lördag, maj 07, 2016

Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl (övers. Hans Björkgren) var tung att läsa, kanske för att det den skildrar i allra högsta grad angår också mig och, ja, oss alla. Fortfarande och för en lång framtid. Så har boken också undertiteln Krönika över framtiden. På det viset skiljde sig min läsupplevelse av Bön för Tjernobyl från läsupplevelsen av Kriget har inget kvinnligt ansikte (här) och De sista vittnena (här) där andra världskriget står i fokus.

Den 26 april 1986 exploderade en kärnkraftsreaktor i Tjernobyl i dagens Ukraina och följderna av katastrofen består. Tragedin är inte över. I boken Bön för Tjernobyl skildrar Aleksijevitj många drabbade människors erfarenheter, upplevelser och trauman efter kärnkraftolyckan. I en mängd monologer kommer man som läsare så nära varje individ som det bara är möjligt. Litteraturen gör det möjligt.

Jag tror att jag först nu till fullo förstår omfattningen av det som hänt. Att leva sig in det är omöjligt, det går inte, händelsen var för infernalisk. Så mycket lidande och så mycket sorg över förspillda och förstörda liv. Människor som evakuerades och tvingades att lämna sin älskade jord, sina hem och sina husdjur som inte fick följa med. Men Bön för Tjernobyl är även en historia om stark kärlek, som t.ex. den i första monologen som hålls av änkan till en av brandmännen. Redan medan jag läste de första sidorna grät jag floder. Hon var gravid, hon satt vid sin mans dödsbädd och strålningen från hans kropp orsakade även barnets död. Hon överlevde, men gifte aldrig om sig. Kärleken dog aldrig. Brandmännen som först var på plats var älskade av sina hustrur och föräldrar, soldaterna som inkallades för att borra hål i reaktortaket eller sanera Tjernobylområdet hade små barn eller var nygifta och väntade barn. De anmälde sig ofta frivilligt. Några gjorde det av pliktkänsla, några för pengarnas skull. Ju närmare reaktorn man jobbade, desto bättre betalt fick de. Efter tre månader kunde man åka därifrån i en ny bil. För mig är det obegripligt men de visste knappt någonting överhuvudtaget om strålningsrisken och det var i princip först efteråt de fick veta att de kanske inte skulle komma att leva mer än tio år till.

Foto: Igor Kostin. Bilden lånad från Världens historia

Jag har läst hjärtskärande berättelser om enskilda människors uppoffring och om Sovjetstatens lögner, förnekande av fara och förtigande av fakta. Tjernobyl exploderade mot bakgrund av total okunskap om riskerna och en oreserverad tro på tekniken. Kärnkraftverket var framtiden. Regimen talade om för människorna att de var lyckligt lottade som levde i Sovjet och då var folket lyckligt. Genom att läsa boken kunde jag ta del av tankar hos de som var med och överlevde. Jag har läst berättelser som anhöriga till de som dog än idag bär med sig. Jag har läst berättelser om utanförskap och stigmatisering av "tjernobylare". Boken har lärt mig något om sovjetmänniskans fatalism, egoism och förmåga att sko sig på andras bekostnad men också om hur hårt de drabbade dömer gamla beslutsfattare. "Jag tror på historien... på historiens dom... Tjernobyl är inte över, det har bara börjat," säger en man i boken.

Jag kan inte begripa att man exemplevis bröt sig in bakom avspärrningarna och stal bilar, maskiner, verktyg, golvplankor och möbler för att sälja dem på marknader i Minsk och andra platser. Allt som blev kvar i Tjernobylområdet stämplades som radioaktivt avfall och skulle hanteras därefter, men icke... Det finns mycket i boken som jag baxnade över. Jag fick ta pauser i läsningen och smälta både fakta och känslor. Men eftersom Aleksijevitj skriver så storartat och samtidigt lättillgängligt, tog jag varje gång fram boken igen och läste vidare. Någonstans kände jag kanske också att läsningen egentligen var det enda jag kunde göra för dem vars berättelser Aleksijevitj har samlat - ett sätt att hedra alla vars liv förstördes av katastrofen. Be en stilla bön. Må det aldrig hända igen.

Ödet är den enskilda människans liv och historien är allas vår levnad. Jag vill berätta historien på ett sådant sätt att öden inte försvinner ur blickfånget... Den enskilda människans öde...
- Det man speciellt minns av Tjernobyl är "det återstående": ting utan människor, landskap utan människor. Vägar till ingenstans, ledningar ingenvart. Man kan fråga sig vad det egentligen handlar om: det förflutna eller framtiden?
 - Ibland har jag haft en känsla av att jag noterar framtiden... (ur författarens intervju med sig själv, s. 60)



Köp boken på t.ex Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

Lena sa...

Måste verkligen läsa någon av Svetlanas böcker snart.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Gör det, hon är fantastisk.