söndag, april 03, 2016

Ur vinterarkivet

Den norska författaren Merethe Lindströms senaste bok på svenska heter Ur vinterarkivet (övers. Urban Andersson) och är en mycket personlig roman. Den handlar om författarens egen familj och deras sårbara tillvaro ute på landet dit de har flyttat. Merethes man Mats har diagnosen bipolär och på grund av sjukdomen är rädslan för att han en dag tar sitt liv ständigt närvarande. Mats har perioder då han inte vill leva längre, ett faktum som Merethe måste förhålla sig till och hantera.
Om vi inte har bil, om vi säljer bilen, om vi inte har rakblad. Om vi inte har rep eller påsar eller bälten, om vi tar bort krokar och stora knaggar, dörrhandtag, om vi undviker höjder, järnvägsspår, recept på sömntabletter, om vi gör allt det.
Ur vinterarkivet är en uppriktigt skriven berättelse om djup kärlek. "Vi är så lika, du och jag", skriver hon. Kärleken är ett skyddslager av mjuk men slitstark bomull som Merethe och Mats landar i varje gång de fallit handlöst genom en ny kris. Genom att skriva om Mats, till Mats, skriver Merethe Lindström i hög grad om sig själv. Den bipoläre Mats är sina berättelser och hon är sin mans berättelser. Därmed, också, sina egna. De möts i hjälplösheten, rädslan och i kärleken. Jag tror att tanken att genom djup kärlek delar man sina liv, lever i och genom varandra, är romanens bärande balk. Ur den övertygelsen kommer romanens kraft.
Du är i mig, jag i dig. Du säger att jag har svårt att se vad som är du, vad som är jag, vi läggs på varandra som motiven i en dubbelexponering. Du är precis som jag, det skeva som är fel i mig finns också i dig...
Ur vinterarkivet är en du-roman. Eftersom Lindström skriver i du-form och tilltalet riktar sig till maken Mats, gör hon honom till textens mottagare och inte till objekt. Det visar på djup lojalitet och respekt och mildrar exponeringen. Det finns en dialog där och som läsare får man vara med i den på ett hörn. Jag har alltid uppskattat Lindströms mjuka och detaljrika språk som är poetiskt, men ändå rätt avskalat och direkt. Naket är nog det rätta ordet. I Ur vinterarkivet är språket som forsar fram en stor del av läsupplevelsen. Korta sekvenser som följer tätt på varandra blir till långa meningar, som om punkt kunde sättas först när det var nödvändigt att ta ett nytt andetag. En sådan text känns i kroppen. Jag blev flera gånger berörd av hur författaren beskriver och får fram känslor och jag påverkades också av de oundvikliga existentiella frågorna som boken ställer. Det var också intressant att läsa hur Lindström förhåller sig till sitt skrivande.
Texten, det som skulle finnas kvar. För att skriva måste man ha tilltro till skriften, orden, att det kan förklaras, förstås /.../. Som att arkivera andning, arkivera sköra knotor, hud, ben, skriftens ensamhet, ensamheten i den skriften.
En parallell berättelse som löper genom romanen är den om Merethe Lindströms pappa som även han var bräcklig inför livet. Och Merethe själv som inte heller hon ville leva när hon var en ung tonåring. Och Mats mor Marina, också psykiskt sjuk. För att inte tala om fadern som var alkoholist. Dessa erfarenheter. Livet, döden, smärtan, rädslan. "Ärren är inte lätta att se, inte mina, inte dina", menar Merethe och kommer fram till att hon och Mats är "en genetisk kod för oro". Det är en svår situation för alla, svårast är det för barnen. De ser allt, Merethe ser i deras blickar att de ser när en förändring är på gång, det syns tydligt att föräldrarnas hjälplöshet överförs på barnen. Allt skriver Lindström fram, det finns ord för allt. Det gör ont när hon kallar sitt hem för missbrukarhem och berättar om galenskap och oro som "strömmar genom huset som använt vatten". Vilka ärr kommer barnen att få? Hur påverkas äktenskapet? Hur ser familjevardagen ut? Man kan visst vänja sig.
Så blir man van vid det, vid hjälplösheten och allt det andra, kommer tillbaka hela tiden, flera gånger om året, du blir tystare och tystare, eller motsatsen, du pratar mer än förr, tar min hand, men släpper den lika snabbt igen, en oro, slagsida och så stannar det upp, arbetet du höll på med, disken du kunde ha tagit, soporna, räkningar, telefonen, vänner, kolleger som ringer.
Trots alla psykiska påfrestningar och all hjälplöshet skriver Merethe Lindström väldigt ömsint och kärleksfullt om hur det är att leva med Mats. Störst av allt är kärleken.




Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: