Radioföljetong: Tobakshandlaren

Jag har helt missat att börja lyssna på radioföljetongen som just nu sänds i P1 men eftersom den finns tillgänglig som podd t.o.m. 1 juni, är det inte kört. Ska ladda ner den idag. Boken heter Tobakshandlaren och är skriven av en tyskösterrikisk författare vid namn Robert Seethaler. På Radioföljetongens hemsida presenteras boken så här:

En sommar i slutet av 30-talet tvingas 17-årige Franz att lämna tryggheten i den idylliska by i de österrikiska alperna där han vuxit upp med sin ensamstående mor, som inte längre har råd att försörja honom. Modern har ordnat lärlingsplats åt honom hos en gammal vän som driver en tobaksaffär i Wien. Den lite naive och mycket godhjärtade Franz saknar sin mor enormt, men finner sig snart tillrätta och börjar trivas med sysslorna i tobaksaffären och den vimlande storstaden. Med ungdomlig nyfikenhet och ett brinnande intresse att förstå sig själv och tillvaron möter han den berömde professor Siegmund Freud, som är stamkund i tobakshandeln. Och inte minst möter Franz den allt uppslukande första förälskelsen. Men orosmolnen hopar sig. Nazism och antisemitism breder ut sig över landet och en anslutning till Hitlers Tredje rike verkar allt mer oundviklig.

Jag har inte läst något av Robert Seethaler förut men han verkar vara en intressant och läsvärd författare. Hans bok Ett helt liv som nyligen kommit ut på svenska är nominerad till Man Booker International. Har du läst något av honom?

S/Y Glädjen - bara några rader

Har lyssnat klart på "S/Y Glädjen" av Inger Alfvén (i uppläsning av Anna Godenius). En himla bra roman, just som alla sa till mig innan. Men ruggig. Mycket ruggig. Också som alla sa. Så mörk och sorglig. Fy f*n vilken mardröm personerna i boken gått igenom. Usch. Det är synd om människorna (som Strindberg sa). Men ack så bra och fint skrivet. Klart att boken är en modern svensk klassiker.

De fördrivna

De fördrivna är författaren Negar Nasehs andra roman, den första var Under alla denna vinter som jag tyckte väldigt mycket om (läs här). Jag känner igen Nasehs täta prosa, men nu är den nästan på gränsen till klaustrofobisk. Det är kvalmigt hett, en sommar på Sicilien är inte att leka med. Filip och Miriam har köpt ett tjusigt stenhus hus där och flyttat dit. Landskapet som är så bedövande vackert. Och havet. De är privilegierade, deras jobb gör det möjligt för dem att bo var de vill - Miriam är medicinsk forskare, för tillfället mammaledig med dottern Olivia, och  Filip är konstnär som gör tavlor som säljer.

Miriam är besatt av barnets sömn, det känns som att flickan jämt ska sova. Vaggas, gungas, bäras. Filip tycker inte att barnet ska sova så mycket med är för upptagen med sitt för att lägga sig i på allvar. Miriam gör annars inte mycket hemma. Går mest omkring, röker och dricker på tok för mycket gin. Medicinskåpet innehåller flera tunga preparat, Mirjam är narkosläkare och vet ett och annat om att få folk att somna. Miriam är långt ifrån en husmorstyp. Rätt hopplös faktiskt. Är det soporna som luktar så illa i köket? Vem bryr sig. Nånting är tungt och svart i Miriams sinne som hindrar henne att njuta av tillvaron och sitt barn, men vad det är och varför hon är så oengagerad i vardagsgöromål kommer inte riktigt fram. Filip försöker att göra det som krävs, han leker och gosar med barnet och det är han som till slut går ut med de illaluktande sopporna. För övrigt är även han rätt självupptagen. Äktenskapet går ganska mycket på tomgång. "Om vi inte har sex så kommer vi att skiljas," säger de. De har sex. Det funkar inte.

Filip och Miriam får besök under en knapp vecka på sommaren, Filips vän som är dokumentärfilmare och hans fru är hos dem några dagar. Långt ute på havet drunknar flyktingar i dåliga båtar och det är inte så långt till ön Lampedusa från den platsen där Mirjam och Filip bor. Naturligtvis har Miriam och Filip hört om flyktingkatastrofen men trots att det geografiskt är så nära, berör dem inte flyktingarnas lidande det minsta. På sin höjd känns det lite obehagligt men de har ju så många egna bekymmer att tänka på. I kontakt med Filips vänner kommer Filips och Miriams självupptagenhet och bortskämdhet väldigt tydligt fram. Plötsligt spricker den fina ytan och korthuset börjar rasa. Vännerna sticker i förtid. Det måste till en ändring, för som det är nu kan de inte fortsätta. Slutet på romanen är oväntat och överraskande men samtidigt diffust. Jag är inte helt tillfreds med det.

Negar Naseh skriver vackert, hennes språk är snyggt modellerat. Det är på alla plan en mycket njutbar läsning. Filips och Miriams liv den första och så heta sommaren i stenhuset på Sicilien är fullt av hemliga rum med dörrar som slår igen bara man närmar sig, läsaren kommer inte in. Jag vill komma in! Det löper gångar under ytan men de gångarna förblir outforskade. De fördrivna är en kort roman och jag tror att en något djupare dykning i personernas psyke skulle vara romanen till gagn. Varför beter sig Miriam som hon gör? Vad är det som gnager i förhållandet mellan makarna och varför? Som det är nu så är romanen mest en lägesbeskrivning, dock mycket läsvärd ändå.

Negar Naseh är i en begåvad författare och jag ser fram emot hennes fortsatta romanproduktion.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Boken finns i samtliga bokformat.

Det har hänt igen...

Det har hänt igen. Det händer med jämna mellanrum. Vanligtvis är två böcker som jag läser direkt efter varandra inblandade men ibland också två böcker som jag läser parallellt. Fast det är mera sällsynt eftersom slumpen och timingen måste samarbeta extra mycket. Men oavsett vilket är det lika häftigt. Det som sker är att någonting i texten i den ena boken så att säga sträcker fram handen och vidrör eller pekar mot någonting i texten i den andra boken och tack vare det uppstår ett slags metabrygga mellan de två verken. Som om böckerna eller författarna blickade till hälsning mot varandra, som om de visste att deras vägar har korsats i sin läsares tankevärld. Det låter jätteflummigt att skriva så, men eftersom jag bloggade om liknande läsupplevelser förut, vet jag att flera av er känner igen det här. Visst är det märkligt. Ok, det är dags för dagens exempel. Som jag skrev i ett inlägg i förmiddags har jag börjat slalomläsa Bön för Tjernobyl och Hamlet. På sidan 59 i Bön för Tjernobyl läser jag plötsligt detta:

De berömda vara-eller-inte-vara-raderna i Hamlet är ganska mycket i slutet av pjäsen, så jag har inte kommit dit än, men det spelar ingen roll för jag vet ju att Shakespeare har skrivit orden och Hamlet uttalar dem. Tack vare litteraturen och slumpen skakar Shakespeare och Aleksijevitj hand och till på köpet gör de det på själva 400-årsdagen av skaldens död. Jag tycker att det är fint.

Som Hamlet också säger, det finns mycket mellan himmel och jord som en människa aldrig kan förstå.

Årsdagsrelaterad läsning

I dagarna uppmärksammas den kommande 30-årsdagen av Tjernobyl-olyckan och vad passar då bättre att börja läsa i helgen än Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl. Jag var 21 år när katastrofen inträffade och jag minns att det enligt statliga medier i Tjeckoslovakien inte var någon fara alls, medan österrikiska tv-kanaler som vi som bodde relativt nära gränsen hade tillgång till, rapporterade något helt annat och mycket mer oroande. Jag minns att denna skillnad i rapporteringen om och hanteringen av situationen var en avgörande och definitiv ögonöppnare för mig när det gällde hur regimen i mitt forna hemland fungerade. Jag minns också den stora oron jag kände när jag bara ca en månad senare förstod att jag var gravid. För vad visste man om vilka effekterna av nedfallet kunde bli? Nu ska jag läsa Bön för Tjernobyl och jag kommer säkert att gråta massor under läsningen - över människors lidande och över alla förspillda och förstörda liv. Det är fruktansvärt tragiskt det som hände.

Men det är också 400 år sedan Shakespeare dog och därför tänker jag den kommande veckan ägna mig åt omläsning av favoritverket Hamlet. Det ser jag fram emot.

Nytt i muminskåpet

Nya muminmugg-kompisar. Ska man köpa en, kan man lika gärna köpa tre (för att spara portot).

Butcher´s Crossing

Tänk att två romaner, trots att de är skrivna av samma författare, kan vara så väldigt olika varandra. Jag tänker på Stoner (rec. här) och Butcher´s Crossing av John Williams (1922-1994). Butcher´s Crossing från 1960 är en västernroman fast på ett ganska annorlunda sätt än man kanske föreställer sig att en västernroman ska vara. En annan etikett som kan sättas på romanen är utvecklingsroman.

Boken (sv. övers. Eva Johansson) handlar om unge Will Andrews som hoppar av Harvard-studierna eftersom han finner dem meningslösa och drar till väst för att uppleva det verkliga livet. Det är 1870-tal och i det lilla samhället Butcher´s Crossing dit Will beger sig råder för tillfället en framtidsoptimism eftersom man tror att järnvägen ska komma till stan. Den har redan börjat planeras, sägs det.

Will är är ingen hård karl i början, utan både hans händer, hjärta och sinnelag är mjuka och oförstörda. Men i och med att han bestämmer sig för att följa med (och till stor del bekosta) en jaktexpedition till Colorados vildmark för att jaga bufflar, påbörjas hans utveckling från yngling till man. En av hårdingarna i trakten söker folk och påstår att det på ett ställe i bergen finns hjordar på flera tusen djur. Miller, som han heter, lockar med rikedomar efter att man sålt pälsskinn av alla dessa djur. Will är mer intresserad av äventyret än av pengarna.

Expeditionen fungerar som ett slags manlighetsrit i berättelsen. De är fyra omaka typer som lämnar präriehålan Butcher´s Crossing. Redan transporten till vildmarken blir smått dramatisk och väl på plats i bergen går det inte heller riktigt som planerat. Men bufflar finns det gott om, precis som Miller har förutspått. Han skjuter tiotals bufflar om dagen, de andra karlarna hinner knappt med att flå djuren innan kropparna stelnat. Snart ligger det hundratals flådda, ruttnande kadaver överallt och det natursköna paradiset i dalen bland Colorados berg förvandlas till en stinkande plats. Så kommer vintern alldeles plötsligt och männen måste förbereda sig på att övervintra i dalgången. Flera tusen pälsskinn ligger på hög i snön. När männen till slut återvänder till Butcher´s Crossing, är de bara tre, tärda och smutsiga. Och snart märker de att platsen inte alls är den samma som den de lämnade ett halvt år tidigare. Någonting har hänt.

Jag har uppskattat romanen av huvudsakligen två anledningar. För det första innehåller boken naturbeskrivningar som får en att reagera nästan rent fysiskt och det är omöjligt att inte tänka på dagens miljöförstöring pga människans hänsynslösa agerande. Som om Williams var före sin tid där. Det finns mycket tragik i kontrasten mellan naturens orörda skönhet i början och synen av resterna efter Millers skoningslösa framfart. I början är det en mäktig och vacker syn när den enorma buffelhjorden stillsamt rör sig genom dalen under den höga himlen. I slutet är synen makaber och tragisk. Det är svårt att ta in vad männen har gjort. Konsekvenserna av deras handlande är enorma. I förlängningen handlar boken om hur ekonomiska intressen (eller brist på dem) påverkar både individer och samhället.

För det andra gillar jag berättelsens lågmälda ton som faktiskt liknar den i Stoner. Även nu tillåter sig författaren att skildra skeenden som kännetecknas av att det ytligt sett inte händer så mycket men desto mer på det existentiella planet. John Williams har förmåga att gestalta mänskliga relationer och känslomässiga intryck på ett avskalat men effektivt och talande sätt. Existentiella frågor har stor betydelse i romanen och det är också de som når fram till dagens läsare.

Finns det några kvinnliga figurer i romanen? Ja, det förekommer kvinnor, men sparsamt. Det är ju en övervägande manlig värld som skildras. Den viktigaste kvinnofiguren är en ung tyska som jobbar som prostituerad i Butcher´s Crossing och som Will förälskar sig i. Självklart måste det finnas en kärlekshistoria som krydda. En ynglings vuxenblivande måste ju innehålla även den sortens erfarenheter. Och som han lär sig!

Butcher´s Crossing är helt klart läsvärd.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Den finns i olika format, även som ljudbok.

Åsa Beckman om Ferrantes väninneroman

I förra veckans Boklördag (DN 150409) anayserar Åsa Beckman Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Den bästa artikeln jag läst om den nu så heta romanen. 

Om (får)hunden själv får välja...

Om hunden själv får välja bok, så blir det gärna något om får. Alvin lyssnade på Lundströms bokradio imorse och blev kraftigt lässugen (Fårbondens dagbok av James Rebanks).

Nemesis

Ordet nemesis betyder hämnd eller vedergällning och Nemesis är också titel på en roman av Philip Roth (övers. Nancy Westman). Under läsningens gång blir det naturligt att fundera över sambandet mellan ordets innebörd och bokens handling och det är på det symboliska planet som man hittar det.

Romanen utspelar sig i en liten stad i New Jersey sommaren 1944. Det är en ovanligt het sommar och Newark, som är lågt belägen och omgiven av ångande våtmarker, drabbas av en kraftig polioepidemi. Huvudpersonen heter Bucky Cantor. Han är gymnastiklärare och fritidsledare och har under sommaren hand om en grupp pojkar som han tränar i fotboll. När barnen börjar insjukna, förlamas och flera dör, påverkas Bucky starkt. Han blir både desperat, arg, uppgiven och rädd. Plötsligt finner han sig själv hamna mitt i ett märkligt krig, ett krig som går ut på att bekämpa ödets och livets oförutsägbara och grymma nycker. Om det finns en Gud, varför gör han så här? Och om det inte finns någon Gud, vems fel är det då att viruset har fått fäste och sprids som en löpeld i staden? Människor letar efter syndabockar. Människor sörjer också alla de unga män som dog under landstigningen i Normadie i början på juni och det är inte särskilt svårt att hitta symboliska paralleller mellan händelserna.

Bucky väljer att lämna Newark och pojkarna på skolgården och åker i stället till ett sommarläger på landet där hans fästmö arbetar, i hopp om att fly polioepidemin. Men ödet är grymt och livet vänder. Det som sedan händer liknar nästan en klassisk grekisk eller shakespearsk tragedi, för ur kampen mot polion den sommaren kommer ingen segrande, det finns bara offer. Buckys öde är sorgligt, främst på grund av hur han skuldbelägger sig själv för något som egentligen bara händer och kan omöjligen vara någon enskild människas fel. Där kommer detta med nemesis in i bilden. Bucky vill göra om en allmän tragedin till sin personliga skuld.

Berättarrösten tillhör en man som var en av pojkarna på skolgården den sommaren och som också insjuknade i polio men överlevde, fast han i likhet med så många andra blev förlamad i benen för resten av livet. Flera årtionden senare träffar han den före detta fritidsledaren Bucky Cantor och får höra hans livs bittra berättelse.

Nemesis är en mycket fängslande läsning. Jag har förstås vetat vad polio var för sjukdom. Men jag har aldrig tänkt på hur fruktansvärt smärtsam och plågsam sjukdom polio var och att den kunde ha ett så hastigt förlopp. Inte heller visste jag att den kunde drabba vuxna och det mycket hårt. Philip Roth skriver avskalat men drabbande. Som läsare hamnar man mitt i människors rädsla, ilska och desperation och man känner föräldrarnas panik inför tanken att deras barn kan bli polios nästa offer. Roth låter oss också krypa in under skinnet på mr Cantor och ta del av hans känslor och relationer till sina närmaste. Roth hanterar också mycket skickligt det faktum att andra världskriget var både långt borta och mycket nära för amerikanerna just det året. När allt kommer omkring, finns det troligen varken någon gud eller ett öde. Snarare är det så att ibland har man tur och ibland har man det inte.

"Varje levnadsöde är en tillfällighet, och redan från början, vid befruktningen, beror allting på slumpen - det oförutseddas tyranni."

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna

Jag följer hyllningsströmmen och håller med andra recensenter: romanen Min fantastiska väninna av den hemliga italienska författaren Elena Ferrante är verkligen otroligt bra. Det är en bok och en berättelse som skiljer sig ur mängden av andra, liknande barndomsskildringar (som t.ex. Stål av Silvia Avallone). Kanske är det bredden, kanske är det språket, kanske är det berättarjagets iakttagelse- och analysförmåga, kanske är det tiden och miljön, kanske är det rättframheten i berättandet som gör Min fantastiska väninna så fängslande och magnetisk. Fast, egentligen, är det nog allt det på en och samma gång, i perfekt avvägda proportioner. Min fantastiska väninna är första delen i en internationellt hyllad romansvit om Elena Greco och Lila Cerrullo och jag väntar redan otåligt på att del två ska komma ut på svenska (över. Johanna Hedenberg).

Romanens ramberättelse tar avstamp i nutid och utgörs av den drygt sextioåriga Lilas plötsliga försvinnande, ett besked som får romanens Elena att minnas deras barndomsvänskap i femtiotalets Neapel. De två kvinnorna har inte setts på länge och Elena börjar skriva ner sina minnen av Lila och deras vänskap och ömsesidiga beroende. Elena och Lila växte upp i ett hyreshusområde i utkanten av Neapel och deras uppväxt präglades av efterkrigstidens fattigdom, klasskillnader, traditionella könsroller, sexism, smuts, våld och maffias mer eller mindre dagligen påtagliga närvaro. Förutom Elenas och Lilas familjer stiftar läsaren en nära bekantskap med en mängd andra karaktärer från kvarteret, till exempel familjen Carracci som driver charkuteributiken, snickaren Pelusos familj, den galna änkans familj (familjen Cappuccio), den poesiskrivande järnvägstjänstemannens familj (familjen Sarratore i vars son Nino Elena förälskar sig) eller familjen Solara som äger kaféet på gatan och vars söner anser sig vara kvarterets kungar och är riktiga skitstövlar. Barnen i dessa familjer är ungefär jämnåriga med Elena och Lila och alla känner alla. Därtill tillkommer en handfull lärare som har varsin given plats i historien. Som läsare får man en bra insikt i människornas livsvillkor, problem, relationer, värderingar och konflikter. Ferrante formar en vardaglig men spännande värld.

Elena och Lila är både mycket lika och mycket olika varandra. De är begåvade, vetgiriga och törstande efter kunskap. De läser mycket. Särskilt Lila har ett fantastiskt läshuvud och en vass tankeförmåga. Ändå är det hon som slutar skolan när hon är fjorton för att lyda sin far och börja arbeta i hans skomakarverkstad. Han själv är analfabet och har inte mycket till övers för att flickor ska gå i skolan mer än nödvändigt. Tillsammans med sin bror designar och tillverkar Lila egna skor av märket Cerrullo men försöket väcker enbart fars vrede. När Lila är sexton, gifter hon sig med butiksägaren Stefano Carracci. Han har pengar och kan kanske rädda fars verkstad som har gått dåligt ett tag. Elena däremot får fortsätta att studera för hennes far, som är vaktmästare på kommunen, är mer positivt inställt till utbildning. När det gäller Lila så säger lärarinnan till Elena så här vid ett tillfälle:

... allt det vackra som Cerullo hade i huvudet redan när hon var liten har hon aldrig fått utlopp för, och nu har det satt sig i ansiktet på henne och i brösten och låren och på röven, och där kommer det snart att försvinna och sen är det som om hon aldrig haft det.

Det finns en bitterhet i orden som fröken Oliviero yttrar. En bitterhet över en begåvad flickas bortkastade chanser att bli något mer i livet än en barnafödande hemmafru. Lila är överhuvudtaget en motsägelsefull person. Som barn är hon liten, spinkig och vetgirig. Som tonåring blir hon en skönhet som slutar gå till biblioteket och hellre kammar sitt hår. Hon är söt men elak och hård. Hon sårar ofta med ord och Elena är på goda grunder övertygad om att hon till och med skulle kunna döda utan att blinka.

Eftersom större delen av romanen handlar om flickor som är i yngre tonåren, skildras förstås några utpräglat flickiga erfarenheter så som första menstruationen, att få bröst och att förvandlas till unga kvinnor med allt vad det innebär när det gäller sexualitet och insikten om kvinnans roll och ställning hemma och i samhället. Elena och Lila utsätts för killars (och även vuxna mäns) blickar, sexistiska kommentarer, tafsande händer och påstridiga närmanden. En lösning är att bli ihop med en kille, så får man vara i fred för de övriga. Lila och Elena är känslomässigt ganska beroende av varandra, samtidigt som det finns konkurrens och ett slags svartsjuka de emellan. Det är ju alltid bara den ena av flickorna som hinner vara först med något. Elena Ferrante lyckas mycket bra med skildringen av ambivalensen i flickornas relation. Å ena sidan hur samstämmiga och oumbärliga de är för varandra, å andra sidan deras allt mer olikartade syn på vad de vill göra med sina liv och den följaktligen nödvändiga glidningen ifrån. Allt de alltid och genast måste berätta för varandra... Allt de allt oftare håller hemligt för varandra... Lilas bröllop och Elenas allt mer växande bildningstörst leder av naturliga ursaker till en oundviklig brytpunkt.

Det är många känslor som jag känner igen mig i från min egen barndom och tidiga ungdom när det gäller kompisrelationer. Förmodligen är det just det generella och allmängiltiga som Ferrante har lyckats få fram i berättelsen som gör att man kommer nära Elena och Lila.

Min fantastiska väninna är en utvecklingsroman med stor dragningskraft. Vardagliga händelser, flickornas tankar, lärdomar och upptäckter av livet bortom mammas kök och skolgården är beskrivna med elegans och psykologisk skärpa. Eftersom jag-berättaren Elena är sedan länge vuxen, är perspektivet en vuxen kvinnas som ser tillbaka på sin barndom och tidiga tonår. Därför kan hon värdera och kritiskt granska sina minnen och också sätta dem i ett större sammanhang på ett helt annat sätt än om berättarperspektivet var ett barns. Hon betraktar sig själv och Lila på avstånd - ett avstånd som består av fem decennier av livserfarenhet. Ferrantes berättelse är uppriktig och utstrålar ömhet och respekt för de barn hon och Lila en gång var. Ferrante är en mycket skicklig författare och berättare. Det är lätt att sträckläsa romanen, för har man börjat, är man fast.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns också som ljudbok i uppläsning av Odile Nunes.

Kate Atkinson, javisst.

Jag upplever det som att alla just nu pratar om Kate Atkinson och att jag bara måste bekanta mig med henne. Eller hennes roman, så klart. Liv efter liv finns som ljudbok. Utmärkt. Efter morgonens hundpromenad är jag i gång och ja, jag gillar. Sjutton timmar kvar. Jag lyssnar via Storytel och just den här boken kan man både lyssna på och läsa som e-bok parallellt om man vill. De blir kul att prova den funktionen, har inte gjort det förut.

Har du läst Liv efter liv?

Ur vinterarkivet

Den norska författaren Merethe Lindströms senaste bok på svenska heter Ur vinterarkivet (övers. Urban Andersson) och är en mycket personlig roman. Den handlar om författarens egen familj och deras sårbara tillvaro ute på landet dit de har flyttat. Merethes man Mats har diagnosen bipolär och på grund av sjukdomen är rädslan för att han en dag tar sitt liv ständigt närvarande. Mats har perioder då han inte vill leva längre, ett faktum som Merethe måste förhålla sig till och hantera.

Om vi inte har bil, om vi säljer bilen, om vi inte har rakblad. Om vi inte har rep eller påsar eller bälten, om vi tar bort krokar och stora knaggar, dörrhandtag, om vi undviker höjder, järnvägsspår, recept på sömntabletter, om vi gör allt det.

Ur vinterarkivet är en uppriktigt skriven berättelse om djup kärlek. "Vi är så lika, du och jag", skriver hon. Kärleken är ett skyddslager av mjuk men slitstark bomull som Merethe och Mats landar i varje gång de fallit handlöst genom en ny kris. Genom att skriva om Mats, till Mats, skriver Merethe Lindström i hög grad om sig själv. Den bipoläre Mats är sina berättelser och hon är sin mans berättelser. Därmed, också, sina egna. De möts i hjälplösheten, rädslan och i kärleken. Jag tror att tanken att genom djup kärlek delar man sina liv, lever i och genom varandra, är romanens bärande balk. Ur den övertygelsen kommer romanens kraft.

Du är i mig, jag i dig. Du säger att jag har svårt att se vad som är du, vad som är jag, vi läggs på varandra som motiven i en dubbelexponering. Du är precis som jag, det skeva som är fel i mig finns också i dig...

Ur vinterarkivet är en du-roman. Eftersom Lindström skriver i du-form och tilltalet riktar sig till maken Mats, gör hon honom till textens mottagare och inte till objekt. Det visar på djup lojalitet och respekt och mildrar exponeringen. Det finns en dialog där och som läsare får man vara med i den på ett hörn. Jag har alltid uppskattat Lindströms mjuka och detaljrika språk som är poetiskt, men ändå rätt avskalat och direkt. Naket är nog det rätta ordet. I Ur vinterarkivet är språket som forsar fram en stor del av läsupplevelsen. Korta sekvenser som följer tätt på varandra blir till långa meningar, som om punkt kunde sättas först när det var nödvändigt att ta ett nytt andetag. En sådan text känns i kroppen. Jag blev flera gånger berörd av hur författaren beskriver och får fram känslor och jag påverkades också av de oundvikliga existentiella frågorna som boken ställer. Det var också intressant att läsa hur Lindström förhåller sig till sitt skrivande.

Texten, det som skulle finnas kvar. För att skriva måste man ha tilltro till skriften, orden, att det kan förklaras, förstås /.../. Som att arkivera andning, arkivera sköra knotor, hud, ben, skriftens ensamhet, ensamheten i den skriften.

En parallell berättelse som löper genom romanen är den om Merethe Lindströms pappa som även han var bräcklig inför livet. Och Merethe själv som inte heller hon ville leva när hon var en ung tonåring. Och Mats mor Marina, också psykiskt sjuk. För att inte tala om fadern som var alkoholist. Dessa erfarenheter. Livet, döden, smärtan, rädslan. "Ärren är inte lätta att se, inte mina, inte dina", menar Merethe och kommer fram till att hon och Mats är "en genetisk kod för oro". Det är en svår situation för alla, svårast är det för barnen. De ser allt, Merethe ser i deras blickar att de ser när en förändring är på gång, det syns tydligt att föräldrarnas hjälplöshet överförs på barnen. Allt skriver Lindström fram, det finns ord för allt. Det gör ont när hon kallar sitt hem för missbrukarhem och berättar om galenskap och oro som "strömmar genom huset som använt vatten". Vilka ärr kommer barnen att få? Hur påverkas äktenskapet? Hur ser familjevardagen ut? Man kan visst vänja sig.

Så blir man van vid det, vid hjälplösheten och allt det andra, kommer tillbaka hela tiden, flera gånger om året, du blir tystare och tystare, eller motsatsen, du pratar mer än förr, tar min hand, men släpper den lika snabbt igen, en oro, slagsida och så stannar det upp, arbetet du höll på med, disken du kunde ha tagit, soporna, räkningar, telefonen, vänner, kolleger som ringer.

Trots alla psykiska påfrestningar och all hjälplöshet skriver Merethe Lindström väldigt ömsint och kärleksfullt om hur det är att leva med Mats. Störst av allt är kärleken.




Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Söndagsfrukost

Söndagsfrukost med Mymlan och nya Karavan.