lördag, november 12, 2016

Neapelkvartetten: Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes barndomsväninna Lila. Den första delen som heter Min fantastiska väninna berättar om barndomsåren i 50-talets Neapel och slutar med Lilas bröllop med charkturerihandlaren Stefano vid 16-års åldern (läs min recension här). Hennes nya namn börjar omedelbart där den första boken slutar och fortsätter att skildra Elenas och Lilas liv fram tills de är en bit över tjugo och har mognat till vuxna kvinnor. Men vägen till vuxenlivet är allt annat än rak och harmonisk.

Hennes nya namn: Ungdomsår är liksom Min fantastiska väninna mycket mer än en väninneroman. Jag har läst den nya boken som en skildring av en klassresa. Eller snarare två olika klassresor - båda dyrköpta. Jag läste andäktigt och med stor behållning.

Elenas (jagets) klassresa bort från fattigkvarteret i Neapel går genom högre utbildning. Efter studenten lämnar hon Neapel för att studera på universitetet i Pisa där hon har fått ett stipendium. Hon läser humaniora och litteraturhistoria, börjar skriva så smått och får en pojkvän som också är akademiker. Men alla de nya värderingarna, erfarenheterna och insikterna krockar ganska våldsamt med uppväxtmiljöns låga bildningsnivå, värderingar och syn på livet, särskilt en kvinnas liv. I samma takt som Elena genom sina studier utvecklas mentalt och intellektuellt blir hon alltmer medveten om hur smärtsamt oförenliga hennes två världar är - den ursprungliga som hon kommer ifrån och den nya som hon stolt och lycklig börjat tillhöra.

Lila har tagit en annan väg för sin klassresa: ett äktenskap. Hon har gift sig till status och rikedom men inser snart sitt misstag. Inträngd i ett hörn börjar hon försöka att sparka sig loss, vill komma ur fällan som hon frivilligt gått in i. Hennes äktenskap med Stefano är från första början en katastrof och blåmärkena i hennes ansikte hinner sällan gå bort helt innan nya kommer. Lila tvingas att betala ett högt pris för sitt vuxen- och kvinnoblivande. Frågan är om det finns en väg ut och vad returbiljetten kostar. Det är vad hennes del i berättelsen handlar om.

När det gäller vänskapen mellan Elena och Lila, pendlar den under de här åren mellan närhet och avståndstagande. De unga kvinnorna är periodvis oskiljaktiga för att plötsligt alldeles nonchalera varandras existens. Ibland drar de jämt, ibland verkar de befinna sig på olika planeter. Men de befinner sig ändå i varandras omloppsbana.

Redan i första boken står det klart för läsaren att det förekommer en mental och intellektuell maktkamp mellan Elena och Lila och den maktkampen fortsätter och spetsas till i Hennes nya namn, troligen just på grund av flickornas olika livsval och nya livsomständigheter. Det är spännande och väldigt fängslande beskrivet. Ferrante behärskar konsten att fånga och gestalta känslor, händelser och detaljer och sätta de i ett större perspektiv utan att det känns det minsta konstlat. Med "större perspektiv" menar jag kvinnans roll i samhället, utbildningens värde i samhället, könsroller och kvinnans sexualitet, moderskap och, inte minst, det kulturella och intellektuella klimatet i Italien i mitten av 1900-talet.

Att ta del av Elena Ferrantes berättarkonst är en mångfacetterad läsupplevelse och jag ser redan fram emot januari 2017 då del tre i den så kallade Neapelkvartetten kommer ut i svensk översättning (av Johanna Hedenberg). Vad för slags vuxna kvinnor kommer Elena och Lila bli och vilka livsval kommer de att göra? En väninneroman, en klasskildring och en stor utvecklingsroman med kvinnor i centrum - fortsättning följer. Titeln på tredje boken är Den som stannar, den som går.

Tre andra bokbloggare som också har läst och skrivit om Hennes nya namn: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Och dagarna går.



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.


 

Inga kommentarer: