söndag, augusti 14, 2016

Vågorna

När jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno tidigare i sommar, blev jag inspirerad till läsningen av Virginia Woolfs vackra och lite märkliga roman Vågorna (sv.övers. Jane Lundblad).

Vågorna har ingen egentlig handling utan är snarare ett prosapoetiskt försök att fånga och skildra tiden. Ungefär som Proust gör i På spaning efter den tid som flytt. Vi är "fångna i ett mönster som består av upprepade ögonblick", säger Rhoda i boken. Det här mönstret som upprepas gestaltar Virginia Woolf genom att använda sig av vågor som metafor. Stilen är böljande och rytmisk, den höjer och sänker sig regelbundet och den sköljer över oss precis som havsvågor gör på en strand.
"Men nu bryts cirkeln. Nu börjar strömmen flöda. Nu stiger lidelser, som har legat och väntat därnere i de mörka sjögräsen som växer på botten, och piskar oss med sina vågor. Smärta och svartsjuka, avund och åtrå, ocj något som är djupare än de, starkare än kärlek och mer underjordiskt."
Eller:
"Det är alltid något som ska göras härnäst. Tisdag följer på en måndag, onsdag på tisdag. Alla sprider samma vågor. I levande varelser bildas ringar, som i träd. Liksom träden förlorar man bladen."
Apropå det faktum att vi får barn som i sin tur får barn och att vissa saker och ritualer upprepas med varje nu generation, står det så här i romanen:
"Därför är vi inte regndroppar som snart torkas upp av vinden. Vi får trädgårdar att blomma och skogar att susa; vi återkommer på olika sätt, i all evighet."
Droppen som symbol och metafor för tiden förekommer flera gånger och några av de rader där droppen nämns är bland textens vackraste, tycker jag.
"Och tiden låter sin droppe falla /.../ Droppen, som har bildats på själens tak, faller. På mina tankars tak låter tiden, som gradvis tar form, sin droppe falla. /.../ Droppen som faller är tiden, som smälter ihop till en viss punkt."
Sex personer befolkar romanen Vågorna: Rhoda, Louis, Jinny, Susan, Neville och Bernard. Eftersom personerna glider hela tiden in i varandra, bildar rösterna en enhet. I centrum finns dock en sjunde person, Percival. Ändå finns han inte, för han är död. Han dog ung men är saknad och beundrad av alla de övriga sex. Jag ser Percival som en spegel som de andra måste reflektera sina egna jag mot för att kunna se sig själva. Utan Percival är alla bara silhuetter. I och med att alla (utom Percival) kommer till tals och rösterna blandas, är det inte alltid så lätt att exakt veta vem jaget är. Det är som om det löpte en linje från den ena till den andra, så att de blev till på riktigt först när de var sammanbundna. Men för det mesta är det författaren Bernard som är jaget. "Alla är vi formuleringar i Bernards historia, saker som han skriver upp under A eller B", konstaterar Neville.

Ur Hjältinnor av Kate Zambreno, s. 95
Handlingen som alltså inte är någon riktig handling utspelar sig under en dag. Eller under ett helt liv. Det beror på hur man ser på det hela. Eller så gör det det samma. Men faktum är att i början av boken är alla i skolåldern, i slutet är Bernard gammal och den enda som är kvar i livet. Samtidigt, i romanens inskjutna, kursiverade och fristående partier, är det vågor och ljus från soluppgång till solnedgång som Woolf beskriver på ett närmast impressionistiskt vis. Woolfs språk och stil är fantastiskt fina.



Min upplevelse av den framrusande tiden och de böljande ögonblick som en dag och ett liv består av påminde mig flera gånger om en reklamfilm som jag sett och som med hjälp av datateknik låter en människa födas, växa upp, åldras och dö i ett snabbt och oavbrutet bildförlopp på bara några få sekunder. Den känslan fick jag när jag läste Vågorna.

Sedan finns det ett parti som gav mig gåshud. Det är bekant att Virginia Woolf avslutade sitt eget liv genom att dränka sig i floden. Hon tog 1941. I slutet av den här romanen, som är från 1931, känns det som om hon antydde sin egen död tio år senare: "Var då detta att föras bort av strömmen /.../ ett slags död? En ny förening av element? En antydan om vad som skall komma?" Jag tycker att det är ganska kusligt. 

Jag blev fullkomligt uppslukad av Vågorna när jag väl har kommit underfund med textens lyriska och impressionistiska beskaffenhet. Ännu en gång har Virginia Woolf gett mig en stor och bestående läsupplevelse. Tyvärr är Vågorna slutsåld överallt men finns att låna på bibliotek. Och nästa kommer romanen i en nyutgåva på Modernista. Då ska jag köpa den.

Tips på extra läsning om Vågorna: Per Molanders egen vinkel på Virginia Woolf och världen 

4 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

Woolf är alltid intressant läsning, rekommenderar Allt är vågor : Virginia Woolf och den moderna fysiken av Per Molander

♥ Hanneles bokparadis sa...

du har väl inte missat i svt Life in squares Brittisk miniserie, en dramatisering av Bloomsburygruppens medlemmar, en djupsinnig och inflytelserik grupp av konstnärer och intellektuella, Virginia Woolf och hennes syster.

Lena sa...

Jag har någon bok av Virginia Woolf i hyllan, men den är oläst. Kanske något att prova på.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Hannele: Jag har läst om Molanders bok (länkar till en artikel längst ner i inlägget), den verkar intressant. Tv-serien har så klart inte missat. Och boken som jag läser nu, "I all välmening" av Angelica Garnett (dotter till Vanessa och Duncan) handlar också om Bloomsburygruppen. Kanske ett lästips till dig?

Lena: Absolut!