Det har hänt igen. Det händer med jämna mellanrum. Vanligtvis är två böcker som jag läser direkt efter varandra inblandade men ibland också två böcker som jag läser parallellt. Fast det är mera sällsynt eftersom slumpen och timingen måste samarbeta extra mycket. Men oavsett vilket är det lika häftigt. Det som sker är att någonting i texten i den ena boken så att säga sträcker fram handen och vidrör eller pekar mot någonting i texten i den andra boken och tack vare det uppstår ett slags metabrygga mellan de två verken. Som om böckerna eller författarna blickade till hälsning mot varandra, som om de visste att deras vägar har korsats i sin läsares tankevärld. Det låter jätteflummigt att skriva så, men eftersom jag bloggade om liknande läsupplevelser förut, vet jag att flera av er känner igen det här. Visst är det märkligt. Ok, det är dags för dagens exempel. Som jag skrev i ett inlägg i förmiddags har jag börjat slalomläsa
Bön för Tjernobyl och
Hamlet. På sidan 59 i Bön för Tjernobyl läser jag plötsligt detta:
De berömda vara-eller-inte-vara-raderna i Hamlet är ganska mycket i slutet av pjäsen, så jag har inte kommit dit än, men det spelar ingen roll för jag vet ju att Shakespeare har skrivit orden och Hamlet uttalar dem. Tack vare litteraturen och slumpen skakar Shakespeare och Aleksijevitj hand och till på köpet gör de det på själva 400-årsdagen av skaldens död. Jag tycker att det är fint.
Som Hamlet också säger, det finns mycket mellan himmel och jord som en människa aldrig kan förstå.
