Lyssnar på sköna klassiker - och njuter

På Storytel finns det ett väldigt bra urval av klassiker som jag regelbundet botaniserar bland men i sommar är planen att lyssna på några romaner som jag känner för att på så sätt läsa om: av Jane Austen, Emily Brontë, Charlotte Brontë, Virginia Woolf... Så här långt har jag lyssnat färdigt på Svindlande höjder och och kommit en bit in i Stolthet och fördom. Det är mysigt - ett kravlöst ljudbokslyssnande då jag troligtvis inte kommer att blogga om böckerna.

Började på Emma av Austen också, men slutade. Den tråkade tyvärr ut mig.

Mysigt ljudbokslyssnande i sommar

Främlingar på ett tåg

Främlingar på ett tåg är Patricia Highsmiths enormt framgångsrika debutroman som blivit en modern amerikansk klassiker och som i år åter igen har getts ut på svenska (övers. Hans Ullberg). När romanen publicerades första gången 1950, var Patricia Highsmith bara 29 år gammal. Redan året därpå hade Hitchcocks film Strangers on a Train premiär. En formidabel succé från första början.

Det är verkligen fascinerande vilken bladvändare Främlingar på ett tåg fortfarande är. Jag tycker inte alls att romanen har åldrats och trots att jag kände till handlingen och utgången sedan tidigare (vilket de allra flesta över fyrtio mer eller mindre gör), blev jag fast från första till sista sida. Det finns något av Brott och straff över den här berättelsen, i alla fall beträffande Guy Haines som plågas ganska mycket av sitt dåliga samvete och ångest över mordet han kände sig tvingad att begå. Bruno Anthony, han som är anstiftaren till morden, han är mest bara stolt över alltihop. Han är en psykopat och sättet på vilket Patricia Highsmith skildrar hans psyke och beteende är mästerligt. Det börjar ganska oskyldigt men accelererar på ett ett mycket obehagligt sätt.

För den som inte känner till intrigen i romanen, går den ut på att Guy och Bruno råkar hamna i samma kupé på ett tåg och börjar prata. Guy berättar om sina skilsmässobekymmer och Bruno avslöjar att han hatar sin far och vill gärna komma åt hans pengar. Bruno föreslår att de utbyter mord. Ett väl genomfört mord utan motiv och utan en synbar koppling mellan offret och mördaren måste vara det perfekta brottet, tycker han. Bruno skulle döda Guys fru och Guy skulle i gengäld döda Brunos far. Sådan är Brunos plan. I och med det sätts en kedja av händelser i gång och Guy hamnar i en ond spiral som han inte förmår hejda.

Främlingar på ett tåg är en psykologisk rysare. Rikemanssonen Bruno som är emotionellt störd, självömkande, dominant, impulsiv och förslagen tränger sig på den förnuftige medelklasskillen Guy och trycker honom så långt in i ett hörn av lögner och dåliga beslut att han slutligen helt förlorar kontrollen över situationen han ofrivilligt befinner sig i. Som läsare får man också en stark känsla av att Brunos agerande gentemot Guy styrs av hans undertryckta homosexuella drifter, svartsjuka och besatthet som manifesterar sig i Brunos vilja att ta över Guys liv. Som sagt: en rysare. Det är en kamp mellan Brunos gränslösa överjag och Guys moraliskt vacklande pliktkänsla. Jag hoppas att den svenska nyutgivningen av romanen kommer att locka många nya läsare, men även göra många "gamla" sugna på en omläsning. Boken är absolut värd det.




Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

4 noveller: E Wägner, M Martinson, A von Krusenstjärna och S Dagerman

Novellixer nr 71-74 är en läsvärd kvartett med svenska författare från förr, nämligen Elin Wägner, Agnes von Krusenstjärna, Moa Martinson och Stig Dagerman.

Filmisar ingår

Elin Wägners novell heter De blå silkesstrumporna (ur samlingen Spinnerskan, 1948) handlar om Bjutti och är en kul och trevlig berättelse. Bjutti är ung, snygg, smart, driftig och med skinn på näsan. Men hon är usel i matematik och det är ett problem som måste lösas eftersom hon behöver ett betyg i matematik för att kunna söka en tjänst hon vill ha. Hon vet att betygskravet är till för att sålla bort flickor eftersom chefen är av den uppfattningen att flickor är för korkade för att kunna lära sig matte, än mindre klara ett betyg och det är även en uppfattning som matteläraren mer eller mindre delar. Vidare handlar novellen naturligtvis om ett par blå silkesstrumpor. Och om gubbsjuka och om Bjuttis väninna Marie. Novellens första mening är: "Äventyret började med att jag köpte de blå silkesstrumporna." Ja, det blir verkligen ett litet äventyr i jämställdhetens tecken. Elin Wägners feminism lyser igenom texten och gör den aktuell.

Snöblandat regn av Stig Dagerman (ur samlingen Nattens lekar, 1947) är en högklassig novell som man lätta fastnar för. Den börjar med meningen "Nej, en sån eftermiddag kommer väl aldrig mera." Och visst är det en speciell dag som skildras. Pojken Arne är tio år, sitter och blastar av morötter med sin Morakniv och föreställer sig att morötterna är klasskompisar som han inte tycker om eller är rädd för. Det är oktober, radion spår snöblandat regn och på eftermiddagen ska fastern från Amerika komma. En stor händelse. Arne har ingen pappa och det är en sorg som upptar en stor plats i hans själ. När fastern säger att det är synd om Arne som ingen pappa har, brister det för Arne. Det känns hemsk att folk ända där borta i det stora Amerika vet om att Arne Berg i Mjuksund i Sverige aldrig har sett sin pappa. Tårarna kommer. Fast Arne skyller på snöblandat regn. "Pår liddel båj", säger fastern från Amerika (vad nu det kan betyda, tänker Arne). Det här är en mycket fin novell om barndom, saknad, ensamhet och väntan.

Snigeln och flickan av Agnes von Krusenstjärna är också en liten pärla (ur samlingen Delat rum på Kammakaregatan, 1933). Den börjar så här: "En vacker söndagsmorgon mot slutet av oktober, då hustaken skimrade fuktiga av nattens rimfrost, som ännu ej hunnit torka, startade regeringsrådet pappa Filip von Stockenstam sin hoppiga Ford och flög iväg utmed den soligt blänkande gatan." Huvudpersonen i den här novellen är nioåriga Rosa vars föräldrar, tre syskon och dockan Ann-Sofi är på väg till deras sommarställe som Rosa hittills bara har förknippat med soliga och varma sommarlovsdagar. Det blir en konstig upplevelse för Rosa, hon känner inte igen sig. Rummen är kala och tråkiga och helt utan mysfaktor och de snart avlövade träden vajar sorgmodigt sina svarta och fuktiga grenar. Det sticker till av sorg i hjärtat på Rosa. Det måste vara den elaka och hemska trollsnigeln som varit framme och förvandlat huset och platsen! Flickan förlorar sina illusioner och inser att världen inte alltid är ett mjuk, dunigt bo att vila i efter dagens solvarma lekar. Och till råga på allt råkar dockan Ann-Sofi för en olycka. På så sätt handlar också von Krusenstjärnas novell om förlust och saknad. Förutom om desillusion.

Moa Martinssons novell heter Fjäderbrevet (ur samlingen Armén vid horisonten, 1942) och börjar med meningen "Det var den sjunde november adertonhundranittio." I den här novellen skildrar Moa Martinson sin egen barndom. Hennes mor var ogift och Moa var alltså en oäkting. En ensamstående kvinna med barn hade det inte lätt i dåtidens Fattigsverige och novellen är en berättelse om kvinnans ställning och kamp i vardagen. Handlingen i Fjäderbrevet utspelar sig kring julafton då släkten samlas i torpet hos mormor och morfar. Det berättas familjehistorier, soldathistorier, soldathustruhistorier, kvinnohistorier. En Moa Martinson som man känner igen.

Den här novellix-fyran representerar ett fint urval av våra moderna klassiker. Förhoppningsvis kan texterna bidra till att nya läsare upptäcker vilka fantastiska författare Dagerman, Martinson, von Krusenstjärna och Wägner är. Ett stort "gilla" från mig.

Omslagen är inspirerade av 40-talsdesign och gjorda
av illustratören Malin Rosenqvist.

Vredens druvor

Vredens druvor av John Steinbeck är den sortens klassikernas klassiker som man lätt kan tro att man har läst fast man inte har gjort det. Jag trodde faktiskt det själv, tills jag insåg att nej, det har jag inte. Bara sett filmen. När jag en dag rätt så nyligen upptäckte att Vredens druvor kom ut som ljudbok och fanns i utbudet på Storytel (i uppläsning av Martin Halland) valde jag att lyssna på den. Och vilken storslagen roman! Den var bara bättre och bättre och de drygt tjugo timmarna var fort över. I slutet grät jag. Vredens druvor publicerades första gången 1939 och året därpå vann Steinbeck Pulitzerpriset. 1962 belönades Steinbeck med Nobelpriset i litteratur mycket tack vare Vredens druvor. Boken är en 1900-talets viktigaste verk.

Vredens druvor handlar om en fattig bondefamilj från Oklahoma som under depressionen på 30-talet tvingas lämna sin lilla familjegård och bege sig västerut till Kalifornien. Vad de inte tänker på är att tusentals andra fattiga familjer gör samma sak, ditlockade av oseriösa annonser. Det gör att det finns överskott på billig arbetskraft överallt dit de kommer och lönerna dumpas till nästan ingenting. Folk svälter och frustrationen och vreden bland arbetarna ökar, liksom de inföddas hat mot immigranterna. De fattiga immigranterna inser snart att de måste hålla ihop om de ska överleva och ordet solidaritet börjar få en tydlig innebörd för dem.

Steinbecks roman är en stark och samhällskritisk berättelse, men är även mycket varm. Den historiska bakgrunden är intressant och Steinbeck skriver dessutom med en indignation som man som läsare omöjligt kan missa. Det märks att författaren hade gedigna kunskaper i ämnet (han var ju journalist och rapporterade om krisen) och han hade djupa sympatier med de stackars människorna som utnyttjades så hänsynslöst av alla rika jordägare. I romanen visar han hur depressionen påverkar en familjs liv till den grad att familjen till slut faller sönder, en bit i taget. Man kommer nära personerna som alla har sina egna bördor och drömmar. Vredens druvor är i mång och mycket en mycket sorglig historia när drömmar om en bättre framtid en efter en går i kras.

Som tur är finns det motvikt till tragiken och det är familjens starka sammanhållning. Familjen Joad är en familj där alla hyser respekt och kärlek mot varandra och stöttar varandra vad som än händer. Det är en för alla, alla för en som är den oskrivna lagen i familjen. Det är fint och uppriktigt. Jag har särskilt njutit av beskrivningar av relationen mellan mamman och sonen Tom, liksom mellan mamman och gravida tonårsdottern Sarons Ros. Porträttet av mamman är ett kraftfullt kvinnoporträtt som växer fram allt eftersom berättelsen framskrider. Det är mamman som kommer med beslut när familjen vacklar, det är hon som ingjuter styrka och agerar när alla andra i familjen misströstar. Hennes kärlek till sina barn och hennes okuvliga styrka är romanens emotionella motor. Tonen mellan föräldrarna är ibland rå men alltid hjärtlig och replikerna är ofta riktigt roliga.

Jag blev ganska överrumplad över romanens aktualitet idag. Den interna massmigrationen i USA under depressionsåren har tydliga likheter med dagens flyktingström i Europa. Det är tusentals människor på flykt, stora läger med usla förhållanden där migranterna samlas, små illegala kåkstäder i samhällets utkanter, förföljelser, trakasserier och främlingsfientlighet. Man känner igen modellen, så att säga.

Vredens druvor slutar med en scen som jag sent kommer att glömma eftersom den är känslomässigt stark och har ett extremt starkt symbolvärde. Kristen kärlek förkunnas, kvinnans livgivande förmåga hyllas. Det finns hopp. Och finns det liv och hopp, finns det en framtid. Jag kunde inte värja mig mot tårarna.

Fröken Läsplatta åker på utflykt och herr Pappersbok tar en sväng i kvällssolen

Jag befinner mig på Gotland just nu och den här dagen spenderade vi på underbara Fårö. Marcel Prousts roman fick följa med (som fröken Läsplattas handbagage) och mer somrig än så här kan en Proustsommar knappast bli.

Det rådde perfekta väder- och lägesförhållanden idag. Planen med utflykten var läsning för mig, bad och spring för hunden och fågelfotografering för Mr Bokmania. Upplägget visade sig vara mycket lyckat. Även fröken Läsplatta njöt av utflykten, trots att hon vägrade att ens vidröra den fina, vita sanden på stranden på Fårö. Tydligen kan hon få en kraftig allergisk reaktion vid kontakt med sand, så det gällde att vara mycket försiktig. Det gick bra och vi klarade oss utan tillbud pga av sand på skärmen eller liknande. Så klart togs det lite läsbilder under dagen.

Fröken Läsplatta svettas i bilen i väntan på Fårö-färjan.

Fröken Läsplatta njuter av havet och solen
men ogillar den sandiga arbetsmiljön.

Fröken Läsplatta och jag i nära samarbete.
Vi har gott om plats på "kontoret".
Vi tar det lugnt.

Tillbaka i stugan har fröken Läsplatta
och jag lite after work.

Efter middagen ville fröken Läsplatta dra sig tillbaka,
så jag tog en sväng med herr Pappersbok i kvällssolen.
Senare hamnade vi i soffan tillsammans.
Hoppas fröken Läsplatta inte tänker hämnas imorgon
med att typ ha slut på batteri.

Proustsommar 2016: Det går undan

Ikväll har jag passerat 100-sidor strecket. 

Proustsommar 2016: Bokomslaget

Omslagsbilden till pocketutgåvan av Kring Guermantes ser väldigt tråkig ut, tycker jag, och vid första anblicken är det omöjligt att se vad den föreställer. Att det är penseldrag i olika gråa nyanser fattar man, men vad är det för någonting? Som tur är finns förklaringen på omslagets baksida. Bilden är en detalj hämtad från en målning av konstnären Georges Clairins (1843-1919). Målningen är ett porträtt av skådespelerskan Sarah Bernhardt (från 1876). Eftersom jag redan har kommit en bit in i handlingen och det har handlat en del om teaterbesök, förstår jag valet av motivet genast mycket bättre. Nu vet jag precis vilken bit av Sarah Bernhardts kjol som utgör omslagsbilden. Att veta det känns mycket bättre... Tja, man kan ju tycka att det gör det samma, men det är roligare att förstå kopplingen än att inte göra det. Jaja, det var bara en liten parentes.

Hela målningen ser i alla fall ut så här:

Georges Clairins, porträtt av Sarah Bernhardt (1876)

Det här är namnen

Författaren Tommy Wieringa är stor i Holland där han kommer ifrån och hans superaktuella berättelse om en liten grupp flyktingar, romanen Det här är namnen, har i år översatts till svenska (av Joakim Sundström).

De släpade sig fram på rad, med böjda huvuden, matta ögon och oseende blickar. En gång hade de tittat längtansfullt mot horisonten, mot förväntningarnas land bortom synranden, men deras blickar vandrade alltmer sällan över omgivningarna, och numera nådde de aldrig längre än till marken framför fötterna.

Romanen består till en början av två parallella berättelser som till slut flyter samman till en. Dels följer vi de namnlösa flyktingarna på deras strapatsrika vandring, dels handlar boken om kommissarien Beg i gränsstaden Michailopol dit flyktingarna är på väg. När de kommer fram, blir de två berättelserna en. Platsen är en fiktiv plats, landet är ett fiktivt land, tiden är troligen en mörk framtid.

Flyktingarna är anonyma, för det finns nämligen ingen anledning för dem att ha namn. De är människor utan historia som endast lever i det omedelbara nuet, närda av ett hopp om att ta sig till andra sidan. Några män, en kvinna och en pojke. I början av vandringen är de fler än när de kommer fram. En man dödas i öknen. Beg vill sedan ta reda på hur det gick till och vem av flyktingarna som ska ställas till svars för brottet. Det är också viktigt för honom att ta reda på flyktingarnas namn. Med namnen blir de individer som behöver hjälp.

Medlemmarna i den lilla flyktinggruppen har inget gemensamt, slumpen har fört de samman och ingen känner ansvar för någon annan. Så länge man kan gå, är man med. Saktar man efter eller faller blir man kvarlämnad för en svag individ försvagar hela gruppen. Men först tar någon ens skor eller ens jacka. Den nakna självbevarelsedriften styr och ur frustrationen kommer konflikter. Så vandrar de genom öknen, törstiga och hungriga, som maskiner, mot ett nytt land. När de når Michailopol, inser de att en ny mardröm börjar.

Gränsstaden Michailopol var en gång för länge sedan en blomstrande stad med ett kärnforskningsinstitut, ett flertal olika kyrkor och synagogor, ett framgångsrikt hockeylag och en tågstation som var en skärpunkt för tåglinjer mot resten av landet och världen. Nu är staden en förfallen håla, det stannar inga tåg här längre och stationshuset är en förfallen ruin, liksom hela staden. Varför det är så är oklart men man anar att hela Europa har förändrats.

Beg funderar mycket kring religion och än mer kring sin eventuella judendom på mödernet. Hur bestäms vilken religion man tillhör och vad har religion för betydelse för ens identitet? Beg har ett barndomsminne när hans mor sjunger en barnvisa för honom, på jiddisch. Ett litet mysterium som han grubblar mycket över. Ett annat intressant faktum visar sig vara moderns efternamn som ogift som kan vara ”även judiskt”, får han veta genom efterforskningar. Där sitter Beg med diffusa bevis på att modern var en assimilerad judinna, ett faktum som tyder på att hon måste haft anledningar till att dölja sin religiösa tillhörighet. Men om modern var judinna, då är Beg själv en jude. Det måste han förhålla sig till på något sätt, känner han.

Det här är namnen är en angelägen och välskriven roman om ett högst aktuellt och smärtsamt ämne: människor på flykt i Europa. Man kan förstås undra varför man ska välja att läsa en roman om något som nyhetssändningar dagligen är fulla av, det finns så mycket annat roligare. Mitt svar är enkelt: Helt enkelt därför att skönlitteratur visar sidor och aspekter som journalistik inte förmår göra. Skönlitteraturens färgpalett är så mycket bredare än tv-nyheternas. Och Det här är namnen är en mycket bra roman, spännande och tänkvärd.

Boken ställer frågor som är angelägna för var och en av oss att ställa sig och fundera över. Några givna svar finns det knappast men boken får läsarens empatiska seismograf och moraliska kompass och skälva. Dessutom gav boken mig en möjlighet att åtminstone lite grann leva mig in i flyktingarnas utsatta situation och försöka förstå lite, lite mer. Wieringa ger ingen förskönad bild av flyktingarnas situation, tvärtom är hans skildring rätt brutal och tillspetsad. Här är det egoism som råder: rädda dig själv och skit i andra. Överhuvudtaget är stämningen i romanen rätt dystopisk. Man ska absolut inte läsa boken som en verklighetstrogen skildring av flyktingvågen i dagens Europa för det är den inte. Det här är namnen handlar om flykt, identitet, anonymitet och skuld. När det gäller vandringen genom ett fientligt landskap kan jag inte låta bli att tänka på två andra romaner med liknande tema: Vägen av Cormac McCarthy och Flykten av Jesús Carrrasco.

Avslutningsvis vill jag bjuda på tre tänkvärda citat.

Människans liv mellan himmel och jord är som en ljusstråle som faller genom öppningen i en mur: ett ögonblick och det är över.

****** 

Den som försökte definiera sig själv, gjorde det i princip på bekostnad av någon annan.

 ******

En gång fanns det länder och kontinenter som stod öppna för dem som sökte lyckan, gränser var mjuka och genomsläppliga, nu var de gjutna i betong och försedda med taggtråd. Som blinda trevade nu tusentals resenärer med händerna över murarna, de letade efter de svaga punkterna, ett hål, en bräsch som de kunde slinka igenom. En våg av människor sköljde över muren, det var omöjligt att hejda alla. De kom i oräkneliga mängder, och var och en av dem levde i hoppet och förväntningen om att han skulle höra till de lyckliga som nådde till andra sidan. Beteendet var detsamma som hos djur i flock, enskilda medlemmar skulle gå förlorade, men arten skulle överleva.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Årets sommarpratande författare

Generellt tycker jag att årets upplaga av Sommar i P1 lovar mycket gott, jag hittar många namn som är spännande, personer vars sommarprat jag inte kommer att vilja missa. Sommar i P1 brukar ju vara dagens höjdpunkt. Sedan finns det en handfull som jag tvärtom kommer att undvika med flit i år. En av dem är Bert Karlsson. Som någon föreslog på fb, bättre att sätta sig och läsa Lasermannen i stället. Det låter som en bra idé, tycker jag. 

När det gäller författare, hittar jag 12 stycken som ska sommarprata. Det är:

David Lagercrantz, 25 juni

Annika Lantz, 26 juni

Tom Malmquist, 3 juli

Emil Jensen, 12 juli

Maj Sjöwall, 13 juli

Marit Paulsen, 17 juli

Stina Stoor, 29 juli

Alexander Bard, 8 augusti

Maja Hagerman, 12 augusti

Kerstin Ekman, 14 augusti

Karin Bojs, 19 augusti

Klas Östergren, 20 augusti

Ett helt liv

Romanen Ett helt liv av Robert Seethaler är en stillsam berättelse om ett människoliv som på ett sätt är alldeles vanligt, på ett annat alldeles unikt och speciellt. Romanen handlar om Andreas Egger som när han var en liten pojke kom till en liten by i en dalgång bland Alptopparna för att tas om hand i en fosterfamilj. Han var föräldralös. Vi möter Andreas för första gången vintern 1933 när getherden Johannes är döende men så envis och egen att han vill försöka lura döden genom att springa ifrån den. Men det kan ju ingen. Bokens titel är Ett helt liv och efter denna inledande händelse skildras många ytterligare händelser ur Andreas Eggers långa liv, en blandning av vardagsdrammatik och stiltje. Det innehåller kärlek, saknad och längtan, en kort tid i Hitlers armé, ett tio år långt rysk fångenskap, hemkomst till byn i Alperna, slitsamma arbetsår och självvald ensamhet på gamla dagar.

Ärr är som år, menade han, det ena läggs till det andra, 

och först summan av alla gör en människa.

Andreas Egger är en enkel människa, varken bildad eller särskilt intelligent. Han kan läsa och skriva men mycket mer än så har det inte blivit. Han tillhör en svunnen tid, kan man säga. Han lever sitt liv så som det kommer till honom och gör det han måste utan att beklaga sig. Han stretar på. Han ställer inga krav. Bara han har naturen omkring sig kan han nästan känna sig lycklig. Seethaler är mycket bra på att beskriva kargheten och skönheten i landskapet, både i sol och vinterstorm och genom att skildra hur livet svingar Anderas Egger än hit, än dit och hur han upplever händelserna, kommer också ett varsamt tecknat personporträtt fram.

Robert Seethaler har skrivit en roman som har en djup inneboende skönhet och som ställer några av de stora existentiella frågorna: Kan man rå på döden? Kan man rå på livet? Vad är meningen med livet? Vad är ett värdigt liv? Ett helt liv är också en bok om hur det nya tränger ut det gamla, det vill säga hur turismen och moderniteter i form av en linbana påverkar livet och naturen i den avlägsna dalen i Alperna där Andreas lever. Det finns ett allvar i det.

Seethaler är sparsam med orden (liksom Andreas Egger är det) men behärskar till fullo formuleringskonsten. Trots att Ett helt liv är en mycket kort roman, tränger den djup in i läsarens medvetande. Boken är svår att släppa, läsningen känns rofylld. Här hyllas det långsamma, det mänskliga och det vanliga och det görs på ett njutningsfullt språk. Boken visar att ett vanligt liv inte alls är det samma som vilket liv som helst, utan oavsett hur till synes enkelt och ensamt det verkar så är det storslaget och fullt av omvälvande händelser och starka känslor.

Ett helt liv nominerades till Man Booker International och hamnade till och med på den korta listan (i sällskap med bla. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante). Den är översatt till svenska av Jörn Lindskog.

Jag har också skrivit om Robert Seethalers mycket fina och läsvärda roman Tobakshandlaren, läs här.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Proustsommar 2016: Mitt alldeles egna Proustsällskap var på läsutflykt

Det har varit en skön, avslappnad dag och en bra Proust-dag. Har läst fyrtio sidor. Så var vi också ett litet, privat Proustsällskap som var ute och läste. Med betoning på litet och privat för det var bara min hund och jag. Bildbevis bifogas.

Bokhunden är medlem i mattes privata Proustsällskap.

Dagens mindfulness: Med På spaning... mot det stora blå.

Fyra citat som jag har strukit under i boken idag:

• En proustsk mening: lång men stilistiskt vacker.

• Formuleringen "Guermantes var som ett romanlandskap, ett fantasiland som jag hade svårt att föreställa mig och just därför längtade efter att få upptäcka"
• Om att uppskatta stillhet: "Där känner man åtminstone att man lever; man har inte alla de här husen framför sig, och det bullrar inte mer än att man kan höra grodorna kväka på en mils avstånd om nätterna." Det här är en underbar formulering för den passar precis på hur jag har det just nu. Framför mig är bara havet, bakom mig klippor och skog. Igenkänning 100%.
• En sak som jag gillar hos Proust är beskrivningar av personer och deras känslor: Här är en känslobeskrivning som inte alls känns gammaldags, tvärtom: "[hon] erfor en glädje närbesläktad med den som en lärare väcker i en klass då han anspelar på någon samtida persons namn eleverna aldrig skulle ha drömt om att få höra från en kateder." Haha, visst är den bra?

Jag är alltså 40 sidor in i boken och vet du vad? Jag märker att jag faktiskt har saknat På spaning... Att möta Prousts språk är ett kärt återseende. Eftersom tredje delen är ca 660 sidor lång, är det tur att jag känner så. Hoppas det håller i sig...

Proustsommar 2016: Dagen då jag inleder sommarens Proust-läsning började med ett litet sammanträffande

Idag är IDAG. Jag påbörjar nämligen läsningen av tredje delen av På spaning... 

Första meningen i Kring Guermantes lyder så här: "Francoise fann intet behag i fåglarnas morgonkvitter." Det är en mycket bra inledningsmening, tycker jag, för jag börjar genast undra varför Francoise är så konstig att hon inte uppskattar fågelkvitter på morgonen, eftersom det "normala" är ju att göra just det. Meningen säger något viktigt antingen om henne som person eller något om hennes humör den morgonen (eller bådadera). Oavsett vilket vill man som läsare veta hur det står till med människan och varför. Min nyfiken är väckt. Jag läser...

Vidare vill jag berätta om ett sånt där litet Proust-sammanträffade som jag brukar gilla att råka ut för. I sommarstugan där jag för tillfället befinner mig har jag infört en sommarfrukostrutin som går ut på att jag, medan jag äter frukost och avnjuter havsutsikten utanför fönstret, läser diverse sparade olästa artiklar i senaste numren av ViLäser, Karavan eller i gamla DN Boklördag. De är några stycken. Och imorse valde jag ett ViLäser-reportag om Lydia Davis. Det är både långt och alldeles, alldeles underbart. Jag gillar Davis. Mycket.

Var kommer Proust in i bilden? Jo, här:

Så Davis har alltså översatt Proust, hm, det visste jag inte. Kul att Proust nämns. Ännu roligare är att få veta att Davis en-eller-två-menings-noveller, som jag för övrigt är överförtjust i, är en reaktion på Prousts långa meningar. Inte mer än så, men en fin liten vink åt dagens läsplaner.

Här och här skriver jag om Lydia Davis två novellsamlingar som finns på svenska. Ett lästips till dig som inte har läst henne ännu.

Förresten, vad tyckte jag om Marcel Prousts novell Madame de Breyves melankoliska sommar som jag läste som uppvärmning inför På spaning... ?

Novellix nr 55

Den var riktigt fin. Förälskelse och melankoli var huvudingredienser. Huvudpersonen heter Francoise (ja, som hon i På spaning..., så jag ska vara på spaning efter ett möjligt samband) och hon förälskar sig hopplöst i en man som knappast kan skryta med att vara eftertraktad på kärleksmarknaden, en som heter monsieur de Laléande. De två träffas kort på en fest. Sedan ägnar Francoise hela sommaren åt att tänka på de Laléande, fast hon egentligen tycker att han var ganska tråkig. Men eftersom han gjorde något oväntat den där första och enda kvällen, kom känslorna i rullning och på den vägen var det. Objektet för madame de Breyves känslor förblir dock ovetande om alltsammans.

... omständigheterna hade länkats samman och fjättrat henne, gjort henne till offer för ett ont utan lindring, därför att det saknade mening. Monsieur de Laléande, som i detta nu säkert strosade runt på stranden i Biarritz, stinn av medelmåttighet och ynkliga drömmar, hade nog blivit grundligt förvånad om han fått kännedom om denna sin andra existens i madame de Breyves själ, en existens lika pågående som hans egen, uttryckt med samma påtaglighet i handling, som skilde sig från hans bara genom ett skarpare, rikare, mindre bristfälligt sinne.

Novellen är en mycket trevlig smakbit av Proust, det är lätt att känna igen hans stil, språk och ibland vassa humor. Rekommenderas varmt.

Det skulle inte förvåna mig om novellen ingick i På spaning... i någon form. Det vore faktiskt roligt att få "upptäcka". Någon som vet om det är så?