Senaste tillskott i bokhyllan

 

Välkommen till Amerika

Jag följer med spänning och nöje Linda Boström Knausgårds författarskap och det är tydligt att hon hela tiden skriver bättre och bättre. Efter novellsamlingen Grand mal (här) och romanen Helioskatastrofen (här) är hon i år tillbaka med romanen Välkommen till Amerika.

Liksom i Helioskatastrofen möter vi en ung, skör flicka som saknar och längtar efter sin far. I Välkommen till Amerika är fadern död och resten av familjen håller på att gå under eftersom de inte förmår att ge uttryck för den kärlek som de ändå hyser mot varandra. Mamman är skådespelerska och orkar inte bry sig. Hon föredrar att leva i sin sedan länge konstruerade lögn om att hennes familj är en ljus familj och finna tröst i manliga bekantskaper. Brodern sitter på sitt rum bakom en dörr som han själv har spikat igen och väljer att hellre kissa i flaskor än att komma ut. Flickan har slutat prata och hennes inre mörker är stor. Alla tre gömmer sig på olika sätt för varandra, vill uppenbarligen vara ifred från varandra men samtidigt längtar de smärtsamt mycket efter varandras närhet, närvaro och tröst. Som inte kommer.

Att pappan är död är svårt för flickan för hon är övertygad om att det är hennes fel. Hon bad till Gud att han skulle dö och så gjorde han det. Kanske var det därför hon slutade tala, för att hennes högljudda önskan har gått i uppfyllelse och det fanns en sådan makt i att tala. Fast pappan är död, kommer han och besöker flickan, sitter i hennes rum och pratar.

Välkommen till Amerika är en tät och smärtsamt vacker berättelse om en ung flickas utsatthet och ensamhet i en missbrukarfamilj. Linda Boström Knausgårds stilistiska konst är unik och hennes förmåga att fånga känslor, stämningar och själens minsta rörelser är beundransvärd. Det här är en drabbande bok. En bok som berör.

Naturligtvis är den stora frågan av vilken anledning Ellen önskade sig sin fars död och varför hon, när han verkligen dog, tyckte att de hade en himla tur som blivit av med honom. Genom att flickan blickar tillbaka och minns dagar som familjen gjort något tillsammans och som inte sällan slutade i fiasko, lägger sig en osynlig tyngd över bröstet på mig som läsare. Kanske för att vissa egna jobbiga barndomsminnen dyker upp.


Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Nortons filosofiska memoarer

Norton var en hund och i den här boken har han med hjälp av sin husse, författaren Håkan Nesser, nedtecknat sina memoarer. Om man liksom jag är hundägare, kan man inte annat än förälska sig i  Nortons filosofiska memoarer. 

Norton var sannerligen en personlighet. Det brukar hundar vara, liksom vi människor. Dessutom var han ovanligt berest och bott på flera olika platser i världen. Förutom på valpdomens slätter utanför Uppsala sprang han efter pinnar och pinkade in sitt revir på gatorna i Greenvich Village (som gjorde honom nära på utbränd) och i Central Park i New York, i Kensington Garden i London, på Furillen på Gotland, i Gamla stadens gränder och i Vitabergsparken i Stockholm. Som filosof var han huvudsakligen pacifist och stoiker, men även typer som Kierkegaard och Diderot har påverkat hans världsuppfattning en smula.

Norton var naturligtvis en livsnjutare och högst på listan över livets godsaker fanns köttbullar. Skinnsoffan i husses skrivarlya kom på andra plats. Norton berättar om sina fyr- och tvåbenta vänner och vilka insikter han fått till livs genom vänskapen med dem. Det finns mycket kärlek, värme och mild hundhumor i Nortons memoarbok. Norton är godhjärtad och lika stor som snäll och han betraktar sin husses eventuella tillkortakommanden med tålamod och överseende. Nortons förfäder var tuffa afrikanska lejonhundar - en omständighet som Norton ogärna ville kännas vid den gången han blev biten i rumpan i slagsmål med en liten pudel. Jodå, han har upplevt mycket under sitt elva år långa hundliv, den gode Norton.

Håkan Nesser & Norton (foto: Ulla Montan)

Det är flera år sedan jag tröttnade på Håkan Nessers romaner men att läsa hans hunds bok har varit underbart, kravlöst och lustfyllt. Norton finns i hundhimlen nu. Hoppas han får käka så mycket köttbullar han bara orkar. Och när min hund Alvin en dag lämnar jordelivet hoppas jag att han blir granne med Norton där uppe i himlen nånstans och att de blir vänner. De har en hel del gemensamt.

Min hund Alvin. Liksom Norton älskar han köttbullar och Gotland.

Nortons filosofiska memoarer innehåller illustrationer av Karin Hagen. Finns även som ljudbok.

Boken finns att köpa på bl a. Bokus eller AdLibris.

Om jag läser 1-2 sidor om dagen...

Om jag läser 1-2 sidor om dagen, kommer jag att ha läst ut Den gudomliga komedin på ca 400 dagar. Med andra ord har jag påbörjat ett nytt och mycket långsiktigt läsprojekt. Läser i sängen alldeles före sovdags och 1-2 sidor känns alldeles lagom. Det är inte direkt någon brådska. Och i förordet står det faktiskt att man ska ta det väldigt lugnt med texten för att mäkta med den: "Läsningen fordrar en långsammare takt än du troligen är van vid", skriver Olof Lagercrantz och fortsätter att ge fler goda råd inför läsningen.

"Bli inte nedslagen om du finner läsmotståndet stort. Det är inte nödvändigt att läsa hela dikten. Det finns berg som man inte förmår bestiga. Det finns glädje och stimulans av att blott blicka uppåt sluttningarna." 

Översättning: Ingvar Björkeson

Boken ligger på sängbordet, röd och fin när skyddsomslaget är avtaget. Gillar också mitt särskild för ändamålet inköpta bokmärke. Gillar dikten. Vissa rader gillar jag jättemycket. Det här kommer att bli en spännande resa. Typ som att bestiga en litterär Mount Everest.

Trettio sidor lästa hittills. En häftig text.

Norma

En ny bok av Sofi Oksanen gör mig alltid lika ivrig och nyfiken att läsa och Norma har piskat upp stämningen lite extra eftersom den har beskrivits som något helt annat än de fyra tidigare romanerna. Låt oss säga lite svävande att Norma (övers. Janina Orlov) är mindre djup och inte alls så omskakande som trion Stalins kossor, Utrensning och När duvorna försvann. Det som gör Norma annorlunda är att det förekommer övernaturliga element och att Oksanen flörtar med thrillergenren. Och att romanen inte lämnar avtryck efter sig, fast den tack vare sitt brinnande ämne hade kunnat göra det.

Romanen börjar med att huvudpersonen Norma precis har begravt sin mor som dog genom att hoppa under ett tunnelbanetåg. Men var det verkligen ett självmord? När Norma hittar några usb-minnen och tar del av innehållet, inser hon att något verkligen inte står rätt till och att det luktar ruttet i frisörsalongen där modern arbetade. Det börjar rullas upp ett otrevligt familjedrama med ingredienser som illegal handel med människohår och fattiga kvinnors livmödrar för surrogatmödraskap. Bossen för hela verksamheten är släktingen Lambert, en osympatisk typ som om han visste att Normas fantastiska hår växer flera meter om dagen skulle spärra in henne någonstans och aldrig släppa ut henne igen för att slå mynt av det. Förutom med hårhandel sysslar han också med illegal och mycket lukrativ livmoderturism. Norma finner spår som leder till andra länder runt om i världen, bland annat Ukraina, Ryssland, Thailand, Vietnam och Etiopien. Alltså är det fråga om en ganska global handel med kvinnlig fertilitet, både symboliskt och bokstavligt. Det blir så klart allt mer farligt för Norma.

Det här med håret är Normas stora hemlighet som även mamman försökte skydda så länge hon levde och ända in i döden. I sagan om Rapunzel är det hennes långa, tjocka, ljusa fläta som räddar livet på henne, men i Oksanens roman är kvinnornas (inte bara Normas) långa hår en åtråvärd vara vars massproduktion kräver smutsiga metoder. För Norma skulle det bli ödesdigert om det kom fram att hennes hår växer flera meter varje dag. Och inte bara det! Normas hår har ytterligare en övernaturlig egenskap, nämligen att hon kan med hjälp av håret lukta sig till andra människors förestående sjukdom och död.

Det här hade kunnat vara hur bra som helst men är tyvärr inte det. Jag tycker inte att den symboliska kopplingen mellan hår som fertilitetssymbol och livmoder som fertilitetsverktyg räcker för att göra handlingen till något mer än bara en rad av händelser som visserligen var för sig är thrilleraktigt spännande men som inte räcker till den stora käftsmällen. När det är Oksanen som är författaren, räknar jag nämligen med att få en. Jag köper inte riktigt att den där Lambert sysslar parallellt med både hår och livmödrar. Jag tycker att det är krystat. Det hade räckt med det ena, tycker jag.

Om nu Norma är en thriller, är den då en bladvändare? Nja, bara stundtals. En sak som störde mitt läsflöde var alla personer som jag inte lyckades få kläm på vilka de var, så att jag flera gånger var tvungen att försöka minnas vad den eller den hade för roll i historien. Bäst fastnade jag för passager som handlade om Norma och hennes hår och hur hon och hennes liv påverkas av att det förmår göra så märkliga saker. Där vidrör Oksanen något existentiellt och djupt mänskligt.

Det är inte svårt att förstå vad Oksanen vill ha sagt med sin bok - att samhällets syn på kvinnlighet verkar vara att en riktig kvinna ska hålla på med sitt hår och ha barn - och kanske är det så att hon medvetet har valt att använda sig av "lättläst" för att få fram sitt budskap om hur kvinnors kroppar och dess funktioner exploateras i världen till en ny och annan läsekrets än tidigare. I en intervju har Oksanen sagt att nästan varenda frisör i Finland har läst Norma. Det är ju så klart väldigt bra, för de nya läsarna kanske får upp ögonen för Oksanens tidigare romaner också. Men en litterär "snobb" som jag känner sig besviken över Norma. För mig är den trots ett brinnande feministiskt ämne en mellanbok, med Oksanen-mått mätt.


Norma splittrar kritikerkåren, se två helt olika recensioner här (SvD) och här (Expressen).

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Höstnytt som jag bara kastade mig över