Liksom i Helioskatastrofen möter vi en ung, skör flicka som saknar och längtar efter sin far. I Välkommen till Amerika är fadern död och resten av familjen håller på att gå under eftersom de inte förmår att ge uttryck för den kärlek som de ändå hyser mot varandra. Mamman är skådespelerska och orkar inte bry sig. Hon föredrar att leva i sin sedan länge konstruerade lögn om att hennes familj är en ljus familj och finna tröst i manliga bekantskaper. Brodern sitter på sitt rum bakom en dörr som han själv har spikat igen och väljer att hellre kissa i flaskor än att komma ut. Flickan har slutat prata och hennes inre mörker är stor. Alla tre gömmer sig på olika sätt för varandra, vill uppenbarligen vara ifred från varandra men samtidigt längtar de smärtsamt mycket efter varandras närhet, närvaro och tröst. Som inte kommer.
Att pappan är död är svårt för flickan för hon är övertygad om att det är hennes fel. Hon bad till Gud att han skulle dö och så gjorde han det. Kanske var det därför hon slutade tala, för att hennes högljudda önskan har gått i uppfyllelse och det fanns en sådan makt i att tala. Fast pappan är död, kommer han och besöker flickan, sitter i hennes rum och pratar.
Välkommen till Amerika är en tät och smärtsamt vacker berättelse om en ung flickas utsatthet och ensamhet i en missbrukarfamilj. Linda Boström Knausgårds stilistiska konst är unik och hennes förmåga att fånga känslor, stämningar och själens minsta rörelser är beundransvärd. Det här är en drabbande bok. En bok som berör.
Naturligtvis är den stora frågan av vilken anledning Ellen önskade sig sin fars död och varför hon, när han verkligen dog, tyckte att de hade en himla tur som blivit av med honom. Genom att flickan blickar tillbaka och minns dagar som familjen gjort något tillsammans och som inte sällan slutade i fiasko, lägger sig en osynlig tyngd över bröstet på mig som läsare. Kanske för att vissa egna jobbiga barndomsminnen dyker upp.
Boken finns att köpa på t.ex. Bokus
