lördag, maj 21, 2016

Väggen

Väggen är en märklig och mycket stark roman som länge stannar kvar i tankarna. Den är skriven av en österrikisk författare vid namn Marlen Haushofer (1920-1970) och betecknas som en modern österrikisk klassiker. Den gavs ut för första gången 1963.

Romanens kvinnliga huvudperson har inget namn men vi förstår att hon är medelålders, änka och har två vuxna barn som hon tappat bort någonstans på livets väg. Hon befinner sig i en jaktstuga i bergen och hon är ensam, med undantag av några djur. Jaktstugan tillhör kvinnans kusin och hennes man men de kom aldrig tillbaka från byn dit de hade begett sig en kväll. När kvinnan morgonen därpå gick mot byn för att se efter, gick hon rakt in i en genomskinlig vägg. Det syntes tydligt att på andra sidan väggen var alla döda. Alla människor, alla djur, alla fåglar, alla insekter. Döda.

Handlingen bygger på kvinnans redogörelse av hennes liv efter att den mystiska väggen har dykt upp och omfattar en tidsrymd på ca två och ett halvt år. Romanens nu blandas med redogörelsens då och sedan och ibland väver kvinnan in även minnen som är många år gamla. I slutet av romanen möts redogörelsens tid och romanens berättartid och går samman i ett enda nu. Därmed är ett fortsatt efteråt höljt i dunklet och ingen, varken kvinnan eller läsaren, vet hur framtiden ser ut, även om man kanske kan föreställa sig hur en trolig händelseutveckling kommer att se ut för kvinnan i en värld utan mänsklighet och med sinande resurser.

Det är en postapokalyptisk värld som Haushofer skildrar men vad som orsakade apokalypsen säger hon aldrig. Det kan faktiskt till och med vara så att väggen bara är en inre vägg, en barriär mellan kvinnans psyke och en fientlig och obegriplig omvärld, och alltså något som hon endast upplever själsligt. Man kan läsa boken olika. Men faktum är att kvinnan genomgår en utveckling och personlighetsförändring från en utpräglat urban människa till en naturmänniska. Om man läser romanen som att väggen finns i den fysiska världen och att jaget är av någon yttre orsak antingen instängt eller utestängt (beroende på hur man ser på saken) i skogen bland bergen, har kvinnan i princip inget val att förvandlas till en naturmänniska. Inte om hon vill överleva. Alternativet är ju att välja döden.

Eftersom det är kvinnan, hennes husdjur och naturen omkring som är det som finns och eftersom resurserna i form av redskap, kläder och mat är starkt begränsade och inte heller eviga över tid, blir ägande av prylar för ägandets skull helt oväsentligt. På samma sätt blir det med utseendet. Djuren bryr sig inte om hur hon ser ut... Jaget börjar leva i samklang med naturen och i samspel med de djur som över en natt blivit hennes familj: hunden Lo, kon Bella och katten som inte har något riktigt namn men väl hundra smeknamn. Det föds kattungar och efter ett tag kommer även Tjur till världen. Livets kretslopp är igång med födslar och glädje och dödsfall och sorg.

Jag tror att det är just skildringen av harmoni, kärlek, respekt och ömsesidigt beroende som finns mellan jaget och hennes djur som gör berättelsen så starkt och vacker. Men också mycket sorglig för där kärlek finns, där finns sårbarhet och hot om förlust.

Väggen behandlar en del stora existentiella frågor, som till exempel vad kärlek är, vad meningen med livet är, vad en relation är... Jaget funderar mycket kring allt sådant och i sin redogörelse delar hon med sig av sina tankar. Hon har humor och självinsikt.
Den tristes jag ofta kände var tristessen hos en rosenodlare på en kongress för bilfabrikanter. I  nästan hela mitt liv har jag befunnit mig på just en sådan kongress, och det förvånar mig att jag inte bara en dag föll död ner av leda.
Vid ett tillfälle kommer hon fram till att meningen med livet är helt enkelt att leva det, vilket djuren har förstått för länge sedan. Det är bara människan som har en tendens att ständigt jaga efter något nytt. I vardagen som är fylld av sysslor nödvändiga för överlevnad finner jaget meningen med sitt liv. Hennes nya liv är visserligen tufft och fysiskt ansträngande men samtidigt enkelt och okomplicerat. För att äta, måste hon jaga och odla potatis. För att få mjölk, måste hon ta hand om kon. För att inte frysa ihjäl, måste hon samla på sig ett vedförråd. Med tanke på allt det här kan man även tolka Väggen som ganska kraftig civilisationskritik. Tillbaka till naturen, det är parollen.



Jag har kommit nära kvinnan i boken, det är lätt att känna sympatier och ömhet för henne. Hon är beslutsam och handlingskraftig men även skör. Hon kämpar hårt för att inte bryta ihop. Hon hyser inga förhoppningar inför framtiden men att kasta in handduken tänker hon sannerligen inte göra. Hon anpassar sig efter rådande omständigheter och gör så gott hon kan med det lilla hon har. Hennes klocka har stannat men tiden mäter sig själv ändå.
Jag ser växterna frodas, grönt, mättat, ljudlöst. Och jag hör blåsten och alla ljud i de döda städerna, fönsterrutor som splittras mot stenläggningen när gångjärnen rostat sönder, droppandet av vatten från trasiga ledningar, tusentals dörrar som slår i vinden. /.../ Det måste också ha härjat stora bränder under lång tid. Men nu är väl det över, och växterna skyndar sig att täcka över våra kvarlevor. Om jag tittar på marken på andra sidan väggen ser jag ingen myra, ingen skalbagge, inte minsta lilla insekt. Men det kommer inte att förbli så. Med vattnet från bäckarna kommer livet, det lilla och enkla livet, att sippra in och ge nytt liv åt jorden. Det kunde vara mig fullkomligt likgiltigt, men konstigt nog fyller det mig med hemlig tillfredsställelse.
Som jag nämnde i inledningen, är Väggen en bok som stannar kvar i minnet länge, kanske för alltid. Också för att språket är mjukt, enkelt och ofta vackert poetiskt. Väggen är fascinerande. Jag tänker mycket på kvinnan, skulle vilja veta hur det gick för henne. 


Svensk översättning: Rebecca Lindskog


Några andra bokbloggare som har läst: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lyrans noblesser .

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: