Stockholm Literature i backspegeln

Så här en vecka senare har intrycken sjunkit in och lagt sig och när jag nu tittar på de få anteckningar som jag har gjort under författarnas framträdanden, vet jag att det är tankar som jag verkligen har tagit till mig och kommer att bära med mig, inbäddade någonstans i mitt medvetande.

Jag kommer att minnas Ngugi wa Thiong'os ord om att hierarkier i samhället är en följd av kolonialisering och globalisering och att om världen ska bli bättre för alla, behövs det samarbete genom nätverk, inte hierarkier.  Han sa också att för att några ska få vara rika, måste många vara fattiga. Det är sant och man har hört det förut, ändå är det en sanning och ett påstående som behöver sägas, upprepas och höras om och om igen eftersom man hela tiden på nytt måste reflektera kring konsekvenserna av det en sådan enkel sammanfattning av tillståndet i världen innebär. Ngugi wa Thiong'o pratade också mycket om de små afrikanska minoritetsspråken, och om vikten av att det skrivs litteratur på de minoritetsspråken och att det görs översättningar från och till dem. Bland annat gjorde han intressanta paralleller mellan afrikanska minoritetsspråk och samiska. Han är en mycket klok man som dessutom förefaller vara väldigt ödmjuk och sympatisk.

Lagom till Stockholm Literature har bokförlaget Modernista gett ut en liten novell (eller kanske är det en fabel) som heter Den upprätta revolutionen eller varför människan går på två ben. Den här sagan har Thiong'o skrivit på sitt hemspråk qikuyu och efter att den kom ut i mars i år (!) har den redan blivit översatt till 54 afrikanska språk samt till engelska. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt kulturfrämjande projekt som Thiong'o drog igång genom den här översättningsstafetten. Tack vare Modernista och den svenska översättning som Jan Ristarp har gjort kan man nu läsa Den upprätta revolutionen på svenska. Boken är en pärla. Jag älskade den. Bäst kan den beskrivas som att den på ett poetiskt språk och med hjälp av fabelns berättarverktyg gestaltar den mänskliga evolutionen och det som ledde till att människan började gå på två ben och använda sina armar och händer till annat än att gå på. Rekommenderas varmt.

Att lyssna på samtalet med Don DeLillo var också spännande (jag hade tur som kon in fast jag inte lyckades att få tag på en inträdesbiljett). Bland annat förstod jag att Don DeLillon är en väldigt visuell och filmisk författare med intresse för konst och filosofi. Han hade ett intressant resonemang kring filosofen M Heideggers kända påstående "Rocks are, but they do not exist. Trees are, but they do not exist. Horses are, but they do not exist." som han utvecklade till en tanke kring vad konst är. Kan en alldeles vanlig och obearbetad sten vara konst? Ja, sa han, om stenen visas på ett konstgalleri. Som illustration visades det här konstverket som finns på konstmuseet i LA.

Kan en sten vara ett konstverk?

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg i samtal - kan det vara bättre? För all framtid är Jamaica Kincaid min nya idol. Smart, rolig, trevlig. Utmärkt författare och en vass feminist. Jag har blivit full av beundran och vill läsa allt av henne. Lite av det hon pratade om på Stockholm Literature återfinns också i DN-artikeln Jag brukade leka att jag var Charlotte Brontë. Roligast var det kanske när hon och Kristina Sandberg pratade om lyckliga slut, att Kincaids böcker inte slutar lyckligt. Hon menade att det inte skulle falla någon in att gnälla på Dostojevskij att hans romaner inte handlar om lycka. Men en kvinnlig författare blir lycka som ämne en "kvinnofälla". På liknande sätt förhåller det sig med ilska, tyckte Kincaid. Att för en manlig författare är det fullt naturligt att rasa och vara förbannad men en kvinnlig författare ska helst hålla sig på mattan. Särskilt om hon är en svart författare. Ilska är helt enkelt beundrad i manliga författares verk. Ta Strindberg till exempel. Men hur vore det om Strindberg var fru Strindberg? Jo, säg det... För övrigt har jag blivit uppmärksammad på Kincaids sätt att skriva och jobba med språket, att hon gärna använder sig av olika slags upprepningar av ord och meningar, även spegelvända. Det ska jag tänka på när jag läser henne. Det verkar spännande.

Nu tänker jag avsluta mitt inlägg om Stockholm Literature så här en vecka senare och jag tänker göra det med bilder på två konstverk som jag såg på Moderna museet. Konstverken leder tankarna till litterära verk, direkt eller indirekt.

Konstnär: Moki Chery, Breakfast at Tiffany's.
Roman med samma namn av Truman Capote.

Konstnär: Henri Matisse, Jazz
Roman med samma namn av Toni Morrison.