Det finns tre berättelser i romanen och i och med dem finns det tre olika huvudpersoner. Först är det arbetslösa Ellinor från Skåne som kommer till Stockholm i syfte att träffa en man som hon fått kontakt med via en dejtingsajt. Calisto, som mannen heter, är en smådeppig men väldigt kåt litteraturkritiker med kraftig övervikt och tendenser att ta till våld. Av olika anledningar blir Ellinor kvar i hans hus i skärgården i flera veckor, trots en ganska dålig start och trots att Calisto egentligen är gift. Hans fru är blind men verkar ibland synsk. Både Calisto och Ellinor har en del ömmande förluster på kärlekskontot och vill så förtvivlat hitta någon att älska och bli älskade av, något som liksom vore mer än bara sex. Och sedan finns det också en rad med böcker som står gömda bakom en annan rad med böcker i Calistos bokhylla och som fångar Ellinors uppmärksamhet, samt ett manuskript som Calisto bryr sig väldigt mycket om.
Sedan är det författaren Max Lamas - och nu anar du säkert en liten röd tråd - som skriver en roman om en viss Lucrezia och hennes mor (som var Roms sista markisina) och mormor men också om sitt eget olyckliga äktenskap och sin egen kärlekslängtan. Max Lamas är polyglott, det vill säga en man som talar många språk, och han söker en älskarinna som skulle tala alla de språk som han talar för det skulle han tycka var väldigt upphetsande. Det är inte så lätt. Han skaffar sig en älskarinna men i sin besvikelse över hennes alldaglighet och bristande språkkunskaper behandlar han henne mycket illa. han beter sig rent av som ett svin.
När det gäller Lucrezia är hon den tredje viktiga huvudpersonen i De polyglotta älskarna och hon berättar om sin ursprungligen mycket rika familj och hur det känns att förlora sitt arv och bli ekonomiskt utblottad. Hennes dröm är att få tillbaka familjens palats i Rom.
De polyglotta älskarna handlar i viss mån om människor som gör varandra illa när de inte hittar ett gemensamt språk att kommunicera med. Det finns mycket ensamhet i den här berättelsen. Men ännu mer handlar boken om hur män ser på kvinnor de åtrår och begär och gör till objekt i sina heterosexuella fantasier. Kvinnorna blir ständigt bedömda genom mäns blickar och händer. Den bilden av manligt och kvinnligt som Wolff ger är inte särskilt vacker. Vissa tar vad de vill ha, vissa tar vad de får. Ja, det är en mörk relationsroman.
De polyglotta älskarna är en häftig roman och Lina Wolffs språk är vass och klar fast hon inte gör det alltid så lätt för läsaren. Hon litar på sin gestaltningsförmåga och låter läsaren fånga upp trådarna och göra sina tolkningar. Jag tycker också att det är spännande med bokens brokiga persongalleri; det finns människor från alla samhällsklasser, med och utan utbildning, med olika utseende och mentala och kommunikativa förmågor. Det var en stor läsupplevelse att ta sig an De polyglotta älskarna. Helt klart en värdig vinnare av Augustpriset.
Här citerar jag ett underbart stycke ur De polyglotta älskarna.
Ett klipp från Babel om varför Lina Wolff skriver så bra om dåligt sex.
