Vredens druvor handlar om en fattig bondefamilj från Oklahoma som under depressionen på 30-talet tvingas lämna sin lilla familjegård och bege sig västerut till Kalifornien. Vad de inte tänker på är att tusentals andra fattiga familjer gör samma sak, ditlockade av oseriösa annonser. Det gör att det finns överskott på billig arbetskraft överallt dit de kommer och lönerna dumpas till nästan ingenting. Folk svälter och frustrationen och vreden bland arbetarna ökar, liksom de inföddas hat mot immigranterna. De fattiga immigranterna inser snart att de måste hålla ihop om de ska överleva och ordet solidaritet börjar få en tydlig innebörd för dem.
Steinbecks roman är en stark och samhällskritisk berättelse, men är även mycket varm. Den historiska bakgrunden är intressant och Steinbeck skriver dessutom med en indignation som man som läsare omöjligt kan missa. Det märks att författaren hade gedigna kunskaper i ämnet (han var ju journalist och rapporterade om krisen) och han hade djupa sympatier med de stackars människorna som utnyttjades så hänsynslöst av alla rika jordägare. I romanen visar han hur depressionen påverkar en familjs liv till den grad att familjen till slut faller sönder, en bit i taget. Man kommer nära personerna som alla har sina egna bördor och drömmar. Vredens druvor är i mång och mycket en mycket sorglig historia när drömmar om en bättre framtid en efter en går i kras.
Som tur är finns det motvikt till tragiken och det är familjens starka sammanhållning. Familjen Joad är en familj där alla hyser respekt och kärlek mot varandra och stöttar varandra vad som än händer. Det är en för alla, alla för en som är den oskrivna lagen i familjen. Det är fint och uppriktigt. Jag har särskilt njutit av beskrivningar av relationen mellan mamman och sonen Tom, liksom mellan mamman och gravida tonårsdottern Sarons Ros. Porträttet av mamman är ett kraftfullt kvinnoporträtt som växer fram allt eftersom berättelsen framskrider. Det är mamman som kommer med beslut när familjen vacklar, det är hon som ingjuter styrka och agerar när alla andra i familjen misströstar. Hennes kärlek till sina barn och hennes okuvliga styrka är romanens emotionella motor. Tonen mellan föräldrarna är ibland rå men alltid hjärtlig och replikerna är ofta riktigt roliga.
Jag blev ganska överrumplad över romanens aktualitet idag. Den interna massmigrationen i USA under depressionsåren har tydliga likheter med dagens flyktingström i Europa. Det är tusentals människor på flykt, stora läger med usla förhållanden där migranterna samlas, små illegala kåkstäder i samhällets utkanter, förföljelser, trakasserier och främlingsfientlighet. Man känner igen modellen, så att säga.
Vredens druvor slutar med en scen som jag sent kommer att glömma eftersom den är känslomässigt stark och har ett extremt starkt symbolvärde. Kristen kärlek förkunnas, kvinnans livgivande förmåga hyllas. Det finns hopp. Och finns det liv och hopp, finns det en framtid. Jag kunde inte värja mig mot tårarna.
