söndag, oktober 30, 2016

Stockholm Literature: söndag

Stockholm Literature söndag: underbart är kort. Bara en programpunkt för mig idag, sedan åka hem. Men vilken lycka! Och vilket underbart väder i Stockholm idag. Mina mentala batterier är fullt laddade, vem bryr sig om att skitnovember börjar i övermorgon.
Och i kväll? Sthlmlit-författarna i Babel. Inte sett? Då måste du genast klicka dig fram till avsnittet på svtplay. Ett av de bästa avsnitten på länge.









lördag, oktober 29, 2016

Min Stockholm Literature i korthet och bilder

Stockholm Literature i bilder, fredag och lördag: Fängslande Ngugi wa Thiong'o, imponerande Hiromi Itõ, finaste Jamaica Kincaid, superintressante Don DeLillo och underhållande Saša Stanišic. Häftig konst inne och ute, idag god vinlunch och spontana bokinköp. Boksigneringar. Trevligt prat med bl a författaren Linda Boström Knausgård (sista bilden) och bokbloggarvännen Anna Johansson från Kulturkollo. Kul att träffa Marie Lundström och Yukiko Duke. Upptäckten av litteraturreferenser på väggen i tunnelbanan och på kvällen Lundströms bokradio i hörlurarna. Bokish överdos? Inte alls. Ser redan fram emot morgondagen. Om jag hinner, berättar jag senare mer om några av de bestående intryck och upplevelser jag fått. 


















fredag, oktober 28, 2016

På väg mot invigning av Stockholm Literature

Så var det äntligen dags. Ikväll invigs årets upplaga av Stockholm Literature och jag är på väg dit. Underbart. Och så blir det hela dagen imorgon och på söndag. Vilken helg det här kommer att bli!

Tre böcker har jag med mig hemifrån för att få dem signerade av författarna, de här:



Vem av er kommer jag att träffa på Moderna museet i helgen?

Hej så länge, fortsättning följer. 

söndag, oktober 23, 2016

Höstbild


Mina hjältinnor

I somras läste jag Samantha Ellis självbiografiska essäbok Mina hjältinnor: eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket och det gjorde jag i samma veva som jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno. Det var roligt och givande att läsa de två böckerna i anslutning till varandra eftersom ämnet är så närbesläktat. Medan Zambrenos essäer handlar om kvinnliga författare, skriver Ellis om fiktionens hjältinnor. Men båda två relaterar till sitt eget liv och skapar på så sätt essäer med inslag av memoarer. Det gör att man som läsare lätt kan hitta beröringspunkter och komma fram till att man kanske till och med delar ungdomens läsupplevelser och känslomässiga erfarenheter när det gäller författare och verk som tas upp.

Samantha Ellis bok Mina hjältinnor (sv.övers. Molle Kanmert Sjölander) är underhållande och lättläst och jag är övertygad om att bland de hjältinnor som hon skriver om finns flera som var och en av oss (kvinnliga) läsare också har ett nära förhållande till. Många gånger är det fråga om relationer som skapats redan under barndoms- och ungdomsåren. Vi möter Ariel från Den lilla sjöjungfrun, Anne från Anne på Grönkulla, Lizzy Bennet från Stolthet och fördom, Scarlett O´Hara från Borta med vinden, Ester Greenwodd från Glaskupan, Cathy Earnshaw från Svindlande höjder, Flora Poste från Mot fyren, Scheherezade från Tusen och en natt samt ytterligare några till. Ja, det är ett spännande sällskap man får vistas i under läsningens gång. Och det bästa är ju att man, troligen, har en egen relation till många av personerna/böckerna.

Essäerna har en liknande uppbyggnad: Ellis tar avstamp i den läsupplevelsen hon minns att hon hade när hon läste den aktuella boken för första gången och berättar vad och hur hon då kände för den kvinnliga protagonisten och berättelsen. I samband med skrivandet av Mina hjältinnor läste hon om alla böckerna och kunde därför reflektera kring de fiktiva kvinnornas fortsatta hjältestatus. Genom att möta hjältinnorna på nytt i ett annat skede av sitt eget liv och med andra livserfarenheter i bagaget, kunde reflektionen utvidgas och sättas i andra perspektiv. Det är mycket spännande. Jag har själv funderat mycket över vem jag var när jag till exempel läste Borta med vinden för första gången när jag vad 24 år gammal och utnämnde Scarlet till min idol och hjältinna nummer ett, främst pga min dåvarande livssituation. Jag mindes också de tankar jag hade och känslor som väcktes i mig när jag läste Borta med vinden på nytt i 45-års åldern. Att läsa Samantha Ellis essäer var som att föra en dialog med henne. Nicka, småle, instämma eller säga emot. Tänk vad litteratur kan göra, vilka bryggor och beröringspunkter den kan skapa; det är fantastiskt.

Efteråt gick jag till min bokhylla och letade fram flera hjältinnor, alltså fiktiva kvinnor som på ett eller annat sätt har präglat mig själv som person: Emma Bovary, Anna Karenina, Daisy (Den store Gatsby), Kristin Lavransdotter, Robin Vote (Nattens skogar), Clarissa Dalloway - för att nämna några.

Både Ellis bok och Zambrenos bok fick mig under den gångna sommaren att återvända till bl.a. Jane Austen, Emily Brontë, Charlotte Brontë och Virginia Woolf och läsa dem med delvis nya glasögon. Det var roligt och jag hade stor behållning av det.

Läs också vad t.ex. Feministbiblioteket, Bokstugan och Fiktiviteter tycker om boken.


Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och AdLibris. Finns i olika format.

lördag, oktober 22, 2016

Ett välkänt faktum - tyvärr!


Min mors självbiografi

Det känns väldigt bra att äntligen ha läst världsförfattaren Jamaica Kincaid (f. 1949). Jag blev inspirerad av Kristina Sandbergs artikel i senaste numret av Karavan (se blogginlägget här) och när det blev klart att Kincaid skulle komma till Stockholm Literature och samtala med Sandberg, fick jag bråttom med att hinna läsa något av henne innan dess. Det blev romanen Min mors självbiografi som jag har valt som ingång till Jamaica Kincaids författarskap.



Min mors självbiografi är en fantastisk roman, ett sant litterärt mästerverk. Romanen utspelar sig på den karibiska ön Dominica som är en plats där den västerländska kolonialismen och slavhandeln satte så djupa spår att spårens avtryck för alltid kan skönjas i människors själar och i deras inställning till möjligheterna i livet och människors värde. När det gäller det senare är det uppenbart att vissa är mer värda än andra och att samhället är hierarkiskt. Ursprung, hudfärg och kön spelar roll. Vad Kincaid gör är att omvandla opersonliga skeenden till något djupt personligt, vilket är vad god litteratur förmår att göra.

I romanens centrum finns Xuela Claudette Richardson som på ålderns höst berättar om sitt liv, ett liv som hon anser sig ha varit predestinerad till på grund av tre omständigheter (förutom sitt lands koloniala historia) : att hennes mor dog i samma ögonblick som hon själv föddes, att hon är kvinna och att hon tillhör den färgade ursprungsbefolkningen. Romanens inledningsmening tror jag kommer med tiden att blir klassisk. Den lyder som följer:
Min mor dog i samma ögonblick som jag föddes, så under hela mitt liv har jag gått omkring oskyddad: framför mig evigheten, bakom mig en snål, kall vind.
Xuela drömmer ofta om sin döda mor, ser henne komma till henne nerför en stege men allt hon får se av modern är bara hennes hälar, aldrig ansiktet. Eftersom fadern lämnade Xuela till en tvätterska och var mer borta än närvarande, var Xuelas ensamhet som barn stor. Hon var ofta sitt enda sällskap, vilket ledde bl.a. till att hon väldigt tidigt upptäckte sin egen kropp och sin sexualitet. Med insikten om sitt koloniala arv och det egna könets underlägsenhet kom övertygelsen om att hon aldrig någonsin ville - kunde - bli mor, förmodligen som ett försök att bryta mönstret och det sociala arvet. Det är ett av romanens starkaste passager.
Jag hade aldrig haft en mor, hade själv vägrat bli mor nyligen och visste att denna vägran skulle bli bestående. Jag skulle aldrig bli mor, men därmed inte sagt att jag aldrig skulle föda barn. Jag skulle föda barn, men jag skulle aldrig bli mor till dem. Jag skulle föda en oändlig massa barn, ur huvudet, ur armhålorna, ur skötet. Jag skulle föda barn som skulle hänga i klasar runt hela mig, men jag skulle förgöra dem med hänsynslösheten hos en gud. /.../ Under deras levnads dag skulle jag ta med dem till randen av ett bråddjup. Jag skulle inte knuffa dem över kanten, det skulle inte behövas. De skulle lockas av ljuva röster nedifrån bråddjupet som berättade om sällsamma njutningar. De skulle inte låta sig nöja förrän de fick förena sig med dessa röster.
Under hela sitt liv försökte Xuela skapa sig en bild av sin döda mor. I titeln Min mors självbiografi finner jag en symbolik för allt det som i ett ojämställt samhälle brukar gå i arv från kvinna till kvinna. När Xuela försöker pussla ihop moderns liv, upptäcker hon likheter och strukturella paralleller med sitt eget. Moderns biografi blir på så vis till självbiografi och deras individuella kvinnoöden förenas och blir genom Kincaids författarförmåga till något större och mer universellt. Jag tycker att titeln är genialt valt för den väcker så många tankar om romanen redan under läsningens gång. Därför blir jag inte det minsta förvånad över den metafiktion som finns att läsa på romanens näst sista sida:
Denna redogörelse för mitt liv är i lika hög grad redogörelse för min mors liv och för den delen mina barns, de barn jag aldrig födde. Inom mig lever den röst jag aldrig har hört, det ansikte jag aldrig fick se, den varelse som frambringade mig. Inom mig bär jag också de röster som skulle få komma ut, de ansikten jag inte tillät formas, de ögon jag aldrig lär blicka på mig. Denna självbiografi är är ett vittnesbörd om en person som aldrig fick finnas och den person som jag aldrig tillät mig själv att bli.
Min mors självbiografi är ett intressant och gripande kvinnoporträtt och dessutom skriver Kincaid väldigt vackert, med många formuleringar och beskrivningar som man bara måste stryka under och läsa om och läsa om. Romanens språk är generellt ganska sinnligt: färger, former, lukter och fysiska förnimmelser om vartannat. Att läsa boken är en stor upplevelse. Kincaids språk är å ena sidan mjukt och poetiskt, å andra sidan brutalt exakt och kristallklart i vissa formuleringar. Som till exempel när Xuela förklarar skillnaden mellan en dam och en kvinna.
Hon var en dam, jag var en kvinna, och detta var för henne en viktig skillnad. Därigenom skulle man aldrig kunna associera henne med tarvligheter som tarmtömning och älskogsläten. Småsadism upphöjdes till skick och fason. /.../ Jag var en kvinna och som sådan lätt att definiera: två bröst, en liten kanal mellan benen samt en livmoder.
Citatet ovan handlar om kvinnan som Xuelas make var gift med tidigare. Xuelas äktenskap var en ur flera synvinklar sorglig historia som bildar en väsentlig del av romanen. Mannen Xuela gifte sig med tillhörde segrarna och "det var en så djupt rotad del av hans personlighet att han endast med hjälp av en historiebok kunde göras påmind om en tid då han lika gärna kunnat hamna i motsatt läger".

Med risk för att verka ostrukturerad och hoppa från det ena till det andra vill jag säga att även Xuelas ambivalenta relation till fadern får en viktig plats i boken - det är ju trots allt ett helt liv som får plats på bokens knappa 200 sidor.

Om en vecka kommer Jamaica Kincaid till Stockholm och då ska vara där och lyssna på henne. Sedan ska jag läsa mer...

Min mors självbiografi (från 1996) är översatt av Lena Fagerström och nyutgåvan innehåller ett initierat förord av Kristina Sandberg.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Är vi färdiga med Dylan nu?


Bob Dylan verkar vara mer dryg och arrogant än någon hade kunnat ana. Jag ogillade valet av honom vid tillkännagivandet och ogillar det än mindre nu. Hoppas vi är färdiga med honom. Men det är mycket tråkigt med ett bortkastat Nobelpris.

onsdag, oktober 19, 2016

torsdag, oktober 13, 2016

Snopet! Och en amerikan....

Va? Hörde jag rätt?
Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Och jag är skeptisk. Det är inte det att jag inte förstår akademiens motivering eller inte godtar argument om gamla grekiska poeter som också framförde sina texter inför publik och så vidare. Ändå. Dylan?



Svenska akademien har lyckats med konststycket att förstumma svt:s kulturpanel i direktsändning i samband med tillkännagivandet och själv satt jag också och gapade av förvåning en bra stund. Trodde också först att Sara Danius skämtade. Men det skulle se ut det, om hon gjorde, hå hå. Nej, det var allvar. Akademien är ett gäng busar som nu sitter och fnissar förnöjt åt hur de lyckades chocka kulturvärlden. Vi andra som inte delar övertygelsen att Dylans låtkonst faller fullt ut under kategorin litteratur (trots att vi då och då nynnar på en eller annan Dylan-låt), vi får pigga upp oss med att kolla på Jenny Lindhs demonstration av svenska mediamäns kollektiva kulturorgasm som hon framförde den i tv-studion. Det var kul. Kommer att bli en klassiker tror jag.

"Fördelen" med att Dylan har vunnit är att man kan pricka av honom på sin lista över lästa Nobelpristagare i princip med det samma och fortsätta med att läsa en bok. Det krävs inte några bokinköp, inga tunga volymer att ta sig igenom den här gången, vilket normalt är en del av charmen med en ny Nobelpristagare. Nu är det liksom lyssnat och klart. Fast det känns som att julklappen under julgranen uteblev. Snopet. Ja ja, om ett år är vi förhoppningsvis tillbaka vid litteratur igen. I år är jag besviken.


Bokbloggarhunden Alvin tippar årets Nobelpristagare i litteratur

Svt:s kulturchefs Eva Beckmans katt är en erfaren Nobelpristippare och igår i Kulturnyheterna fick den återigen möjlighet att säga sitt inför dagens offentliggörande av vem som får Nobelpriset i litteratur 2016. Katten tippade på Adonis. Inte min favorit, men en het kandidat.

Eftersom jag är sjuk och hemma idag och alltså har tid, bestämde jag mig för att låta bokbloggarhunden Alvin framföra sin åsikt i frågan. På mattan i vardagsrummet har jag radat upp böcker av några nobelpristippade författare. Eftersom jag inte har någon bok av Adonis, har jag tagit en annan bok och klätt om den med vitt papper och skrivit Adonis på det. Om nu hunden låter sig luras med ett sånt knep...


I mitten på varje bok la jag en godisbit av den sort som bokbloggarhunden älskar. Sedan var det bara att ropa på honom. Observera att jag filmade från andra hållet än fotot ovan är taget, så i filmklippet ligger Adonis till höger i bild och och Ford till vänster.

video


Och resultatet? Alvin, den luringen, gick rakt på Adonis. Eller var det inte han?

video

Jaha, nu är det bara att vänta till kl. 13. Jag hoppas på Ngugi wa Thiong'o, Nawal El Saadawi eller Jamaica Kincaid.

söndag, oktober 02, 2016

Stockholm literature 2016 är snart här!

Sista helgen i oktober är det dags för årets upplaga av Stockholm literature festival på Moderna museet. Eftersom jag inte var på Bokmässan, kommer det här litterära evenemanget att utgöra ett slags plåster på såret. Som jag längtar, ni anar inte! 


Biljetter till följande författarframträdanden är redan inköpta:
Ngugi wa Thiong´o
Sasa Stanisic & Daniel Sjölin
Jamaica Kincaid & Kristina sandberg
Ngugi wa Thiong´o & Sjón
Monika Fagerholm & Astrid Svangren





Herta Müller äger!

Herta Müller är Herta Müller - hon äger. Om du har missat DN-intervjun med henne i Boklördag 160924, så ta igen det. Hon talar med Maria Schottenius om censur, kläder, Putin och Trump, litteratur och, förstås, nya boken Mitt fosterland var en äppelkärna. Citatet nedan är den del av svaret på frågan som handlar om Herta Müllers litterära språk. Så bra!

"Jag läste många böcker, och i varje bok var jag egentligen bara ute efter en sak: hur det fungerar. Livet. I den nöd mina känslor befann sig behövde jag språkets skönhet som fanns i böckerna. Jag kände att litteratur inte är geografiskt bunden, utan innehållsligen. Gabriel Garcia Márquez eller Jorge Semprún, António Lobo Antunes eller Thomas Bernhard – deras texter visade mig samma sak om och om igen: att språket måste vara exakt, att poesi och verklighet hör ihop, och att man med hjälp av god litteratur också lär sig att tänka politiskt. Att logik och trolleri kan mötas och tillsammans beskriva verkligheten."