onsdag, september 14, 2016

Norma

En ny bok av Sofi Oksanen gör mig alltid lika ivrig och nyfiken att läsa och Norma har piskat upp stämningen lite extra eftersom den har beskrivits som något helt annat än de fyra tidigare romanerna. Låt oss säga lite svävande att Norma (övers. Janina Orlov) är mindre djup och inte alls så omskakande som trion Stalins kossor, Utrensning och När duvorna försvann. Det som gör Norma annorlunda är att det förekommer övernaturliga element och att Oksanen flörtar med thrillergenren. Och att romanen inte lämnar avtryck efter sig, fast den tack vare sitt brinnande ämne hade kunnat göra det.

Romanen börjar med att huvudpersonen Norma precis har begravt sin mor som dog genom att hoppa under ett tunnelbanetåg. Men var det verkligen ett självmord? När Norma hittar några usb-minnen och tar del av innehållet, inser hon att något verkligen inte står rätt till och att det luktar ruttet i frisörsalongen där modern arbetade. Det börjar rullas upp ett otrevligt familjedrama med ingredienser som illegal handel med människohår och fattiga kvinnors livmödrar för surrogatmödraskap. Bossen för hela verksamheten är släktingen Lambert, en osympatisk typ som om han visste att Normas fantastiska hår växer flera meter om dagen skulle spärra in henne någonstans och aldrig släppa ut henne igen för att slå mynt av det. Förutom med hårhandel sysslar han också med illegal och mycket lukrativ livmoderturism. Norma finner spår som leder till andra länder runt om i världen, bland annat Ukraina, Ryssland, Thailand, Vietnam och Etiopien. Alltså är det fråga om en ganska global handel med kvinnlig fertilitet, både symboliskt och bokstavligt. Det blir så klart allt mer farligt för Norma.

Det här med håret är Normas stora hemlighet som även mamman försökte skydda så länge hon levde och ända in i döden. I sagan om Rapunzel är det hennes långa, tjocka, ljusa fläta som räddar livet på henne, men i Oksanens roman är kvinnornas (inte bara Normas) långa hår en åtråvärd vara vars massproduktion kräver smutsiga metoder. För Norma skulle det bli ödesdigert om det kom fram att hennes hår växer flera meter varje dag. Och inte bara det! Normas hår har ytterligare en övernaturlig egenskap, nämligen att hon kan med hjälp av håret lukta sig till andra människors förestående sjukdom och död.

Det här hade kunnat vara hur bra som helst men är tyvärr inte det. Jag tycker inte att den symboliska kopplingen mellan hår som fertilitetssymbol och livmoder som fertilitetsverktyg räcker för att göra handlingen till något mer än bara en rad av händelser som visserligen var för sig är thrilleraktigt spännande men som inte räcker till den stora käftsmällen. När det är Oksanen som är författaren, räknar jag nämligen med att få en. Jag köper inte riktigt att den där Lambert sysslar parallellt med både hår och livmödrar. Jag tycker att det är krystat. Det hade räckt med det ena, tycker jag.

Om nu Norma är en thriller, är den då en bladvändare? Nja, bara stundtals. En sak som störde mitt läsflöde var alla personer som jag inte lyckades få kläm på vilka de var, så att jag flera gånger var tvungen att försöka minnas vad den eller den hade för roll i historien. Bäst fastnade jag för passager som handlade om Norma och hennes hår och hur hon och hennes liv påverkas av att det förmår göra så märkliga saker. Där vidrör Oksanen något existentiellt och djupt mänskligt.

Det är inte svårt att förstå vad Oksanen vill ha sagt med sin bok - att samhällets syn på kvinnlighet verkar vara att en riktig kvinna ska hålla på med sitt hår och ha barn - och kanske är det så att hon medvetet har valt att använda sig av "lättläst" för att få fram sitt budskap om hur kvinnors kroppar och dess funktioner exploateras i världen till en ny och annan läsekrets än tidigare. I en intervju har Oksanen sagt att nästan varenda frisör i Finland har läst Norma. Det är ju så klart väldigt bra, för de nya läsarna kanske får upp ögonen för Oksanens tidigare romaner också. Men en litterär "snobb" som jag känner sig besviken över Norma. För mig är den trots ett brinnande feministiskt ämne en mellanbok, med Oksanen-mått mätt.


Norma splittrar kritikerkåren, se två helt olika recensioner här (SvD) och här (Expressen).

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Anna Johansson sa...

Jag blev först besviken på min läsning men sedan har jag tänkt tillbaka många gånger på berättelsen. Nya tankar kommer fram titt som tätt och kanske var den inte så dumt ändå.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Nej, verkligen inte "dumt". Men inte vad man är van vid när det gäller hög standard i samband med Oksanen.