Havsboken

Havsboken av Morten A. Strøksnes är en annorlunda berättelse som inte låter sig genrebestämmas, men det spelar ingen roll. Författarens kärlek till och fascination över havet och det mångfald av livsformer det härbärgerar har smittat av sig på mig direkt. Jag tycker att bokens undertitel är inte bara rolig och tilltalande, utan framför allt rätt så heltäckande när det gäller att sammanfatta innehållet: Eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Det är ungefär vad som händer i boken. Författaren berättar om sitt och sin vän Hugos gemensamma äventyr på havet efter att de har bestämt sig att fånga en håkäring. Från en gummibåt. I en fjord i Lofoten. De åker ut, lägger ut bete och väntar. Och väntar. Ibland är vädret bra, ibland är det inte. Ny dag. Nytt bete. Ny väntan. Dagarna går. Här är en litterär parallell på sin plats - det är precis som I väntan på Godot. Att Morten och Hugo börjar efter ett tag gå varandra lite grann på nerverna förankrar berättelsen i vardagen, så att säga.

Jag tyckte mycket om Havsboken. Dels för att jag lärde mig massor av intressanta saker om havet och livet i havsdjupen, dels för att jag uppskattade den uppfriskande blandningen av personligt och underhållande berättande, naturhistoriska inblickar, vetenskapliga rön och upptäckter, folktro och poesi.

Morten A. Strøksnes skriver lättillgänglig och helt utifrån sitt eget stora naturintresse. Han är författare och journalist och som sådan behärskar han både konsten att berätta en bra historia och gräva fram fängslande fakta. Och han tillåter sig själv att vara häpen över havets fantastiska universum som fortfarande är i mångt och mycket outforskat, särskilt när det gäller de djupaste haven.

Håkäring som är en jättehaj är nästan som ett fantasidjur.
Den kan bli 7 m lång, väga över 1000 kg och
bli flera hundra år gammal. Den är ofta blind.
Den har observerats på så stora djupt som 2000 m. 

För Havsboken har Morten A. Strøksnes belönats med Bragepriset och Kritikerpriset i Norge. Till svenska är boken översatt av Olof Hyllienmark.

På youtube hittade jag ett klipp från Bokmässan 2016.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Barabbas

Pär Lagerkvists roman Barabbas från 1950 börjar med en suggestivt skriven presentation av huvudpersonen och när man har läst de två första inledande styckena är man fast. Man vill syna denne man och de händelser som har fört honom till platsen där Jesus utkämpar sin utdragna dödskamp på korset.

Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom /.../. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. /.../

Det var en karl på omkring tretti år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, ögonen för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann inne i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.

Jag är ganska fascinerad av de här raderna eftersom gestaltningen och beskrivningen av Barabbas väcker ganska motstridiga föreställningar om hans karaktär, känslor och roll i händelserna som ledde till korsfästningen av Jesus och hans lärjungar. Mina bibelkunskaper är mycket begränsade och jag ingår inte i gruppen "alla vet" men grundläggande "fakta" känner jag i alla fall till, nämligen att Barabbas har sluppit undan ett dödsstraff i utbyte mot att Jesus skulle korsfästas i hans ställe. I bokens förord poängterar KG Hammar att Barabbas är en litterär konstruktion redan i evangelierna och att Lagerkvist i sin tur behandlar temat med en romanförfattares frihet. Det tilltalar mig. Vad jag vill läsa är en fängslande roman, inte en återberättad bibeltext. Jag har inte blivit besviken.

Jag har läst Barabbas som en berättelse om att varje människa har ett öde och det undkommer hon inte. Eller, om man så vill, att har man varit dum eller feg, så får man betala för det för eller senare. Romanen handlar om de stora existentiella frågorna skuld, straff, försoning, uppoffring, människokärlek och egenkärlek samt om behovet av att tillhöra en gemenskap och att vara övergiven. Men romanens huvudtema är förstås tro och tvivel.

Slutscenen i romanen är gripande och full av symbolik vars tolkning är förbehållen läsaren, både den religiöst troende och den icke religiöst troende. Det spelar ingen roll vilket förhållningssätt man som läsare har till själva bibelhistorien. Lagerkvist betecknade sig själv tydligen som en religiös ateist, så detta med tro och tvivel förekommer i en väl avvägd blandning i romanen och varje läsare kan hitta sin egen ingång till berättelsen.

Barabbas dör till slut på korset, även han, och hans sista ord "Till dig överlämnar jag min själ." har blivit klassiska och tolkas vanligtvis som att Barabbas har övervunnit sina tvivel och funnit gud. Men mörkret som finns omkring honom när han säger det? vad betyder den? Finns gud i mörkret/lidandet eller betyder mörkret tvärtom att han inte finns? Barabbas dör i vilket fall ensam och utan tröst. Det är mycket, mycket sorgligt. Att leva utan kärlek och att dö utan tröst från de som står vid sidan om och tittar på, det är tragiskt. Barabbas är alltigenom en sorglig och tragisk figur. Jag tycker faktiskt synd om honom.

Romanen Barabbas är en levande och tankeväckande berättelse där både det som står på raderna och det som står mellan dem är ibland lika viktigt. Pär Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951, alltså året efter utgivningen av Barabbas. Kanske har Barabbas bidragit till utmärkelsen.

Några andra bokbloggare som har läst Barabbas: Fiktiviteter, Nobelprisprojektet och Lyrans noblesser som skattar boken särskilt högt.

Rabatt på böcker är "farligt"

Hehe, adlibris anser mig av någon outgrundlig anledning tillhöra deras bästa kunder och ger mig 15% i VIP-rabatt inför julen. Går rakt i "fällan" och handlar. (Fast bara lite...)

Snart julledig. Hej läs- och bloggtid!

Idag gör jag en liten översyn av vilka böcker jag inte hunnit blogga om de senaste veckorna. Det är några stycken, minst tio. Jag har bara två arbetsdagar kvar att göra för i år och börjar redan längta efter att både blogga och läsa ikapp under jul- och nyårsledigheten.

Stockholm literature 2016 finns nu på UR Play

 

UR var på plats på Moderna museet när det var Stockholm literature i oktober och de spelade in författarnas samtal och framföranden. Nu är programmet tillgängligt via UR Play. Härligt.

Här är mina måste-ses-tips:

Ngugi Wa Thiong'o (föreläsning)

Hiromi Ito och Martina Montelius

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg

Samantha Schweblin och Jerker Virdborg

Ngugi Wa Thiong'o och Sjón

Sasa Stanisic och Daniel Sjölin


För att samtliga filmer (för det finns några fler), hittar du dem här.

Borta i nästan en månad - det har aldrig hänt förut

Jag har inte bloggat på nästan en månad och det är ett tråkigt rekord, men jag har haft så mycket att göra på jobbet och med mitt nystartade företag att det helt enkelt inte fanns det minsta lilla utrymme för det. Knappt att jag har orkat att läsa ibland överhuvudtaget. Jag hoppas verkligen att jag komma upp på fötter i jul. Tills dess, ha tålamod. Jag hoppas förstås att ni saknar mig litegrann i alla fall...

Förstå håller jag på så här.

Sedan blir det så här.

Fyra brittiska klassikernoveller från Novellix

Novellerna nr 80-83 från Novellix är en samling klassiska brittiska noveller skrivna av inga mindre än Virginia Woolf (Lappin och Lapinova), D. H. Lawrence (Sol), Katherine Mansfield (Lycksalighet) och Charles Dickens (Horatio Sparkins). De stilfulla omslagen är skapade av Jennie Ekström.

Horatio Sparkins av Charles Dickens är en uppfriskande och smårolig novell om en okänd, elegant herre som en dag dyker upp på en middag i societeten och rör om i grytan. Alla unga, ogifta damer inklusive deras mödrar blir alldeles till sig över tanken på få till ett giftermål med denne man som visserligen verkar gåtfull och ganska melankolisk, men är säkert ett väldigt gott parti. Så stilig som han är. Och dansar så bra. Det spekuleras och gissas och snart enas alla om att någon måste han ju vara, så det är nog lugnt. Temat är, som man kan ana, falsk identitet. Och hur det går till när bubblan spricker, för spricker gör den, förstås. Översättning Alan Asaid.

Lappin och Lapinova av Virginia Woolf är en briljant liten berättelse om ett ungt äktenskap mellan drömska Rosalind och den mycket mer pragmatiske Ernest som har för vana att rynka på näsan på ett sätt som får Rosalind att hitta på en parallell verklighet åt dem: en förälskelsens sagoskog där de är två små kaniner. Han heter Lappin och är kung över kaninernas snabba värld, hon i sin tur är drottning Lapinova som härskar över ett tyst och i månljus badande grannrike. Men när vardagens verklighet börjar breda ut sig likt en stor svart skog över Ernets och Rosalinds liv, blir hennes identitetsflykt inte längre hållbar. Plötsligt är kaninerna Lappin och Lapinova utrotningshotade och frågan är vad deras död får konsekvenser för äktenskapet. Jag älskade novellen för jag tycker att den är ett mästerstycke. Knappa sjutton sidor i novellixformat - och så bra! Översättning Alva Dahl.

Novellen Sol av D.H. Lawrence (han som har skrivit Lady Chatterleys älskare) har jag läst som en symbolisk hyllning till kvinnan, hennes skönhet, styrka och inre frigörelse. Jag uppfattar berättelsen också som en hyllning till kvinnokroppen så som bärare av liv och som tempel för sexuell åtrå och erotik. Huvudpersonen heter Juliet. Tillsammans med sin lille son, sin mor och en sköterska lämnar hon maken och Amerika (båda lika grå och kalla) för att låta värmen och solen vid Medelhavet ladda hennes fysiska och psykiska batterier. Hon ska solbada, det har läkaren sagt. Och det gör hon. Dagarna i ända går hon och hennes pojke nakna i solen, antar värmens och den gyllene solens färg, njuter av kroppens och själens frihet och havets och himlens lugn och avskildhet. I samma takt som solens värme tränger in i hennes frusna kropp och tinar upp hennes själ, väcks ett diffust erotiskt begär till liv. Hon har tid att fundera. Hon finner sig själv, sin kropp och sin inre längtan. Hon tänker aldrig mer lämna platsen. När hennes bleke make kommer på besök, uppstår en naturlig konfrontation. Går det att hitta en kompromiss mellan Julies önskan att tillbringa resten av sitt liv i ensamhet och naken på solvarma klippor vid havet och att vara gift med en framgångsrik man i ett samhälle som ställer krav på användning av en kvinnas livmoder? Sol är en sinnligt vacker, poetiskt skriven berättelse som genom sin stil och miljö lite grann påminner om gamla grekiska gudasagor. Budskapet i novellen är tydligt: En kvinna som känner till "den vita kärnan av rädsla i mäns påklädda kroppar" är inte att leka med. Översättning Erik MacQueen.

Lycksalighet av Katherine Mansfield känns modern och relevant i sitt ämne och stil. Den handlar om trettioåriga Bertha som upplever sig vara lycklig och glad över det hon har och det liv hon lever men omgivningen (civilisationen) undergräver Berthas lycksalighetskänsla eftersom det normala är ju att det alltid finns något att gnälla över, klaga på och vilja ha (som grannen har men inte man själv). När jag läste novellen kom jag att tänka på hur man idag tenderar att visa upp sina harmoniska och mysiga liv på exempelvis facebook (det skulle nog Bertha gilla). Att man liksom känner sig "tvungen" att framlägga bevis på hur snygg och vältränad och sund man är och hur himla bra man har det samtidigt som vardagsstressen, konsumtionshetsen och upplevelsehetsen hela tiden eskalerar. Att känna förnöjsamhet med sin tillvaro, känna att man duger och verkligen njuta av det man redan har i stället för att bara jaga efter nytt, det är inte alla som klarar av. Därför är Mansfields novell läsvärd och tänkvärd (fast den är nästan hundra år gammal). Förutom att den har höga litterära kvaliteter. Översättning Christina Stalby.

När jag tänker efter så har novellerna i den här brittiska klassikerfyran en gemensam nämnare: identitet. Alla handlar på något sätt om vem man är eller inte är och vem man vill vara (framstå som) i stället. Jag gissar att det inte är en slump utan att Novellix har varit medvetna om tematiken i novellerna och valt ut dem med omsorg. Det här är en fyra som helt klart tillhör höjdpunkterna i deras utgivning.

Novellix överträffar sig själva - igen!

Vad ska man säga? Guldskimrande och vackert. Vilka välsmakande Nobelkarameller det här väntas att bli. Fyra nya noveller och en stilig ask att lägga dem i. Mums. Novellix är inte bara bra på att välja ut och trycka noveller. De är genier på att förpacka dem också. Jag måste skynda mig och läsa ut de från förra omgången som bjöd på brittiska klassiker. Har en novell kvar att läsa.

Senaste från Novellix.

... och så asken.

Neapelkvartetten: Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes barndomsväninna Lila. Den första delen som heter Min fantastiska väninna berättar om barndomsåren i 50-talets Neapel och slutar med Lilas bröllop med charkturerihandlaren Stefano vid 16-års åldern (läs min recension här). Hennes nya namn börjar omedelbart där den första boken slutar och fortsätter att skildra Elenas och Lilas liv fram tills de är en bit över tjugo och har mognat till vuxna kvinnor. Men vägen till vuxenlivet är allt annat än rak och harmonisk.

Hennes nya namn: Ungdomsår är liksom Min fantastiska väninna mycket mer än en väninneroman. Jag har läst den nya boken som en skildring av en klassresa. Eller snarare två olika klassresor - båda dyrköpta. Jag läste andäktigt och med stor behållning.

Elenas (jagets) klassresa bort från fattigkvarteret i Neapel går genom högre utbildning. Efter studenten lämnar hon Neapel för att studera på universitetet i Pisa där hon har fått ett stipendium. Hon läser humaniora och litteraturhistoria, börjar skriva så smått och får en pojkvän som också är akademiker. Men alla de nya värderingarna, erfarenheterna och insikterna krockar ganska våldsamt med uppväxtmiljöns låga bildningsnivå, värderingar och syn på livet, särskilt en kvinnas liv. I samma takt som Elena genom sina studier utvecklas mentalt och intellektuellt blir hon alltmer medveten om hur smärtsamt oförenliga hennes två världar är - den ursprungliga som hon kommer ifrån och den nya som hon stolt och lycklig börjat tillhöra.

Lila har tagit en annan väg för sin klassresa: ett äktenskap. Hon har gift sig till status och rikedom men inser snart sitt misstag. Inträngd i ett hörn börjar hon försöka att sparka sig loss, vill komma ur fällan som hon frivilligt gått in i. Hennes äktenskap med Stefano är från första början en katastrof och blåmärkena i hennes ansikte hinner sällan gå bort helt innan nya kommer. Lila tvingas att betala ett högt pris för sitt vuxen- och kvinnoblivande. Frågan är om det finns en väg ut och vad returbiljetten kostar. Det är vad hennes del i berättelsen handlar om.

När det gäller vänskapen mellan Elena och Lila, pendlar den under de här åren mellan närhet och avståndstagande. De unga kvinnorna är periodvis oskiljaktiga för att plötsligt alldeles nonchalera varandras existens. Ibland drar de jämt, ibland verkar de befinna sig på olika planeter. Men de befinner sig ändå i varandras omloppsbana.

Redan i första boken står det klart för läsaren att det förekommer en mental och intellektuell maktkamp mellan Elena och Lila och den maktkampen fortsätter och spetsas till i Hennes nya namn, troligen just på grund av flickornas olika livsval och nya livsomständigheter. Det är spännande och väldigt fängslande beskrivet. Ferrante behärskar konsten att fånga och gestalta känslor, händelser och detaljer och sätta de i ett större perspektiv utan att det känns det minsta konstlat. Med "större perspektiv" menar jag kvinnans roll i samhället, utbildningens värde i samhället, könsroller och kvinnans sexualitet, moderskap och, inte minst, det kulturella och intellektuella klimatet i Italien i mitten av 1900-talet.

Att ta del av Elena Ferrantes berättarkonst är en mångfacetterad läsupplevelse och jag ser redan fram emot januari 2017 då del tre i den så kallade Neapelkvartetten kommer ut i svensk översättning (av Johanna Hedenberg). Vad för slags vuxna kvinnor kommer Elena och Lila bli och vilka livsval kommer de att göra? En väninneroman, en klasskildring och en stor utvecklingsroman med kvinnor i centrum - fortsättning följer. Titeln på tredje boken är Den som stannar, den som går.

Tre andra bokbloggare som också har läst och skrivit om Hennes nya namn: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Och dagarna går.



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.


 

Stockholm Literature i backspegeln

Så här en vecka senare har intrycken sjunkit in och lagt sig och när jag nu tittar på de få anteckningar som jag har gjort under författarnas framträdanden, vet jag att det är tankar som jag verkligen har tagit till mig och kommer att bära med mig, inbäddade någonstans i mitt medvetande.

Jag kommer att minnas Ngugi wa Thiong'os ord om att hierarkier i samhället är en följd av kolonialisering och globalisering och att om världen ska bli bättre för alla, behövs det samarbete genom nätverk, inte hierarkier.  Han sa också att för att några ska få vara rika, måste många vara fattiga. Det är sant och man har hört det förut, ändå är det en sanning och ett påstående som behöver sägas, upprepas och höras om och om igen eftersom man hela tiden på nytt måste reflektera kring konsekvenserna av det en sådan enkel sammanfattning av tillståndet i världen innebär. Ngugi wa Thiong'o pratade också mycket om de små afrikanska minoritetsspråken, och om vikten av att det skrivs litteratur på de minoritetsspråken och att det görs översättningar från och till dem. Bland annat gjorde han intressanta paralleller mellan afrikanska minoritetsspråk och samiska. Han är en mycket klok man som dessutom förefaller vara väldigt ödmjuk och sympatisk.

Lagom till Stockholm Literature har bokförlaget Modernista gett ut en liten novell (eller kanske är det en fabel) som heter Den upprätta revolutionen eller varför människan går på två ben. Den här sagan har Thiong'o skrivit på sitt hemspråk qikuyu och efter att den kom ut i mars i år (!) har den redan blivit översatt till 54 afrikanska språk samt till engelska. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt kulturfrämjande projekt som Thiong'o drog igång genom den här översättningsstafetten. Tack vare Modernista och den svenska översättning som Jan Ristarp har gjort kan man nu läsa Den upprätta revolutionen på svenska. Boken är en pärla. Jag älskade den. Bäst kan den beskrivas som att den på ett poetiskt språk och med hjälp av fabelns berättarverktyg gestaltar den mänskliga evolutionen och det som ledde till att människan började gå på två ben och använda sina armar och händer till annat än att gå på. Rekommenderas varmt.

Att lyssna på samtalet med Don DeLillo var också spännande (jag hade tur som kon in fast jag inte lyckades att få tag på en inträdesbiljett). Bland annat förstod jag att Don DeLillon är en väldigt visuell och filmisk författare med intresse för konst och filosofi. Han hade ett intressant resonemang kring filosofen M Heideggers kända påstående "Rocks are, but they do not exist. Trees are, but they do not exist. Horses are, but they do not exist." som han utvecklade till en tanke kring vad konst är. Kan en alldeles vanlig och obearbetad sten vara konst? Ja, sa han, om stenen visas på ett konstgalleri. Som illustration visades det här konstverket som finns på konstmuseet i LA.

Kan en sten vara ett konstverk?

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg i samtal - kan det vara bättre? För all framtid är Jamaica Kincaid min nya idol. Smart, rolig, trevlig. Utmärkt författare och en vass feminist. Jag har blivit full av beundran och vill läsa allt av henne. Lite av det hon pratade om på Stockholm Literature återfinns också i DN-artikeln Jag brukade leka att jag var Charlotte Brontë. Roligast var det kanske när hon och Kristina Sandberg pratade om lyckliga slut, att Kincaids böcker inte slutar lyckligt. Hon menade att det inte skulle falla någon in att gnälla på Dostojevskij att hans romaner inte handlar om lycka. Men en kvinnlig författare blir lycka som ämne en "kvinnofälla". På liknande sätt förhåller det sig med ilska, tyckte Kincaid. Att för en manlig författare är det fullt naturligt att rasa och vara förbannad men en kvinnlig författare ska helst hålla sig på mattan. Särskilt om hon är en svart författare. Ilska är helt enkelt beundrad i manliga författares verk. Ta Strindberg till exempel. Men hur vore det om Strindberg var fru Strindberg? Jo, säg det... För övrigt har jag blivit uppmärksammad på Kincaids sätt att skriva och jobba med språket, att hon gärna använder sig av olika slags upprepningar av ord och meningar, även spegelvända. Det ska jag tänka på när jag läser henne. Det verkar spännande.

Nu tänker jag avsluta mitt inlägg om Stockholm Literature så här en vecka senare och jag tänker göra det med bilder på två konstverk som jag såg på Moderna museet. Konstverken leder tankarna till litterära verk, direkt eller indirekt.

Konstnär: Moki Chery, Breakfast at Tiffany's.
Roman med samma namn av Truman Capote.

Konstnär: Henri Matisse, Jazz
Roman med samma namn av Toni Morrison.

Pär Lagerkvist med förlaget Brombergs underbara bokomslag

Brombergs pågående nyutgivning av Pär Lagerkvists prosa och poesi är en fröjd för boksjälen. En sån fin liten samling det börjar bli i bokhyllan. Och så har lästuren kommit till Barabbas. Jag gillar Lagerkvist. Har alltid gjort.

Stockholm Literature: söndag

Stockholm Literature söndag: underbart är kort. Bara en programpunkt för mig idag, sedan åka hem. Men vilken lycka! Och vilket underbart väder i Stockholm idag. Mina mentala batterier är fullt laddade, vem bryr sig om att skitnovember börjar i övermorgon.

Och i kväll? Sthlmlit-författarna i Babel. Inte sett? Då måste du genast klicka dig fram till avsnittet på svtplay. Ett av de bästa avsnitten på länge.

Min Stockholm Literature i korthet och bilder

Stockholm Literature i bilder, fredag och lördag: Fängslande Ngugi wa Thiong'o, imponerande Hiromi Itõ, finaste Jamaica Kincaid, superintressante Don DeLillo och underhållande Saša Stanišic. Häftig konst inne och ute, idag god vinlunch och spontana bokinköp. Boksigneringar. Trevligt prat med bl a författaren Linda Boström Knausgård (sista bilden) och bokbloggarvännen Anna Johansson från Kulturkollo. Kul att träffa Marie Lundström och Yukiko Duke. Upptäckten av litteraturreferenser på väggen i tunnelbanan och på kvällen Lundströms bokradio i hörlurarna. Bokish överdos? Inte alls. Ser redan fram emot morgondagen. Om jag hinner, berättar jag senare mer om några av de bestående intryck och upplevelser jag fått. 

På väg mot invigning av Stockholm Literature

Så var det äntligen dags. Ikväll invigs årets upplaga av Stockholm Literature och jag är på väg dit. Underbart. Och så blir det hela dagen imorgon och på söndag. Vilken helg det här kommer att bli!

Tre böcker har jag med mig hemifrån för att få dem signerade av författarna, de här:

Vem av er kommer jag att träffa på Moderna museet i helgen?

Hej så länge, fortsättning följer. 

Höstbild

Mina hjältinnor

I somras läste jag Samantha Ellis självbiografiska essäbok Mina hjältinnor: eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket och det gjorde jag i samma veva som jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno. Det var roligt och givande att läsa de två böckerna i anslutning till varandra eftersom ämnet är så närbesläktat. Medan Zambrenos essäer handlar om kvinnliga författare, skriver Ellis om fiktionens hjältinnor. Men båda två relaterar till sitt eget liv och skapar på så sätt essäer med inslag av memoarer. Det gör att man som läsare lätt kan hitta beröringspunkter och komma fram till att man kanske till och med delar ungdomens läsupplevelser och känslomässiga erfarenheter när det gäller författare och verk som tas upp.

Samantha Ellis bok Mina hjältinnor (sv.övers. Molle Kanmert Sjölander) är underhållande och lättläst och jag är övertygad om att bland de hjältinnor som hon skriver om finns flera som var och en av oss (kvinnliga) läsare också har ett nära förhållande till. Många gånger är det fråga om relationer som skapats redan under barndoms- och ungdomsåren. Vi möter Ariel från Den lilla sjöjungfrun, Anne från Anne på Grönkulla, Lizzy Bennet från Stolthet och fördom, Scarlett O´Hara från Borta med vinden, Ester Greenwodd från Glaskupan, Cathy Earnshaw från Svindlande höjder, Flora Poste från Mot fyren, Scheherezade från Tusen och en natt samt ytterligare några till. Ja, det är ett spännande sällskap man får vistas i under läsningens gång. Och det bästa är ju att man, troligen, har en egen relation till många av personerna/böckerna.

Essäerna har en liknande uppbyggnad: Ellis tar avstamp i den läsupplevelsen hon minns att hon hade när hon läste den aktuella boken för första gången och berättar vad och hur hon då kände för den kvinnliga protagonisten och berättelsen. I samband med skrivandet av Mina hjältinnor läste hon om alla böckerna och kunde därför reflektera kring de fiktiva kvinnornas fortsatta hjältestatus. Genom att möta hjältinnorna på nytt i ett annat skede av sitt eget liv och med andra livserfarenheter i bagaget, kunde reflektionen utvidgas och sättas i andra perspektiv. Det är mycket spännande. Jag har själv funderat mycket över vem jag var när jag till exempel läste Borta med vinden för första gången när jag vad 24 år gammal och utnämnde Scarlet till min idol och hjältinna nummer ett, främst pga min dåvarande livssituation. Jag mindes också de tankar jag hade och känslor som väcktes i mig när jag läste Borta med vinden på nytt i 45-års åldern. Att läsa Samantha Ellis essäer var som att föra en dialog med henne. Nicka, småle, instämma eller säga emot. Tänk vad litteratur kan göra, vilka bryggor och beröringspunkter den kan skapa; det är fantastiskt.

Efteråt gick jag till min bokhylla och letade fram flera hjältinnor, alltså fiktiva kvinnor som på ett eller annat sätt har präglat mig själv som person: Emma Bovary, Anna Karenina, Daisy (Den store Gatsby), Kristin Lavransdotter, Robin Vote (Nattens skogar), Clarissa Dalloway - för att nämna några.

Både Ellis bok och Zambrenos bok fick mig under den gångna sommaren att återvända till bl.a. Jane Austen, Emily Brontë, Charlotte Brontë och Virginia Woolf och läsa dem med delvis nya glasögon. Det var roligt och jag hade stor behållning av det.

Läs också vad t.ex. Feministbiblioteket, Bokstugan och Fiktiviteter tycker om boken.


Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och AdLibris. Finns i olika format.

Ett välkänt faktum - tyvärr!

Min mors självbiografi

Det känns väldigt bra att äntligen ha läst världsförfattaren Jamaica Kincaid (f. 1949). Jag blev inspirerad av Kristina Sandbergs artikel i senaste numret av Karavan (se blogginlägget här) och när det blev klart att Kincaid skulle komma till Stockholm Literature och samtala med Sandberg, fick jag bråttom med att hinna läsa något av henne innan dess. Det blev romanen Min mors självbiografi som jag har valt som ingång till Jamaica Kincaids författarskap.

Min mors självbiografi är en fantastisk roman, ett sant litterärt mästerverk. Romanen utspelar sig på den karibiska ön Dominica som är en plats där den västerländska kolonialismen och slavhandeln satte så djupa spår att spårens avtryck för alltid kan skönjas i människors själar och i deras inställning till möjligheterna i livet och människors värde. När det gäller det senare är det uppenbart att vissa är mer värda än andra och att samhället är hierarkiskt. Ursprung, hudfärg och kön spelar roll. Vad Kincaid gör är att omvandla opersonliga skeenden till något djupt personligt, vilket är vad god litteratur förmår att göra.

I romanens centrum finns Xuela Claudette Richardson som på ålderns höst berättar om sitt liv, ett liv som hon anser sig ha varit predestinerad till på grund av tre omständigheter (förutom sitt lands koloniala historia) : att hennes mor dog i samma ögonblick som hon själv föddes, att hon är kvinna och att hon tillhör den färgade ursprungsbefolkningen. Romanens inledningsmening tror jag kommer med tiden att blir klassisk. Den lyder som följer:

Min mor dog i samma ögonblick som jag föddes, så under hela mitt liv har jag gått omkring oskyddad: framför mig evigheten, bakom mig en snål, kall vind.

Xuela drömmer ofta om sin döda mor, ser henne komma till henne nerför en stege men allt hon får se av modern är bara hennes hälar, aldrig ansiktet. Eftersom fadern lämnade Xuela till en tvätterska och var mer borta än närvarande, var Xuelas ensamhet som barn stor. Hon var ofta sitt enda sällskap, vilket ledde bl.a. till att hon väldigt tidigt upptäckte sin egen kropp och sin sexualitet. Med insikten om sitt koloniala arv och det egna könets underlägsenhet kom övertygelsen om att hon aldrig någonsin ville - kunde - bli mor, förmodligen som ett försök att bryta mönstret och det sociala arvet. Det är ett av romanens starkaste passager.

Jag hade aldrig haft en mor, hade själv vägrat bli mor nyligen och visste att denna vägran skulle bli bestående. Jag skulle aldrig bli mor, men därmed inte sagt att jag aldrig skulle föda barn. Jag skulle föda barn, men jag skulle aldrig bli mor till dem. Jag skulle föda en oändlig massa barn, ur huvudet, ur armhålorna, ur skötet. Jag skulle föda barn som skulle hänga i klasar runt hela mig, men jag skulle förgöra dem med hänsynslösheten hos en gud. /.../ Under deras levnads dag skulle jag ta med dem till randen av ett bråddjup. Jag skulle inte knuffa dem över kanten, det skulle inte behövas. De skulle lockas av ljuva röster nedifrån bråddjupet som berättade om sällsamma njutningar. De skulle inte låta sig nöja förrän de fick förena sig med dessa röster.

Under hela sitt liv försökte Xuela skapa sig en bild av sin döda mor. I titeln Min mors självbiografi finner jag en symbolik för allt det som i ett ojämställt samhälle brukar gå i arv från kvinna till kvinna. När Xuela försöker pussla ihop moderns liv, upptäcker hon likheter och strukturella paralleller med sitt eget. Moderns biografi blir på så vis till självbiografi och deras individuella kvinnoöden förenas och blir genom Kincaids författarförmåga till något större och mer universellt. Jag tycker att titeln är genialt valt för den väcker så många tankar om romanen redan under läsningens gång. Därför blir jag inte det minsta förvånad över den metafiktion som finns att läsa på romanens näst sista sida:

Denna redogörelse för mitt liv är i lika hög grad redogörelse för min mors liv och för den delen mina barns, de barn jag aldrig födde. Inom mig lever den röst jag aldrig har hört, det ansikte jag aldrig fick se, den varelse som frambringade mig. Inom mig bär jag också de röster som skulle få komma ut, de ansikten jag inte tillät formas, de ögon jag aldrig lär blicka på mig. Denna självbiografi är är ett vittnesbörd om en person som aldrig fick finnas och den person som jag aldrig tillät mig själv att bli.

Min mors självbiografi är ett intressant och gripande kvinnoporträtt och dessutom skriver Kincaid väldigt vackert, med många formuleringar och beskrivningar som man bara måste stryka under och läsa om och läsa om. Romanens språk är generellt ganska sinnligt: färger, former, lukter och fysiska förnimmelser om vartannat. Att läsa boken är en stor upplevelse. Kincaids språk är å ena sidan mjukt och poetiskt, å andra sidan brutalt exakt och kristallklart i vissa formuleringar. Som till exempel när Xuela förklarar skillnaden mellan en dam och en kvinna.

Hon var en dam, jag var en kvinna, och detta var för henne en viktig skillnad. Därigenom skulle man aldrig kunna associera henne med tarvligheter som tarmtömning och älskogsläten. Småsadism upphöjdes till skick och fason. /.../ Jag var en kvinna och som sådan lätt att definiera: två bröst, en liten kanal mellan benen samt en livmoder.

Citatet ovan handlar om kvinnan som Xuelas make var gift med tidigare. Xuelas äktenskap var en ur flera synvinklar sorglig historia som bildar en väsentlig del av romanen. Mannen Xuela gifte sig med tillhörde segrarna och "det var en så djupt rotad del av hans personlighet att han endast med hjälp av en historiebok kunde göras påmind om en tid då han lika gärna kunnat hamna i motsatt läger".

Med risk för att verka ostrukturerad och hoppa från det ena till det andra vill jag säga att även Xuelas ambivalenta relation till fadern får en viktig plats i boken - det är ju trots allt ett helt liv som får plats på bokens knappa 200 sidor.

Om en vecka kommer Jamaica Kincaid till Stockholm och då ska vara där och lyssna på henne. Sedan ska jag läsa mer...

Min mors självbiografi (från 1996) är översatt av Lena Fagerström och nyutgåvan innehåller ett initierat förord av Kristina Sandberg.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.