Vad läser du just nu?

Dubbelklicka var som helst på anslagstavlan och börja skriva för att berätta om boken du läser just nu. Du kan ladda upp både bild, ljud och videoklipp. Ska bli kul att se hur många anslag det kommer att bli i slutändan.
 

Created with Padlet

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart (i repris)

Nu, när dramaserien om Kerstin Thorvall som svt sände i påskhelgen är slut, har det kanske väckts ett förnyat intresse för Thorvalls författarskap och livsöde. Därför vill jag tipsa om Thorvall-biografin Uppror i skärt och svart av Beata Arnborg som jag recenserade tidigare här på bloggen (i november 2013). Idag publicerar jag recensionen i repris.

Boken finns både som inbunden och i pocket.

Den första biografin över Kerstin Thorvall, bekännelsebokens obestridda drottning, heter Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart och är skriven av författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg.

Kerstin Thorvall (1925-2010) var dotter till en kristen mor och en psykiskt sjuk far och enligt dåtidens regler borde hon inte ha fötts. Uppfostran, generna och sedan vetskapen om sin bakgrund har präglat hennes liv; hon led av depressioner och ångest som hon dämpade med hårt arbete och genom att ta för sig av sex. Detta är inget som överraskande kommer fram i biografin, allt är redan känt från Thorvalls egna litterära produktion. Vad Arnborg gör är att hon granskar och jämför verklighet med fakta och fiktion i romanerna (och påpeka skillnaderna) samt låter familjen, vänner och kollegor att kommentera och uttala sig i hög utsträckning, ibland i överkant. Biografin är kronologiskt upplagd. Den börjar med föräldrarnas bröllop och faderns brutala våldtäkt av mamman, dotterns födelse och hennes barndom och uppväxt. Egna äktenskap, egna barn. Tecknandet och skrivandet. Resorna. Döden.

Kerstin Thorvall var framgångsrik som modetecknare, skribent i veckopressen, barnboks- och romanförfattare, lyriker, debattör. Vi ser en begåvad människa med stort behov av gensvar, ombytlig i sitt umgänge, besvärlig och hätsk, egocentrisk som mor.

Arnborg gör gällande att Thorvall är omistlig för den svenska samtidslitteraturen och trots att hon på sin tid var hårt ansatt av främst manliga kritiker, fick hon i slutet av sitt liv en viss upprättelse. Arnborg visar också hur viktig Kerstin Thorvall var för en hel generation kvinnor. Hon vaskar fram ett kvinnligt geni, en konstnär och förkämpe i kvinnans frigörelsekamp, en människa som var mycket och för mycket och både före sin tid och ett barn av den. Det är flera motstridiga bilder av Thorvall som Beata Arnborg svetsar samman och hon gör det mycket bra.




(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-10-22. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Äntligen finns den, boken min.

 Äntligen finns den!

Den vinröda i främre raden :-)

Lite bubbel kändes helt rätt.

... å nu får jag åka runt och prata lite.

Förhoppningsvis får jag nu mer tid och ork för bloggande. 

Flykten

Romanen Flykten av den spanska författaren Jesús Carrasco är hans debutroman (2013) och en bok som redan översatts till en mängd olika språk, vilket beror på, tror jag, att den behandlar ett brännande aktuellt ämne. Flykten utspelar sig på en namnlös plats i en obestämbar tid. Å ena sidan bär bokens nu vår tids markörer i form av vissa moderna föremål, å andra sidan hade jag känslan av att allt kanske utspelade sig på, säg, 1700-talet. Inte heller personerna bär namn. Allt är anonymt och avskalat men ur det kommer en märkligt stark upplevelse av autenticitet och allmängiltighet. När plats och tid och namn skalas bort blir endast människan och hennes kval, lidande, brott och livsstyrka kvar. Miljön som människan befinner sig i är en farlig omgivning som sätter press på henne. Naturen är en motpart som inte så lätt låter sig blidkas men den absolut största faran kommer ändå från andra människor. Så ser premisserna ut i Flykten.

Huvudpersonen i Flykten är en pojke som har rymt hemifrån eftersom han har utsatts för våld och svek. Så mycket förstår man direkt. När romanen börjar ligger pojken inklämd och stel i en grop i marken där han har gömt sig för männen som letar efter honom mycket intensivt. Han hör deras röster och är livrädd. När alla ljud har tystnad ger han sig ut på vandring. Han tror att han är väl rustad för flykten men det visar sig snart att han inte alls hade planerat det hela så bra. Han saknar även praktiska färdigheter för överlevnad under flykten. Värme, hunger och törst plågar honom. Räddningen kommer i skepnad av en gammal, illaluktande herde som vallar sina getter i hettan. Han ger pojken både vatten, mat och livsviktiga kunskaper och färdigheter i konsten att överleva på den karga slätten där de befinner sig och där jorden är hård och bränd av solen.

Pojken och herden växlar inte många ord med varandra under den gemensamma vandringen men herden förstår ganska snart att pojken är jagad. Det väcker till att börja med ett visst obehag hos herden men påverkar inte hans agerande. De rör sig genom ett fientligt ingenmansland och det dröjer inte länge förrän våldsamheter börjar hända. Våldet påverkar pojken, inte minst eftersom han själv blir tvungen att utöva det.

Bokens styrka finns i författarens sätt att hantera frågor om moral, öde, liv och död och det mest brännande temat är en människa som måste fly från sitt hem på grund av våld och övergrepp och förföljs av det också under flykten. En stor fråga är också vad sådana omständigheter gör med en människa. Men boken ger oss också en bild av humanitet och vad medmänsklighet innebär när man möter en människa i nöd. Att man kanske inte i första hand ska fråga sig vad man själv vill/gillar eller inte vill/inte gillar, utan vad som är rätt och moraliskt försvarbart i den akuta situationen. Jag tror inte att jag behöver förtydliga vilken akut situation i Europa jag får associationer till efter att ha läst Carrascos starka, mörka och fängslande roman.

I höstas fick jag Flykten signerad av författaren.

Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris. Flykten finns även som e-bok och ljudbok i uppläsning av Björn Wahlberg. Svensk översättning: Hanna Axén.

Apropå författaren Elena Ferrante

SvD har lyckats få en intervju med den så hemliga italienska författaren Elena Ferrante (pseudonym) vars roman Min fantastiska väninna kommer att vilken dag som helst finnas i bokhandeln. Ferrantes författarskap anses vara ett av världens främsta idag. En detalj ur intervjun är att hen jämförs med Knausgård, fast lite tvärtom.

Mer intressant läsning om författaren och Neapel-sviten finner du här.

Vårens mest hajpade översatta roman är här!

Igår låg den i brevlådan, Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Det ska bli spännande att läsa den. 

Det mest förbjudna

Den svenska feministiska romanklassikern från 1970-talet - Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall - är fortfarande en häftig bok att läsa och jag kan verkligen föreställa mig det ramaskri som skedde när den kom ut. En medelålderskvinna (hon är faktisk över 50) som blottar sin sexualitet, tar för sig och förlustar sig med unga älskare och gör på så sätt ett sent kommet tonårsuppror mot sin uppväxt och uppfostran, det är ett ämne laddat med dynamit. Alla vet idag att Kerstin Thorvalls far var en översexuell och psykiskt sjuk person medan modern tvärtom var sexuellt hämmad och gjorde allt för att skydda sin dotter från allt som hade med kropp och sex att göra. Ändå fanns det till och med incest med i bilden under Thorvalls barndom. Dessa saker tar Thorvall itu med i Det mest förbjudna (kroppsligen och själsligen) och hon ber aldrig om ursäkt för sitt eget beteende. Inte heller lindar hon in saker utan är brutalt uppriktig - inte minst mot sig själv.

Jag lyssnade på Det mest förbjudna som ljudbok i författaruppläsning och det var tveklöst en upplevelse utöver det vanliga. Dels förstås för själva verket, dels för Thorvalls sätt att läsa sin egen bok. Hon läser så otroligt fort! Det gäller att verkligen hänga med i tempot och inte slappna av en sekund. Annars missar man tio sidor innan man ens hinner blinka. Men det funkar. Kanske säger läshastigheten något om Kerstin Thorvalls energi, drivkraft och aptit på livet men även om hennes raseri över hur kvinnor bedöms (och döms) jämfört med hur män lätt kommer undan med sina sexuella utsvävningar. Men även med att ta sig konstnärliga friheter. Jag gillade boken på alla sätt.

I påsk kommer svt att sända en serie i tre delar baserad på Det mest förbjudna, med start den 25 mars kl. 21. Jag ska självklart titta. Ska du? har du läst boken?

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall i tv-serien Det mest förbjudna

Sveriges radios romanpris 2016: Mary av Aris Fioretos

Ett utomordentligt bra val av vinnare i årets omgång av Sveriges radios romanpris. Själv skrev jag en hyllningsrecension av Mary så sent som för en vecka sedan.

Ett stor grattis till författaren Aris Fioretos! Och här är motiveringen:

"För Mary, en roman som genom ett starkt och berörande språk skildrar kontrasten mellan systemets förtryck och den enskilda människans styrka och känslighet"

Här kan du lyssna på romanprisjuryns diskussion om Mary.
Här kan dy lyssna på när vinnaren koras.
Här finns Mary att ladda ner som radioföljetong (i drygt en månad till).

Mary

Romanen Mary av Aris Fioretos är fantastisk. Stark och smärtsam och vacker. Det är nästan två veckor sedan jag lyssnade klart på alla 35 avsnitt i radioföljetongen och är fortfarande helt tagen. Det var ett andäktigt lyssnande, inget fick störa mig under tiden. Fioretos har skrivit en berättelse som man blir drabbad av på djupet och jag är imponerad över vilket starkt och levande kvinnoporträtt han har skapat. Det är ganska modigt att som manlig författare ge sig in på att undersöka en kvinnas känslor i samband med graviditet och dessutom under extremt dramatiska omständigheter. Marys graviditet är en viktig del i berättelsen om unga Mary i Grekland 1972, under tiden för studentupproret mot militärdiktaturen.

Marys pojkvän Dimos är aktiv i upproret och pratar i studentradion. Dagen då de ses för sista gången innan Mary blir arresterad är hektisk och hon hinner aldrig berätta för Dimos att hon är gravid. I fängelset bestämmer sig Mary att inte avslöja för någon vad hon bär på i sin mage och hon vägrar till och med att uppge sitt namn. Allt för att skydda både sitt blivande barn och Dimos. Och för att hon tror att tigandet får henne fortare fri. Hon tiger ihärdigt trots misshandel, tortyr, våldtäkt och elchocker. Hon trängs tillsammans med andra fångar som alla svälter, törstar och lider av smuts och ohyra.  Veckorna går. Veckorna går och Mary ställs inför ett omöjligt val.

Romanen Mary är en brutal berättelse. Mary själv är berättaren och hennes tankar och upplevelser av nuet blandas med minnen av Dimos och hur deras kärlek är. Var. Hon tänker mycket på natten på terassen då hon blev gravid, hon tänker på att Dimos inte vet något om fröet i hennes mage och inte heller vart hon tagit vägen. Hon minns också sin barndom, sin mor, sin våldsamme far och sin älskade bror. Genom tillbakablickarna lär vi känna Mary på djupet, vilket är viktigt för att förstå hennes bevekelsegrunder när hon gör som hon gör i slutet av boken.

Mycket av handlingen kommer till läsaren via Marys tankar och känslor. Man kommer så oerhört nära henne. Det är starkt när Mary vänder sig till fostret i magen, den lilla frukten som hela tiden växer och som hon så ofta riktar sina tankar till. Hur mycket ström genom moderns kropp klarar ett foster utan att dö? Ja, det är bitvis mycket outhärdligt. Tack och lov bemästrar Fioretos språket till fullo och lyckas med balansen mellan det tungt smärtsamma och det vackra och hoppfulla. Hoppet är det sista som överger människan, sägs det, och en blivande mor har mycket att hoppas på och drömma om. Genom att fokusera på Marys tankar kan Fioretos bespara läsaren realismen i hemska detaljer och i stället visa positiva drömskärvor av en lycka som kanske, kanske är möjlig när (om) helvetet en dag är över.

En del av handlingen skildrar också de fängslade kvinnornas samvaro och relationer och hur de är mot varandra, framför allt efter att de förflyttas till en fängelseö. Några av kvinnorna får vi lära känna lite närmare medan några bara skymtar förbi men oavsett vilket så är deras närvaro en fond mot vilken Mary kan bibehålla sin personlighet och sitt människovärde.

Mary är en stor berättelse om den forna grekiska diktaturens brutalitet och en ung kvinnas styrka och integritet. Det är också en roman om kärlek, moderskap och tvånget att göra fullständigt omöjliga val under extrema förhållanden. En livsbejakande helvetesskildring kallar svd:s bokrecensent boken. Som jag skriver i början: En fantastisk bok!

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Shelfie: Nobelpristagarhylla och andra (olästa) böcker

Efter flera månaders uppehåll tänker jag booktuba igen och startar med en shelfie. Det behövdes en rensning och efterföljande omorganisation i bokhyllan här hemma för att få plats böcker med som sedan oktober bara samlades på hög vid sidan om. Sedan finns det en nyhet när det gäller boksortering, nämligen att jag har skapat mig en Nobelpristagarhylla och i den samlar jag alla mina böcker skrivna av Nobelpristagare, vare sig jag redan läst dem eller inte (men de lästa är faktiskt i majoritet, i fall du undrar). En läcker liten avdelning har det blivit, om jag nu får säga det själv. I kategorin "oläst" har jag en hylla med böcker av kvinnliga författare, av manliga författare från Norden (av någon anledning är de här ofta rätt tjocka, som du kan se i videon) och manliga författare från hela världen. Om du tittar på videon så kommer du att förstå att jag har lite att fundera över.

Har läst 4 noveller: av Stridsberg, Alakoski, Palm och vov Sivers

För några dagar sedan tipsade jag om fyra nyskrivna noveller från Novellix och nu har jag läst dem också.

American Hotel av Sara Stridsberg utspelar sig i ett Detroit som är märkt av ekonomisk nedgång och arbetslöshet och där framtiden ter sig mycket oviss. Handlingen utspelar sig i en övergiven skyskrapa och vi möter Carter och tvillingbröderna Jack och Vladimir. Carter har haft ett kärleksförhållande med båda bröderna och har en dotter med en av dem men har lämnat henne för att kunna vara tillsammans med den av bröderna som inte är hennes far. Det är höst och för Carter känns livet som om hon gick i sömnen medan världen håller på att gå under. Det är något surrealistiskt i relationen mellan henne och tvillingarna. Novellen är stark och dramatisk och Stridsberg behärskar utmärkt konsten att gestalta emotionella dilemman. Novellen genomsyras visserligen av kärlek men även av hopplöshet och uppgivenhet. Kan man bara inte låta sig falla? American Hotel är ett guldkorn till novell. För närvarande går American Hotel som teaterpjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (regi: Ingela Olsson).

I novellen Omsorgen av Susanna Alakoski möter vi undersköterskan Pernilla som jobbar på ett vårdboende för mycket sjuka människor och som älskar sitt jobb. Temamässigt är detta en ganska typisk text av Alakoski eftersom den handlar dels om de lågavlönade och dels om de utsatta. Huvudpersonen Pernilla har ledigt och förbereder en middag för sin jobbarkompis Gun-Marie. Under tiden tänker Pernilla på allt möjligt - sitt slitsamma arbete och värken i ryggen, människorna som är beroende av hennes omsorg, de unga som kommer och går och aldrig vill stanna särskilt länge eftersom jobbet är så tungt och lönerna så låga. Omsorgen är en fin berättelse om en arbetsplats och om det vackra och stora i att älska sitt jobb.

Malou von Sivers debut som novellist är en söt historia om en farmor som tillsammans med sitt barnbarn tittar på ett gammalt bröllopsfoto och börjar minnas när hon som ung på 30-talet gifte sig med en olycklig änkling och tog hand om hans två små barn, vilket förstås var svårt och känslomässigt påfrestande i början med slutade lyckligt (vilket vi förstår av det faktum att hon är farmor och sitter där hon sitter). Var du lycklig farmor? bjuder varken på överraskningar eller utmaningar, inte kräver läsning mellan raderna och von Sivers talar regelbundet om för läsaren hur allt är och känns. I sig är Var du lycklig farmor? en fin historia om kärlek och barn men språkligt och stilistiskt lyfter den aldrig. Det är ljummet och platt. En veckotidningsnovell som man läser för att få tiden att gå.

Älven av Anna Karin Palm är däremot det andra guldkornet i den här novellfyran. Det sker en tragisk olycka på älven, en man kör igenom isen och finns inte mer. Hans fru Britten sitter hemma vid köksbordet medan förmiddagens chockartade timmar tickar iväg och i dessa timmar får hela deras äktenskap och gemensamma liv plats. De tre barnen, kärleken. Ja, kärleken fanns där ännu, trots allt. Kyssen hon i ett infall gav sin man Stefan innan han åkte, ögonblicket som ingen anade var det allra sista. Trots det som Britten tänkte dagen innan. "Det var inte så här det skulle sluta" lyder novellens inledningsmening. Inte så här? Klart att inte. Men hur då i så fall? Sedan är det den mäktiga älven, dess forsande vatten, strålkastare i snön som är smutsvit, sirener. Barnen som snart ska komma hem. Sättet på vilket Anna Karin Palm lyckas få in Brittens livshistoria i en enda förmiddag får mig att tänka på Alice Munros noveller. De rymmer också ofta ett helt liv på några få sidor. Det är en stor konst att skriva så. Dessutom är Anna Karin Palms språk väldigt vackert.

Äntligen är min hemstad en stolt fristad åt en förföljd författare

Ali Kalaei, en fristadsförfattare i Eskilstuna

Ali Kalaei som är journalist, författare och bloggare från Iran har fått en fristad i Eskilstuna och kommer att bo, skriva och verka här under de närmaste två åren (läs mer här). Personligen är jag mycket glad och stolt över att min hemstad är medlem av nätverket ICORN. Välkommen Ali Kalaei!

Kalaei har kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran och fängslats flera gånger. Han har varit på flykt sedan 2011 men kan nu äntligen slå sig till ro. I dagens tidning läser jag att han väljer att vara en offentlig person och aktivt delta i Eskilstunas kulturliv. Det tycker jag är spännande. Första gången han ska medverka i ett kulturellt sammanhang i staden blir under världsbokdagen den 23 april.

Diamanttorget

En annan bok ur Norstedts fina Klassikerserie som jag precis har läst ut är Mercè Rodoredas roman om spanska inbördeskriget Diamanttorget (från 1962, i sv. övers. av Jens Nordenhök). Mercè Rodoreda (1908-1983) skrev på katalanska och anses vara en av de största europeiska romanförfattarna under 1900-talet. Hon levde under stor del av sitt liv exil. Hon tvingades lämna Spanien när det spanska inbördeskriget bröt ut 1936. Diamanttorget är Rodoredas mest kända verk.

Diamanttorget är en vacker, gripande och fängslande roman om spanska inbördeskriget, men helt utan skildringar av själva konflikten och helt utan krigsscener. I stället vänder Rodoreda blicken mot de som är kvar hemma och berättar hur kvinnorna, barnen och de gamla drabbas av kriget och våldet.

Rodoreda fokuserar i sin berättelse på en enskild kvinnas öde i en orolig tid och skapar ett oförglömligt kvinnoporträtt. Kvinnan heter Natàlia och är i början av romanen en ung flicka i trettiotalets Barcelona, går på dans och träffar sin första man Quimet, gifter sig och får barn. Med det vanliga liv som hon tänker sig få leva uteblir. I stället bryter kriget ut, Natàlia blir ensam med barnen, människor dör och familjer splittras. Svälten plågar invånarna i staden och tragedier avlöser varandra. Natàlia är en mycket stark person som inte är rädd att ta i och arbeta hårt för att ordna så att det finns mat på bordet. Vi får följa Natàlia även efter kriget och ta del av både hennes andra äktenskap med Antoni och hennes minnen av Quimet. Natàlia är jaget i romanen och Rodoreda väljer att låta henne föra den ena inre monologen efter den andra. Hon tänker, minns, reflekterar och söker svar, ibland med livets facit i hand.

Det finns ett speciellt och symboliskt mycket viktigt inslag i romanen, nämligen duvor. Quimet hade ett duvslag hemma och duvorna var många. De beskrivs inte alls som några vackra freds- och kärlekssymboler, utan som skrikande, illaluktande, loppspridande och överallt skitande monster. Att på det här sättet vända på en arketypisk fredssymbol är ett genialiskt sätt att gestalta ett krigsutbrott och krigets fasor. När sedan Natàlia hittar på ett sätt att förinta de äckliga duvorna, är det också en metafor. Ett krig kan plötsligt få vilken vanlig människa som helst att väcka sina grymmaste sidor till liv. Många år efter kriget, återigen i fredstid, tänker Natàlia på dessa duvor och då är hennes syn på dem annorlunda och betydligt snällare.

Språket är fantastiskt. Ibland är prosan brutalt realistisk och leder tankarna direkt till krigets våld och fasor fast det som beskrivs är en högst vardaglig företeelse, som till exempel här från marknaden: Från inälvsmatbodarna steg en doft av död. Slaktresterna låg och rann av blod, utbredda på stora kålblad: killingfötter, killinghuvuden med glasartade ögon, utskurna hjärtan med tömda ådror och inuti en svartnad sträng av blod....

Sedan finns det passager då prosan sjunger som poesi och det är vackert, så vackert:

Och jag kände hur mycket tid som hade gått. Inte molnens och solens och regnets tid och stjärnornas gång när de smyckar en natthimmel, inte vårens tid inne i vårens tid eller skymningens tid inne i skymningen, inte den tid som sätter löv på träden och sen sliter av dem, inte den tid som ger blommorna sin färg och sen tar bort den, utan tiden inuti mig själv, den tid som inte syns och som formar en människa.

Diamanttorget är en väldigt bra roman och det var en glädje för mig att bekanta mig med Rodoredas författarskap. Rekommenderas varmt.

Läs gärna också vad några andra bokbloggare tyckte om boken, t.ex. Feministbiblioteket, Dagens bok och Ingrids boktankar.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

New York trilogin

Paul Austers New York trilogin från 1980-talet (övers. Ulla Roseen) ingår i Norsteds Klassikerserie och består av de ursprungligen fristående romanerna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Jonas Hassen Khemiri har skrivit ett fantastiskt förord som börjar så här:

"Först en varning: Det finns en risk att den här boken gör dig galen. New York trilogin är ingen vanlig deckare. Det är en inverterad deckare. En lacansk deckare. En bråkig deckare som ganska snart tröttnar på att vara deckare och bestämmer sig för att förvandla hela din värld till ett kodbart system. När du har läst klart boken börjar du se röda anteckningsböcker vart du än vänder blicken. Din vardag fylls av medelålders män i trenchcoats som har något misstänkt i blicken. Dina initialer döljer ett hemligt chiffer. Din portkod (som innan boken bara var helt vanliga fyra siffror) förvandlas efter boken till ett klockslag (om man läser siffrorna framlänges) och ett datum (om man läser siffrorna baklänges)."

Okej, riktigt så drabbad kände jag mig inte efter att jag hade läst ut New York trilogin, men jag har absolut upplevt boken som mycket intrikat skriven, oförutsägbar, överraskande, konspiratorisk och ..., ja, smått galen. För att använda det uttrycket. New York trilogin är ganska postmodernistisk. Den är metafysisk, leker med verkligheter och identiteter och utmanar deckargenren.

De tre historierna går intrikat och mycket snyggt in i varandra och innehåller delvis återkommande element, till exempel vissa personer. Deckarförfattaren Quinn, den försvunne mannen eller en författare vid namn Paul Auster för att ge några exempel. Mysteriet som Quinn ska lösa och blir alltmer besatt av i Stad av glas är en märklig härva och handlar om en försvunnen man och en lite mystisk uppdragsgivare som egentligen måste ha ringt fel. Eller gjorde han? I Vålnader vimlar det av folk som heter saker som White, Blue och Black och handlar om att White vill att Blue skuggar Black och det här med att hålla karln under uppsikt går helt i överstyr. I Det låsta rummet erhåller berättaren ett konstigt brev som handlar om en barndomsvän och hans minst sagt märkliga (och iscensatta) öde. Det var någonstans halvvägs i den tredje delen som jag insåg sambandet mellan de tre romanerna och det var en häftig upplevelse. Det skedde plötsligt och utan förvarning och var förbi på ett ögonblick. Om jag inte var uppmärksam just då, hade jag kunnat missa det - så kändes det. Fast egentligen är jag helt övertygad om att den riktige författaren Paul Auster har räknat ut exakt att det skulle gå till just så.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris . Finns även som ljudbok.

Fyra nyskrivna novellixer

Sara Stridsberg, Susanna Alakoski, Malou von Sivers och Anna Karin Palm har skrivit var sin novell i den här fyrklövern från Novellix. Malou von Sivers som novellist? Det var något nytt och jag blir ganska nyfiken på hur hon skriver och ska vid tillfälle läsa hennes Var du lycklig farmor?. Stridsberg och Alakoski är författare som jag gillar och gärna läser, medan Palm känner jag visserligen till som författare men har aldrig läst något av. De övriga tre novellerna heter American Hotel, Omsorgen och Älven. Formgivning av omslagen är omsorgsfull och resultatet är vackert, tycker jag. Gillar färgskalan och stämningen i omslagsbilderna. Illustratören heter Petra Wester Norgren.

Malou om sin novell (och senare också om lite annat som man gott kan hoppa över):