söndag, augusti 27, 2017

På spaning efter den tid som flytt, del 4: Sodom och Gomorra

I fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt fortsätter Proust att skildra människors vanor, ovanor och moral och precis som tidigare ägnar han sig åt att på ett associativt och till synes ostrukturerat sätt pussla samman minnesfragment, egna upplevelser och realistiska beskrivningar av livet i dåtidens salongsvärld. Resultatet är en berättelse som rör sig över flera nivåer: intima kärleks- och vänskapsskildringar, smärtsamma känslor av osäkerhet i barndomen, sorgen över mormoderns död, upplevelser av konst och kritik av societetens kulturella snobbism. Förutom att Proust funderar över det här med tid, hågkomster, kärlek och relationer, riktar han sin blick också mot mode och kläder och uttrycker en del åsikter om inte minst damernas sätt att klä sig. Det känns lite udda, men kanske inte så konstigt ändå. En mening som "Det är bara kvinnor som inte vet hur man klär sig som är rädda för färg." blir följaktligen relativt frekvent citerad.

Bokens titel Sodom och Gomorra, som är en hänvisning till en dramatisk episod i Bibeln, antyder att det förekommer något sexuellt "upprörande" i romanen. Det visar sig nämligen att baron de Charlus och flera andra personer är homosexuella. När det gäller baron de Charlus blir både berättaren och läsaren lika överraskade över hans avslöjade homosexualitet eftersom han tidigare har beskrivits som manligheten själv och nu plötsligt blir han avslöjad som en av "sodomiternas talrika ättlingar". Nästan hela första delen i Sodom och Gomorra är ägnad åt de Charlus kopulerande med skräddaren Jupien (beskrivet som ett naturens under bland andra). Akten som jaget råkar bevittna dubbelexponeras med hjälp av bilder hämtade från naturen, nämligen humlans pollinering av en blomma. Jaget menar att det finns likheter mellan akterna och att båda äger en speciell skönhet. Prousts bildspråk är fullt av symboliska bilder när det gäller manlig homosexualitet - spår som sniglar lämnar efter sig, fontäner, obelisker... I slutet av romanen återkommer temat homosexualitet igen, efter att den unge violinisten Morel äntrar scenen. Med sitt typiska skarpsinne beskriver Proust dels med vilken aningslös mani den okunniga omgivningen talar om manlig skönhet i samband med en persons homosexualitet, dels Morels medvetenhet om sitt utseende och vilka fördelar det kan generera i förhållanden med personer som baron de Charlus som har råd att hålla sig med manliga älskare:
"Och så är han så grann att se på när han spelar; han gör sig bättre än någon annan på en konsert; han har vackert hår, distingerad hållning, ett fulländat ansikte; han ser ut som en violinist på en tavla." Därför var monsieur de Charlus, för övrigt hetsad av Morel, som inte lät baronen sväva i okunninghet om alla de erbjudanden han fick mottaga, smickrad av att få ta med honom till Paris och inreda åt honom en vindskupa dit han kunde komma hem.
I boken En sommar med Proust (Antoine Compagnon, red.) står det lite om kopplingen mellan titeln Sodom och Gomorra och den händelse i Bibeln som handlar om två gamla städer som har blivit nedbrända och vars homosexuella invånare dömdes till döden som straff. I fjärde delen av På spaning... visar alltså Proust hur homosexuella har varit förföljda genom historien, vilket måste ha orsakat en del kommentarer i samhället efter utgivningen (kan jag tänka mig). Det var onekligen hjältemodigt av Proust att så öppet ta ställning för en utsatt minoritet i samhället. Bra gjort Marcel!

Lesbisk åtrå och kärlek har även dem en viktig del i Sodom och Gomorra. Berättarjagets relation till Albertine blir allt intensivare och präglas av mycket oro över hur Albertines bisexualitet kan påverka deras eget kärleksförhållande. Både Albertine och jaget åtrår gärna andra kvinnor, fast de är mer eller mindre tillsammans. Ska jaget gifta sig med sin älskade Albertine eller ska han inte gifta sig med henne? Han vacklar fram och tillbaka, osäker och orolig. På sätt och vis anser han att Albertine egentligen är ganska dum och obildad, vilket man som läsare nästan är beredd att hålla med om utifrån de konversationsexempel man under romanens gång kan ta del av. Men de har det bra i sängen. Förnuftet säger jaget att ett giftermål med Albertine vore det dummaste han skulle kunna göra, medan hjärtat ropar att han ovillkorligen måste gifta sig med henne eftersom ett liv utan Albertine inte vore möjligt. Ja, det finns en riktig cliffhanger på sista sidan. Jag var faktiskt på vippen att kasta mig över fortsättningen (om jag hade femte delen hemma, vill säga). Hur ska det gå?!

Ett annat ganska fascinerande spår i Sodom och Gomorra är alla ingående skildringar av snobbiga aristokrater som regelbundet umgås i de fina litterära salongerna. När Proust beskriver de här miljöerna blandar han högt och lågt. Ena stunden diskuteras det politik, måleri, musik och litteratur - andra stunden gör folk sig lustiga över någon stackars dams hatt eller näsa. Proust är starkt kritisk till människornas behov att framstå som bättre och finare än andra (och på bekostnad av andra), fast de blandar ihop en mås med en albatross och slänger sig med namn och ord som de inte förstår. Läsaren är med bland annat under aftnarna hemma hos Guermantes och Verdurins, två salonger där man helst ska synas. Antingen är man med, eller så är man inte med... Men man umgås inte där, man pratar inte om sånt man innerst inne är intresserad av. Man säger mest saker som låter bra och som är heta att prata om. Det gäller att vara på ett visst sätt för att bli accepterad. Det finns mycket hyckleri och den avslöjar Proust ganska så skoningslöst. För övrigt är det ett ämne som inte är mindre aktuellt idag. Jag skrattade mycket och tycker att det finns ett hundratal sidor halvvägs in i boken som är rena rama Solsidan. Mycket igenkänning där, må ni tro.
"Åh, har ni varit i Holland; då har ni väl sett Vermeer?" frågade madame de Cambremer befallande, i en ton som om hon sagt: "Känner ni Guermantes?" ty snobbismen kan byta objekt men aldrig tonfall. Albertine svarade nej; hon trodde att det var fråga om en levande person. Men det märktes inte.
Proust är jättebra på dialoger och att kommentera dem utifrån jagets berättar- och vittnesperspektiv. Jag har ett till exempel som är en dialog mellan jaget och en dam vid namn Céleste:
"Å, en sådan liten räv, en sådan förförisk kanalje! listig och förslagen och grym! Å Molière! (Det var det enda författarnamn hon kände till, men hon använde det på mig, och det betydde att hon ansåg mig i stånd att både författa komedier och spela dem.) "Men Céleste!" utropade Marie strängt; hon kände inte till Molières namn utan fruktade att det var ett nytt skällsord.
Proust har humor, det har jag ännu en gång noterat och det gör att läsningen åtminstone bitvis går som en dans. Det ÄR ofta kul i fjärde delen. Visst, de långa meningarna med alla sina inskjutna passager kan vara kämpiga att ta sig igenom ibland, men jag tycker ändå att jag har vant mig vid stilen rätt bra nu.

I samband med de tre tidigare delarna har jag redan skrivit om Prousts säregna och ordrikt högtravande personbeskrivningar som inte sällan elakt driver med objektet som betraktas. Men det är roliga beskrivningar, det måste jag säga. Som det här stycket där jaget beskriver en äldre, musikälskande dam:
Hon hade tvenne egendomliga vanor, som hängde samman med hennes exalterade intresse för konst (och i synnerhet för musik) dels med hennes ofullständiga tanduppsättning. Varje gång hon talade om konst trädde hennes spottkörtlar, liksom hos vissa djur under brunnstiden, i intensiv verksamhet, så att den gamla damens tandglesa mun släppte fram några droppar som inte var på sin plats i de lätt mustaschprydda mungiporna.
Sedan finns det också delar som äger en alldeles särskild språklig skönhet och känsla, som rader om mormodern och saknaden av henne efter att hon gått i bort (redan i del 3).

Ur: Sodom och Gomorra, s. 183

Proust beskriver alldagliga saker i ett överflöd av ord och meningar och hans blick på världen är speciell; skarp och sträng men ändå öm och kärleksfull. Jag förstår inte allt men jag förstår det jag läser på mitt sätt och det räcker för mig. Så har jag också hjälp av sånt som olika kloka människor har skrivit om På spaning... och som jag försöker läsa in mig på, lite i taget varje sommar. När jag vet vad jag ska leta efter hos Proust, får jag helt klart lättare att hitta det. Det är bra med en viss förförståelse i fallet Proust, det tycker jag verkligen. I och med den draghjälpen kan jag använda min energi som läsare till att fokusera på språket i stället och njuta av texten och dess innehåll. Ett tips till er andra om ni vill lämna er litterära bekvämlighetszon någon gång.

Nu har jag alltså läst fyra böcker av sju och vet ni vad, det är inte så svårt att läsa Proust som man gärna vill tro om man inte har provat. Det är inte heller tråkigt. Lite kämpig kan läsningen vara, men det är värt besväret. Om man nu ska använda ordet "besvär" i samband med ett av världslitteraturens främsta verk. Jag tror att jag kommer att bli mycket bättre på att genomskåda folk när jag har läst klart hela På spaning... 

Jag fortsätter nästa sommar. Jag är infångad.

ViLäser 3/2017:P O Enquist om På spaning...



lördag, augusti 26, 2017

Veckan som gått i bokbilder

Förra söndagen drog jag ganska så spontant till Stockholm - världens längsta bokbord som så här års alltid ställs fram på Drottninggatan lockade nämligen till besök. På tåget dit hade jag med mig Karavans specialnummer om Clarice Lispector för att läsa de texter jag ännu hade kvar och, så att säga, ladda för inköp av en "la Clarice" vid bokförlaget Tranans bokbord. Jag har sedan tidigare Stjärnans ögonblick (läst) och Nära det vilda hjärtat (oläst) och det kändes som att jag absolut behöver en till bok av henne. Ack så svårt det var att välja! Till slut blev det Passionen enligt G.H. Förutom den blev det ytterligare fem böcker och fyra novellixer som jag kom hem med senare på kvällen. När jag vandrade från Drottninggatan till Moderna museet för att också passa på att se utställningen av Marie-Louise Ekmans konst, kändes ryggsäcken ganska tung. Tyvärr tilltalade mig inte utställningen särskilt mycket, men några av tavlorna tyckte jag om. Och så råkade jag passera två bokish inredda skyltfönster när jag på omvägar gick mot tåget igen. Det var en dag i bokens och konstens tecken.

Dessutom har jag läst ut fjärde delen av På spaning... 









lördag, augusti 19, 2017

Proustsommar 2017: Jag är i mål!

19 augusti 2017


Balladen om det sorgsna kaféet: och sju noveller

Det är tre år sedan jag läste Hjärtat jagar allena av Carson McCullers (1917-1967) och blev förälskad. Därför var läsningen av Balladen om det sorgsna kaféet som kom ut tidigare i år i Norstedts klassikerserie i hög grad ett kärt återseende. Utgåvan innehåller kortromanen Balladen om det sorgsna kaféet från 1940 samt sju noveller (sv. övers. Håkan Bravinger). Vilka texter! De liknar ingen annans. Stor litteratur. Har du börjat läsa, kommer du inte undan. Under en lång tid framöver kommer texterna vara en del av dig. Kanske inte alla, men flera av dem. Jag drabbades mest av novellerna WunderkindMadame Zilensky och kungen av Finland, Besökaren, Den plågade pojken och Ett problem i familjen. Texterna präglas ofta av sorgsenhet, ett slags kärlekslöshet och ensamhet och en känsla av att livet har fört en till en plats där man helst inte vill vara.

Huvudpersonerna är av olika åldrar och olika bakgrund. I novellerna som blivit mina favoriter möter vi till exempel en musikaliskt begåvad tonårsflicka som inte mår så bra av omgivningens press på sig, en kvinnlig universitetslärare med fallenhet för mytomani, en småbarnsfar vars fru försöker dölja sina alkoholproblem, en man som oplanerat besöker sin exfru och får en oväntad livsinsikt samt en liten pojke som kommer hem från skolan men när han ropar på sin mamma är huset bara tyst och han vågar inte gå upp på övervåningen för att se efter. I alla novellerna finns det ett mörker någonstans, en mardröm som personerna inte vill vistas i men som författaren skoningslöst zoomar in. McCullers språk är exakt och blicken är skarpt riktad mot avslöjande detaljer. Hon är en mästare på att skriva in information mellan raderna och låta läsaren tänka själv. Som att tillsammans rita en karta över ett tidigare okänt litterärt och psykologiskt landskap.

I Balladen om det sorgsna kaféet som är bokens huvudtext skildras ett mycket säreget triangeldrama mellan kaféets hårdhudade ägarinna miss Amelia Evans, en positivt laddad puckelryggig man vid namn Cousin Lymon (som jobbar på kaféet) och miss Amelias före detta make som länge suttit i fängelse, är allmänt avskydd och en dag kommer hämndlysten tillbaka. Det var nämligen miss Amelia som såg till att han hamnade i finkan efter bara tio dagars äktenskap. Själva staden är dyster, som det står i kortromanens inledningsmening. Det är en småstad någonstans i den amerikanska södern. Vad kaféet beträffar var lokalen ursprungligen en trist handelsbod som miss Amelia förvandlade till ett populärt kafé, mest tack vara sin goda whisky. På sätt och vis är berättelsen också en berättelse om kaféets uppgång och fall. Som en annorlunda skröna. Hur bra som helst.

I kortromanen har berättaren en viktig roll för handlingen, för allt berättas retrospektivt och kommenteras och som läsare vet man i princip redan från början hur triangeldramat och kaféets historia kommer att sluta men man är ändå oerhört spänd på att få veta hur turerna har gått och vad som ledde till vad och hur.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

fredag, augusti 18, 2017

Proustsommar 2017: Snart målgång kära vänner

Snart, väldigt snart, har jag läst klart del 4 av På spaning.... Då ska jag skriva något om verket också. I väntan på att det ska ske lägger jag upp några etappbilder som jag tidigare publicerade på facebook och instagram.

2 juli: start, 594 ännu olästa sidor

13 juli: 100 sidor (494 sidor kvar)

25 juli: 200 sidor (394 sidor kvar)

29 juli: 300 sidor, halvvägs

17 augusti: 500 sidor (94 sidor kvar)


Månaden som gått i bokbilder

I juli rensade jag lite i bokhyllan och de böcker som jag ville bli av med la jag i en stor korg som jag sedan ställde jag fram vid brevlådan utanför huset. Jag "annonserade" i villaområdets fb-grupp också. Resultat? Tjugotvå titlar har blivit adopterade av lässugna grannar, fem böcker blev kvar (de ska nu till Myrorna). Ibland får man bra idéer :-)




Här nedan är två bilder från Söderköping för en vecka sedan. Söderköpings bokhandel & antikvariat är Sveriges äldsta bokhandel - den grundades 1815 - och är en sådan bokhandel som fortfarande har den rätta atmosfären och som luktar böcker och kärlek till litteratur och läsning. Jag blev alldeles varm i hjärtat av utbudet av kvalitetslitteratur som de hade i butiken. Underbart.



Att besöka konstgalleriet i Söderköping var också en fin upplevelse. Liten yta, men många vackra tavlor. Bland annat hade de fantastiska akvareller med fågelmotiv.




Och så klickade jag hem en eftertraktad muminmugg på Tradera, en brun Sniff. Är lycklig över att ha den i samlingen.


söndag, juli 30, 2017

Swede Hollow

Det vilar inget romantiskt skimmer över de utvandrade svenskarnas öde som skildras i Ola Larsmos roman Swede Hollow. Med hjälp av omfattande research och högklassig berättarkonst har Larsmo lyckats att ge röst åt en idag bortglömd grupp av fattiga svenskar - män, kvinnor och barn - som i slutet av 1890-talet hamnade i utkanten av St Paul i Minnesota i USA, på en plats kallad Swede Hollow. Det var ett slumområde på botten av en ravin där bäcken spred en outhärdlig stank av avlopp om somrarna. Det var inte för intet som stadens myndigheter kallade dalen för ett pesthål och att det till slut beslutades att de stugor som ännu stod kvar på 1950-talet skulle brännas ner på grund av en hälsofarlig bakteriekontamination i området. Stadens skamfläck skulle utplånas och renas genom eld. Men det var inte bara svenskar som befolkade Swede Hollow när det begav sig, även fattiga irländare och italienare bodde där.

Det finns alltså en verklig historisk bakgrund till romanen och de individuella livsöden som skildras i den, vilket gör boken extra läsvärd. Berättelsen börjar vintern 1897 och slutar 2007 med en ättling som besöker platsen där hans svenska förfäder levde men som inte längre bär några spår av dem.

I centrum för handlingen står familjen Klar - fadern Gustaf, modern Inga och barnen Ellen, Elisabet och Carl som vi får följa genom livet (och döden) i Amerika - men berättandet kretsar kring många fler fiktiva personer, unga som gamla, och det finns olika berättarröster och stämmor. Andra vi kommer nära är änkan Lundgren, grannfrun Inga Norström, Ola Värmlänning, Agnes Karin och Hemske Hans samt bröderna David och Jonathan Lundgren. Trots att ingen av dem har existerat på riktigt, har liv som deras blivit levda. Livet i dalen var präglat av fattigdom och en evig kamp för att få arbete och ordna försörjning och ett drägligt liv. Alla såg ner på dem som kom från dalen, det var en skam. Men vissa lyckades att ta sig därifrån, som Ellen. Mycket i boken handlar om henne och hennes syn på livet och samhället hon är en del av. Annars saknas varken en fascinerande kärlekshistoria eller en fruktansvärd mordhistoria, båda sprungna ur bevarade noteringar i arkiv men anpassade för romanens behov. Swede Hollow är än bred berättelse.

Swede Hollow bjuder på en mycket fängslande läsning som förstås också känns aktuell med tanke på dagens flyktingströmmar och den utsatthet som många migranter upplever. Boken är en bladvändare och så väl personerna som miljöerna i den känns levande och äkta.

Boken är försedd med några personporträtt på människor som anlände till Ellis Island 1905 och när jag betraktar bilderna, som den på omslaget, fastnar jag i deras blickar och kan inte låta bli att tänka på hur deras liv blev och vad det blev av deras drömmar. Jag satt och tänkte länge på boken efter att den blev utläst. På utgåvans pärmar under skyddsomslaget finns en karta över Swede Hollow tryckt, så som området blev dokumenterat 1892. Dessa detaljer gör att boken som sådan känns väldigt stilig, samtidigt som det inte går att redan vid första anblicken notera den historiska kopplingen som finns. En perfekt roman att ge bort i present. Den passar alla.



Boken finns att köpa på t.ex.Bokus eller AdLibris. Finns i olika format, även som ljudbok.

lördag, juli 29, 2017

En hondjävuls liv och lustar

En hondjävuls liv och lustar (sv.övers. Annika Preis) är onekligen en modern klassiker, en feministisk sådan. Boken är från början av 80-talet och författaren heter, som nog alla vet, Fay Weldon (f. 1931). När jag började läsa romanen var jag inställt på att den kanske inte skulle hålla längre och att den skulle kunna kännas förlegat. Nu efteråt tycker jag att En hondjävuls liv och lustar är underhållande, rolig och härligt bitskt men som feministisk roman har den spelat ut sin roll. Men den håller fortfarande för läsning, det gör den. Jag ser på den som en saga om en djävul av kvinnokön som ger sig ut på en smått overklig livsresa för att hämnas sin man och hans älskarinna.

Huvudpersonen Ruth är storväxt, inte direkt vacker och rätt beige på alla sätt och vis. Hon är gift med en revisor och de har två barn. Revisorn förälskar sig i författarinnan Mary Fisher, en kvinna som är Ruths raka motsats: framgångsrik, liten och nätt, snygg och jätterik. En dag, efter att ha kallat Ruth för en hondjävul efter ett gräl, lämnar revisorn Ruth och flyttar till Mary Fisher som bor i ett tjusigt fyrtorn vid havet. Det där med hondjävul tycker Ruth lät rätt bra - för ja, det kanske är just vad hon är. Hon ska hämnas och det med råge.

Sin hämndodyssé börjar hon med att bränna ner familjens hus och leverera ungarna till revisorn och hans älskarinna i fyrtornet. Sedan ger hon sig av och börjar sakta men målmedvetet skrida till verket. Det är mycket som måste förändras från grunden men Ruth har tid, hon är förbannad och hon är smart. Det går inte att gå närmare in på allt otroligt Ruth tänker ut och genomför under åren som följer men det finns i alla fall inga hinder som kan stoppa henne. Hon har bestämt sig att ödelägga revisorns liv och bli Mary Fisher, så då kör hon med gasen i botten och ser sig inte om. Hon vill, som hon själv säger, få makten över både männens hjärtan och plånböcker.

Det är en galen och tillspetsad berättelse, så vissa aspekter gör man bäst i att inte haka upp sig på medan man läser, som t.ex. att Ruth lämnar sina barn utan att knappt ägna dem en tanke mer i sitt liv eller hennes utseendefixering och önskan att nån gång kunna se upp till en man (i bokstavlig betydelse).

Fay Weldon skriver i lättsamt ironisk ton och det är ofta roligt och boken lockar fram skratt, trots att handlingen egentligen är rätt sorglig. Ett stycke svart komik. Man kan också fråga sig om Ruth är en positiv eller negativ hjältinna eller både och. Att hon är positiv i den meningen att hon finner en inre styrka och ordnar sitt liv på egen hand och negativ i den meningen att hennes metoder och drivkrafter är tvivelaktiga. Det tål också att fundera över varför hon i det stora hela framstår som så osympatisk. Det kanske är i all denna ambivalens som romanens styrka sitter. Att Weldon ville, då hon skrev romanen, visa hur obehagliga och onaturliga kvinnor som tar makten över sina liv och även sneglar efter makten över männens liv verkar vara. Akta är för hondjävulen, liksom! Klart att en hondjävul inte kan vara gullig och söt.

Min utgåva från 1984 (ett loppisfynd) och som ljudbok.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns i pocket från 2012. Finns även som ljudbok.

torsdag, juli 20, 2017

Ögat

Ögat (The Eye, 1965)är en kortroman av Vladimir Nabokov (1899-1977) och på svenska finns den tack vara Aris Fioretos översättning från 2015. Boken innehåller också ett efterord av författaren själv, vilket är intressant att ta del av, gärna före.

Det är en märklig berättelse på knappt sjuttio sidor som inte är alldeles enkel att förstå, men när jag efteråt läste efterordet, klarnade bilden betydligt. Därmed inte sagt att det var jobbigt eller svårt att läsa Ögat, bara att det är en annorlunda historia med tvillingbilder som först löper parallellt för att i slutet gå in i varandra och om jag hade vetat innan att det gäller att hålla koll på hur vissa mönster upprepar sig, hade det varit till hjälp.

Handlingen utspelar sig i Berlin bland en brokig skara ryska emigranter i mitten av 1920-talet, det vill säga efter revolutionen och Lenins död. En man är efter sin död (!) väldigt upptagen med att ta reda på hur folk i hans omgivning ser på en smått mystisk karl vid namn Smurnof som, om jaget har räknat rätt, redan finns i tre olika versioner medan det är oklart hur originalet ser ut och var det kommer ifrån, vilket jaget påpekar är vanligt vid vetenskapliga klassifikationer. Så han misströstar inte nämnvärt. Men det blir mer och mer troligt att mannen och den där Smurnof som kan vara allt från en bedragare till spion egentligen är en och samma person. Ögat leker med identiteter, roller och varats gränser och är bitvis ganska filosofisk samtidigt som den liknar en fars med konspiratoriska förtecken.
"På samma sätt bestämde jag mig för att gräva upp den sanne Smurnof, medveten om att bilden av honom påverkades av de klimatiska villkor som rådde i olika själar - att han i en kall själ fick ett drag, men i en glödande uppvisade ett annat. Jag fattade tycke för detta spel. Personligen betraktade jag Smurnof utan känsla."
Jakten på Smurnof avbryts temporärt av en ljuvlig men olycklig förälskelse, vackert beskriven:
"Det jag önskade mig av Vanja skulle jag ändå aldrig ha kunnat ta till dagligt bruk och egendom, på samma sätt som man inte kunde äga färgen hos ett moln eller lukten av en blomma."
Språket i Ögat är mycket tilldragande och värdigt sin mästare. Som sagt är detta en speciell bok, en klassiker vid sidan om Lolita, fast aldrig tidigare tryckt på svenska. Inte innan den här utgåvan. Och vilket omslag! Jag är extremt förtjust i omslagen på alla de Nabokov-böcker som Modernista har gett ut de senaste åren. Fjärilar, fjärilar... Nabokovs signum.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, juli 16, 2017

Det förlorade barnet

Också för mig blev sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, romanen Det förlorade barnet (i sv. övers. av Johanna Hedenberg), en efterlängtad och mycket uppskattad läsupplevelse. När boken var slut kändes det verkligen vemodigt att behöva lämna väninnorna Elena och Lila som jag har umgåtts med genom fyra böcker.

Jag tycker att Det förlorade barnet är den bästa delen, tätt åtföljd av ettan. Så hänger ju de två böckerna också ihop på ett speciellt sätt, i och med cirkelkomposition och i och med att slutet i denna fjärde del är den händelsen som utgör början till hela romanserien, nämligen Lilas försvinnande. I den här boken sluts alla cirklar, händelser som verkade relativt obetydliga när de skedde visar sig ha haft en stor betydelse i människors liv, om än ibland mer på det symboliska planet än i verkligheten. Jag tänker till exempel på scenen med dockorna som försvinner i Don Achilles källare, förväxlingen av Elenas och Lilas döttrar i en artikel och slutligen Lilas förlust av dottern Tina.

I Det förlorade barnet följer vi till en början Elena och Lila åren efter att Elena har lämnat sin man Pietro och flyttat tillbaka till Neapel för att vara ihop med Nino. Det är också åren då kvinnorna med bara några veckors mellanrum föder var sin dotter och det blir åren av nära vänskap och tät kontakt då familjerna bor i samma hus och barnen springer mellan lägenheterna och det är som om alla barnen tillhörde de båda. Elena skriver på sina romaner och Lila har sitt växande dataföretag och är aktiv som välgörare i barndomskvarteret. Samtidigt blir inte livet med Nino som Elena har tänkt sig, utan hon fattar äntligen vilken skitstövel han egentligen är och alltid har varit. Så tar livet en dramatisk och för Lila och Enzo en tragisk vändning och därefter blir inget sig likt mer. Dottern Tinas försvinnande blir ett hårt slag. Men åren går. Lila och Elena förlorar ännu en gång tilliten till varandra, sårar varandra, kommer allt längre bort ifrån varandra. Elenas äldsta döttrar blir stora och Lilas nu vuxne son Rino föremålet för deras kärleksdrömmar, vilket orsakar lite bekymmer för modern under en period.

Med Rino som romanfigur upprätthålls kontakten med samhällsordningen i barndomskvarteret, drogerna, våldet, maffians grepp över människorna och det spindellika sociala mönster som råder. Barndomskvarteret ogillar vad Elena skriver i sina romaner.

I slutet av boken är Elena i sextioårsåldern, Lina likaså. Det är nutid, åldrandet har börjat och vänskapen är sedan många år tillbaka definitivt slut. Så en dag dyker Rino upp och berättar att Lila är borta, vilket är upptakten till första delen i serien. Var är hon? Vem är hon denna kvinna, egentligen? Kommer hon nånsin tillbaka? Så sluts cirkeln och man kan börja läsa om från början. Det var jag faktiskt lite sugen på att göra, men besinnade mig.
"Så vad har alla dessa sidor tjänat till? Jag strävade efter att få tag i henne och få ha henne här igen, men jag kommer att dö utan att veta att jag har lyckats."
Ja, Elena, du har lyckats alldeles utmärkt. Inte bara med att ha Lila hos dig, utan du lät även mig som läsare att lära känna henne och dig. Den bekantskapen skulle jag inte vilja vara utan, så tack. Jag hoppas och önskar att ni träffas igen på ålders höst, utan agg och gammalt groll mellan er. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en femte berättelse om er två. Man kan alltid hoppas...

Vad jag främst har uppskattat i Det försvunna barnet är förutom en rik och fängslande handling alla passager som handlar om hur Elena värderar sina och Lilas livserfarenheter, hur hon reflekterar över allt som hänt och hur hon försöker finna sammanhang, förklaringar till vissa livsval och orsaker till händelser och hur hon även gör kopplingar till samhällsutvecklingen och det politiska klimatet i Italien under romanens händelsetid. Elena är en tillräckligt erfaren och mogen kvinna för att kunna göra det men det är inte så lätt och hon lyckas inte alltid. Livet låter sig inte kategoriseras och förklaras fullt ut, vilket hon naturligtvis förstår.

Härmed ansluter jag mig till skaran av de som är övertygade om att Neapelkvartetten är en blivande klassiker. Det har varit en fantastisk läsning.

Mina tidigare blogginlägg om böckerna i Neapelkvartetten kan du läsa här.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Fyra romaner av Elena Ferrante - en blivande klassiker?


fredag, juli 14, 2017

Farväl till vapnen

Det var 1932 som Ernest Hemingway (1899-1961) gav ut romanen Farväl till vapnen. Den bygger löst på hans egna upplevelser från skyttegravarna vid italienska fronten under första världskriget men innehåller samtidigt mycket fiktion.

Krigets blodiga fasor utgör bakgrunden till en väldigt fin och gripande kärlekshistoria mellan en amerikansk ambulansförare, som blir skadad vid en oväntad artillerield, och en brittisk sjuksköterska. En till början oskyldig förälskelse på sjukhuset i Milano utvecklas till en relation som har kraft nog att nå bortom döden. När Frederic blir återställd efter skadan i benet och i huvudet och det är dags att åka tillbaka till fronten, är hans älskade Catherine gravid, vilket ställer allt på sin spets och kräver prioriteringar och handlingar som inte rimmar särskilt väl med en löjtnants plikter i krig. Det är någonstans där som berättelsen utvecklas till ett starkt kärleksdrama i en farlig miljö. Omständigheterna är alltså inte enkla, inte ens i Schweiz dit paret lyckas ta sig för att söka skydd och invänta barnets ankomst. Bokens slutscen utspelar sig på sjukhuset under förlossningen som blir mycket svår. Jag hade aldrig kunnat gissa att en författare som Hemingway, som jag alltid har uppfattat som prototyp av en alkoholdrickande Herr Författare, är kapabel att skriva en känslomässigt mäktig förlossningsscen full av ömhet, rädsla, smärta, förvirring, kärlek, hopp och förtvivlan. Jag erkänner att jag bitvis hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Farväl till vapnen, 1967, s. 270

Farväl till vapnen finns i en nyöversättning av Christian Ekvall och i en nyutgåva från 2014. Min utgåva som är från 1967 är översatt av Louis Renner och är ett loppisfynd. Jag gillar omslaget.


Som jag redan nämnde i ett tidigare inlägg, älskade jag romanen som jag lyssnade på som ljudbok.


Ernest Hemingway belönades med Nobelpriset i litteratur 1954.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris. Den finns i flera olika format.

onsdag, juli 12, 2017

Lyssnar på klassiska hyllvärmare

I sommar lyssnar jag på några hyllvärmare, sådana böcker (oftast klassiker i äldre utgåvor) som jag har köpt på loppis men inte haft tid att läsa utan bara ställt dem i bokhyllan i väntan på bättre tider. Först ut var Farväl till vapnen som jag fullkomligt älskade och nu lyssnar jag på En hondjävuls liv och lustar. Gillar den också.

Jag är väldigt nöjd med min hyllvärmarstrategi så här långt och fler titlar lär det bli. Det är roligt.



tisdag, juli 11, 2017

Grattis Marcel i efterskott!

Igår den 10 juli var det 146 år sedan Proust föddes. Grattis i efterskott bäste Marcel!



Firar honom genom att läsa några sidor ur På spaning... och dricka te ur en mugg som har inledningsmeningen till hela sviten i rött på översta raden.