Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom /.../. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. /.../
Det var en karl på omkring tretti år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, ögonen för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann inne i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Jag är ganska fascinerad av de här raderna eftersom gestaltningen och beskrivningen av Barabbas väcker ganska motstridiga föreställningar om hans karaktär, känslor och roll i händelserna som ledde till korsfästningen av Jesus och hans lärjungar. Mina bibelkunskaper är mycket begränsade och jag ingår inte i gruppen "alla vet" men grundläggande "fakta" känner jag i alla fall till, nämligen att Barabbas har sluppit undan ett dödsstraff i utbyte mot att Jesus skulle korsfästas i hans ställe. I bokens förord poängterar KG Hammar att Barabbas är en litterär konstruktion redan i evangelierna och att Lagerkvist i sin tur behandlar temat med en romanförfattares frihet. Det tilltalar mig. Vad jag vill läsa är en fängslande roman, inte en återberättad bibeltext. Jag har inte blivit besviken.
Jag har läst Barabbas som en berättelse om att varje människa har ett öde och det undkommer hon inte. Eller, om man så vill, att har man varit dum eller feg, så får man betala för det för eller senare. Romanen handlar om de stora existentiella frågorna skuld, straff, försoning, uppoffring, människokärlek och egenkärlek samt om behovet av att tillhöra en gemenskap och att vara övergiven. Men romanens huvudtema är förstås tro och tvivel.
Slutscenen i romanen är gripande och full av symbolik vars tolkning är förbehållen läsaren, både den religiöst troende och den icke religiöst troende. Det spelar ingen roll vilket förhållningssätt man som läsare har till själva bibelhistorien. Lagerkvist betecknade sig själv tydligen som en religiös ateist, så detta med tro och tvivel förekommer i en väl avvägd blandning i romanen och varje läsare kan hitta sin egen ingång till berättelsen.
Barabbas dör till slut på korset, även han, och hans sista ord "Till dig överlämnar jag min själ." har blivit klassiska och tolkas vanligtvis som att Barabbas har övervunnit sina tvivel och funnit gud. Men mörkret som finns omkring honom när han säger det? vad betyder den? Finns gud i mörkret/lidandet eller betyder mörkret tvärtom att han inte finns? Barabbas dör i vilket fall ensam och utan tröst. Det är mycket, mycket sorgligt. Att leva utan kärlek och att dö utan tröst från de som står vid sidan om och tittar på, det är tragiskt. Barabbas är alltigenom en sorglig och tragisk figur. Jag tycker faktiskt synd om honom.
Romanen Barabbas är en levande och tankeväckande berättelse där både det som står på raderna och det som står mellan dem är ibland lika viktigt. Pär Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951, alltså året efter utgivningen av Barabbas. Kanske har Barabbas bidragit till utmärkelsen.
Några andra bokbloggare som har läst Barabbas: Fiktiviteter, Nobelprisprojektet och Lyrans noblesser som skattar boken särskilt högt.
