"Allting blir läst genom hans genialitet, genom hennes sjukdom. De Stora Männen diagnostiseras sällan som mentalsjuka, det underminerar kanoniseringen."Några frågor som Zambreno ställer sig och söker svar på är: Vem blir kanoniserad och ihågkommen? Hur recenseras kvinnliga författare i jämförelse med manliga? På vilka premisser kan kvinnlig erfarenhet bli litteratur? I Hjältinnor intresserar sig Zambreno mest för Virginia Woolf, Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, alltså kvinnor som var aktiva som författare under 1900-talets första decennier, men hon berättar också om några andra (Sylvia Plath, Anne Sexton, Ingeborg Bachmann, Djuna Barnes, Marguerite Duras, Clarice Lispector mfl.) Vad framför allt de modernistiska kvinnorna också har gemensamt är att de var gifta med författande/kulturskapande/betydelsefulla män som mer eller mindre hade rätten att bestämma över sina hustrur både vad gällde deras liv och verk (det sistnämnda till och med efter deras död). Zambreno skriver om kvinnor som skrev och verkade i skuggan av sina uppburna män medan deras eget skrivande ansågs mindre viktigt. De led av depressioner (på grund av uttråkning?) sjukförklarades och omhändertogs och inte sällan förbjöds att skriva alls med motiveringen att skrivande var ett hot mot deras psykiska hälsa. De ordinerades vila och förbjöds att arbeta för de ansågs vara för sköra för konstnärskap. Att de skulle skriva om sina mentala sammanbrott gick inte för sig men om maken skrev om sitt dito, var det stor litteratur (t.ex. i fallet Fitzgeralds). Det som gynnade männen sänkte kvinnorna. Varför? Männen ansågs nämligen alltid ha anledning till att uppleva starka känslor, till skillnad från kvinnorna som bara var lite allmänt instabila och hysteriska. Det kallas för det objektiva korrelatet, har jag lärt mig. Bland det mest upprörande exemplet på männens översittarfasoner tyckte jag var det faktum att F Scott Fitzgerald stal sin frus Zeldas dagböcker och plagierade hela passager i sina egna verk. Han använde även Zeldas egna brev i sina böcker utan att fråga henne först. Ja, jag blev arg!
I sina resonemang går Kate Zambreno både tillbaka till "den galna kvinnan på vinden" och berör sin egen nutid som nygift kvinna med författardrömmar och depressiva tillstånd. Hon finner många paralleller mellan sitt eget beteende som hustru till en framgångsrik man och sina kära modernistiska hjältinnor. Till exempel skriver Zambreno så här: "Jag hatar att den här rollen finns, den galna hustrun. Och jag hatar när jag spelar den."
Hjältinnor är späckad med intressanta fakta, levnadsbeskrivningar, resonemang, tankar och personliga insikter. Det var roligt att läsa om en del litterära verk - några har jag läst och känner väl till, andra har jag blivit inspirerad att läsa så fort jag hinner (t.ex. Zelda Fitzgeralds roman Charleston eller Vågorna av Virginia Woolf). Det finns ett bibliografi längst bak som är en guldgruva med lästips.
Det finns ännu ett ord som beskriver Hjältinnor - ordet manifest. För det är den här boken också. Den är ett manifest för "den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv". Vad som nu behövs enligt Zambreno är följande:
"Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om. Fan ta det objektiva korrelatet. Fan ta kanon. Fan ta killarna och deras stora böcker."
Efter att ha läst Hjältinnor har mina feministiska läsglasögon skärpts och slipats betydligt. Som jag har klottrat och antecknat och strukit under och vikt hundöron!
Läs gärna Det känns lättare att flippa nu när jag är författare av Matilda Gustavsson (DN) och I galna fruars sällskap av Ida Therén (SvD).
Ett närbesläktat boktips: Mina hjältinnor av Samantha Ellis (se mitt blogginlägg här)
Köp boken på t.ex. Bokus
