lördag, juni 11, 2016

Det här är namnen

Författaren Tommy Wieringa är stor i Holland där han kommer ifrån och hans superaktuella berättelse om en liten grupp flyktingar, romanen Det här är namnen, har i år översatts till svenska (av Joakim Sundström).
De släpade sig fram på rad, med böjda huvuden, matta ögon och oseende blickar. En gång hade de tittat längtansfullt mot horisonten, mot förväntningarnas land bortom synranden, men deras blickar vandrade alltmer sällan över omgivningarna, och numera nådde de aldrig längre än till marken framför fötterna.
Romanen består till en början av två parallella berättelser som till slut flyter samman till en. Dels följer vi de namnlösa flyktingarna på deras strapatsrika vandring, dels handlar boken om kommissarien Beg i gränsstaden Michailopol dit flyktingarna är på väg. När de kommer fram, blir de två berättelserna en. Platsen är en fiktiv plats, landet är ett fiktivt land, tiden är troligen en mörk framtid.

Flyktingarna är anonyma, för det finns nämligen ingen anledning för dem att ha namn. De är människor utan historia som endast lever i det omedelbara nuet, närda av ett hopp om att ta sig till andra sidan. Några män, en kvinna och en pojke. I början av vandringen är de fler än när de kommer fram. En man dödas i öknen. Beg vill sedan ta reda på hur det gick till och vem av flyktingarna som ska ställas till svars för brottet. Det är också viktigt för honom att ta reda på flyktingarnas namn. Med namnen blir de individer som behöver hjälp.

Medlemmarna i den lilla flyktinggruppen har inget gemensamt, slumpen har fört de samman och ingen känner ansvar för någon annan. Så länge man kan gå, är man med. Saktar man efter eller faller blir man kvarlämnad för en svag individ försvagar hela gruppen. Men först tar någon ens skor eller ens jacka. Den nakna självbevarelsedriften styr och ur frustrationen kommer konflikter. Så vandrar de genom öknen, törstiga och hungriga, som maskiner, mot ett nytt land. När de når Michailopol, inser de att en ny mardröm börjar.

Gränsstaden Michailopol var en gång för länge sedan en blomstrande stad med ett kärnforskningsinstitut, ett flertal olika kyrkor och synagogor, ett framgångsrikt hockeylag och en tågstation som var en skärpunkt för tåglinjer mot resten av landet och världen. Nu är staden en förfallen håla, det stannar inga tåg här längre och stationshuset är en förfallen ruin, liksom hela staden. Varför det är så är oklart men man anar att hela Europa har förändrats.

Beg funderar mycket kring religion och än mer kring sin eventuella judendom på mödernet. Hur bestäms vilken religion man tillhör och vad har religion för betydelse för ens identitet? Beg har ett barndomsminne när hans mor sjunger en barnvisa för honom, på jiddisch. Ett litet mysterium som han grubblar mycket över. Ett annat intressant faktum visar sig vara moderns efternamn som ogift som kan vara ”även judiskt”, får han veta genom efterforskningar. Där sitter Beg med diffusa bevis på att modern var en assimilerad judinna, ett faktum som tyder på att hon måste haft anledningar till att dölja sin religiösa tillhörighet. Men om modern var judinna, då är Beg själv en jude. Det måste han förhålla sig till på något sätt, känner han.

Det här är namnen är en angelägen och välskriven roman om ett högst aktuellt och smärtsamt ämne: människor på flykt i Europa. Man kan förstås undra varför man ska välja att läsa en roman om något som nyhetssändningar dagligen är fulla av, det finns så mycket annat roligare. Mitt svar är enkelt: Helt enkelt därför att skönlitteratur visar sidor och aspekter som journalistik inte förmår göra. Skönlitteraturens färgpalett är så mycket bredare än tv-nyheternas. Och Det här är namnen är en mycket bra roman, spännande och tänkvärd.

Boken ställer frågor som är angelägna för var och en av oss att ställa sig och fundera över. Några givna svar finns det knappast men boken får läsarens empatiska seismograf och moraliska kompass och skälva. Dessutom gav boken mig en möjlighet att åtminstone lite grann leva mig in i flyktingarnas utsatta situation och försöka förstå lite, lite mer. Wieringa ger ingen förskönad bild av flyktingarnas situation, tvärtom är hans skildring rätt brutal och tillspetsad. Här är det egoism som råder: rädda dig själv och skit i andra. Överhuvudtaget är stämningen i romanen rätt dystopisk. Man ska absolut inte läsa boken som en verklighetstrogen skildring av flyktingvågen i dagens Europa för det är den inte. Det här är namnen handlar om flykt, identitet, anonymitet och skuld. När det gäller vandringen genom ett fientligt landskap kan jag inte låta bli att tänka på två andra romaner med liknande tema: Vägen av Cormac McCarthy och Flykten av Jesús Carrrasco.

Avslutningsvis vill jag bjuda på tre tänkvärda citat.


Människans liv mellan himmel och jord är som en ljusstråle som faller genom öppningen i en mur: ett ögonblick och det är över.
****** 
Den som försökte definiera sig själv, gjorde det i princip på bekostnad av någon annan.
 ******
En gång fanns det länder och kontinenter som stod öppna för dem som sökte lyckan, gränser var mjuka och genomsläppliga, nu var de gjutna i betong och försedda med taggtråd. Som blinda trevade nu tusentals resenärer med händerna över murarna, de letade efter de svaga punkterna, ett hål, en bräsch som de kunde slinka igenom. En våg av människor sköljde över muren, det var omöjligt att hejda alla. De kom i oräkneliga mängder, och var och en av dem levde i hoppet och förväntningen om att han skulle höra till de lyckliga som nådde till andra sidan. Beteendet var detsamma som hos djur i flock, enskilda medlemmar skulle gå förlorade, men arten skulle överleva.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

bam sa...

Åh, den här vill jag läsa!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Du kan låna den av mig Bam. Om du vill.