onsdag, mars 02, 2016

Diamanttorget

En annan bok ur Norstedts fina Klassikerserie som jag precis har läst ut är Mercè Rodoredas roman om spanska inbördeskriget Diamanttorget (från 1962, i sv. övers. av Jens Nordenhök). Mercè Rodoreda (1908-1983) skrev på katalanska och anses vara en av de största europeiska romanförfattarna under 1900-talet. Hon levde under stor del av sitt liv exil. Hon tvingades lämna Spanien när det spanska inbördeskriget bröt ut 1936. Diamanttorget är Rodoredas mest kända verk.

Diamanttorget är en vacker, gripande och fängslande roman om spanska inbördeskriget, men helt utan skildringar av själva konflikten och helt utan krigsscener. I stället vänder Rodoreda blicken mot de som är kvar hemma och berättar hur kvinnorna, barnen och de gamla drabbas av kriget och våldet.

Rodoreda fokuserar i sin berättelse på en enskild kvinnas öde i en orolig tid och skapar ett oförglömligt kvinnoporträtt. Kvinnan heter Natàlia och är i början av romanen en ung flicka i trettiotalets Barcelona, går på dans och träffar sin första man Quimet, gifter sig och får barn. Med det vanliga liv som hon tänker sig få leva uteblir. I stället bryter kriget ut, Natàlia blir ensam med barnen, människor dör och familjer splittras. Svälten plågar invånarna i staden och tragedier avlöser varandra. Natàlia är en mycket stark person som inte är rädd att ta i och arbeta hårt för att ordna så att det finns mat på bordet. Vi får följa Natàlia även efter kriget och ta del av både hennes andra äktenskap med Antoni och hennes minnen av Quimet. Natàlia är jaget i romanen och Rodoreda väljer att låta henne föra den ena inre monologen efter den andra. Hon tänker, minns, reflekterar och söker svar, ibland med livets facit i hand.

Det finns ett speciellt och symboliskt mycket viktigt inslag i romanen, nämligen duvor. Quimet hade ett duvslag hemma och duvorna var många. De beskrivs inte alls som några vackra freds- och kärlekssymboler, utan som skrikande, illaluktande, loppspridande och överallt skitande monster. Att på det här sättet vända på en arketypisk fredssymbol är ett genialiskt sätt att gestalta ett krigsutbrott och krigets fasor. När sedan Natàlia hittar på ett sätt att förinta de äckliga duvorna, är det också en metafor. Ett krig kan plötsligt få vilken vanlig människa som helst att väcka sina grymmaste sidor till liv. Många år efter kriget, återigen i fredstid, tänker Natàlia på dessa duvor och då är hennes syn på dem annorlunda och betydligt snällare.

Språket är fantastiskt. Ibland är prosan brutalt realistisk och leder tankarna direkt till krigets våld och fasor fast det som beskrivs är en högst vardaglig företeelse, som till exempel här från marknaden: Från inälvsmatbodarna steg en doft av död. Slaktresterna låg och rann av blod, utbredda på stora kålblad: killingfötter, killinghuvuden med glasartade ögon, utskurna hjärtan med tömda ådror och inuti en svartnad sträng av blod....

Sedan finns det passager då prosan sjunger som poesi och det är vackert, så vackert:
Och jag kände hur mycket tid som hade gått. Inte molnens och solens och regnets tid och stjärnornas gång när de smyckar en natthimmel, inte vårens tid inne i vårens tid eller skymningens tid inne i skymningen, inte den tid som sätter löv på träden och sen sliter av dem, inte den tid som ger blommorna sin färg och sen tar bort den, utan tiden inuti mig själv, den tid som inte syns och som formar en människa.
Diamanttorget är en väldigt bra roman och det var en glädje för mig att bekanta mig med Rodoredas författarskap. Rekommenderas varmt.

Läs gärna också vad några andra bokbloggare tyckte om boken, t.ex. Feministbiblioteket, Dagens bok och Ingrids boktankar.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: