Se Nu Då

Se Nu Då är den andra romanen som jag har läst av Jamaica Kincaid, den första var Min mors självbiografi som jag tyckte mycket om (läs mer här). Se Nu Då hade jag lite svårt att tränga igenom för att ta till mig berättelsen fullt ut. Jag upplevde en distans och bitterhet som jag inte lyckades att överbrygga, men några enstaka gånger klickade det ändå till och då var läsningen en annan.

Boken handlar om ett kraschat äktenskap med många negativa känslor som följd. Mr och mrs Sweet har levt länge tillsammans men också alldeles för länge bara bredvid varandra i var sin ensamhet i medelklassmiljön i New England. Han komponerar, hon antingen skriver eller pysslar med växter. Barnen bär gudanamn (varför har jag inte förstått riktigt), de heter Herakles och Persefone, och de saknar sin mor som inte är närvarande fast hon är där för hon tänker på så mycket annat.

Vad jag tyckte var häftigt i romanen (om än bitvis ganska jobbigt) är hur Kincaid hanterar tiden och hur hon får till det med att då, nu och sedan växlar och ständigt går in i varandra för det som är nu kommer att bli då och så blir det så småningom även med ett sedan.

Mrs Sweet tog ett djupt andetag, då och nu, och kastade sig ut i mörkret - för att leva i ett Nu och ett Då (det är alltid det samma) är att göra just det, kasta sig ut i mörkret, sätta den ena foten framför den andra - och hoppades finna någon fast, för att inte tala om fruktbar, mark under fötterna, faktiskt eller metaforiskt. Som ung kvinna hade hon varit som en blomma som växer i Centralamerikas mörka djungler: en svart dahlia, en brun ringblomma, en havsgrön zinnia; när hon var ung kvinna var världen inte hennes ostron, höll henne inte som sitt ostron och erbjöd en ljuvlig plats på vilken hon blev en pärla; när hon var ung kvinna, yngre än den unge Herakles, var det hennes rädsla för döden som höll henne vid liv.

Språket är inte alldeles lätt men kanske är det meningen för att gestalta hur svårt det är att komma nära kvinnan, mrs Sweet. Hon är hård och upplever ett främlingsskap och det gör faktiskt rätt ont att läsa. Beskrivningar och tankeåtergivningar består ofta av långa, invecklade satser med fraser som ibland upprepas och vrids runt flera varv.

Annars har jag noterat en intressant sak: på ett ställe i boken vävs in och citeras inledningsmeningen till Min mors självbiografi. Det är läckert. Gillar sånt.

Nja, Se Nu Då har inte blivit någon favorit men jag är ändå glad att jag har läst boken eftersom Jamaica Kincaid är en så spännande författare.


Två andra som har läst och bloggat om boken: Hermia och Anna .