lördag, april 09, 2016

Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna

Jag följer hyllningsströmmen och håller med andra recensenter: romanen Min fantastiska väninna av den hemliga italienska författaren Elena Ferrante är verkligen otroligt bra. Det är en bok och en berättelse som skiljer sig ur mängden av andra, liknande barndomsskildringar (som t.ex. Stål av Silvia Avallone). Kanske är det bredden, kanske är det språket, kanske är det berättarjagets iakttagelse- och analysförmåga, kanske är det tiden och miljön, kanske är det rättframheten i berättandet som gör Min fantastiska väninna så fängslande och magnetisk. Fast, egentligen, är det nog allt det på en och samma gång, i perfekt avvägda proportioner. Min fantastiska väninna är första delen i en internationellt hyllad romansvit om Elena Greco och Lila Cerrullo och jag väntar redan otåligt på att del två ska komma ut på svenska (över. Johanna Hedenberg).

Romanens ramberättelse tar avstamp i nutid och utgörs av den drygt sextioåriga Lilas plötsliga försvinnande, ett besked som får romanens Elena att minnas deras barndomsvänskap i femtiotalets Neapel. De två kvinnorna har inte setts på länge och Elena börjar skriva ner sina minnen av Lila och deras vänskap och ömsesidiga beroende. Elena och Lila växte upp i ett hyreshusområde i utkanten av Neapel och deras uppväxt präglades av efterkrigstidens fattigdom, klasskillnader, traditionella könsroller, sexism, smuts, våld och maffias mer eller mindre dagligen påtagliga närvaro. Förutom Elenas och Lilas familjer stiftar läsaren en nära bekantskap med en mängd andra karaktärer från kvarteret, till exempel familjen Carracci som driver charkuteributiken, snickaren Pelusos familj, den galna änkans familj (familjen Cappuccio), den poesiskrivande järnvägstjänstemannens familj (familjen Sarratore i vars son Nino Elena förälskar sig) eller familjen Solara som äger kaféet på gatan och vars söner anser sig vara kvarterets kungar och är riktiga skitstövlar. Barnen i dessa familjer är ungefär jämnåriga med Elena och Lila och alla känner alla. Därtill tillkommer en handfull lärare som har varsin given plats i historien. Som läsare får man en bra insikt i människornas livsvillkor, problem, relationer, värderingar och konflikter. Ferrante formar en vardaglig men spännande värld.

Elena och Lila är både mycket lika och mycket olika varandra. De är begåvade, vetgiriga och törstande efter kunskap. De läser mycket. Särskilt Lila har ett fantastiskt läshuvud och en vass tankeförmåga. Ändå är det hon som slutar skolan när hon är fjorton för att lyda sin far och börja arbeta i hans skomakarverkstad. Han själv är analfabet och har inte mycket till övers för att flickor ska gå i skolan mer än nödvändigt. Tillsammans med sin bror designar och tillverkar Lila egna skor av märket Cerrullo men försöket väcker enbart fars vrede. När Lila är sexton, gifter hon sig med butiksägaren Stefano Carracci. Han har pengar och kan kanske rädda fars verkstad som har gått dåligt ett tag. Elena däremot får fortsätta att studera för hennes far, som är vaktmästare på kommunen, är mer positivt inställt till utbildning. När det gäller Lila så säger lärarinnan till Elena så här vid ett tillfälle:
... allt det vackra som Cerullo hade i huvudet redan när hon var liten har hon aldrig fått utlopp för, och nu har det satt sig i ansiktet på henne och i brösten och låren och på röven, och där kommer det snart att försvinna och sen är det som om hon aldrig haft det.
Det finns en bitterhet i orden som fröken Oliviero yttrar. En bitterhet över en begåvad flickas bortkastade chanser att bli något mer i livet än en barnafödande hemmafru. Lila är överhuvudtaget en motsägelsefull person. Som barn är hon liten, spinkig och vetgirig. Som tonåring blir hon en skönhet som slutar gå till biblioteket och hellre kammar sitt hår. Hon är söt men elak och hård. Hon sårar ofta med ord och Elena är på goda grunder övertygad om att hon till och med skulle kunna döda utan att blinka.

Eftersom större delen av romanen handlar om flickor som är i yngre tonåren, skildras förstås några utpräglat flickiga erfarenheter så som första menstruationen, att få bröst och att förvandlas till unga kvinnor med allt vad det innebär när det gäller sexualitet och insikten om kvinnans roll och ställning hemma och i samhället. Elena och Lila utsätts för killars (och även vuxna mäns) blickar, sexistiska kommentarer, tafsande händer och påstridiga närmanden. En lösning är att bli ihop med en kille, så får man vara i fred för de övriga. Lila och Elena är känslomässigt ganska beroende av varandra, samtidigt som det finns konkurrens och ett slags svartsjuka de emellan. Det är ju alltid bara den ena av flickorna som hinner vara först med något. Elena Ferrante lyckas mycket bra med skildringen av ambivalensen i flickornas relation. Å ena sidan hur samstämmiga och oumbärliga de är för varandra, å andra sidan deras allt mer olikartade syn på vad de vill göra med sina liv och den följaktligen nödvändiga glidningen ifrån. Allt de alltid och genast måste berätta för varandra... Allt de allt oftare håller hemligt för varandra... Lilas bröllop och Elenas allt mer växande bildningstörst leder av naturliga ursaker till en oundviklig brytpunkt.

Det är många känslor som jag känner igen mig i från min egen barndom och tidiga ungdom när det gäller kompisrelationer. Förmodligen är det just det generella och allmängiltiga som Ferrante har lyckats få fram i berättelsen som gör att man kommer nära Elena och Lila.

Min fantastiska väninna är en utvecklingsroman med stor dragningskraft. Vardagliga händelser, flickornas tankar, lärdomar och upptäckter av livet bortom mammas kök och skolgården är beskrivna med elegans och psykologisk skärpa. Eftersom jag-berättaren Elena är sedan länge vuxen, är perspektivet en vuxen kvinnas som ser tillbaka på sin barndom och tidiga tonår. Därför kan hon värdera och kritiskt granska sina minnen och också sätta dem i ett större sammanhang på ett helt annat sätt än om berättarperspektivet var ett barns. Hon betraktar sig själv och Lila på avstånd - ett avstånd som består av fem decennier av livserfarenhet. Ferrantes berättelse är uppriktig och utstrålar ömhet och respekt för de barn hon och Lila en gång var. Ferrante är en mycket skicklig författare och berättare. Det är lätt att sträckläsa romanen, för har man börjat, är man fast.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns också som ljudbok i uppläsning av Odile Nunes.


Inga kommentarer: