Läsinspiration i senaste Karavan: Jamaica Kincaid och Ben Okri

I senaste numret av litteraturtidskriften Karavan (2/2016) finns bl.a. två extra mycket inspirerande artiklar att läsa: En som är skriven av Kristina Sandberg och handlar om hennes författarsjälsfrände Jamaica Kincaid och en av journalisten Julia Kauta Kouyate om romanen Den omättliga vägen av den nigerianske författaren Ben Okri.

I sin text berättar Kristina Sandberg om hur Jamaica Kincaid inspirerade henne till att använda sig av en dissonant kör av röster inom Maj som är huvudpersonen i Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Du som har läst trilogin om hemmafrun Maj vet vad som menas med de här rösterna. Kincaid använder sig av knepet i boken Till en flicka. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur idéer om stil och gestaltning kan fortplanta sig från författare till författare. Samtidigt är artikeln också ett porträtt av Jamaica Kincaids författarskap. Hon är en författare som jag inte har läst något av ännu men som står på att-läsa-listan. Jag har också hennes bok Se Nu Då i bokhyllan. Sandberg är väl bevandrad i Kincaids romanvärld och hon berättar lockande och med kärlek om böckerna. 

Artikeln Åter till Ben Okris heliga skog är som en kärleksförklaring och en hyllning till romanen Den omättliga vägen. Som också den står oläst i min bokhylla. Artikeln inleds så här:

Att påbörja en bok av ben Okri är för mig ett säkert löfte om njutning och sorg. Jag vet att jag kommer att få uppleva stunder av lycka, magi och berättelser som för mig långt bort från min egen verklighet och som får mig att till varje pris vilja hålla mig kvar där, i Okris värld.

Jag kan säga att när jag har läst ut artikeln, var jag förälskad i romanen. Jag måste läsa den snart! Jag längtar att läsa om en värld där olika verkligheter är möjliga och där det inte bara finns sådant man kan se, utan även det andra, osynliga. En fullt närvarande andevärld, en magisk skog och ett Nigeria där samhällssituationen är svår. Kombinationen av samhällsskildringar, en naturligt närvarande andevärld och utsökt romankonst lockar mig.

Har du läst något av Kincaid och/eller Okri?

Det stora tema-reportaget om författaren Edwidge Danticat från Haiti sparar jag så länge. Sommaren är inte slut än.

Sommarens häftigaste konstupplevelse: Yayoi Kusama på Moderna museet

Oändligt spegelrum - Livets hymn.
Det är Kusamas senaste verk och
det premiärvisas under den här utställningen.

För en vecka sedan besökte jag utställningen I oändligheten av Yayoi Kusama på Moderna museet i Stockholm och det var den häftigaste och roligaste konstutställningen jag sett på länge. Att jag hade mitt tvååriga barnbarn med mig bidrog onekligen till att rolighetsfaktorn höjdes rejält. Eftersom Kusama är så insnöjad på prickar, färggranna bollar och stora, glada mönster och motiv med ögon och ansikten, ville jag gärna ha barnbarnet med för att inviga honom i konstens spännande värld.

När vi kom till museet så sov lillkillen, vilket var bra för farmor eftersom hon kunde då se hela utställningen i lugn och ro först. Men sedan när han vaknade, gick vi runt tillsammans och tittade på de mest "barnvänliga" konstverken.

Först uppladdning.

Mera uppladdning.

Plötslig full rulle. Ett prickigt rum med spegelväggar i mitten var kul.

En massa skor och makaroner krävde eftertanke.
Får man ha hälla ut makaroner över golvet så här?

Ett jättepäron, wow.

Att spegla sig i stora glasbubblor som fanns över hela golvet var skojigt.

Vi fanns i hundratal.

Men det här rummet var bäst. Hur färgerna ändrades,
speglingar i vattnet och på golvet.
Vet inte hur många gånger vi gick runt där. Det var magiskt.

Rummet med de stora prickiga bollarna var väldigt lockande,
synd bara att man inte fick ta på dem. Det var en besvikelse.

Utställningen pågår till och med den 11 september, så passa på om du har möjlighet. En Kusama-utställning av den här storleken kommer inte tillbaka så snart.

Förresten fanns det skojiga saker utanför museet också - till exempel träd i polkaprickiga strumpor!

Läs gärna mer om konstverken i utställningen på Moderna museet här.

Ett konstnärsporträtt:

Svindlande höjder: Kate Bush

Åh!

Hjältinnor

Kate Zambrenos bok Hjältinnor (övers. Helena Fagertun) är extremt läsvärd för alla som intresserar sig av feministisk litteraturhistoria i allmänhet och modernismens skrivande kvinnor i synnerhet. Boken rör sig fritt och ledigt mellan essä, litteraturkritik, dagbok, memoar och roman och denna unika kombination utgör tillsammans med författarens litteraturvetenskapliga kompetens samt hennes personliga erfarenheter av äktenskap, psykisk ohälsa, och författardrömmar en fängslande och tänkvärd läsning. Kate Zambreno är en amerikansk författare och feministisk forskare. Hon läser i massor och i hennes läsning smälter det självbiografiska samman med litteraturen. Livet liksom kanaliserar böckerna. Det blir hur bra som helst.

"Allting blir läst genom hans genialitet, genom hennes sjukdom. De Stora Männen diagnostiseras sällan som mentalsjuka, det underminerar kanoniseringen." 

Några frågor som Zambreno ställer sig och söker svar på är: Vem blir kanoniserad och ihågkommen? Hur recenseras kvinnliga författare i jämförelse med manliga? På vilka premisser kan kvinnlig erfarenhet bli litteratur? I Hjältinnor intresserar sig Zambreno mest för Virginia Woolf,  Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, alltså kvinnor som var aktiva som författare under 1900-talets första decennier, men hon berättar också om några andra (Sylvia Plath, Anne Sexton, Ingeborg Bachmann, Djuna Barnes, Marguerite Duras, Clarice Lispector mfl.) Vad framför allt de modernistiska kvinnorna också har gemensamt är att de var gifta med författande/kulturskapande/betydelsefulla män som mer eller mindre hade rätten att bestämma över sina hustrur både vad gällde deras liv och verk (det sistnämnda till och med efter deras död). Zambreno skriver om kvinnor som skrev och verkade i skuggan av sina uppburna män medan deras eget skrivande ansågs mindre viktigt. De led av depressioner (på grund av uttråkning?) sjukförklarades och omhändertogs och inte sällan förbjöds att skriva alls med motiveringen att skrivande var ett hot mot deras psykiska hälsa. De ordinerades vila och förbjöds att arbeta för de ansågs vara för sköra för konstnärskap. Att de skulle skriva om sina mentala sammanbrott gick inte för sig men om maken skrev om sitt dito, var det stor litteratur (t.ex. i fallet Fitzgeralds). Det som gynnade männen sänkte kvinnorna. Varför? Männen ansågs nämligen alltid ha anledning till att uppleva starka känslor, till skillnad från kvinnorna som bara var lite allmänt instabila och hysteriska. Det kallas för det objektiva korrelatet, har jag lärt mig. Bland det mest upprörande exemplet på männens översittarfasoner tyckte jag var det faktum att F Scott Fitzgerald stal sin frus Zeldas dagböcker och plagierade hela passager i sina egna verk. Han använde även Zeldas egna brev i sina böcker utan att fråga henne först. Ja, jag blev arg!

I sina resonemang går Kate Zambreno både tillbaka till "den galna kvinnan på vinden" och berör sin egen nutid som nygift kvinna med författardrömmar och depressiva tillstånd. Hon finner många paralleller mellan sitt eget beteende som hustru till en framgångsrik man och sina kära modernistiska hjältinnor. Till exempel skriver Zambreno så här: "Jag hatar att den här rollen finns, den galna hustrun. Och jag hatar när jag spelar den."

Hjältinnor är späckad med intressanta fakta, levnadsbeskrivningar, resonemang, tankar och personliga insikter. Det var roligt att läsa om en del litterära verk - några har jag läst och känner väl till, andra har jag blivit inspirerad att läsa så fort jag hinner (t.ex. Zelda Fitzgeralds roman Charleston eller Vågorna av Virginia Woolf). Det finns ett bibliografi längst bak som är en guldgruva med lästips.

Det finns ännu ett ord som beskriver Hjältinnor - ordet manifest. För det är den här boken också. Den är ett manifest för "den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv". Vad som nu behövs enligt Zambreno är följande:

"Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om. Fan ta det objektiva korrelatet. Fan ta kanon. Fan ta killarna och deras stora böcker."

Efter att ha läst Hjältinnor har mina feministiska läsglasögon skärpts och slipats betydligt. Som jag har klottrat och antecknat och strukit under och vikt hundöron!

 Läs gärna Det känns lättare att flippa nu när jag är författare av Matilda Gustavsson (DN) och I galna fruars sällskap av Ida Therén (SvD).



Ett närbesläktat boktips: Mina hjältinnor av Samantha Ellis (se mitt blogginlägg här)


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Dagens dikt: Tre favoritstrofer ur Sanningen de döda vet av Anne Sexton

Det är lätt att tycka om Anne Sextons dikter. Här är tre av mina favoritstrofer.

Ur "De tolv tacksägelsernas mässa", s. 158

Ur "Brev till dr Y (1960-1970), s. 165

Ur "Brev till dr Y (1960-1970), s. 182

Anne Sexton, Sanningen de döda vet (övers. Niclas Nilsson och Jenny Tunedal, Ellerströms 2014)

Så här känner jag mig just nu

Har lyssnat klart på radioföljetongen och tycker att det är väldigt, väldigt tråkigt att boken tagit slut. En mörderska bland oss av Hannah Kent var det. Jäkligt bra! 

Slalomläsning och parallellyssning när den är som bäst

Slalomläser...

... och parallellyssnar...

... och njuter för fulla muggar. Så här långt är jag väldigt nöjd men min lässommar. Visserligen blir det inte några långa texter här på bloggen, men hellre lästid än bloggtid. Jag tror att ni ursäktar, eller?

Drabbad och tagen av Anne Sextons poesi

Magisk! Dikten Her kind (En som hon på svenska) är en av de mest kända av Anne Sexton. Den blir bara bättre och bättre för varje lyssning och omläsning. Anne Sexton (1928-1974), husmorspoet och bekännelsepoet. Hon fick Pulitzerpriset 1967.




Sanningen de döda vet är en urvalsvolym med Anne Sextons poesi. Jag läser den sakta, varje dikt flera gånger om. Jag söker på youtube efter inspelningar med hennes egen uppläsning. Jag är fullständigt tagen, dikterna har drabbat mig kraftigt.

En av dikterna jag läste igår kväll är tillägnad Sylvia Plath i samband med hennes död, skriven bara några dagar efter självmordet (17 feb 1963). Sylvias död, heter den. Då kände jag tårarna komma. Då förstod jag att de två var vänner (här undrar jag om de var det eller om de bara flyktigt kände varandra). Då förstod jag också att de diskuterade olika sätt att avsluta sina liv på. "Döden vi skålade för", skriver Sexton efter att hon kallar Sylvia för "tjuv" ty det är "döden jag längtat så mycket och länge". Och sedan: "och jag känner när jag får veta att du är död / en fruktansvärd smak för det, som salt". Så, de här fyra raderna strax innan den ganska långa dikten når sitt slut: "vad är din död / annat än en gammal tillhörighet, / en mullvad som föll ut / ur en av dina dikter?" Det är sorgligt. Radernas innebörd blir än sorgligare när jag läser mig till att Anne Sexton också begick självmord genom att gasa ihjäl sig själv hemma i garaget, ca tio år senare.

Själsfränder, in i döden.

Lyssna på poddradio En som hon - poeten Anne Sexton. Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg i ett program av Katarina Wikars. 

Radioföljetongen: "En mörderska bland oss" av Hannah Kent

Jag brukar hålla koll på vilken radioföljetong som går i P1 men den som sänds nu höll jag på att nästan missa, om det inte vore för ett inlägg av Anna som på sin bokblogg skriver om 1) vilken bra bok En mörderska bland oss är och 2) vilken fantastiskt bra produktion den här radioföljetongen är. Och Lyran bloggar om radioföljetonger mer allmänt men räknar förstås upp några favoriter. Världen av Juan José Millás har jag inte lyssnat på men det kan mycket väl tänkas att jag gör det innan följetongens alla avsnitt tas bort den 4 augusti.

Men först En mörderska bland oss alltså. Idag har jag rivstartat med tre avsnitt direkt efter varandra och måste säga att jag instämmer redan i Annas omdöme "ruggigt bra". Uppläsningen är så bra som man kan önska sig - helt fantastisk. Det finns två uppläsare, Johan Gry och Gunilla Johansson. Och musiken som också är så fin! Själva berättelsen handlar om den sista avrättningen som ägde rum på Island på 1830-talet och den till döden dömda mörderskan Agnes Magnusdottir, en verklig person som har funnits och vars fall är rikligt dokumenterat. Författaren Hannah Kent, som något otippat kommer från Australien, blandar fakta och fiktion och den karga isländska miljön höjer helt klart romanens attraktionskraft. Så ja, jag är fast redan efter tre avsnitt.

I vanlig ordning är alla 30 avsnitt tillgängliga på webben och kan laddas ner t.o.m. den 16 september.

Senaste boknytt från min läshög

Mr Ripley som ljudbok
Vid mitt senaste besök på biblioteket råkade jag snubbla över Norstedts klassikerutgåva av Patricia Highsmiths serie om Mr Ripley (2013) och eftersom jag gillade Främlingar på ett tåg (här) och eftersom jag fokuserar på kvinnliga klassiker i sommar, lånade jag hem den tjocka volymen trots att jag egentligen tvivlade på att jag skulle kunna hinna med den också. Men döm om min glädje och positiva förvåning när jag dagen efter såg att Storytel släpper Mr Ripley nu den 14 juli. Ibland har jag flyt. Så underbart.

Bokinköp 1
Vissa bokinköp och leveranser gör en mer exalterad än andra. De här två böckerna gjorde mig extremt upplivad när jag hämtade ut dem i förra veckan. Sextons poesi har jag redan börjat läsa så smått, peppad av/efter läsningen av Kate Zambrenos Hjältinnor (mer om den boken lite senare) och omlyssning av ett specialprogram om Anne Sexton i Lundströms bokradio. När det gäller Dante har jag uppenbarligen skaffat mig ett nytt livslångt läsprojekt.

Bokplacering

Jag vet inte om de här två olyckliga fruarna var vänner man att de kände varandra vet man. Hemmafrupoeten Anne Sexton och Sylvia Plath som genom att lägga huvudet i gasspisen utförde den ultimata hämnden av den behärskade hemmafrun (efter att först ha tagit av sig masken i Ariel), var kurskamrater på en kurs i kreativt skrivande. Ilskan de båda bessiter! Kate Zambreno ser dem i Hjältinnor som varandras motpoler, men ändå själssystrar. Jag placerar deras diktsamlingar bredvid varandra, pärm mot pärm, i bokhyllan. Så de för evigt kan finna tröst i varandras fantastiska poesi.

Anteckning 13/7: nu vet jag, de var själsfränder.

Bokinköp 2
Det var sannerligen ett plötsligt infall när jag såg Det andra könet i en låda på Myrorna. Mycket bok för en tjuga, tänkte jag. Svårt att inte köpa, men kanske svåra att börja läsa. Den är ju (om inte annat) så väldigt tjock! Men någon gång... Lättare att förverkliga läsning av Simone de Beauvoir och hennes så viktiga bok om jag har den i bokhyllan. Det refereras till den också mycket ofta, så möjligheten att kunna slå upp avsnitt som omnämns här och var är också bra att ha, känner jag. Nå ja, vi får se. Känns lite snobbigt också. Och väldigt feministiskt.

Här en referens till och ett citat från Det andra könet som återges i Hjältinnor av Zambreno:

De har inte funnits någon motsvarighet till Processen eller Ulysses, skriver de B. i Det andra könet, eftersom kvinnliga författare inte ställer frågor om människans villkor. "En kvinna skulle aldrig ha kunnat bli Kafka: i sitt eget tvivel och sin egen oro skulle hon aldrig kunnat känna igen ångesten hos den ur paradiset förjagade Människan." "Mannen" är den kapitaliserande evige, den transcedente - kvinnan har redan drivits ut, har alltid varit utesluten från den kategorin.

Bokhögen på läsbordet i biblioteket

Så här ser det ut på bokbordet mitt och det är en syn som gör mig smått lycklig. Min sommarläsning (har uppdaterat läslistan). Vissa av böckerna har jag redan hunnit läsa/lyssna på, andra håller jag på med just nu (har 4 på gång samtidigt). Men de flesta i högen är fortfarande ren läslängtan. Temat för min sommarläsning i år är, som ni nog redan vet, hjältinnor - både de fiktiva på boksidorna och författarinnorna som brottades med patriarkala makar och sina egna mentala demoner och spöken. Mest favoritförfattarskap men "nya" titlar. Virginia Woolf toppar listan. Austen och Brontë är omläsningar, bara för att det är mysigt. I fall ni undrar hur lång min semester kommer att vara, så är svaret fyra veckor. Jag tror inte ens själv att läsplanen är realistisk, men det spelar ingen roll.

Sommarens läshög i sin helhet

Bokhögen i närbild - det pågår grupperingar

Virginia Woolf & company

Ett gäng hjältinnor

Skrivande hjältinnor från bibblan

Lilla Proustsällskapet

Flickorna från 1800-talet håller förstås ihop

Zamreno & Ellis - vilken perfekt kombo

Så, det var min korta rapport från läshögen. Så himla skönt att för en gångs skull ha gott om lästid.

Proustsommar 2016: Kan Proust förändra ditt liv?

Förra helgen när jag proust-googlade så där planlöst som jag gör ibland när jag håller på med På spaning... , hittade jag det här inlägget och det slutade med att jag beställde boken Låt Proust förändra ditt liv på Bokbörsen. Annars fanns den inte att få tag på då den är från 1998 (i övers. av Nille Lindgren) och slutsåld sedan länge. Boken verkar i alla händelser vara en kul läsning, eller vad tror ni? Haha, vi får se om jag kommer att få några omvälvande idéer angående min livsföring av den när jag har läst klart senare i sommar. Några kapitel verkar onekligen ytterst intressanta. Vad sägs till exempel om råd i konsten att läsa självständigt, att få upp ögonen eller att lägga ifrån sig böcker? Igår kom den, snabbt som blixten. Jag gillar omslaget.

Omslagets framsida

Omslagets baksida

Proustsommar 2016: Varför inte läsa en deckare i stället?

Linden har äntligen börjat blomma och det doftar ljuvligt ute. Både i området där jag bor och där jag jobbar finns det många stora lindar omkring, så luften är alldeles mättad. jag älskar det. Men det är inte bara doften som är hänförande, det är det högljudda surret från tusentals bin också. För mig är det här den underbaraste tiden på sommaren. Jag plockar lindblommorna där jag lätt kommer åt dem och torkar dem för att ha till några koppar te.

Proust i lindblomstid - nu gäller det att läsa.

Att sitta på balkongen, känna linddoften och läsa i På spaning... känns liksom helt rätt. Fast visst undrar jag ibland varför jag egentligen håller på med den här mer än 3000 sidor långa romanen för lättläst är den ju inte. Jag tänker att "normala" människor ägnar sig åt en mer lättsmält lektyr på somrarna för att koppla av och slippa tänka. men jag tuggar Proust och njuter. Jag vill inte slippa tänka på sommaren och när jag har semester. Tvärtom vill jag passa på att tänka tankar som jag inte har tid eller ork att tänka när mitt arbete slukar min uppmärksamhet. Att uppleva och tänka kring konst är en avkoppling för mig. Jag vill tänka litteratur och världen, bada djupt i dem. Proust är så central i litteraturen. Jag vill förstå varför. För om jag lyckas med det, kanske jag får lättare att förstå annan nyare litteratur, andra romaner, andra sammanhang. Spår av Proust finns lite varstans och det är inte för intet. Jag vill med egna sinnen uppleva storheten av På spaning...  och det är ett underbart äventyr. Krävande, men avkopplande.

När jag läser På spaning..., tycker jag att det är lika roligt och intressant som hjälpsamt att läsa olika texter OM romansviten för i artiklar och essäer om Proust finns kodnycklar till verket. Det är jättebra att hitta ledtrådar till olika typer av tolkningar av verket. Genom att läsa viss kring-litteratur, vet jag vart någonstans jag kan rikta blicken för att hitta det som är intressant att fundera kring i Prousts text/berättelse. Varför upptäcka hjulet själv när någon redan redan har uppfunnit det? Bättre då att rikta sin uppmärksamhet mot att göra en egen värdering/tolkning av det man ser/läser i På spaning...

Det är inte säkert att alla håller med mig, kanske finns det någon som anser att det är lite fusk, men jag tycker inte det. Jag avnjuter kakan och samtidigt läser jag receptet väldigt noga.

I år vill jag läsa Sara Danius bok Prousts motor då flera personer har tipsat mig om den. Tyvärr finns boken inte att köpa, men jag har beställt den på biblioteket. I väntan på att jag ska kunna hämta den på mitt lokala bibliotek har jag läst två tidningsartiklar som jag hittade på nätet. Den ena är ett slags recension av Prousts motor och ger en viss ingång till essän: Bensinlukt i stället för madeleinekaka (SN 2001-10-05).

Den andra artikeln är skriven av Sara Danius, heter På spaning efter pojkar i Paris (DN, 2004-07-30) och handlar om vad På spaning... handlar om mellan del 1 och 7. Allt handlar ju inte om madeleinekakan och minnet, nej nej. Att läsa Danius artikel gav ett nytt bränsle till mitt läsprojekt eftersom Danius förklarar vikten och betydelsen (varför och hur) av mellanböckerna i romansviten. Fjärde delens banbrytande ämne (homosexualitet) och Prousts geniala sätt att skriva om och skildra homosexualitet och ett sexuellt begär är bra att känna till innan man börjar läsa. Eller, ännu viktigare, att man inte slutar efter tredje boken utan fortsätter med romansviten. Tydligen är det så att många tröttnar på Proust efter tredje delen (som jag alltså håller på med i sommar och som, uppriktigt sagt, är bitvis lite seg). Danius poängterar att man som läsare måste se dubbelt, vända upp och ned och läsa tvärtom för att hitta Prousts väl dolda budskap angående kärlek, sex och begär. Så otroligt spännande, är det inte det! Man ska enligt Danius försöka att t.ex. byta ut ordet "författare" mot "läsare" där Proust skriver om skrivande och läsande eller tänka på en man där romanpersonen är en kvinna. Om t.ex. Albertine i själva verket är en man, vad händer då med berättelsen? I och med den här typen av ledtrådar blir läsningen som en skattjakt och ett hemlighetsfullt litterärt äventyr. Är uppspelt över tanken och kommande läsningar. Jag rekommenderar artikeln för alla er som intresserar sig för Proust och På spaning...

I fjol läste jag En sommar med Proust av Antoine Compagnon och den boken var också jättebra som ingång och nyckel till Proust. Plus att den var underhållande. Läs mer här.