Havsboken

Havsboken av Morten A. Strøksnes är en annorlunda berättelse som inte låter sig genrebestämmas, men det spelar ingen roll. Författarens kärlek till och fascination över havet och det mångfald av livsformer det härbärgerar har smittat av sig på mig direkt. Jag tycker att bokens undertitel är inte bara rolig och tilltalande, utan framför allt rätt så heltäckande när det gäller att sammanfatta innehållet: Eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Det är ungefär vad som händer i boken. Författaren berättar om sitt och sin vän Hugos gemensamma äventyr på havet efter att de har bestämt sig att fånga en håkäring. Från en gummibåt. I en fjord i Lofoten. De åker ut, lägger ut bete och väntar. Och väntar. Ibland är vädret bra, ibland är det inte. Ny dag. Nytt bete. Ny väntan. Dagarna går. Här är en litterär parallell på sin plats - det är precis som I väntan på Godot. Att Morten och Hugo börjar efter ett tag gå varandra lite grann på nerverna förankrar berättelsen i vardagen, så att säga.

Jag tyckte mycket om Havsboken. Dels för att jag lärde mig massor av intressanta saker om havet och livet i havsdjupen, dels för att jag uppskattade den uppfriskande blandningen av personligt och underhållande berättande, naturhistoriska inblickar, vetenskapliga rön och upptäckter, folktro och poesi.

Morten A. Strøksnes skriver lättillgänglig och helt utifrån sitt eget stora naturintresse. Han är författare och journalist och som sådan behärskar han både konsten att berätta en bra historia och gräva fram fängslande fakta. Och han tillåter sig själv att vara häpen över havets fantastiska universum som fortfarande är i mångt och mycket outforskat, särskilt när det gäller de djupaste haven.

Håkäring som är en jättehaj är nästan som ett fantasidjur.
Den kan bli 7 m lång, väga över 1000 kg och
bli flera hundra år gammal. Den är ofta blind.
Den har observerats på så stora djupt som 2000 m. 

För Havsboken har Morten A. Strøksnes belönats med Bragepriset och Kritikerpriset i Norge. Till svenska är boken översatt av Olof Hyllienmark.

På youtube hittade jag ett klipp från Bokmässan 2016.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Barabbas

Pär Lagerkvists roman Barabbas från 1950 börjar med en suggestivt skriven presentation av huvudpersonen och när man har läst de två första inledande styckena är man fast. Man vill syna denne man och de händelser som har fört honom till platsen där Jesus utkämpar sin utdragna dödskamp på korset.

Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom /.../. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. /.../

Det var en karl på omkring tretti år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, ögonen för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann inne i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.

Jag är ganska fascinerad av de här raderna eftersom gestaltningen och beskrivningen av Barabbas väcker ganska motstridiga föreställningar om hans karaktär, känslor och roll i händelserna som ledde till korsfästningen av Jesus och hans lärjungar. Mina bibelkunskaper är mycket begränsade och jag ingår inte i gruppen "alla vet" men grundläggande "fakta" känner jag i alla fall till, nämligen att Barabbas har sluppit undan ett dödsstraff i utbyte mot att Jesus skulle korsfästas i hans ställe. I bokens förord poängterar KG Hammar att Barabbas är en litterär konstruktion redan i evangelierna och att Lagerkvist i sin tur behandlar temat med en romanförfattares frihet. Det tilltalar mig. Vad jag vill läsa är en fängslande roman, inte en återberättad bibeltext. Jag har inte blivit besviken.

Jag har läst Barabbas som en berättelse om att varje människa har ett öde och det undkommer hon inte. Eller, om man så vill, att har man varit dum eller feg, så får man betala för det för eller senare. Romanen handlar om de stora existentiella frågorna skuld, straff, försoning, uppoffring, människokärlek och egenkärlek samt om behovet av att tillhöra en gemenskap och att vara övergiven. Men romanens huvudtema är förstås tro och tvivel.

Slutscenen i romanen är gripande och full av symbolik vars tolkning är förbehållen läsaren, både den religiöst troende och den icke religiöst troende. Det spelar ingen roll vilket förhållningssätt man som läsare har till själva bibelhistorien. Lagerkvist betecknade sig själv tydligen som en religiös ateist, så detta med tro och tvivel förekommer i en väl avvägd blandning i romanen och varje läsare kan hitta sin egen ingång till berättelsen.

Barabbas dör till slut på korset, även han, och hans sista ord "Till dig överlämnar jag min själ." har blivit klassiska och tolkas vanligtvis som att Barabbas har övervunnit sina tvivel och funnit gud. Men mörkret som finns omkring honom när han säger det? vad betyder den? Finns gud i mörkret/lidandet eller betyder mörkret tvärtom att han inte finns? Barabbas dör i vilket fall ensam och utan tröst. Det är mycket, mycket sorgligt. Att leva utan kärlek och att dö utan tröst från de som står vid sidan om och tittar på, det är tragiskt. Barabbas är alltigenom en sorglig och tragisk figur. Jag tycker faktiskt synd om honom.

Romanen Barabbas är en levande och tankeväckande berättelse där både det som står på raderna och det som står mellan dem är ibland lika viktigt. Pär Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951, alltså året efter utgivningen av Barabbas. Kanske har Barabbas bidragit till utmärkelsen.

Några andra bokbloggare som har läst Barabbas: Fiktiviteter, Nobelprisprojektet och Lyrans noblesser som skattar boken särskilt högt.

Rabatt på böcker är "farligt"

Hehe, adlibris anser mig av någon outgrundlig anledning tillhöra deras bästa kunder och ger mig 15% i VIP-rabatt inför julen. Går rakt i "fällan" och handlar. (Fast bara lite...)

Snart julledig. Hej läs- och bloggtid!

Idag gör jag en liten översyn av vilka böcker jag inte hunnit blogga om de senaste veckorna. Det är några stycken, minst tio. Jag har bara två arbetsdagar kvar att göra för i år och börjar redan längta efter att både blogga och läsa ikapp under jul- och nyårsledigheten.

Stockholm literature 2016 finns nu på UR Play

 

UR var på plats på Moderna museet när det var Stockholm literature i oktober och de spelade in författarnas samtal och framföranden. Nu är programmet tillgängligt via UR Play. Härligt.

Här är mina måste-ses-tips:

Ngugi Wa Thiong'o (föreläsning)

Hiromi Ito och Martina Montelius

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg

Samantha Schweblin och Jerker Virdborg

Ngugi Wa Thiong'o och Sjón

Sasa Stanisic och Daniel Sjölin


För att samtliga filmer (för det finns några fler), hittar du dem här.

Borta i nästan en månad - det har aldrig hänt förut

Jag har inte bloggat på nästan en månad och det är ett tråkigt rekord, men jag har haft så mycket att göra på jobbet och med mitt nystartade företag att det helt enkelt inte fanns det minsta lilla utrymme för det. Knappt att jag har orkat att läsa ibland överhuvudtaget. Jag hoppas verkligen att jag komma upp på fötter i jul. Tills dess, ha tålamod. Jag hoppas förstås att ni saknar mig litegrann i alla fall...

Förstå håller jag på så här.

Sedan blir det så här.