Bokskryt: maj

Under maj har fem inbundna böcker, en pocketbok och en novellix blivit nya inneboende hos mig.

Planerar sommarläsningen och sommarlyssningen

Det är så himla roligt att planera vilka böcker jag vill läsa och lyssna på under sommaren! Och det är likadant varje år. Känner du igen dig i det? I år kan man dessutom notera en rätt tydlig röd tråd i bokvalet: flera kvinnliga klassiker, en roman om Bloomsburygruppen (skriven av en kvinna) samt två essäböcker om litterära hjältinnor (skrivna av kvinnor). Till det en Fallada-roman, en Zweig-memoar och årets Proust-projekt (läs mer här). Det ska bli kul, längtar redan.

Sommarens läslista:

Romaner:

Fay Weldon: En hondjävuls liv och lustar

Patricia Highsmith: Främlingar på ett tåg

Virginia Woolf: Åren

Virginia Woolf: Vågorna**

Angelica Garnett: I all välmening

Ingeborg Bachmann: Malina

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat

Marguerite Duras: Vicekonsuln

Charlotte Brontë: Villette**

Zelda Fitzgerald: Charleston**

Michael Cunningham: Timmarna (omläsning)**

Hans Fallada: Ensam i Berlin

Marilynne Robinson: Gilead

Läsutmaning:

Marcel Proust: På spaning..., del 3 (Följ gärna läsningen här.)

Memoarer:

Stefan Zweig: Världen av igår

Poesi

Anne Sexton: Sanningen de döda vet**

Essäer:

Kate Zambreno: Hjältinnor

Samantha Ellis: Mina hjältinnor

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv**

Sara Danius: Prousts motor**

Ljudböcker:

Tove Jansson: Farlig midsommar

Jane Austen: Emma

Jane Austen: Stolthet och fördom *

Emily Brontë: Svindlande höjder *

Charlotte Brontë: Jane Eyre *

Virginia Woolf: Mrs Dalloway *

Patricia Highsmith: Mr Ripley: En man med många talanger**

Patricia Highsmith: Mr Ripley: En man utan samvete**

Patricia Highsmith: Mr Ripley: En man med onda avsikter**

grön markering = boken är utläst

gul markering = läses just nu

överstrykning = borttagen från listan, utbytt mot andra titlar

* omläsning



Uppdatering 11 juli:
Manliga författare strukna, hinner inte med dem. Har bestämt mig att endast läsa "hjältinnor" i sommar (förutom Proust då) eftersom det har visat sig vara ett inspirerande lästema. Därför har det också tillkommit flera hjältinne-titlar på min läslista (se **).

Här är senaste nytt från min bokhög.

Vad läser du i sommar? 

Halvvägs i Vredens druvor av Steinbeck

Jag är just nu lite drygt halvvägs i John Steinbecks stora roman om en fattig familjs öde under den stora depressionen i USA på 30-talet, Vredens druvor, som jag lyssnar på som ljudbok. Familjen drivs på flykt från sin lilla gård i Oklahoma och beger sig västerut mot Kalifornien i förhoppning om att finna ett stadigvarande arbete och skapa sig ett nytt, bättre liv. Problemet är att tusentals andra fattiga familjer har tänkt likadant ... Jag gillar romanen mer och mer och känner mig allt mer fängslad av berättelsen och undrar hur det ska gå för Tom och de andra. Familjen har knappt fått syn på Kaliforniens bördiga frukt- och vinodlingar för första gången förrän framtidsdrömmen har fått revor och sprickor. En sak har de fått klart för sig redan under resan: De är inte välkomna.

Från Tjeckien har jag fått med mig en gammal tjeckisk utgåva av Vredens druvor, en bok som har stått i mammas bokhylla redan innan jag föddes. Utgåvan är från 1963 och innehåller många helsidesillustrationer i färg. Eftersom jag vill visa er illustrationerna, har jag gjort ett litet bildspel. Varsågod.

Laddar inför min tredje sommar med Proust

Den lindblomstid nu kommer... Ja, juni och sommaren närmar sig och det betyder jag ska dra igång en tredje säsong av mitt Proust-projekt. Till att börja med har jag beställt pocketversionen av del 3 av På spaning efter den tid som flytt, den som heter Kring Guermantes. Jag har hela På spaning som e-bok och läser den också på läsplattan men gör gärna anteckningar och understrykningar i pocketboken. Det är också lättare att gå tillbaka/bläddra i pappersboken än i e-boken. Sedan förra hösten har jag en mini avdelning med Proust i bokhyllan och att få placera dit nästa del senare i sommar kommer att kännas som en symbolisk målgång för årets etapp.

Men innan jag tar itu med Kring Guermantes måste jag värma upp lite försiktigt. Som inledning blir det alltså novellixen Madame de Breyves melankoliska sommar. Titeln passar ju riktigt bra i alla fall... Räknar med att komma i rätt sinnesstämning och adekvat Proust-läge så att läsningen av bokens 665 sidor förhoppningsvis kommer att gå som en dans.

Kring Guermantes publicerades för första gången 1921 och gavs ut i två delar. I svensk översättning gavs den ut 1966. Översättaren var som bekant Gunnel Vallquist.

"[...] en människa [...] är en skugga som vi aldrig kan tränga in i." (Ur: Kring Guermantes)

Kanske känner någon av er för att också läsa Proust i sommar? Det vore roligt att vara fler "proustgalningar".

Bokfynd: Doktor Zjivago

I vintras öppnade ett nytt och väldigt trevligt antikvariat i stadsdelen där jag bor och det är förstås roligt. Men dubbelt roligt är att ägaren väljer att satsa lite extra på nobelpristagare (vid sidan om Strindbergs författarskap).

Torshälla Antikvariat

Vid mitt första (och än så länge enda) besök gjorde jag ett fynd: Jag köpte Doktor Zjivago av Boris Pasternak (1890-1960) för 80 kr och jag tycker mycket om utgåvan som är från 1957 (Bonniers). Det är charmigt med gamla böcker, de har liksom en själ.

Formatet på boken är stort och texten är tryckt i två spalter på varje sida. Det är lite festligt, det ser man inte ofta. Jag har inte läst Pasternak tidigare men nu, när boken faktiskt befinner sig inom räckhåll, är chansen stor att läsningen blir av. Det livslånga projektet att läsa alla nobelpristagare pågår ju permanent, om än i tysthet. Pasternak fick Nobelpriset i litteratur 1958, mycket tack vare storverket Doktor Zjivago från året innan. Har du läst boken?

Väggen

Väggen är en märklig och mycket stark roman som länge stannar kvar i tankarna. Den är skriven av en österrikisk författare vid namn Marlen Haushofer (1920-1970) och betecknas som en modern österrikisk klassiker. Den gavs ut för första gången 1963.

Romanens kvinnliga huvudperson har inget namn men vi förstår att hon är medelålders, änka och har två vuxna barn som hon tappat bort någonstans på livets väg. Hon befinner sig i en jaktstuga i bergen och hon är ensam, med undantag av några djur. Jaktstugan tillhör kvinnans kusin och hennes man men de kom aldrig tillbaka från byn dit de hade begett sig en kväll. När kvinnan morgonen därpå gick mot byn för att se efter, gick hon rakt in i en genomskinlig vägg. Det syntes tydligt att på andra sidan väggen var alla döda. Alla människor, alla djur, alla fåglar, alla insekter. Döda.

Handlingen bygger på kvinnans redogörelse av hennes liv efter att den mystiska väggen har dykt upp och omfattar en tidsrymd på ca två och ett halvt år. Romanens nu blandas med redogörelsens då och sedan och ibland väver kvinnan in även minnen som är många år gamla. I slutet av romanen möts redogörelsens tid och romanens berättartid och går samman i ett enda nu. Därmed är ett fortsatt efteråt höljt i dunklet och ingen, varken kvinnan eller läsaren, vet hur framtiden ser ut, även om man kanske kan föreställa sig hur en trolig händelseutveckling kommer att se ut för kvinnan i en värld utan mänsklighet och med sinande resurser.

Det är en postapokalyptisk värld som Haushofer skildrar men vad som orsakade apokalypsen säger hon aldrig. Det kan faktiskt till och med vara så att väggen bara är en inre vägg, en barriär mellan kvinnans psyke och en fientlig och obegriplig omvärld, och alltså något som hon endast upplever själsligt. Man kan läsa boken olika. Men faktum är att kvinnan genomgår en utveckling och personlighetsförändring från en utpräglat urban människa till en naturmänniska. Om man läser romanen som att väggen finns i den fysiska världen och att jaget är av någon yttre orsak antingen instängt eller utestängt (beroende på hur man ser på saken) i skogen bland bergen, har kvinnan i princip inget val att förvandlas till en naturmänniska. Inte om hon vill överleva. Alternativet är ju att välja döden.

Eftersom det är kvinnan, hennes husdjur och naturen omkring som är det som finns och eftersom resurserna i form av redskap, kläder och mat är starkt begränsade och inte heller eviga över tid, blir ägande av prylar för ägandets skull helt oväsentligt. På samma sätt blir det med utseendet. Djuren bryr sig inte om hur hon ser ut... Jaget börjar leva i samklang med naturen och i samspel med de djur som över en natt blivit hennes familj: hunden Lo, kon Bella och katten som inte har något riktigt namn men väl hundra smeknamn. Det föds kattungar och efter ett tag kommer även Tjur till världen. Livets kretslopp är igång med födslar och glädje och dödsfall och sorg.

Jag tror att det är just skildringen av harmoni, kärlek, respekt och ömsesidigt beroende som finns mellan jaget och hennes djur som gör berättelsen så starkt och vacker. Men också mycket sorglig för där kärlek finns, där finns sårbarhet och hot om förlust.

Väggen behandlar en del stora existentiella frågor, som till exempel vad kärlek är, vad meningen med livet är, vad en relation är... Jaget funderar mycket kring allt sådant och i sin redogörelse delar hon med sig av sina tankar. Hon har humor och självinsikt.

Den tristes jag ofta kände var tristessen hos en rosenodlare på en kongress för bilfabrikanter. I  nästan hela mitt liv har jag befunnit mig på just en sådan kongress, och det förvånar mig att jag inte bara en dag föll död ner av leda.

Vid ett tillfälle kommer hon fram till att meningen med livet är helt enkelt att leva det, vilket djuren har förstått för länge sedan. Det är bara människan som har en tendens att ständigt jaga efter något nytt. I vardagen som är fylld av sysslor nödvändiga för överlevnad finner jaget meningen med sitt liv. Hennes nya liv är visserligen tufft och fysiskt ansträngande men samtidigt enkelt och okomplicerat. För att äta, måste hon jaga och odla potatis. För att få mjölk, måste hon ta hand om kon. För att inte frysa ihjäl, måste hon samla på sig ett vedförråd. Med tanke på allt det här kan man även tolka Väggen som ganska kraftig civilisationskritik. Tillbaka till naturen, det är parollen.

Jag har kommit nära kvinnan i boken, det är lätt att känna sympatier och ömhet för henne. Hon är beslutsam och handlingskraftig men även skör. Hon kämpar hårt för att inte bryta ihop. Hon hyser inga förhoppningar inför framtiden men att kasta in handduken tänker hon sannerligen inte göra. Hon anpassar sig efter rådande omständigheter och gör så gott hon kan med det lilla hon har. Hennes klocka har stannat men tiden mäter sig själv ändå.

Jag ser växterna frodas, grönt, mättat, ljudlöst. Och jag hör blåsten och alla ljud i de döda städerna, fönsterrutor som splittras mot stenläggningen när gångjärnen rostat sönder, droppandet av vatten från trasiga ledningar, tusentals dörrar som slår i vinden. /.../ Det måste också ha härjat stora bränder under lång tid. Men nu är väl det över, och växterna skyndar sig att täcka över våra kvarlevor. Om jag tittar på marken på andra sidan väggen ser jag ingen myra, ingen skalbagge, inte minsta lilla insekt. Men det kommer inte att förbli så. Med vattnet från bäckarna kommer livet, det lilla och enkla livet, att sippra in och ge nytt liv åt jorden. Det kunde vara mig fullkomligt likgiltigt, men konstigt nog fyller det mig med hemlig tillfredsställelse.

Som jag nämnde i inledningen, är Väggen en bok som stannar kvar i minnet länge, kanske för alltid. Också för att språket är mjukt, enkelt och ofta vackert poetiskt. Väggen är fascinerande. Jag tänker mycket på kvinnan, skulle vilja veta hur det gick för henne. 


Svensk översättning: Rebecca Lindskog


Några andra bokbloggare som har läst: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lyrans noblesser .

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Simma med de drunknade

Det finns flera norska författare som jag gillar och efter att ha läst Simma med de drunknade från i fjol (svensk översättning Lotta Eklund), tillkommer ett nytt författarnamn på favoritlistan: Lars Mytting. Boken är en bladvändare. Den släkthistoria som bit för bit uppdagas för både huvudpersonen Edvard och för läsaren, är mycket skickligt komponerad, nästan som en deckargåta. Så finns det också ett dödsfall som är omgivet av många ouppklarade frågor. När Edvard var tre år gammal, dog hans föräldrar tragiskt i en skog i Frankrike genom att trampa på en gammal gasmina från första världskriget. Pojken själv var försvunnen i fyra dagar i samband med händelsen och ingen vet hur han hamnade på platsen där han till slut hittades. Det var 1971.

Edvard växte upp hos sin farfar på en potatisgård i Norge och när denne dör och det dyker upp en vackert snidad träkista, känner Edvard som då är i tjugoårsåldern att han måste lösa mysteriet med träkistan och sina föräldrars död. Till saken hör att mamman föddes i koncentrationslägret Ravensbrück. Edvards mormor dog i Ravensbrück, morfadern var okänd. För att få svar på sina många frågor reser Edvard från Norge till Shetlandsöarna och till Frankrike. När han får veta att han har ärvt en förfallen gård på en liten ö på Shetland, tätnar mysteriet. Hans sökande efter sanningen om familjens historia är som en spännande skattjakt. En del av "skatten" ligger gömd på ön på Shetland och ledtrådarna därifrån leder till Frankrike, till en anrik plats där det en gång fanns en fyra hundra år gammal valnötsskog. Skogens historia, familjens öde och de två stora krigen i Europa under första halvan av 1900-talet löper samman och bildar en uppslukande släkthistoria som dessutom är kryddad med en kärleksrelation full av motsägelser.

Lars Mytting kan konsten att berätta och fånga sin läsare. Han skriver lika fängslande om potatisodling och barndomsminnen som om krigets tragik och träbitar värda lika mycket som en ny Jaguar. Simma med de drunknade är fantastiskt bra.

I maj kan du bokcirkla om boken med Kulturkollo (på facebook). Start 23 maj.


Läs gärna också vad några andra bokbloggare tycker: Anna, Vargnatts bokhylla, Västmanländskans bokblogg.


Köp boken på Bokus eller AdLibris. Den finns i alla format.

Gratulerar Sara Stridsberg

Av hela mitt hjärta gratulerar jag Sara Stridsberg till att hon blivit invald i Svenska Akademien. Det är fantastiskt roligt och välförtjänt då hon är en av de absolut bästa svenska författarna idag. Och en författare vars böcker jag älskar att läsa. Sara Stridsberg kommer att ersätta Gunnel Vallquist och inneha stol nr 13. Äntligen!

I min bokhylla...

Tobakshandlaren

Romanen Tobakshandlaren av Robert Seethaler från Österrike är en angenäm läsupplevelse, trots att den historiska bakgrunden som den utspelar sig mot är allvarlig då en världskatastrof är i antågande. Året är 1937, Hitler gapar allt mer högljutt, Gestapo härjar allt vildare och annektering av Österrike närmar sig.

I Wien möts en naiv landsortsyngling vid namn Franz och den vid den tiden redan allvarligt sjuke Sigmund Freud och en oväntad vänskap uppstår. Franz arbetar som biträde i tobaksaffären där Freud är kund. De börjar prata och snart vågar sig Franz på att till och med söka upp gamle Freud i hans hem.

Franz lider av kärlekskval (så upp över öronen förälskad i en sexuellt frigjord kabarédansös som han är) och anförtror sig åt Freud. Som tur är vässas den här i sig inte så originella feel-good-tråden mot nazismens framfart och Gestapos allt vanligare gripanden av Wiens judar, så Franz tvingas till slut att bli vuxen, ta in verkligheten och agera efter den. Erfarenheterna och upplevelserna tvingar honom att också mentalt bli av med oskulden, om man säger så. Och när psykoanalysens fader slutligen måste lämna Wien för att gå i exil, har Franz blivit en ung man med åsikter och med ansvar för mer än sig själv.

Robert Seethaler skildrar Franz mentala utveckling och vuxenblivande på ett trovärdigt och intressant sätt, trots att Freud framstår lite grann som berättelsens gode trollkarl. Tobakshandlaren är absolut mer än en vanlig utvecklingsroman. Den är också en kritik mot medelklassens strukturella vardagsnazism och politiska inskränkthet. Ungefär som dagens "jag är inte rasist, men..."

Nu väntar jag otåligt på att Seethalers nya roman på svenska, Ett helt liv, kommer ut.


Till och med 1 juni 2016 är Tobakshandlaren tillgänglig för nedladdning som radioföljetong.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl (övers. Hans Björkgren) var tung att läsa, kanske för att det den skildrar i allra högsta grad angår också mig och, ja, oss alla. Fortfarande och för en lång framtid. Så har boken också undertiteln Krönika över framtiden. På det viset skiljde sig min läsupplevelse av Bön för Tjernobyl från läsupplevelsen av Kriget har inget kvinnligt ansikte (här) och De sista vittnena (här) där andra världskriget står i fokus.

Den 26 april 1986 exploderade en kärnkraftsreaktor i Tjernobyl i dagens Ukraina och följderna av katastrofen består. Tragedin är inte över. I boken Bön för Tjernobyl skildrar Aleksijevitj många drabbade människors erfarenheter, upplevelser och trauman efter kärnkraftolyckan. I en mängd monologer kommer man som läsare så nära varje individ som det bara är möjligt. Litteraturen gör det möjligt.

Jag tror att jag först nu till fullo förstår omfattningen av det som hänt. Att leva sig in det är omöjligt, det går inte, händelsen var för infernalisk. Så mycket lidande och så mycket sorg över förspillda och förstörda liv. Människor som evakuerades och tvingades att lämna sin älskade jord, sina hem och sina husdjur som inte fick följa med. Men Bön för Tjernobyl är även en historia om stark kärlek, som t.ex. den i första monologen som hålls av änkan till en av brandmännen. Redan medan jag läste de första sidorna grät jag floder. Hon var gravid, hon satt vid sin mans dödsbädd och strålningen från hans kropp orsakade även barnets död. Hon överlevde, men gifte aldrig om sig. Kärleken dog aldrig. Brandmännen som först var på plats var älskade av sina hustrur och föräldrar, soldaterna som inkallades för att borra hål i reaktortaket eller sanera Tjernobylområdet hade små barn eller var nygifta och väntade barn. De anmälde sig ofta frivilligt. Några gjorde det av pliktkänsla, några för pengarnas skull. Ju närmare reaktorn man jobbade, desto bättre betalt fick de. Efter tre månader kunde man åka därifrån i en ny bil. För mig är det obegripligt men de visste knappt någonting överhuvudtaget om strålningsrisken och det var i princip först efteråt de fick veta att de kanske inte skulle komma att leva mer än tio år till.

Foto: Igor Kostin. Bilden lånad från Världens historia

Jag har läst hjärtskärande berättelser om enskilda människors uppoffring och om Sovjetstatens lögner, förnekande av fara och förtigande av fakta. Tjernobyl exploderade mot bakgrund av total okunskap om riskerna och en oreserverad tro på tekniken. Kärnkraftverket var framtiden. Regimen talade om för människorna att de var lyckligt lottade som levde i Sovjet och då var folket lyckligt. Genom att läsa boken kunde jag ta del av tankar hos de som var med och överlevde. Jag har läst berättelser som anhöriga till de som dog än idag bär med sig. Jag har läst berättelser om utanförskap och stigmatisering av "tjernobylare". Boken har lärt mig något om sovjetmänniskans fatalism, egoism och förmåga att sko sig på andras bekostnad men också om hur hårt de drabbade dömer gamla beslutsfattare. "Jag tror på historien... på historiens dom... Tjernobyl är inte över, det har bara börjat," säger en man i boken.

Jag kan inte begripa att man exemplevis bröt sig in bakom avspärrningarna och stal bilar, maskiner, verktyg, golvplankor och möbler för att sälja dem på marknader i Minsk och andra platser. Allt som blev kvar i Tjernobylområdet stämplades som radioaktivt avfall och skulle hanteras därefter, men icke... Det finns mycket i boken som jag baxnade över. Jag fick ta pauser i läsningen och smälta både fakta och känslor. Men eftersom Aleksijevitj skriver så storartat och samtidigt lättillgängligt, tog jag varje gång fram boken igen och läste vidare. Någonstans kände jag kanske också att läsningen egentligen var det enda jag kunde göra för dem vars berättelser Aleksijevitj har samlat - ett sätt att hedra alla vars liv förstördes av katastrofen. Be en stilla bön. Må det aldrig hända igen.

Ödet är den enskilda människans liv och historien är allas vår levnad. Jag vill berätta historien på ett sådant sätt att öden inte försvinner ur blickfånget... Den enskilda människans öde...

- Det man speciellt minns av Tjernobyl är "det återstående": ting utan människor, landskap utan människor. Vägar till ingenstans, ledningar ingenvart. Man kan fråga sig vad det egentligen handlar om: det förflutna eller framtiden?

 - Ibland har jag haft en känsla av att jag noterar framtiden... (ur författarens intervju med sig själv, s. 60)

Köp boken på t.ex Bokus eller AdLibris.

Bokskryt mars-april

När jag tittar på böckerna som flyttade hem till mig under de senaste åtta nio veckorna (alltså efter bokrean) blir jag alldeles varm i hjärtat. Vilken underbar bokskörd, tycker ni inte? Tips om böckerna har jag för det mesta fått via andra bokbloggar men även via DN boklördag, Lundströms bokradio och Babel. Ytterligare ett par tre böcker ligger i kundkorgen på AdLibris men jag samlar än så länge "mod" att klicka på betala-knappen. Man är ju bra fånig, vilken larv egentligen. Jag kommer ju att klicka hem böckerna, det vet jag.

Som du kan se är en av böckerna äldre. Det är romanen Doktor Zjivago av Nobelpristagaren Boris Pasternak och jag tycker mycket om utgåvan, så jag tror att jag vill ägna den ett eget litet inlägg.

Och som vanligt vill jag ropa: Ge mig mer lästid, någon!

Veckans ord: B

Veckans ord från Linda börjar på:

begåvad

beundra

bov

bröllop

bur

Vilka böcker, författare eller annat litterärt associerar jag med orden?

Mina svar på B

En begåvad författare, Joyce Carol Oates, har skrit en stor roman om flickan Norma Jean som senare blev stjärnan Marilyn Monroe. Romanen om den mycket begåvade Marilyn Monroe heter Blonde. En av de bästa romanerna jag läst.

Just nu beundrar jag Svetlana Aleksijevitj och hennes verk. Har sedan oktober då hon fick Nobelpriset läst två böcker av henne (De sista vittnena och Kriget har inget kvinnligt ansikte) och är mer än halvvägs i en tredje (Bön för Tjernobyl). Vilket enormt arbete, vilken litterär bedrift!

En världskänd litterär bov som drabbas av samvetskval är Raskolnikov i mästerverket Brott och straff av Dostojevskij.

Bröllop? "Jag minns så väl dagen, mor gifte sig", lyder första meningen i Moa Martinsons roman Mor gifter sig.

Fröken Julie i Stridbergs stora drama har en liten kanariefågel i en fin bur. Tyvärr råkar både hon och fågeln väldigt illa ut. Julies försök att lämna sin "bur" slutar i tragedi. Fröken Julie är ett av mina favoritdramer.