Horatio Sparkins av Charles Dickens är en uppfriskande och smårolig novell om en okänd, elegant herre som en dag dyker upp på en middag i societeten och rör om i grytan. Alla unga, ogifta damer inklusive deras mödrar blir alldeles till sig över tanken på få till ett giftermål med denne man som visserligen verkar gåtfull och ganska melankolisk, men är säkert ett väldigt gott parti. Så stilig som han är. Och dansar så bra. Det spekuleras och gissas och snart enas alla om att någon måste han ju vara, så det är nog lugnt. Temat är, som man kan ana, falsk identitet. Och hur det går till när bubblan spricker, för spricker gör den, förstås. Översättning Alan Asaid.
Lappin och Lapinova av Virginia Woolf är en briljant liten berättelse om ett ungt äktenskap mellan drömska Rosalind och den mycket mer pragmatiske Ernest som har för vana att rynka på näsan på ett sätt som får Rosalind att hitta på en parallell verklighet åt dem: en förälskelsens sagoskog där de är två små kaniner. Han heter Lappin och är kung över kaninernas snabba värld, hon i sin tur är drottning Lapinova som härskar över ett tyst och i månljus badande grannrike. Men när vardagens verklighet börjar breda ut sig likt en stor svart skog över Ernets och Rosalinds liv, blir hennes identitetsflykt inte längre hållbar. Plötsligt är kaninerna Lappin och Lapinova utrotningshotade och frågan är vad deras död får konsekvenser för äktenskapet. Jag älskade novellen för jag tycker att den är ett mästerstycke. Knappa sjutton sidor i novellixformat - och så bra! Översättning Alva Dahl.
Novellen Sol av D.H. Lawrence (han som har skrivit Lady Chatterleys älskare) har jag läst som en symbolisk hyllning till kvinnan, hennes skönhet, styrka och inre frigörelse. Jag uppfattar berättelsen också som en hyllning till kvinnokroppen så som bärare av liv och som tempel för sexuell åtrå och erotik. Huvudpersonen heter Juliet. Tillsammans med sin lille son, sin mor och en sköterska lämnar hon maken och Amerika (båda lika grå och kalla) för att låta värmen och solen vid Medelhavet ladda hennes fysiska och psykiska batterier. Hon ska solbada, det har läkaren sagt. Och det gör hon. Dagarna i ända går hon och hennes pojke nakna i solen, antar värmens och den gyllene solens färg, njuter av kroppens och själens frihet och havets och himlens lugn och avskildhet. I samma takt som solens värme tränger in i hennes frusna kropp och tinar upp hennes själ, väcks ett diffust erotiskt begär till liv. Hon har tid att fundera. Hon finner sig själv, sin kropp och sin inre längtan. Hon tänker aldrig mer lämna platsen. När hennes bleke make kommer på besök, uppstår en naturlig konfrontation. Går det att hitta en kompromiss mellan Julies önskan att tillbringa resten av sitt liv i ensamhet och naken på solvarma klippor vid havet och att vara gift med en framgångsrik man i ett samhälle som ställer krav på användning av en kvinnas livmoder? Sol är en sinnligt vacker, poetiskt skriven berättelse som genom sin stil och miljö lite grann påminner om gamla grekiska gudasagor. Budskapet i novellen är tydligt: En kvinna som känner till "den vita kärnan av rädsla i mäns påklädda kroppar" är inte att leka med. Översättning Erik MacQueen.
Lycksalighet av Katherine Mansfield känns modern och relevant i sitt ämne och stil. Den handlar om trettioåriga Bertha som upplever sig vara lycklig och glad över det hon har och det liv hon lever men omgivningen (civilisationen) undergräver Berthas lycksalighetskänsla eftersom det normala är ju att det alltid finns något att gnälla över, klaga på och vilja ha (som grannen har men inte man själv). När jag läste novellen kom jag att tänka på hur man idag tenderar att visa upp sina harmoniska och mysiga liv på exempelvis facebook (det skulle nog Bertha gilla). Att man liksom känner sig "tvungen" att framlägga bevis på hur snygg och vältränad och sund man är och hur himla bra man har det samtidigt som vardagsstressen, konsumtionshetsen och upplevelsehetsen hela tiden eskalerar. Att känna förnöjsamhet med sin tillvaro, känna att man duger och verkligen njuta av det man redan har i stället för att bara jaga efter nytt, det är inte alla som klarar av. Därför är Mansfields novell läsvärd och tänkvärd (fast den är nästan hundra år gammal). Förutom att den har höga litterära kvaliteter. Översättning Christina Stalby.
När jag tänker efter så har novellerna i den här brittiska klassikerfyran en gemensam nämnare: identitet. Alla handlar på något sätt om vem man är eller inte är och vem man vill vara (framstå som) i stället. Jag gissar att det inte är en slump utan att Novellix har varit medvetna om tematiken i novellerna och valt ut dem med omsorg. Det här är en fyra som helt klart tillhör höjdpunkterna i deras utgivning.
