Easter Parade är en stark berättelse om två systrar som det inte går bra för i livet. Att jag säger det är inte att avslöja för mycket, för det står redan i inledningsmeningen. Visst, man hoppas att det ändå inte blir så, för både Emily och Sarah får sina chanser men tyvärr spelar de inte sina kort särskilt väl. Eller så har de bara otur. Att föräldrarna skildes tidigt och att modern, kallad Pookie, blev alkoholist hjälpte inte systrarna i livet heller. Mamman Pookie är överhuvudtaget en mycket sorglig figur. Stackars kvinna, jag säger då det.
Lillasystern Emily är den intellektuella i familjen och den som blir storstadsmänniska och medelklass. Får ett bra jobb. Hon söker febrilt efter kärleken men får bara till det med tillfälliga eller kortvariga förhållanden. Letar sig nästan fördärvad. Planlösa tomma kvällar och helger i storstaden tar hennes energi. Jag har upplevt Emily som romanens egentliga huvudperson eftersom mycket berättas från hennes perspektiv och det finns en aura av särskild värme kring hur hon skildras. Det är henne jag som läsare har kommit närmast.
Storasystern Sarah var den vackrare av systrarna när de var unga och hon gifte sig tidigt med en extremt snygg man, vilket först kändes som ett klipp. Men där slutar sagan. Karln visar sig vara en inskränkt idiot med starka våldstendenser och Sarahs livslånga äktenskap präglas av regelbunden misshandel. Att berätta vad Sarahs liv gör med henne som person och vad det leder till vore att avslöja för mycket och ta udden av läsupplevelsen, så jag säger inget mer om henne.
Det är dock ganska uppenbart att sådant som lyckliga inte ligger för Yates och om du har läst Revolutionary Road så vet du vad jag menar (och om du inte har läst Revolutionary Road så gör det på direkten för det är en nagelbitare på området olyckliga äktenskap, läs min recension här). Easter Parade är inte den sortens bok som går ut på att säcken knyts ihop på näst sista sida och läsaren undslipper sig en det-var-som-sjutton-kommentar innan hen slår ihop pärmarna. Nej. Spänningen i Easter Parade finns i hur Emily och Sarah sakta men obönhörligen rör sig i en viss riktning som de inte förmår ändra. Antingen för att de inte kan eller för att de inte ens förstår att de borde göra det. De sitter liksom fast och deras liv går sakta men säkert åt helvete. Det förstår man tidigt i romanen, trots att det ibland tänds små gnistor av hopp om att kanske, kanske ändå ... men så levererar Yates någon till synes obetydlig detalj och hela bilden krackelerar.
Det är därför Richard Yates är en så bra författare. För att han får läsaren uppslukad av berättelsen trots att allt redan står i den så förbaskat bra första meningen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Så läs, du blir inte besviken.
