De var älskande, de gifte sig, de var hustru och man, de fick barn, de var föräldrar, de levde med varandra. I tjugo år. Tills de en dag plötsligt inte längre var rädda om varandra. Han vill förstå vad som hände med dem. Han vill att hustrun berättar vad som hände med dem. Hustrun klarar det inte, vill inte. "Vill du att jag ska berätta i stället? Då gör jag det," svarar han. Men för att kunna berätta om allt, för att kunna förstå precis allt, känner han att han måste föreställa sig hur allt var för henne. I sina tankar går han in i henne, berättar om henne som om han var både hon och sig själv. Han berättar om henne i hennes ställe och han berättar om sig själv samtidigt. Han är en man som liksom tar på sig kvinnliga glasögon och parallellt betraktar sitt äktenskap genom dem. Han jämför vad han ser med dem här glasögonen och vad han ser utan dem. Det är en spännande och väldigt lyckad berättarteknik.
Geir Gulliksen visar oss en ömsint man som tar jämställdhet på allvar eftersom han tar sin frus känslor och upplevelser på allvar. Alltså inte bara så att han allmänt respekterar att de finns och skiljer sig från hans egna (det tar vi ju ändå för självklart i ett modernt äktenskap idag) utan genom att han aktivt försöker se på sitt äktenskap som hon för att på så sätt få syn på sin egen roll. Och det är i spänningen mellan vad han upplevde och tänkte och vad hon upplevde och tänkte "den våren, en av dagarna innan allt hände". Mannen i romanen tar sig mödosamt igenom alla lager av tid, känslor och händelser, tills han står där naken och blottad inför en möjlig sanning. Vad nu sanning är, eller kan vara.
Berättelse om ett äktenskap är en drabbande läsning men den är också mycket vacker. Det är mjukt, poetiskt och avskalat med sina korta meningar. Bildspråket som träffar så rätt och berör det mest intima. Orden går rakt in och det vibrerar om beskrivningarna. Det märks att Gulliksen är poet i grunden. Ja, språket är en njutning.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
