkliga ljudet är en vanlig, blåsig torsdagsmorgon när jag är på väg till skolan."

Aris Fioretos novell heter Rapport från den täta världen utspelar sig dels på 1970-talet, dels i nutid. Fem pojkar brukade en gång i tiden samlas kring ett schackbräde och diskutera livsviktiga saker så som huruvida självmord var berättigad eller inte. Två var för, två var emot, en sa ingenting. Många år senare kom pojken som avstod från att rösta att bli den som faktiskt tagit sitt liv. En av vännerna försöker avlägga en senkommen rapport om hans liv. Fioretos novell är en intellektuell och smått filosofisk berättelse men som ändå kommer hudnära. Den är speciell genom till exempel sin betraktelse av språkets grammatiska funktioner när det gäller att beskriva "bortom", "hinsides" och "på andra sidan". Kan man säga "han kommer att ha varit"?

Ödelagda städer av Merethe Lindström (i övers. av Urban Andersson) är en berättelse om en mor och hennes unga men vuxna dotter på resa. De vet inte vart de ska, de bara kör. Av små detaljer som författaren som i förbifarten riktar blicken mot förstår läsaren att dottern har många ärr, själsliga och på armarna. Det börjar regna, de plockar upp en liftare, stannar över natten vid en camping med stugor. I och med att liftaren gör entré i handlingen, börjar det ske förskjutningar i dotterns beteende och stämning och att fånga sinnesstämningar är Lindström särskilt bra på. Liksom det här med till synes obetydliga detaljer. I den här novellen händer mycket i dotterns ögon och ansiktsuttryck. Mycket bra skrivet. Första meningen: "Här kommer regnet."

Kjell Westös novell Midsommar med Herr Laakso tyckte jag mycket om för den har en viss lätthet och glimten i ögat. Berättelsen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors på 80-talet och den unge Kjell har kärleksproblem, gillar att spela musik och ogillas av grannarna trots att han försöker hjälpa dem med allt möjligt eftersom alla är betydligt äldre än han själv. Grannen herr Laakso är ganska mycket en en-man-som-hette-Ove-typ, om du förstår vad jag menar. Rätt barsk och jobbig. När midsommar kommer och alla hyresgästerna är bortresta - förutom Kjell och herr Laakso då - uppstår det en hel del vardagsdramatik pga av en akut färd till sjukhuset. Och gissa om det visar sig att Kjell och herr Laakso egentligen har mycket gemensamt? Första meningen är: "Det måste ha varit 1984 eller 1985 för jag minns att jag brukade spela The Smiths och The Waterboys när jag kom hem från krogen."

De sista rummen av Lars Norén är den till formen mest speciella novellen i samlingen. Egentligen består den enbart av repliker som utväxlas mellan personerna A, B, C och D. De sitter i ett rum och säger saker, men sällan till varandra. Möjligen i riktning mot varandra. De pratar på och ingen verkar bry sig om att lyssna till den som just talar för att förstå vad människan säger. Allihop är klaustrofobiskt och förvirrande. Fast jag var fascinerad av formen och språket, till exempel av det faktum att varje mening bara har tre ord. Varken fler eller färre. Det är häftigt. Första repliken är: "Vad fint det är här."

Kim Thúys novell Hitomi (i övers. av Marianne Tufvesson) håller sig nära betydelsen av ordet "grannar" eftersom den handlar om en kvinna som bor mittemot en man tvärs över gatan och en kväll händer det att de råkar tända sina skrivbordslampor samtidigt. Det är så de "träffas" för första gången. Mannen har en fru, tre barn, en gammal katt och ett ansikte känt från tv. Deras "möten" blir till en liten nattlig ritual. Genom kvinnans betraktande berättas mannens liv, ett liv som inte riktigt är som det verkar vara. En viktig rekvisita i berättelsen är ett mycket gammalt klädesplagg, en trådsliten men mycket vacker bomullskimono som hade tillhört kvinnans mormor. Hitomi är en stillsam och fantasifull novell att försjunka i och tycka om. Första meningen är: "De är fem."

Att fantastiska Lydia Davis är representerad i Grannar har varit en mycket trevlig överraskning eftersom jag är stormförtjust i hennes novellkonst. Bidraget här heter Våra främlingar och handlar om invånarna i en liten by i New England. Man flyttar in i ett hus och lever sitt liv och i huset bredvid bor en främling och lever sitt. Man ingår i en tillfällig pakt - som en familj, men ändå inte. Jaget i novellen presenterar sina främlingar, alltså grannar, för oss och på så sätt ligger Davis berättelse kanske allra närmast temat "grannar". Första meningen lyder: "Människor är främlingar för mig."

Höra stenarna sjunga är titeln på Elsie Johanssons novell. Den förbinder den gamla torpartiden i Sverige med livet i en modern storstad och länkar samman en modern yrkeskvinnas liv med mormoderns svunna värld präglad av gammaldags folktro. Varför har kvinnan flera lådor fyllda med småsten i sin lägenhet? Och vad var det med den där stenen som mormor en gång för länge sedan hittade på leråkern vid torpet? Har man läst Elsie Johansson tidigare, så känner man sig hemma i den här novellen och i de kvinnoliv hon skildrar. Det är en fin och tänkvärd berättelse. Första meningen är: "Itta älskade verkligen sin lägenhet."