Idag är IDAG. Jag påbörjar nämligen läsningen av tredje delen av På spaning...
Första meningen i Kring Guermantes lyder så här: "Francoise fann intet behag i fåglarnas morgonkvitter." Det är en mycket bra inledningsmening, tycker jag, för jag börjar genast undra varför Francoise är så konstig att hon inte uppskattar fågelkvitter på morgonen, eftersom det "normala" är ju att göra just det. Meningen säger något viktigt antingen om henne som person eller något om hennes humör den morgonen (eller bådadera). Oavsett vilket vill man som läsare veta hur det står till med människan och varför. Min nyfiken är väckt. Jag läser...
Vidare vill jag berätta om ett sånt där litet Proust-sammanträffade som jag brukar gilla att råka ut för. I sommarstugan där jag för tillfället befinner mig har jag infört en sommarfrukostrutin som går ut på att jag, medan jag äter frukost och avnjuter havsutsikten utanför fönstret, läser diverse sparade olästa artiklar i senaste numren av ViLäser, Karavan eller i gamla DN Boklördag. De är några stycken. Och imorse valde jag ett ViLäser-reportag om Lydia Davis. Det är både långt och alldeles, alldeles underbart. Jag gillar Davis. Mycket.
Var kommer Proust in i bilden? Jo, här:
Så Davis har alltså översatt Proust, hm, det visste jag inte. Kul att Proust nämns. Ännu roligare är att få veta att Davis en-eller-två-menings-noveller, som jag för övrigt är överförtjust i, är en reaktion på Prousts långa meningar. Inte mer än så, men en fin liten vink åt dagens läsplaner.
Här och här skriver jag om Lydia Davis två novellsamlingar som finns på svenska. Ett lästips till dig som inte har läst henne ännu.
Förresten, vad tyckte jag om Marcel Prousts novell Madame de Breyves melankoliska sommar som jag läste som uppvärmning inför På spaning... ?
 |
| Novellix nr 55 |
Den var riktigt fin. Förälskelse och melankoli var huvudingredienser. Huvudpersonen heter Francoise (ja, som hon i På spaning..., så jag ska vara på spaning efter ett möjligt samband) och hon förälskar sig hopplöst i en man som knappast kan skryta med att vara eftertraktad på kärleksmarknaden, en som heter monsieur de Laléande. De två träffas kort på en fest. Sedan ägnar Francoise hela sommaren åt att tänka på de Laléande, fast hon egentligen tycker att han var ganska tråkig. Men eftersom han gjorde något oväntat den där första och enda kvällen, kom känslorna i rullning och på den vägen var det. Objektet för madame de Breyves känslor förblir dock ovetande om alltsammans.
... omständigheterna hade länkats samman och fjättrat henne, gjort henne till offer för ett ont utan lindring, därför att det saknade mening. Monsieur de Laléande, som i detta nu säkert strosade runt på stranden i Biarritz, stinn av medelmåttighet och ynkliga drömmar, hade nog blivit grundligt förvånad om han fått kännedom om denna sin andra existens i madame de Breyves själ, en existens lika pågående som hans egen, uttryckt med samma påtaglighet i handling, som skilde sig från hans bara genom ett skarpare, rikare, mindre bristfälligt sinne.Novellen är en mycket trevlig smakbit av Proust, det är lätt att känna igen hans stil, språk och ibland vassa humor. Rekommenderas varmt.
Det skulle inte förvåna mig om novellen ingick i På spaning... i någon form. Det vore faktiskt roligt att få "upptäcka". Någon som vet om det är så?
