En kulturdag i Stockholm, trots regnet

I morse trotsade jag dagens regniga väderprognos och satte mig på tåget mot Stockholm för att gå på Världens längsta bokbord och på Fotografiska. Tur att jag åkte för jag hade det fint.

Om jag kommer hem med nya böcker fyndade på Världens längsta bokbord? Svar: JA! Är supernöjd med fynden av Woolf och Nabokov. Och så är jag mycket glad åt presentasken med fem novellixer från Novellix. Och tänk att jag faktiskt hittade både Vågorna och Orlando som jag hoppades på. Vid sista bokståndet, så det var tur. Precis innan regnet kom på allvar. 

Det är så trevligt att handla böcker som är en fröjd för ögat, också.

Vid fikat innan tåget hem skulle gå, gladde jag mig åt presentasken med fem brittiska klassiker från Novellix som jag fick med mig från dem.

Och så var det besöket på Fotografiska. Wow. Att möta Bryan Adams som fotograf och se hans porträtt av både kändisar och unga soldater som blivit krigsskadde i Irak och Afganistan var en stor upplevelse (tror nästan att han är bättre som fotograf än som musiker och som musiker är han ju himla bra!) men kunde ändå inte mäta sig med de känslor som utställningen Inherit the Dust med verk av Nick Brandt väckte. Helt makalöst. Är mycket glad att jag har tagit mig till Fotografiska och stått i biljettkö utanför i tjugo minuter, i spöregnet. Det var det värt: http://fotografiska.eu/utstallningar/utstallning/inherit-dust/ 

Vågorna

När jag läste Hjältinnor av Kate Zambreno tidigare i sommar, blev jag inspirerad till läsningen av Virginia Woolfs vackra och lite märkliga roman Vågorna (sv.övers. Jane Lundblad).

Vågorna har ingen egentlig handling utan är snarare ett prosapoetiskt försök att fånga och skildra tiden. Ungefär som Proust gör i På spaning efter den tid som flytt. Vi är "fångna i ett mönster som består av upprepade ögonblick", säger Rhoda i boken. Det här mönstret som upprepas gestaltar Virginia Woolf genom att använda sig av vågor som metafor. Stilen är böljande och rytmisk, den höjer och sänker sig regelbundet och den sköljer över oss precis som havsvågor gör på en strand.

"Men nu bryts cirkeln. Nu börjar strömmen flöda. Nu stiger lidelser, som har legat och väntat därnere i de mörka sjögräsen som växer på botten, och piskar oss med sina vågor. Smärta och svartsjuka, avund och åtrå, ocj något som är djupare än de, starkare än kärlek och mer underjordiskt."

Eller:

"Det är alltid något som ska göras härnäst. Tisdag följer på en måndag, onsdag på tisdag. Alla sprider samma vågor. I levande varelser bildas ringar, som i träd. Liksom träden förlorar man bladen."

Apropå det faktum att vi får barn som i sin tur får barn och att vissa saker och ritualer upprepas med varje nu generation, står det så här i romanen:

"Därför är vi inte regndroppar som snart torkas upp av vinden. Vi får trädgårdar att blomma och skogar att susa; vi återkommer på olika sätt, i all evighet."

Droppen som symbol och metafor för tiden förekommer flera gånger och några av de rader där droppen nämns är bland textens vackraste, tycker jag.

"Och tiden låter sin droppe falla /.../ Droppen, som har bildats på själens tak, faller. På mina tankars tak låter tiden, som gradvis tar form, sin droppe falla. /.../ Droppen som faller är tiden, som smälter ihop till en viss punkt."

Sex personer befolkar romanen Vågorna: Rhoda, Louis, Jinny, Susan, Neville och Bernard. Eftersom personerna glider hela tiden in i varandra, bildar rösterna en enhet. I centrum finns dock en sjunde person, Percival. Ändå finns han inte, för han är död. Han dog ung men är saknad och beundrad av alla de övriga sex. Jag ser Percival som en spegel som de andra måste reflektera sina egna jag mot för att kunna se sig själva. Utan Percival är alla bara silhuetter. I och med att alla (utom Percival) kommer till tals och rösterna blandas, är det inte alltid så lätt att exakt veta vem jaget är. Det är som om det löpte en linje från den ena till den andra, så att de blev till på riktigt först när de var sammanbundna. Men för det mesta är det författaren Bernard som är jaget. "Alla är vi formuleringar i Bernards historia, saker som han skriver upp under A eller B", konstaterar Neville.

Ur Hjältinnor av Kate Zambreno, s. 95

Handlingen som alltså inte är någon riktig handling utspelar sig under en dag. Eller under ett helt liv. Det beror på hur man ser på det hela. Eller så gör det det samma. Men faktum är att i början av boken är alla i skolåldern, i slutet är Bernard gammal och den enda som är kvar i livet. Samtidigt, i romanens inskjutna, kursiverade och fristående partier, är det vågor och ljus från soluppgång till solnedgång som Woolf beskriver på ett närmast impressionistiskt vis. Woolfs språk och stil är fantastiskt fina.

Min upplevelse av den framrusande tiden och de böljande ögonblick som en dag och ett liv består av påminde mig flera gånger om en reklamfilm som jag sett och som med hjälp av datateknik låter en människa födas, växa upp, åldras och dö i ett snabbt och oavbrutet bildförlopp på bara några få sekunder. Den känslan fick jag när jag läste Vågorna.

Sedan finns det ett parti som gav mig gåshud. Det är bekant att Virginia Woolf avslutade sitt eget liv genom att dränka sig i floden. Hon tog 1941. I slutet av den här romanen, som är från 1931, känns det som om hon antydde sin egen död tio år senare: "Var då detta att föras bort av strömmen /.../ ett slags död? En ny förening av element? En antydan om vad som skall komma?" Jag tycker att det är ganska kusligt. 

Jag blev fullkomligt uppslukad av Vågorna när jag väl har kommit underfund med textens lyriska och impressionistiska beskaffenhet. Ännu en gång har Virginia Woolf gett mig en stor och bestående läsupplevelse. Tyvärr är Vågorna slutsåld överallt men finns att låna på bibliotek. Och nästa kommer romanen i en nyutgåva på Modernista. Då ska jag köpa den.

Tips på extra läsning om Vågorna: Per Molanders egen vinkel på Virginia Woolf och världen 

Underbart kul med Tuula om att stanna hemma på semestern och läsa Proust

Och hur står det till med Proust?

Hur står det till med Proust och hans gamla På spaning...? Ja, tack. Det går alldeles utmärkt. Hade en liten paus i Proust-läsningen på ca ett par veckor men är tillbaka i svängen med förnyade krafter. Marcel var med mig till Tjeckien och som souvenir därifrån hade jag i år köpt bakformar för madeleinekakor (billigare att köpa där än här). Så nu har jag bakat De Berömda MadeleineKakorna! Så goda de är, oj oj oj. Eller var, borde jag säga, för de tog slut rätt fort. (Måste baka en ny sats snart.)

I  vilket fall som helst återstår mindre än 200 sidor (tror jag), så jag borde vara klar med sommarutmaningen som planerat i slutet på augusti. Boken var lite småseg i mitten men har tack och lov tagit sig igen. Jag antecknar flitigt  och har redan lite idéer om hur jag kan sammanfatta läsupplevelsen efter tredje delen av På spaning.... 

... å så har jag hört att man har upptäckt nytt grundämne:

Ett, två, tre: det går undan med Mr Ripley

Jag fullkomligt slukar Patricia Highsmiths trilogi om Mr Ripley och tiden bara försvinner när jag lyssnar. För knappt tre veckor sedan släppte Storytel ljudböckerna och jag håller redan på med del tre (den gula). De är 10-12 timmar långa.

Romanerna om psykopaten Mr Ripley bjuder på en spännande och välskriven historia om en ung man helt utan moral och samvete men med en desto större längtan efter pengar, status och ekonomiskt oberoende. Han gillar inte att döda folk men ibland blir det nödvändigt, menar han, och då tar han det grundligt och lämnar ingenting åt slumpen. Jag är mest fascinerad av Highsmiths förmåga att fånga den sociala kameleonten Tom Ripleys psyke samt hans stora talang att ljuga, förställa sig och lura folk utan att blinka. Jag tror att jag har fått en ny modern klassiker till favoritförfattare. Det är roligt att äntligen läsa en bok som man har hört talas om rätt mycket genom åren och finna den vara helt i min smak. Nu vill jag se filmen också (med Matt Damon).


Romanerna om Mr Ripley är översatta till svenska av Mårten Edlund. För uppläsningen som för övrigt är helt perfekt står Björn Wahlberg.

Jag följer upp lyssnandet med att då och då kolla vissa passager i pappersboken som jag har lånat på bibblan innan sommaren och önskar att jag hade ett eget ex. Tyvärr är den inbundna klassikerutgåvan från 2012 slutsåld.

Som sagt, det går undan...

En tjeckisk litteraturtidskrift skriver om kvinnliga författare från Iran

I början på sommaren fick jag ett tips från min sons svenskiranska svärmor (som också är litteraturintresserad) om att den tjeckiska litteraturtidskriften Plav hade ett nummer om samtida iranska kvinnliga författare. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om tidskriftens existens och aldrig sett den säljas någonstans, men så säljs den inte var som helst heller (ungefär som svenska Karavan). Men via nätet kunde jag ta reda på ett försäljningsställe i Brno och bad min syster att genast pila dit och köpa tidskriften till mig. Jag skulle ju komma i juli. 

Nu har jag tidskriften här hemma, numrets rubrik är Femiran. Ganska fyndigt, inte sant.  Numret innehåller en författarintervju, en essä, noveller, romanutdrag, poesi, författarinformation och recensioner. Mycket att läsa, mycket att se fram emot. Men trots att jag är van vid att man i tjeckiska språket ofta förtjeckiskar utländska namn (förutom att man alltid lägger till ändelsen -ová till kvinnliga efternamn), så tycker jag att det inte ser klokt ut med de tjeckiskt stavade iranska namnen. Det går ju knappt att googla på namnen när man inte vet hur de ska stavas normalt.