lördag, mars 04, 2017

Neapelkvartetten: Den som stannar, den som går

Tredje boken i den så kallade Neapelkvartetten av Elena Ferrante heter Den som stannar, den som går (sv. övers. Johanna Hedenberg) och har undertiteln Åren mitt i livet. Det är 1970-tal, en tid som politiskt och socialt är ganska omvälvande i Italien och Elena och Lila har blivit trettio år gamla. Båda är nu mödrar.

Elena Greco har gift in sig i en akademikerfamilj och fått två barn med Pietro som är professor (men annars ganska hopplös och tråkig). Men Elenas mor hemma i kvarteret i Neapel är hatisk, missunnsam och rasande eftersom hon tycker att Elena har svikit sitt ursprung. Har man gift sig endast borgerligt, är man inte mer än en hora, säger hon. Elenas värsta skräck är att bli som hennes mor och jag tycker mig se ett tydligt spår i detta i romanen - ett spår som handlar om moderskap och en laddad mor-dotter relation i en tid då kvinnlig frigörelse i Italien har börjat göra sig hörd. Elenas situation i äktenskapet och som förälder är inte ens i närheten av att vara jämställd och hon både funderar kring den, ifrågasätter den och utmanar den. Även kvinnlig sexualitet upptar mycket av hennes tankar. När det gäller karriären som framgångsrik författare, får Elena lägga drömmen om fortsatt skrivande på hyllan i och med att hon gift sig och fått barn.

Sedan är det Lila, den begåvade Lila som är kvar i Neapel och i början av boken försörjer sig som arbetare på en korvfabrik, lågavlönad och utsatt på olika sätt. Hon kämpar på i fattigdom och tar ensam hand om sin son. Omständigheterna väcker hennes politiska engagemang för bättre villkor för arbetare och också mot sexuella trakasserier av kvinnor på arbetsplatser. Genom att skildra Lilas och några av andra gamla vänners politiska uppvaknande, passar författaren på att beskriva lite av den italienska arbetarrörelsens historia. Samtidigt lär sig Lila om datorer och skaffar sig en betydande kompetens. Hon kämpar för en bättre tillvaro och är fast besluten att en dag få minst lika mycket betalt för sitt arbete som en man.

Jag ser Den som stannar, den som går som mycket mer politisk än de tidigare två böckerna eftersom engagemanget för bl.a. fackföreningsrörelsens framfart är så explicit skildrat. Eventuellt hade vissa partier med politiskt prat kunnat redigeras ner något för jag tycker att berättelsen tappar lite tempot där men å andra sidan får man som läsare veta mycket om bakgrunden.

Det som är spännande med Ferrantes berättarstil är att varje gång man tror att man vet hur Elena och Lila har det och att det nu bara är att köra på i ett invant spår, så sker en vändning och rätt som det är kastas hela bygget omkull och Elenas och Lilas liv tar en annan vändning. Det händer så klart inte parallellt, utan de två väninnorna är vanligtvis helt i otakt. Och det kan faktiskt gå år utan att de har kontakt - men ändå följer de varandra. De strålar alltid samman igen. Det blir intensivt. Ibland smärtsamt. De sårar varandra. De räddar varandra. Jag gillar hur Ferrante lyckas med att beskriva och gestalta det märkliga band som förbinder Elena och Lila vid varandra och som gör att vänskapen består trots alla märkliga turer. Ungefär likadant förhåller det sig med hur kvinnornas gamla hemkvarter tränger sig på och gör anspråk på dem, särskilt på Elena som bor långt därifrån. Ingen av dem kan göra sig kvitt sin uppväxtmiljö. Kan någon människa göra det?

Och kärlek då? Ja, det finns naturligtvis kärlek, passion och oförnuft i bok tre och den delen av historien står Elena för. Samt Nino som hon aldrig kunnat glömma helt och som plötsligt dyker upp.

På ett övergripande plan fortsätter Den som stannar, den som går att vara en roman om kvinnlig styrka och solidaritet och vänskap som finns där att stötta sig mot när männen sviker och inte duger mycket till. Jag tänkte flera gånger på talesättet som säger att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, och en sak är säker: varken Elena eller Lila kommer att hamna där, i alla fall inte av den anledningen. De hjälper alltid varandra, hur osams de än är för övrigt.

Annars känns bok tre lite som en mellanbok i jämförelse med de två tidigare, men likväl ett spännande upplopp inför finalen. Jag är så nyfiken på fjärde delen! Den kommer i juni.


Mina recensioner av bok 1 och 2 hittar du här och här.


Läs gärna vad några andra bokbloggare har skrivit: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Johannas deckarhörna och Lyrans noblesser.


Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: