Min mors självbiografi är en fantastisk roman, ett sant litterärt mästerverk. Romanen utspelar sig på den karibiska ön Dominica som är en plats där den västerländska kolonialismen och slavhandeln satte så djupa spår att spårens avtryck för alltid kan skönjas i människors själar och i deras inställning till möjligheterna i livet och människors värde. När det gäller det senare är det uppenbart att vissa är mer värda än andra och att samhället är hierarkiskt. Ursprung, hudfärg och kön spelar roll. Vad Kincaid gör är att omvandla opersonliga skeenden till något djupt personligt, vilket är vad god litteratur förmår att göra.
I romanens centrum finns Xuela Claudette Richardson som på ålderns höst berättar om sitt liv, ett liv som hon anser sig ha varit predestinerad till på grund av tre omständigheter (förutom sitt lands koloniala historia) : att hennes mor dog i samma ögonblick som hon själv föddes, att hon är kvinna och att hon tillhör den färgade ursprungsbefolkningen. Romanens inledningsmening tror jag kommer med tiden att blir klassisk. Den lyder som följer:
Min mor dog i samma ögonblick som jag föddes, så under hela mitt liv har jag gått omkring oskyddad: framför mig evigheten, bakom mig en snål, kall vind.Xuela drömmer ofta om sin döda mor, ser henne komma till henne nerför en stege men allt hon får se av modern är bara hennes hälar, aldrig ansiktet. Eftersom fadern lämnade Xuela till en tvätterska och var mer borta än närvarande, var Xuelas ensamhet som barn stor. Hon var ofta sitt enda sällskap, vilket ledde bl.a. till att hon väldigt tidigt upptäckte sin egen kropp och sin sexualitet. Med insikten om sitt koloniala arv och det egna könets underlägsenhet kom övertygelsen om att hon aldrig någonsin ville - kunde - bli mor, förmodligen som ett försök att bryta mönstret och det sociala arvet. Det är ett av romanens starkaste passager.
Jag hade aldrig haft en mor, hade själv vägrat bli mor nyligen och visste att denna vägran skulle bli bestående. Jag skulle aldrig bli mor, men därmed inte sagt att jag aldrig skulle föda barn. Jag skulle föda barn, men jag skulle aldrig bli mor till dem. Jag skulle föda en oändlig massa barn, ur huvudet, ur armhålorna, ur skötet. Jag skulle föda barn som skulle hänga i klasar runt hela mig, men jag skulle förgöra dem med hänsynslösheten hos en gud. /.../ Under deras levnads dag skulle jag ta med dem till randen av ett bråddjup. Jag skulle inte knuffa dem över kanten, det skulle inte behövas. De skulle lockas av ljuva röster nedifrån bråddjupet som berättade om sällsamma njutningar. De skulle inte låta sig nöja förrän de fick förena sig med dessa röster.Under hela sitt liv försökte Xuela skapa sig en bild av sin döda mor. I titeln Min mors självbiografi finner jag en symbolik för allt det som i ett ojämställt samhälle brukar gå i arv från kvinna till kvinna. När Xuela försöker pussla ihop moderns liv, upptäcker hon likheter och strukturella paralleller med sitt eget. Moderns biografi blir på så vis till självbiografi och deras individuella kvinnoöden förenas och blir genom Kincaids författarförmåga till något större och mer universellt. Jag tycker att titeln är genialt valt för den väcker så många tankar om romanen redan under läsningens gång. Därför blir jag inte det minsta förvånad över den metafiktion som finns att läsa på romanens näst sista sida:
Denna redogörelse för mitt liv är i lika hög grad redogörelse för min mors liv och för den delen mina barns, de barn jag aldrig födde. Inom mig lever den röst jag aldrig har hört, det ansikte jag aldrig fick se, den varelse som frambringade mig. Inom mig bär jag också de röster som skulle få komma ut, de ansikten jag inte tillät formas, de ögon jag aldrig lär blicka på mig. Denna självbiografi är är ett vittnesbörd om en person som aldrig fick finnas och den person som jag aldrig tillät mig själv att bli.Min mors självbiografi är ett intressant och gripande kvinnoporträtt och dessutom skriver Kincaid väldigt vackert, med många formuleringar och beskrivningar som man bara måste stryka under och läsa om och läsa om. Romanens språk är generellt ganska sinnligt: färger, former, lukter och fysiska förnimmelser om vartannat. Att läsa boken är en stor upplevelse. Kincaids språk är å ena sidan mjukt och poetiskt, å andra sidan brutalt exakt och kristallklart i vissa formuleringar. Som till exempel när Xuela förklarar skillnaden mellan en dam och en kvinna.
Hon var en dam, jag var en kvinna, och detta var för henne en viktig skillnad. Därigenom skulle man aldrig kunna associera henne med tarvligheter som tarmtömning och älskogsläten. Småsadism upphöjdes till skick och fason. /.../ Jag var en kvinna och som sådan lätt att definiera: två bröst, en liten kanal mellan benen samt en livmoder.Citatet ovan handlar om kvinnan som Xuelas make var gift med tidigare. Xuelas äktenskap var en ur flera synvinklar sorglig historia som bildar en väsentlig del av romanen. Mannen Xuela gifte sig med tillhörde segrarna och "det var en så djupt rotad del av hans personlighet att han endast med hjälp av en historiebok kunde göras påmind om en tid då han lika gärna kunnat hamna i motsatt läger".
Med risk för att verka ostrukturerad och hoppa från det ena till det andra vill jag säga att även Xuelas ambivalenta relation till fadern får en viktig plats i boken - det är ju trots allt ett helt liv som får plats på bokens knappa 200 sidor.
Om en vecka kommer Jamaica Kincaid till Stockholm och då ska vara där och lyssna på henne. Sedan ska jag läsa mer...
Min mors självbiografi (från 1996) är översatt av Lena Fagerström och nyutgåvan innehåller ett initierat förord av Kristina Sandberg.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
