söndag, maj 28, 2017

Mödrarnas söndag

Ibland händer det med en nyutkommen bok att jag tänker att den här, den verkar inte vara något för mig, men så lockas jag ändå till läsning av någon anledning och ja, plötsligt älskar jag boken från första till sista sidan. Det senaste exemplet på det är kortromanen Mödrarnas söndag av Graham Swift (i sv. övers. av Hans-Jacob Nilsson).

Jag var redan ganska nära att börja lyssna på ljudboksversionen (uppl. Julia Dufvenius) eftersom Anna (vars bokomdöme jag alltid litar på) tyckte att den var läsvärd och att jag nog skulle gilla den, när jag råkade läsa Malin Ullgrens bokkrönika i en Boklördag-bilaga från DN. Det var krönikans rubrik Ibland måste ett farväl ta 67 sidor på sig som fångade mitt intresse då och av första meningen förstod jag att krönikan skulle handla om Mödrarnas söndag, en bok som i flera veckor legat på DN:s boklista över kritikernas favoriter.

Vad jag fick veta av Malin Ullgrens text och vad som retade upp mina på senare tid något slumrande litteraturvetenskapliga smaklökar så att det började vattnas i munnen, var följande:

  • Att kortromanen börjar med en scen som sträcker sig över 67 sidor, vilket med tanke på att hela boken är endast 153 sidor lång i princip är halva boken.
  • Att scenen utspelar sig i ett sovrum efter ett kärleksmöte. Att personerna i rummet heter Jane och Paul. Att det är en sommarvarm söndag i mars 1924 och mitt på dagen, en mödrarnas söndag. Att hon är en för dagen ledig husjungfru från granngodset och han är en fin herre som snart ska på lunch med sin lika rika fästmö. Att det är deras avskedsmöte, ett "efteråt". Att de ligger nakna på sängen och röker innan han stiger upp och långsamt klär sig inför lunchen.
  • Att Malin Ullgren är fascinerad över hur snyggt författaren Graham Swift har löst scenen berättartekniskt. Under den här scenen rör sig nämligen husjungfruns tankar och minnen fram och tillbaka i tid och rum men att man efter varje utvikning återvänder tillbaka till berättelsens stund i nuet och till Jane och Paul i rummet.
  • Att författaren med hjälp av hela scenen lyckas gestalta Janes och Pauls våndor inför deras oundvikliga separation. Att scenen så gott som är den ångesten.
  • Att scenen i sovrummet har sina litterära paralleller i a) Molly Blooms femtio sidor långa inre monolog i Ulysses av James Joyce och b) i romanen På Chesil Beach av Ian McEwan.

Jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur scenen var uppbyggd och koreograferad. Jag ville själv hitta "bevisen" för scenens släktskap med monologen i Ulysses och med den nygifta Florence förtvivlade undvikande av en säker katastrof i På Chesil Beach. Jag ville också veta hur berättelsen fortsätter efter sidan 67 när Paul har gått och för alltid är borta ur Janes liv. Scenen som kommer efteråt utspelar sig fortfarande i det för dagen tomma huset fast Jane har lämnat sovrummet och vandrar naken genom huset från rum till rum. Det är för övrigt en väldigt stilig och sensuell scen. Hennes inre monolog fortsätter och tankarna har sin gång allt efter som de väcks av föremål hon ser, betraktar och rör vid. Vi får veta än mer om Paul, henne själv och deras förhållande. Det är också under den här scenen som det oväntat definitiva och tragiska i deras ofrivilliga uppbrott uppenbarar sig för läsaren. Ja, för läsaren först. Jane är i stunden ännu ovetande om berättelsens (livets) fortsättning. Att det förhåller sig så har författaren löst genom att händelserna skildras retroaktivt och med facit i berättarens hand. Jane skulle nämligen komma att bli författare och över 90 år gammal.

Även så kan det gå till när jag väljer böcker att läsa. Jag har alltså uppskattat Mödrarna söndag och i likhet med Malin Ullgren uppehåller jag mig fortfarande vid inledningsscenen fast det är tre veckor sedan jag lyssnade klart på ljudboken. Jag letar efter ledtrådar till ett möjligt svar på frågan vad det var som egentligen hände med Paul "sedan". Jag kan inte uttrycka mig mer konkret för då skulle jag avslöja för mycket för dig som funderar på att läsa boken.

Men Jane som vid tillfället för sovrumsscenen är 22 år gammal blir alltså författare och dessutom en framgångsrik sådan. Och uppnår en ansenligt hög ålder. Trots att berättelsen som återges i boken består av bara tre, fyra scener och utspelar sig under en enda dag, får hela Janes liv i grova drag plats i den. Det är verkligen skickligt gjort hur Swift väver in "facit" och allt som skulle komma att hända senare i Janes liv.

Mödrarnas söndag drivs fram av detaljer och kantlösa glidningar mellan nu och framtiden och det finns hela tiden en mycket stark närvaro i berättandet. Det är i första hand en kärlekshistoria som skildras men det är samtidigt en berättelse om dagen då Jane har fötts som en framtida författare. Hennes intresse och sensitivitet för språk och dess skiftningar och vokabulär ger under berättelsens gång upphov till reflektioner kring ordens valörer. Hon passar ständigt på att berika sitt språk med ord från Pauls värld och samhällsskikt, alltså ord som normalt inte förekommer i en husjungfruns vokabulär. En intressant språklig reflektion kretsar kring en spermafläck på lakanet efteråt - som samtidigt är en utgångspunkt för en passande beskrivning av hur luttrade husjungfrur brukar reagera på dylika fynd och allmänt om tjänstefolkets slutledningsförmåga och diskretion gentemot herrskapet.

Med tanke på att Mödrarnas söndag utspelar sig under en dag - som börjar lyckligt och slutar med sorg i sinnet - kan jag inte låta bli att dra ytterligare en litterär parallell: till Virginia Woolf förstås. Det känns helt enkelt omöjligt att bortse ifrån Mot fyren och Mrs Dalloway. När det gäller tidsepoken som då är åren efter första världskriget när många familjer sörjde inte sällan flera söner som blivit dödade i striderna (som t.ex. Pauls två bröder), gör sig ännu en brittisk roman påmind, nämligen Sara Waters Hyresgästerna.   

Visst är Mödrarnas söndag i grund och botten en ganska okomplicerad, romantisk och väldigt brittisk historia, men den är välskriven, välkomponerad och skriven på ett fint, sinnlig språk. Dessutom ger de litterära parallellerna verket en stor stjärna i kanten. 


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns i olika format.


söndag, maj 21, 2017

Romanerna om Patrick Melrose

Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn, del 1-5

De fem så oerhört populära romanerna om Patrick Melrose är i svensk utgåva indelade i två volymer: volym 1 som innehåller delarna 1-3 och volym 2 som omfattar böckerna 4-5 (sv. övers. Erik Andersson). Författaren Edward St Aubyn (f. 1960) publicerade romanerna mellan åren 1992 och 2012 och verket har redan börjat klassas som en modern klassiker. Jag har inte läst något liknande.

Romanerna bygger på ett självbiografiskt stoff som dock är bearbetat skönlitterärt med ett häpnadsväckande bra resultat. Den fiktive Patrick Melrose är verklighetens Edward St Aubyn och Patricks utsatthet är Edwards utsatthet. De självbiografiska grundstenarna handlar om mycket tunga saker - faderns våldtäkt av Edward när han endast var fem år gammal, faderns brutalitet och totala hänsynslöshet mot både honom och modern, moderns alkoholism, familjens närmast obegränsade ekonomiska tillgångar, tung heroinmissbruk kantat med överdoser. Att romanerna berättas i tredje person skapar också, förutom namnbytet på personerna, en välbehövlig distans till berättandet utifrån det självbiografiska materialet. Det var nog klokt att göra så.

Det är värt all beundran hur St Aubyn har hanterat sina minnen, upplevelser och erfarenheter för romansviten befinner sig fjärran från självömkan trots att det är en så omskakande historia han berättar med hjälp av sin romanfigur Patrick Melrose. Samtidigt ger romanerna en bild av den brittiska överklassen och den är, kan jag lova, inte det minsta smickrande. Men väldigt rolig i sin giftighet.

I första boken äger faderns begravning rum och i sista delen moderns och det är drygt tjugo år mellan händelserna. På ett ställe i slutet säger Patrick något i stil med att moderns död var det enda positiva som hänt honom sedan fadern dog, vilket inte säger lite om hans relation till föräldrarna och om hans eget liv och leverne, trots att han under den tiden faktiskt också gifte sig och fick barn. I de tre första delarna (Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp) är det mest faderns gestalt och hans påverkan på Patricks liv som är i fokus, medan del fyra och fem (Modersmjölk och Till slut) är ganska mycket ägnade åt moderns tragiska och olyckliga livsöde och hennes roll i Patricks liv. När Patrick Melrose berättar sin livshistoria från barndomen till vuxenåren, gör han det retrospektivt, alltså från sin position som överlevare och den han blivit efter att ha tagit sig igenom allt. Det är förmodligen också ett sätt att behålla en viss distans till det som skildras men det är ändå tydligt att Patrick är ännu som fyrtioåring det otröstade barnet som längtar efter att äntligen, äntligen få bli tröstad.

Edward St Aubyn är en utomordentligt skicklig berättare som har ett språk som förmår bära tunga händelser och ett av hans viktigaste verktyg till att slipa av udden på tragiken är humor och vass ironi. Att boken är rolig känns verkligen enormt befriande. Vilka närmast obetalbara repliker det ibland levereras! Jag har också uppskattat person- och miljöbeskrivningar - inte vad gäller karakteristika som sådana, utan vad gäller detaljer som sociala markörer och relationsmarkörer. St Aubyn är fenomenal på att fånga den typen av saker och litterärt utvinna det mesta möjliga ur dem.

För övrigt tycker jag mig skönja ett genomgående motiv i romansviten, nämligen motivet av en inre ordlöshet: att sakna ord, att inte kunna kunna sätta ord på sina upplevelser och känslor, att inte kunna benämna med ord vad som sker och händer eller vad man vill och inte vill. Först och främst är det förstås Patrick själv som drabbats av en inre ordlöshet redan som barn. Sedan dyker ordlöshet upp som motiv när Patricks yngste son är i 1-årsåldern och ännu inte har fått ett fungerande språk och så ännu en gång när Patricks mor har sjunkit djupt in i demensen och alltså förlorat sitt språk. Detta att en är på väg att lämna sin ordlöshet medan en annan är på väg in i den sker parallellt i romanen och då infinner sig lätt frågan var någonstans på skalan befinner sig Patrick Melrose.

Jag tror att jag förstår varför Edward St Aubyn har skrivit de här romanerna. Det kan mycket väl ha varit för att bli kvitt sin inre ordlöshet som hade honom i sitt grepp i decennier.

Jag lyssnade på romanerna som ljudbok i uppläsning av Magnus Roosmann och tyckte mycket om ljudboksversionen. Som ljudbok är varje del tillgänglig för sig.



Böckerna finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris

Den som spar en Boklördag den kan plötsligt ha tre

Till frukosten imorse hade jag en del oläst bokrelaterat att gotta ner mig i. Tyvärr träffar jag inte längre min mångåriga och trogna leverantör av Boklördag-bilagorna varje dag, så jag har fått vänja mig vid avhämtningar när tillfället ges någon gång i månaden. Det går bra det med, artiklarna i bilagan behöver ju inte nödvändigtvis läsas dagsfärska utan har, som tur är, en betydligt längre hållbarhet. 


lördag, maj 20, 2017

Dags att piska upp stämningen inför sommarens Proust-läsning

För fjärde året i rad är senvåren en tid då jag håller på att försätta mig i rätt stämning inför sommarens läsning av en del av På spaning efter den tid som flytt - juni är nämligen min "proustmånad". Årets uppladningsbok har den självhjälpsboksklingande titeln Låt Proust förändra ditt liv.  Kapitelrubrikerna väcker onekligen nyfikenhet. Någon som läst de Bottons bok?




söndag, maj 14, 2017

Radioföljetong just nu: "Det finns annan frukt än apelsiner" av Jeanette Winterson

Jag höll helt på att missa pågående radioföljetongen i SR P1 men som tur är så ordande det sig tack vare en uppsnappad info på facebook. Det är nämligen så att Ulla Skoog läser Jeanette Wintersons gripande, självbiografiska uppväxtskildring Det finns annan frukt än apelsiner som jag visserligen har läst förut men det gör inget. Det är faktiskt en roman som jag har tänkt att läsa om vid tillfälle, och att lyssna på den i uppläsning av fantastiska Ulla Skoog kan absolut inte bli fel. Antagligen tvärtom. Det ser jag fram emot.



Här finns radioföljetongens alla avsnitt att lyssna på eller att ladda ner. De är tillgängliga t.o.m. 17-06-24.

Ulla Skoog berättar hur hon har hittat mrs Wintersons röst.

Grannar - nio noveller från Novellix

Med Grannar har Novellix gjort något som de inte har gjort tidigare, nämligen låtit nio fantastiska författare från sex olika länder skriva varsin novell utifrån ett gemensamt tema, nämligen grannar. Sättet att tolka temat på stod var och en av författarna fritt, vilket har gjort att resultatet har blivit lika brett som bra. Vad är en granne? Vad betyder det att ha eller att vara en granne? En granne är vanligtvis någon som befinner sig långvarigt nära oss men som vi ofta knappt känner. Är en granne en vän, en främling eller en fiende? frågar sig projektets initiativtagare Margareta Petersson i efterordet till novellerna och kommer efter ett litet resonemang fram till att en granne nog är en annan benämning på en medmänniska. "Alla är vi grannar med varandras liv", skriver hon. Det är fint formulerat, tycker jag. Förordet följer ett annat tankespår. Jan Gradvall dröjer sig vid tanken att grannar är något som vi inte kan välja. Det är mycket vi kan välja i dagens samhälle - men inte våra grannar. Därför kan det gå hur som helst med grannsämjan. Och det är ju sant. Vi har ju alla våra erfarenheter av både goda och jobbiga grannar.

De författare som har bidragit med en berättelse var är Josefine Klougart (Danmark), Merethe Lindström (Norge), Lydia Davis (USA), Kjell Westö (Finland), Kim Thúy (Kanada) och Lars Norén, Augustin Erba, Aris fioretos och Elsie Johansson (Sverige). Omslagen är skapade av konstnären Karin Mamma Andersson och hon har helt klart jobbat utifrån tanken att låta form och innehåll samspela med varandra. De unika motiven på novellernas omslag ger en liten ledtråd till livets gåtor som berättelserna bär på.


Bild från Novellix


Novellen Regn av Josefine Klougart (i övers. av Johanne Lykke Holm) är lågmäld och poetiskt vacker men också mörk och tyngd av familjeolycka. Naturen, årstiderna, vädret och landskapet har ett metaforiskt värde, vissa bilder återkommer fast i en lite annan skepnad och tiden har en gång som inte går att hejda och det som är tänkt att ske, det sker. Naturen består men människorna blir inte längre de samma när hösten har övergått i vinter och sedan när även den har passerat. Ett litet citat: "Sömnen är något dyrbart. När han är trött sparar han på sömn. Han håller sig vaken. Ju mer han sparar desto djupare sover han. Mamman och pappan delar sömnen mellan sig. Det är det sista beviset för att de fortfarande är människor." Jag älskade Klougarts novell.

Hiwa av Augustin Erba är en drabbande och lite apokalyptisk och dystopisk novell. Den är mycket bra. I novellen finns en pojke, en flicka, en stad och ett stort bygge i berget nära staden. I det berget finns en tunnel och i den tunneln försvinner bilar, stora byggmaskiner och människor. Det hörs kraftiga ljud från berget, som snarkningar. Några säger att det bor en drake i berget. Några tror att det är trams. Åsikterna delar staden och de som inte tror som det är sagt att man ska, den råkar illa ut. Snart blir situationen mycket obehaglig och väldigt 1984-aktig. Novellen inleds så här: "Första gången jag hör det märkliga ljudet är en vanlig, blåsig torsdagsmorgon när jag är på väg till skolan."

Aris Fioretos novell heter Rapport från den täta världen utspelar sig dels på 1970-talet, dels i nutid. Fem pojkar brukade en gång i tiden samlas kring ett schackbräde och diskutera livsviktiga saker så som huruvida självmord var berättigad eller inte. Två var för, två var emot, en sa ingenting. Många år senare kom pojken som avstod från att rösta att bli den som faktiskt tagit sitt liv. En av vännerna försöker avlägga en senkommen rapport om hans liv. Fioretos novell är en intellektuell och smått filosofisk berättelse men som ändå kommer hudnära. Den är speciell genom till exempel sin betraktelse av språkets grammatiska funktioner när det gäller att beskriva "bortom", "hinsides" och "på andra sidan". Kan man säga "han kommer att ha varit"?

Ödelagda städer av Merethe Lindström (i övers. av Urban Andersson) är en berättelse om en mor och hennes unga men vuxna dotter på resa. De vet inte vart de ska, de bara kör. Av små detaljer som författaren som i förbifarten riktar blicken mot förstår läsaren att dottern har många ärr, själsliga och på armarna. Det börjar regna, de plockar upp en liftare, stannar över natten vid en camping med stugor. I och med att liftaren gör entré i handlingen, börjar det ske förskjutningar i dotterns beteende och stämning och att fånga sinnesstämningar är Lindström särskilt bra på. Liksom det här med till synes obetydliga detaljer. I den här novellen händer mycket i dotterns ögon och ansiktsuttryck. Mycket bra skrivet. Första meningen: "Här kommer regnet."

Kjell Westös novell Midsommar med Herr Laakso tyckte jag mycket om för den har en viss lätthet och glimten i ögat. Berättelsen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors på 80-talet och den unge Kjell har kärleksproblem, gillar att spela musik och ogillas av grannarna trots att han försöker hjälpa dem med allt möjligt eftersom alla är betydligt äldre än han själv. Grannen herr Laakso är ganska mycket en en-man-som-hette-Ove-typ, om du förstår vad jag menar. Rätt barsk och jobbig. När midsommar kommer och alla hyresgästerna är bortresta - förutom Kjell och herr Laakso då - uppstår det en hel del vardagsdramatik pga av en akut färd till sjukhuset. Och gissa om det visar sig att Kjell och herr Laakso egentligen har mycket gemensamt? Första meningen är: "Det måste ha varit 1984 eller 1985 för jag minns att jag brukade spela The Smiths och The Waterboys när jag kom hem från krogen."

De sista rummen av Lars Norén är den till formen mest speciella novellen i samlingen. Egentligen består den enbart av repliker som utväxlas mellan personerna A, B, C och D. De sitter i ett rum och säger saker, men sällan till varandra. Möjligen i riktning mot varandra. De pratar på och ingen verkar bry sig om att lyssna till den som just talar för att förstå vad människan säger. Allihop är klaustrofobiskt och förvirrande. Fast jag var fascinerad av formen och språket, till exempel av det faktum att varje mening bara har tre ord. Varken fler eller färre. Det är häftigt. Första repliken är: "Vad fint det är här."

Kim Thúys novell Hitomi (i övers. av Marianne Tufvesson) håller sig nära betydelsen av ordet "grannar" eftersom den handlar om en kvinna som bor mittemot en man tvärs över gatan och en kväll händer det att de råkar tända sina skrivbordslampor samtidigt. Det är så de "träffas" för första gången. Mannen har en fru, tre barn, en gammal katt och ett ansikte känt från tv. Deras "möten" blir till en liten nattlig ritual. Genom kvinnans betraktande berättas mannens liv, ett liv som inte riktigt är som det verkar vara. En viktig rekvisita i berättelsen är ett mycket gammalt klädesplagg, en trådsliten men mycket vacker bomullskimono som hade tillhört kvinnans mormor. Hitomi är en stillsam och fantasifull novell att försjunka i och tycka om. Första meningen är: "De är fem."

Att fantastiska Lydia Davis är representerad i Grannar har varit en mycket trevlig överraskning eftersom jag är stormförtjust i hennes novellkonst. Bidraget här heter Våra främlingar och handlar om invånarna i en liten by i New England. Man flyttar in i ett hus och lever sitt liv och i huset bredvid bor en främling och lever sitt. Man ingår i en tillfällig pakt - som en familj, men ändå inte. Jaget i novellen presenterar sina främlingar, alltså grannar, för oss och på så sätt ligger Davis berättelse kanske allra närmast temat "grannar". Första meningen lyder: "Människor är främlingar för mig."

Höra stenarna sjunga är titeln på Elsie Johanssons novell. Den förbinder den gamla torpartiden i Sverige med livet i en modern storstad och länkar samman en modern yrkeskvinnas liv med mormoderns svunna värld präglad av gammaldags folktro. Varför har kvinnan flera lådor fyllda med småsten i sin lägenhet? Och vad var det med den där stenen som mormor en gång för länge sedan hittade på leråkern vid torpet? Har man läst Elsie Johansson tidigare, så känner man sig hemma i den här novellen och i de kvinnoliv hon skildrar. Det är en fin och tänkvärd berättelse. Första meningen är: "Itta älskade verkligen sin lägenhet."



Veckans bokbilder


Upptäckten av Adlibris fysiska butik utmynnade i ett bokinköp (torsdag)

En bok, en kopp te och en varm filt (fredag)

En stunds läsning på café (lördag)

Frukostläsning (söndag)

Nu ska det bloggas här igen (söndag)

tisdag, april 18, 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag tycker att Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är vårens klart viktigaste bok inom svensk utgivning och även en av de allra bästa. Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Trots att det bara är april nu, vågar jag sia om att romanen kommer att toppa hela årets lista över svensk skönlitteratur och Augustpriset känns inte omöjligt alls. Vi får väl se.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en stark bok om vår av terrorism präglade samtid och en dystopisk framtid som komma kan men budskapet är ändå att vi inte får ge upp, att det finns hopp. Kanske genom kärlek.

Två IS-radikaliserade män och en ung kvinna kommer en vinterkväll till en seriebokhandel i Göteborg där en satirtecknare ska prata om sina teckningar. De kommer dit för att utföra ett självmordsuppdrag och tar alla som finns i butiken som gisslan. De har ett bombbälte, knivar, pistoler. Utanför samlas ett fullt polispådrag. Dramatik och våld. Kvinnans uppgift är att filma hela aktionen och sända filmen direkt via nätet. Men mitt i allt våldet hon filmar kommer plötsligt en tanke över henne - en förnimmelse av att varken hon eller hennes två vänner ska vara där. Att de liksom har hamnat fel.

Efteråt hamnar kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik och skriver ner sin berättelse. Hon tror sig komma från framtiden. Berättelsen hon skrivit ger hon till en författare som på så sätt tar del av hennes liv och tankar. Hon har varit med om mycket, väldigt mycket, och det är en oroande framtidsdystopi som rullas upp. Kvinnan skildrar bland annat ett Sverige där "Sverigefiender" förföljs, där integrationen i förorterna har totalt misslyckats och där folk tvingas till att skriva på suspekta kontrakt. Hon skildrar ett samhälle och en värld där våldet och terror finns nära. Författaren läser.

Författaren besöker kvinnan och genom mötet och genom hennes texter uppstår en intressant relation. Kvinnan är någons dotter. Författaren har nyligen fått en dotter. Det kommer sig därför naturligt att boken på ett plan också handlar om föräldraskap och om tiden. Om framtiden som författarens dotter kommer att leva sitt liv i som den unga kvinnan tror sig komma från. Johannes Anyuru lyckas med en nästan mycket subtil cirkelkomposition som väcker tankar hos mig som läsare. Författaren i romanen kan naturligtvis inte låta bli att fundera i vissa banor, göra kopplingar och dra paralleller av olika slag. Ja, allt sammantaget utmynnar i en sällsam berättelse.

Att läsa en roman av Johannes Anyuru handlar också om språklig njutning. Den som har läst Anyurus tidigare romaner kan känna igen mycket av hans stil också i den här boken. Mjukheten i språket, sorgen och skönheten i uttrycken. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en mycket vacker bok. Det är skönt när språket tröstar.

Jag läste ut boken en vecka innan dådet i Stockholm den 7 april skedde och när det inträffade, kändes det kusligt att tänka på romanen. Har den dystopiska framtiden kommit över oss? Jag kunde inte skriva recensionen som jag hade tänkt göra den helgen, det gick bara inte. Ibland hamnar litteratur och verklighet väldigt nära varandra och ibland känns det skrämmande. Plötsligt överträffade verkligheten dikten. Efteråt publicerade DN en fullständigt briljant text av Johannes Anyuru om det som har hänt och om boken som han skrivit. Om hur viktigt och hoppingivande det är att vi hanterar terrorn med mänsklighet och kärlek. Läs artikeln om du inte har gjort det. Och läs De kommer att drunkna i sina mödrars tårar också.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller på AdLibris.

söndag, mars 19, 2017

Ett litet liv

Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en kritikerrosad, prisbelönt och flera gånger prisnominerad roman som läses av många (sv. övers. Niclas Nilsson). Det är en roman som innehåller så mycket smärta och mänskligt lidande att det svämmar över alla bräddar men samtidigt finns där händelser och relationer som inger hopp och stabilitet i huvudpersonens tillvaro. Jag har inte gråtit medan jag läste boken men kan förstå att många gör det. För varje gång jag trodde att nu räcker det med sorg och smärta, nu måste det väl ändå vända och bli bättre, hände det något svårt igen. Som om ett övergrepp kunde dra till sig nästa som en magnet. Den erfarenheten nästan förlamar Jude.

Handlingen i Ett litet liv är lätt att sammanfatta, trots att romanen är mer än 700 sidor lång. De fyra vännerna Malcolm, Jude, Willem och JB träffas och lär känna varandra redan som unga studenter på universitetet och de lyckas hålla vänskapen vid liv i flera decennier. Fast man kan utan överdrift säga att det är Jude som är navet och kittet. Alla fyra blir extremt framgångsrika i sina respektive karriärer (en blir arkitekt, en advokat, en skådespelare och en konstnär) och de bor i New York. Som väl etablerade i sina yrken tjänar de alla stora pengar och bor i tjusiga våningar på tjusiga adresser. Malcolm, JB och Willem lever normala liv med mer eller mindre normala familjebakgrunder, medan Jude är den som är sårbar, skör och alltid i behov av omhändertagande och vänskaplig kärlek. Jude har haft en mycket traumatisk barndom och alla de själsliga och fysiska skador som han har fått hindrar honom från att leva ett normalt vuxenliv - ett vanligt, litet liv som alla andra. Medan vännerna är öppna med sina barndomsminnen och sina sexuella relationer som vuxna, förblir Jude en gåta. Han berättar inget, blir aldrig ihop med någon. Vännerna anar att han antagligen utsattes för något övergrepp som barn, men ingen vet något säkert.

Initialt handlar berättelsen om alla fyra vännerna ungefär lika mycket men snart övergår den till att nästan bara handla om Jude. Handlingen har två spår - ett i nuet (vuxenlivet) och ett utifrån tillbakablickar och minnen (barndomen). I nuet präglas Judes liv av självskadebeteende, självhat och en allt överskuggande känsla att vara fysiskt motbjudande och äcklig, vilket leder till att han ser sig själv som oförmögen att leva ett normalt liv med parrelationer och ett fungerande sexuellt samliv. När det gäller det förflutna, framträder hela sanningen om Judes barndom och uppväxt endast ett litet steg i taget. Här är författaren bra på portionera ut händelserna, hon klipper av just när man som läsare börjar ana vad som kanske är på väg att hända, och det kan ta hundra sidor tills hon återvänder och ger hela bilden. Det är verkligen tungt att som läsare bevittna vuxenvärldens upprepade svek och övergrepp mot barnet Jude.

Att kontrollera sina minnen tar i princip all energi för Jude. Han vet att han borde berätta för någon men under många år saknar han ett språk att göra det på. Det tar honom nästan hela livet att hitta ord han behöver och det blir vännen Willems förtjänst. För det blir hos Willem som Jude finner den villkorslösa kärlek och tillit han alltid längtat efter och saknat. Kommer han att någonsin kunna komma över det som hände honom?

För mig handlade romanen ganska mycket om överlevnad, om att livet är värt att leva trots sorg, smärta och lidande därför att det finns stunder då kärlek och glädje och hopp skapar ljus i mörkret. Och Jude är inte ensam i världen. Det har gått bra för honom i livet trots en väldig dålig början. Han är behövd, respekterad och älskad. Han trivs med sitt jobb och han är bra på det. Han tycker om sin lägenhet. Han kan resa. Han har råd. Han har sina böcker och han vet att uppskatta konst och musik.

Nu låter det som att boken trots allt hemskt utmynnar i ett slags lycklig upplösning. Kanske gör den det också, på sätt och vis. Du som redan har läst boken förstår nog vad jag menar. Det beror helt klart på från vems perspektiv man betraktar det som sker. I Ett litet liv  är inget enkelt och man kan slutligen fråga sig om ens liv bara är ens eget eller om alla de som uppriktigt älskar en också har rätt till det?

Ett litet liv är en väldigt gripande berättelse som också är välskriven och har en personlig och osentimental ton men att kalla romanen för ett mästerverk är ändå att ta i för mycket, tycker jag. Jag skulle i så fall vilja se ett bredare perspektiv på handlingen. Som det är nu får vi skärskåda ett människoliv men vi gör det tyvärr i ett samhälleligt vakuum. Sedan är jag också av den åsikten att romanen innehåller lite för mycket av allting och att mindre hade klart kunnat bli mer. Ändå är Ett litet liv en bladvändare.



Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

lördag, mars 18, 2017

Gå genom väggar

Det var väldigt smart gjort av bokförlaget Brombergs att ge ut Marina Abramovics memoarbok Gå genom väggar samtidigt som konstnärens retrospektiva utställning startade på Moderna museet i Stockholm. Om det inte hade varit för att jag blivit så fascinerad av  konstutställningen, hade jag knappast brytt mig om att läsa boken om konstnären Abramovics liv och verk. Nu har jag i stället kastat mig över memoaren och haft mycket behållning av den eftersom den beskriver ett intressant kvinno- och konstnärsliv.

Mitt intryck av Abramovic som person är att hon är oerhört driven, disciplinerad och målmedveten. Som konstnär är hon nyskapande och unik i sitt slag. I memoarboken ger hon läsaren berättelsen om sitt liv från barndomen i Belgrad fram tills nu och hon berättar förstås också ingående om sin konst och den tuffa vägen till internationellt erkännande och till den enorma popularitet bland museibesökare världen över som hon idag åtnjuter.

Hon hade en ganska hård uppväxt med en mamma med ett enormt kontrollbehov och som aldrig kramade sin dotter men som slog henne desto hellre. Pappan försvann ur bilden ganska snart. Båda föräldrarna var före detta partisaner och krigskämpar och medlemmar i Titos parti, vilket påverkade deras känsloliv och uppfattningar om livet och samhället. Kanske är det därifrån Marina Abramovic har fått sin starka vilja och förmågan att utstå smärta och lidande. För utan den förmågan skulle många av performance-verken inte kunna bli vad de har blivit.

Gå genom väggar är personligt och enkelt skrivet. Abramovic tar upp för henne viktiga kärleksrelationer, framför allt den livslånga och komplicerade kärleks- och yrkesrelationen med konstnären Ulay. Hon har fått göra många intressanta livsval för att komma dit hon är idag och hon har förstås påverkats att Balkankriget. Hon har fyllt sjuttio år och skriver om sitt beslut att välja bort moderskapet, om kropp och skönhet och om åldrandet. Det blir också en del andligt sökande som hon har ägnar sig åt i livet och reflektioner kring det. Hon funderar mycket kring människans mentala närvaro i nuet och i sin kropp. Så är det alla resorna.

Det var givande och väldigt intressant att läsa om hur konstverken har blivit till, hur Marina (i flera fall tillsammans med Ulay) har tänkt och planerat och genomfört sina olika performance och hur de tagits emot av publiken. Eftersom jag har sett retrospektiven på Moderna och även sett den utomordentligt bra dokumentärfilmen om Abramovic som sändes i K-special (nästan 2 timmar lång, kan ses i svt play t.o.m. 20 april 2017), var det som att verkligen få alla bitar på plats för att på djupet förstå vad performance är för något och vad hennes verk vill säga. Vissa har jag ju uppfattat fel. Om man nu kan uppfatta ett konstverk fel, som betraktare är man ju fri att göra sina egna tolkningar. Men jag har till exempel lagt feministiska värderingar i min egen tolkning av vissa verk, men sanningen är den att Abramovic själv inte alls vill bli sedd som en feministisk konstnär. Det är faktiskt intressant.

Vad är det för skillnad mellan en performance och en teaterföreställning? Enligt Abramovic är det solklart: I en teaterföreställning är blodet ketchup. I en performance är blodet konstnärens eget. Och visst rinner det blod i många av Abramovics konstverk. Visst blir den fysiska smärtan på gränsen till outhärdlig, liksom ibland den mentala. Dessutom är kärnan i en performance att publiken och konstnären skapar verket tillsammans och att allt som händer under tiden en performance pågår, det blir en del av konstverket - vare sig det var planerat eller inte. Abramovic har genom åren utsatt sin kropp och sitt psyke för otaliga hårda prövningar i konstens namn. Som betraktare på avstånd kan man/jag avfärda hennes konst med att hon inte är riktigt klok som gör sånt här - och till vilken nytta... Fast tack vare memoarboken kan jag nu mycket bättre förstå det jag har sett på Moderna och i dokumentärfilmen. Marina Abramovic skapar en mäktig konst som handlar om energier, tankar, tid, ensamhet, tystnad, smärta. Hon är en intelligent, hårtarbetande kvinna med stor integritet. Ja, jag är full av beundran inför henne.


Jag tittar på dokumentären. Svårt att pausa tittandet.


Abramovic som omslagsflicka till ICON-magazin. Klart jag köper.

torsdag, mars 16, 2017

Idag


Först var jag glad och uppspelt åt vad som fanns i brevlådan.




Sedan blev jag sorgsen över nyheten om Torgny Lindgrens död.


Bokrea 2017 - sista rycket och två fynd

Det var halva reapriset i bokhandeln och jag hittade de här två. Perfekt! Båda titlarna har jag velat ha redan sedan de, typ, kom ut på svenska. 


söndag, mars 12, 2017

Radioföljetongen: "Butcher´s Crossing" av John Williams




Radioföljetongen i SR P1 sänder just nu John Williams roman Butcher´s Crossing. Ladda ner podden och börja lyssna, så törs jag lova att du blir fast. Boken utspelar sig i 1870-talets Vilda Västern och handlar om en bisonjaktexpedition i Klippiga bergen men är ingen vanlig vilda-västern-historia. Boken är väldigt bra och Magnus Schmitz uppläsning gör den rättvisa (här kan du läsa min recension av Butcher´s Crossing).

Här kan du ladda ner samtliga 33 avsnitt av följetongen. Tillgänglig t.o.m. 21 maj 2017.

måndag, mars 06, 2017

4 Nobelklassiker från Novellix: Pirandello, Pamuk, Lessing & Munro



Den här novellixfyran (nr 90-93) gjorde mig exalterad redan när jag fiskade upp den ur brevlådan i november förra året. Nu har jag äntligen läst novellerna och ja, vad ska jag säga? Är det nobelpristagare som har skrivit, så är det förstklassigt.

Alice Munros novell Dolly är den enda i kvartetten som jag har läst förut, den finns i novellsamlingen Brinnande livet. Dolly som är lite i stil med Strindbergs Ett halvt ark papper omnämner jag i blogginlägget som en favorit: "En annan favorit är novellen Dolly om ett gammalt gift par som talar en hel del om döden och hur de tänker sig den. Här får man veta oerhört mycket om personerna och deras liv tillsammans om man läser ordentligt mellan raderna." (Alice Munro fick Nobelpriset 2013.)

Krukan av Luigi Pirandello är en finurlig och humoristisk berättelse av klassisk snitt som börjar rakt på med "Också olivskörden var god det året" och som går ut på att två gubbar försöker överlista varandra i en tvist och vem som vinner. Den bärande konflikten handlar om att en krukmakare ska reparera en stor oljekruka som har spruckit i två delar och när arbetet är slutfört, sitter krukmakaren instängd inuti krukan och kommer inte ut. Alla fattar att man måste slå sönder den reparerade krukan för att befria gubben - men vad är krukans pris och vem ska betala det? (Luigi Pirandello fick Nobelpriset 1934.)

Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en berättelse om en familjetragedi sett genom ett barns ögon. Novellen utspelar sig i Istanbul i slutet av 50-talet när tv:n ännu inte fanns och man tillbringade mycket tid med att sitta eller stå vid fönstret och titta ut. Det pågick alltid något spännande ute på gatan. Pojken Ali som är huvudpersonen i berättelsen gillar väldigt mycket att spela om idolbilder med sin bror, trots att han alltid förlorar. En dag är de på väg hem tillsammans med mor och bråkar om en bild av Lindbergh, han som flög över Atlanten. Det var far som köpte bilden dagen innan och då borde halva bilden vara broderns, tycker brodern... "Livet kan vara trist om man inte har något att titta på eller en historia att lyssna till", lyder novellens första mening. Och det här är en riktigt bra historia att läsa, om än sorglig. (Orhan Pamuk fick Nobelpriset 2006.)

Till rum nitton av Doris Lessing är den mest omfångsrika novellen i kvartetten men så omfattar också handlingen ett mångårigt äktenskap. Den börjar så här: "Jag antar att den här berättelsen handlar om ett förnuftets misslyckande: paret Rawlings äktenskap var grundat på förnuft." Makarna heter Matthew och Susan och de har ett stort hus, fyra barn och en hushållerska. Han jobbar på en stor dagstidning och ser till att pengar kommer in, hon är hemmafru och familjens projektledare. När de två yngsta barnen som är tvillingar börjar skolan, krisar det till sig. Då börjar Susan tänka och fundera och kommer fram till att hon är ofri. Mycket ofriare än maken hennes. Och tanken gnager och gnager och karln är inte direkt till någon hjälp. Hon vill bort, vara ensam en stund. Negativa känslor mot förnuftet 1:0. (Doris Lessing fick Nobelpriset 2007.)

Den här fyran är en trevlig blandning av humor, melankoli, lek och allvar. Utsökt läsning!

söndag, mars 05, 2017

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank (en novell)

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är titelnovellen i författaren Nathan Englanders novellsamling med samma namn men den finns också som fristående novell i ljudboksformat (i uppläsning av Harald Leander, ca 1 timme lång). Den är den jag har lyssnat på. Men eftersom jag tyckte så mycket om novellen och eftersom jag faktiskt har hela novellsamlingen oläst i bokhyllan, har lusten att läsa samlingen i sin helhet blivit stor (övers. Nille Lindgren).

Den här novellen utspelar sig under en parmiddag. Kvinnorna har varit vänner under studietiden men inte setts på flera år. Nu träffas de hemma hos den ena och deras makar är med. Båda kvinnorna är judinnor av tradition men medan hon som bor i USA lever ett liv helt fritt från religion, löper den andra och hennes man linan ut. Där är det korrekt klädsel, frisyrer, skägg, hatt och kosherregler för hela slanten. De bor i Israel för där kan de känna sig trygga med sin judiska identitet, som de säger.

Middagen är lite stel i början men tar sig, fast det verkar oundvikligt att komma in på förintelsen. Så småningom röker de alla på och de judiska attributen börjar plötsligt sitta allt snedare tills de faller av. Så börjar de fyra leka en lek som heter Anne Frank-leken - eller "den rättfärdige icke-juden-leken". Leken handlar inte om flickan Anne Frank, utan om gömslet. Vem skulle gömma vem och riskera allt i händelse av en ny förintelse? Jag kanske inte behöver säga att novellens spänning ligger i att samtalet leder till en situation som ingen av de närvarande hade kunnat förutse. Nathan Englander fångar dialogerna mycket bra och med psykologisk skärpa. Alldeles omärkligt får fasaden en spricka och rätt som det är står alla fyra där och genom glipan ser på något som förut låg gömt under murbruket.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en lysande novell och slutraderna är bara så-himla- bra!

Så här ser hela novellsamlingen ut.
Som sagt: Lässugen!

Om att ha sett Marina Abramovic på Moderna

Också jag har fallit frivilligt offer för Abramovic-febern och för två veckor sedan åkte jag till Stockholm för att med egna ögon se The Cleaner, hennes retrospektiva utställning på Moderna museetDet var första gången någonsin som performance konst berörde mig. Och som den gjorde det! Inte för att Marina Abramovic skapar vackra saker, snarare tvärtom, utan för att hennes konst liksom skär rakt igenom alla lager. Jag kände det så åtminstone. Någonting hände i mig själv när jag stod där och tittade på filmupptagningarna av hennes performance sedan många år tillbaka. Det var så starkt, så mäktigt. Både fascinerande och mardrömsaktigt. Redan i första rummet, det med alla ansikten, drabbades jag av blickarna och känslorna de utstrålade. Att möta andras blickar, att våga se någon annan i ögonen och att våga ta emot känslor som väller upp inom en. Det mesta i utställningen handlade om närvaro i nuet, om möten i nuet och om att inte ge sig. Det kan vara tungt, det kan göra ont och det kan till och med vara självdestruktivt. 





Marina Abramovic har ett tydligt feministiskt budskap och i de fall då hon berör det balkanska krigets fasor även ett politiskt budskap.



På soffbordet här hemma ligger nu Marina Abramovics nyutgivna självbiografi Gå genom väggar som jag snart ska börja läsa och som jag är nyfiken på. Jag har uppenbarligen fått en ny idol (det är jag inte ensam om). Det är så spännande med människor som förmår att skapa något stort och eget, oavsett vad det är, och beröra andra med det. Och konst är spännande. Genom att jag blev så berörd där på Moderna så måste det betyda att jag har förstått något av det allmängiltiga och allmänmänskliga som Abramovic vill säga med sin alldeles unika konst och att en konstform som jag fram tills då har avfärdat som helt obegriplig och ofta rent av knasig, plötsligt kändes alldeles självklar för mig att ta del av. Det är faktiskt fascinerande. Hur man lär sig något nytt om världen och sig själv hela tiden, bara man håller ögonen och hjärtat öppna och vågar möta sig själv och sin egen blick.




På youtube finns flera filmade performance av Marina Abramovic att se, klicka bara här i så fall. Och så var hon gäst hos Skavlan.

lördag, mars 04, 2017

Mina bokreaböcker är förresten väldigt fina


Till mig


Till barnbarnet

Nya läsglasgön

Det var verkligen inte en dag för tidigt att skaffa sig nya läsbrillor. Har valt blå.



Hur läsa Proust i original

På twitter har jag råkat snubbla över den här bilden om att läsa Proust - en bild som helt klart hör hemma i min lilla Proust-samling. Men den påminner mig också om att jag är fortfarande skyldig att skriva ett par sammanfattande blogginlägg om förra sommarens läsning av Proust (i översättning så klart!). Tur att jag har gedigna anteckningar. Borde hinna innan nästa omgång går av stapeln i juni.



Neapelkvartetten: Den som stannar, den som går

Tredje boken i den så kallade Neapelkvartetten av Elena Ferrante heter Den som stannar, den som går (sv. övers. Johanna Hedenberg) och har undertiteln Åren mitt i livet. Det är 1970-tal, en tid som politiskt och socialt är ganska omvälvande i Italien och Elena och Lila har blivit trettio år gamla. Båda är nu mödrar.

Elena Greco har gift in sig i en akademikerfamilj och fått två barn med Pietro som är professor (men annars ganska hopplös och tråkig). Men Elenas mor hemma i kvarteret i Neapel är hatisk, missunnsam och rasande eftersom hon tycker att Elena har svikit sitt ursprung. Har man gift sig endast borgerligt, är man inte mer än en hora, säger hon. Elenas värsta skräck är att bli som hennes mor och jag tycker mig se ett tydligt spår i detta i romanen - ett spår som handlar om moderskap och en laddad mor-dotter relation i en tid då kvinnlig frigörelse i Italien har börjat göra sig hörd. Elenas situation i äktenskapet och som förälder är inte ens i närheten av att vara jämställd och hon både funderar kring den, ifrågasätter den och utmanar den. Även kvinnlig sexualitet upptar mycket av hennes tankar. När det gäller karriären som framgångsrik författare, får Elena lägga drömmen om fortsatt skrivande på hyllan i och med att hon gift sig och fått barn.

Sedan är det Lila, den begåvade Lila som är kvar i Neapel och i början av boken försörjer sig som arbetare på en korvfabrik, lågavlönad och utsatt på olika sätt. Hon kämpar på i fattigdom och tar ensam hand om sin son. Omständigheterna väcker hennes politiska engagemang för bättre villkor för arbetare och också mot sexuella trakasserier av kvinnor på arbetsplatser. Genom att skildra Lilas och några av andra gamla vänners politiska uppvaknande, passar författaren på att beskriva lite av den italienska arbetarrörelsens historia. Samtidigt lär sig Lila om datorer och skaffar sig en betydande kompetens. Hon kämpar för en bättre tillvaro och är fast besluten att en dag få minst lika mycket betalt för sitt arbete som en man.

Jag ser Den som stannar, den som går som mycket mer politisk än de tidigare två böckerna eftersom engagemanget för bl.a. fackföreningsrörelsens framfart är så explicit skildrat. Eventuellt hade vissa partier med politiskt prat kunnat redigeras ner något för jag tycker att berättelsen tappar lite tempot där men å andra sidan får man som läsare veta mycket om bakgrunden.

Det som är spännande med Ferrantes berättarstil är att varje gång man tror att man vet hur Elena och Lila har det och att det nu bara är att köra på i ett invant spår, så sker en vändning och rätt som det är kastas hela bygget omkull och Elenas och Lilas liv tar en annan vändning. Det händer så klart inte parallellt, utan de två väninnorna är vanligtvis helt i otakt. Och det kan faktiskt gå år utan att de har kontakt - men ändå följer de varandra. De strålar alltid samman igen. Det blir intensivt. Ibland smärtsamt. De sårar varandra. De räddar varandra. Jag gillar hur Ferrante lyckas med att beskriva och gestalta det märkliga band som förbinder Elena och Lila vid varandra och som gör att vänskapen består trots alla märkliga turer. Ungefär likadant förhåller det sig med hur kvinnornas gamla hemkvarter tränger sig på och gör anspråk på dem, särskilt på Elena som bor långt därifrån. Ingen av dem kan göra sig kvitt sin uppväxtmiljö. Kan någon människa göra det?

Och kärlek då? Ja, det finns naturligtvis kärlek, passion och oförnuft i bok tre och den delen av historien står Elena för. Samt Nino som hon aldrig kunnat glömma helt och som plötsligt dyker upp.

På ett övergripande plan fortsätter Den som stannar, den som går att vara en roman om kvinnlig styrka och solidaritet och vänskap som finns där att stötta sig mot när männen sviker och inte duger mycket till. Jag tänkte flera gånger på talesättet som säger att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, och en sak är säker: varken Elena eller Lila kommer att hamna där, i alla fall inte av den anledningen. De hjälper alltid varandra, hur osams de än är för övrigt.

Annars känns bok tre lite som en mellanbok i jämförelse med de två tidigare, men likväl ett spännande upplopp inför finalen. Jag är så nyfiken på fjärde delen! Den kommer i juni.


Mina recensioner av bok 1 och 2 hittar du här och här.


Läs gärna vad några andra bokbloggare har skrivit: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Johannas deckarhörna och Lyrans noblesser.


Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris.

söndag, februari 12, 2017

De polyglotta älskarna

2016-års vinnare av Augustpriset var romanen De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Vilken romantitel, jag tycker att den är så vacker. Också berättelsen faller mig helt i smaken eftersom jag tycker om romaner som består av parallella historier som till en början verkar fristående men som med tiden allt mer löper samman tills alla bitar faller på plats och läsaren får se hela bilden framför sig. Hur sammanhangen, relationerna, konflikterna, rösterna och tiden plötsligt hänger ihop på ett alldeles självklart sätt. Det tycker jag om och så är det i De polyglotta älskarna.

Det finns tre berättelser i romanen och i och med dem finns det tre olika huvudpersoner. Först är det arbetslösa Ellinor från Skåne som kommer till Stockholm i syfte att träffa en man som hon fått kontakt med via en dejtingsajt. Calisto, som mannen heter, är en smådeppig men väldigt kåt litteraturkritiker med kraftig övervikt och tendenser att ta till våld. Av olika anledningar blir Ellinor kvar i hans hus i skärgården i flera veckor, trots en ganska dålig start och trots att Calisto egentligen är gift. Hans fru är blind men verkar ibland synsk. Både Calisto och Ellinor har en del ömmande förluster på kärlekskontot och vill så förtvivlat hitta någon att älska och bli älskade av, något som liksom vore mer än bara sex. Och sedan finns det också en rad med böcker som står gömda bakom en annan rad med böcker i Calistos bokhylla och som fångar Ellinors uppmärksamhet, samt ett manuskript som Calisto bryr sig väldigt mycket om.

Sedan är det författaren Max Lamas - och nu anar du säkert en liten röd tråd - som skriver en roman om en viss Lucrezia och hennes mor (som var Roms sista markisina) och mormor men också om sitt eget olyckliga äktenskap och sin egen kärlekslängtan. Max Lamas är polyglott, det vill säga en man som talar många språk, och han söker en älskarinna som skulle tala alla de språk som han talar för det skulle han tycka var väldigt upphetsande. Det är inte så lätt. Han skaffar sig en älskarinna men i sin besvikelse över hennes alldaglighet och bristande språkkunskaper behandlar han henne mycket illa. han beter sig rent av som ett svin.

När det gäller Lucrezia är hon den tredje viktiga huvudpersonen i De polyglotta älskarna och hon berättar om sin ursprungligen mycket rika familj och hur det känns att förlora sitt arv och bli ekonomiskt utblottad. Hennes dröm är att få tillbaka familjens palats i Rom.

De polyglotta älskarna handlar i viss mån om människor som gör varandra illa när de inte hittar ett gemensamt språk att kommunicera med. Det finns mycket ensamhet i den här berättelsen. Men ännu mer handlar boken om hur män ser på kvinnor de åtrår och begär och gör till objekt i sina heterosexuella fantasier. Kvinnorna blir ständigt bedömda genom mäns blickar och händer.  Den bilden av manligt och kvinnligt som Wolff ger är inte särskilt vacker. Vissa tar vad de vill ha, vissa tar vad de får. Ja, det är en mörk relationsroman.

De polyglotta älskarna är en häftig roman och Lina Wolffs språk är vass och klar fast hon inte gör det alltid så lätt för läsaren. Hon litar på sin gestaltningsförmåga och låter läsaren fånga upp trådarna och göra sina tolkningar. Jag tycker också att det är spännande med bokens brokiga persongalleri; det finns människor från alla samhällsklasser, med och utan utbildning, med olika utseende och mentala och kommunikativa förmågor. Det var en stor läsupplevelse att ta sig an De polyglotta älskarna. Helt klart en värdig vinnare av Augustpriset.

Här citerar jag ett underbart stycke ur De polyglotta älskarna.

Ett klipp från Babel om varför Lina Wolff skriver så bra om dåligt sex.



Bokrean närmar sig, dags att förbeställa


Igår tog jag mig en ordentlig titt på vilka skönlitterära titlar som finns på årets bokrea hos nätbokhandlarna Adlibris och Bokus och resultatet blev åtta böcker (varav tre barnböcker) för under fem hundra kronor (som är min preliminära budget i år). På Adlibris finns det olika boklistor att titta på och en av de här listorna tycker jag är riktigt rolig att den ens finns, nämligen För litteratur-prettot. Passar mig perfekt, hehe. Det blev tre titlar beställda från den listan, varav den mest "pretto-boken" som jag har klickat hem är nog Jon Fosses Trilogin - men om jag inte redan hade läst ytterligare sju på pretto-listan så hade det absolut blivit fler. Ytterligare tre boklistor förtjänar en närmare titt av den som letar efter bra böcker att köpa på bokrean: För en bättre värld,  Kan vi PRATA om det och Få perspektiv på din förkylning. Vilka är dina bästa tips på årets bokrea?



tisdag, januari 17, 2017

Easter Parade

Richard Yates roman Easter Parade från 1976 kom ut på svenska för första gången 2010 (i övers. av Kerstin Gustafsson) och jag har äntligen läst den. Den har stått i min bokhylla i flera år och pockat på uppmärksamhet. Så, hur var läsningen? Uppslukande, gripande, fantastisk.

Easter Parade är en stark berättelse om två systrar som det inte går bra för i livet. Att jag säger det är inte att avslöja för mycket, för det står redan i inledningsmeningen. Visst, man hoppas att det ändå inte blir så, för både Emily och Sarah får sina chanser men tyvärr spelar de inte sina kort särskilt väl. Eller så har de bara otur. Att föräldrarna skildes tidigt och att modern, kallad Pookie, blev alkoholist hjälpte inte systrarna i livet heller. Mamman Pookie är överhuvudtaget en mycket sorglig figur. Stackars kvinna, jag säger då det.

Lillasystern Emily är den intellektuella i familjen och den som blir storstadsmänniska och medelklass. Får ett bra jobb. Hon söker febrilt efter kärleken men får bara till det med tillfälliga eller kortvariga förhållanden. Letar sig nästan fördärvad. Planlösa tomma kvällar och helger i storstaden tar hennes energi. Jag har upplevt Emily som romanens egentliga huvudperson eftersom mycket berättas från hennes perspektiv och det finns en aura av särskild värme kring hur hon skildras. Det är henne jag som läsare har kommit närmast.

Storasystern Sarah var den vackrare av systrarna när de var unga och hon gifte sig tidigt med en extremt snygg man, vilket först kändes som ett klipp. Men där slutar sagan. Karln visar sig vara en inskränkt idiot med starka våldstendenser och Sarahs livslånga äktenskap präglas av regelbunden misshandel. Att berätta vad Sarahs liv gör med henne som person och vad det leder till vore att avslöja för mycket och ta udden av läsupplevelsen, så jag säger inget mer om henne.

Det är dock ganska uppenbart att sådant som lyckliga inte ligger för Yates och om du har läst Revolutionary Road så vet du vad jag menar (och om du inte har läst Revolutionary Road så gör det på direkten för det är en nagelbitare på området olyckliga äktenskap, läs min recension här). Easter Parade är inte den sortens bok som går ut på att säcken knyts ihop på näst sista sida och läsaren undslipper sig en det-var-som-sjutton-kommentar innan hen slår ihop pärmarna. Nej. Spänningen i Easter Parade finns i hur Emily och Sarah sakta men obönhörligen rör sig i en viss riktning som de inte förmår ändra. Antingen för att de inte kan eller för att de inte ens förstår att de borde göra det. De sitter liksom fast och deras liv går sakta men säkert åt helvete. Det förstår man tidigt i romanen, trots att det ibland tänds små gnistor av hopp om att kanske, kanske ändå ... men så levererar Yates någon till synes obetydlig detalj och hela bilden krackelerar.

Det är därför Richard Yates är en så bra författare. För att han får läsaren uppslukad av berättelsen trots att allt redan står i den så förbaskat bra första meningen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Så läs, du blir inte besviken.