Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Och jag är skeptisk. Det är inte det att jag inte förstår akademiens motivering eller inte godtar argument om gamla grekiska poeter som också framförde sina texter inför publik och så vidare. Ändå. Dylan?
Svenska akademien har lyckats med konststycket att förstumma svt:s kulturpanel i direktsändning i samband med tillkännagivandet och själv satt jag också och gapade av förvåning en bra stund. Trodde också först att Sara Danius skämtade. Men det skulle se ut det, om hon gjorde, hå hå. Nej, det var allvar. Akademien är ett gäng busar som nu sitter och fnissar förnöjt åt hur de lyckades chocka kulturvärlden. Vi andra som inte delar övertygelsen att Dylans låtkonst faller fullt ut under kategorin litteratur (trots att vi då och då nynnar på en eller annan Dylan-låt), vi får pigga upp oss med att kolla på Jenny Lindhs demonstration av svenska mediamäns kollektiva kulturorgasm som hon framförde den i tv-studion. Det var kul. Kommer att bli en klassiker tror jag.
"Fördelen" med att Dylan har vunnit är att man kan pricka av honom på sin lista över lästa Nobelpristagare i princip med det samma och fortsätta med att läsa en bok. Det krävs inte några bokinköp, inga tunga volymer att ta sig igenom den här gången, vilket normalt är en del av charmen med en ny Nobelpristagare. Nu är det liksom lyssnat och klart. Fast det känns som att julklappen under julgranen uteblev. Snopet. Ja ja, om ett år är vi förhoppningsvis tillbaka vid litteratur igen. I år är jag besviken.
