Mitt intryck av Abramovic som person är att hon är oerhört driven, disciplinerad och målmedveten. Som konstnär är hon nyskapande och unik i sitt slag. I memoarboken ger hon läsaren berättelsen om sitt liv från barndomen i Belgrad fram tills nu och hon berättar förstås också ingående om sin konst och den tuffa vägen till internationellt erkännande och till den enorma popularitet bland museibesökare världen över som hon idag åtnjuter.
Hon hade en ganska hård uppväxt med en mamma med ett enormt kontrollbehov och som aldrig kramade sin dotter men som slog henne desto hellre. Pappan försvann ur bilden ganska snart. Båda föräldrarna var före detta partisaner och krigskämpar och medlemmar i Titos parti, vilket påverkade deras känsloliv och uppfattningar om livet och samhället. Kanske är det därifrån Marina Abramovic har fått sin starka vilja och förmågan att utstå smärta och lidande. För utan den förmågan skulle många av performance-verken inte kunna bli vad de har blivit.
Gå genom väggar är personligt och enkelt skrivet. Abramovic tar upp för henne viktiga kärleksrelationer, framför allt den livslånga och komplicerade kärleks- och yrkesrelationen med konstnären Ulay. Hon har fått göra många intressanta livsval för att komma dit hon är idag och hon har förstås påverkats att Balkankriget. Hon har fyllt sjuttio år och skriver om sitt beslut att välja bort moderskapet, om kropp och skönhet och om åldrandet. Det blir också en del andligt sökande som hon har ägnar sig åt i livet och reflektioner kring det. Hon funderar mycket kring människans mentala närvaro i nuet och i sin kropp. Så är det alla resorna.
Det var givande och väldigt intressant att läsa om hur konstverken har blivit till, hur Marina (i flera fall tillsammans med Ulay) har tänkt och planerat och genomfört sina olika performance och hur de tagits emot av publiken. Eftersom jag har sett retrospektiven på Moderna och även sett den utomordentligt bra dokumentärfilmen om Abramovic som sändes i K-special (nästan 2 timmar lång, kan ses i svt play t.o.m. 20 april 2017), var det som att verkligen få alla bitar på plats för att på djupet förstå vad performance är för något och vad hennes verk vill säga. Vissa har jag ju uppfattat fel. Om man nu kan uppfatta ett konstverk fel, som betraktare är man ju fri att göra sina egna tolkningar. Men jag har till exempel lagt feministiska värderingar i min egen tolkning av vissa verk, men sanningen är den att Abramovic själv inte alls vill bli sedd som en feministisk konstnär. Det är faktiskt intressant.
Vad är det för skillnad mellan en performance och en teaterföreställning? Enligt Abramovic är det solklart: I en teaterföreställning är blodet ketchup. I en performance är blodet konstnärens eget. Och visst rinner det blod i många av Abramovics konstverk. Visst blir den fysiska smärtan på gränsen till outhärdlig, liksom ibland den mentala. Dessutom är kärnan i en performance att publiken och konstnären skapar verket tillsammans och att allt som händer under tiden en performance pågår, det blir en del av konstverket - vare sig det var planerat eller inte. Abramovic har genom åren utsatt sin kropp och sitt psyke för otaliga hårda prövningar i konstens namn. Som betraktare på avstånd kan man/jag avfärda hennes konst med att hon inte är riktigt klok som gör sånt här - och till vilken nytta... Fast tack vare memoarboken kan jag nu mycket bättre förstå det jag har sett på Moderna och i dokumentärfilmen. Marina Abramovic skapar en mäktig konst som handlar om energier, tankar, tid, ensamhet, tystnad, smärta. Hon är en intelligent, hårtarbetande kvinna med stor integritet. Ja, jag är full av beundran inför henne.
 |
| Jag tittar på dokumentären. Svårt att pausa tittandet. |
 |
| Abramovic som omslagsflicka till ICON-magazin. Klart jag köper. |
